tisdag 30 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 8

Det götebosska lexikonet

Svenska = Götebosska
Samarbetsvillig = Go gôbbe
Utåtriktad = Tjôtig
Socialt kompetent = Käck
Expansiv = Bré
Seriös = Änna téti
Dynamisk = Brôtig
Resultatinriktad = Åpen
Självgående = Knô sig
Lyhörd = Go gôbbe
Kreativ = Go i hôvvet
Ansvarskännande = Tjallebôtta
Entusiasmerande = Go gôbbe
Strategisk = Gôrfiffi
Handlingskraftig = Tôff
Serviceminded = Bôdig
Säljande = Tyken tjomme
Framgångsrik = Måcklig
Representativ = Riggad
Stresstålig = Stôddi
Tända eld = Lunta
Springa = Kubba/Lubba
Kommunicera = Tjôta
Föra liv = Brôta
Ta plats = Knô
Flytta = Flô
Till exempel = Änna/Änna dåva
Väl = La
Person = Tjomme/Fomme/Jeppe/Gôbbe

Exempel på meningar:

'Kan ni vara vänlig att bereda plats, till exempel genom att flytta dig en
aning?' = 'Ô dô, flô däj, änna!!'

'Har du verkligen tänkt igenom det där?' = 'É du go eller?'

måndag 29 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 7

Frågor till er

Nu tänkte jag stjäla lite. För en tid sedan hittade jag nedanstående frågor i den här bloggen. Jag snor dem rätt av.


1. Hur gammal är du?

2. Var bor du?

3. Vad gör du om dagarna (arbete, skola, etc.)?

4. Hur länge har du läst här?

5. Nämn tre andra bloggar du läser regelbundet

6. Varför läser du? Vad är bra/dåligt med bloggen? Minns du något inlägg du fastnade extra mycket för?

7. Har vi träffats och tycker du i sådana fall att jag ger en rättvis bild av mig själv på bloggen?

8. Nämn en bok och en film som du tycker jag borde läsa/se

9. Jag står inte ut med människor som …?

10. Vad får dig att må bra?

söndag 28 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 6



Jag hittar bananer på oväntade ställen 5

Möte över osten

Scenen är Ica Maxi i mitten av förra veckan. Jag står och väljer bland ostarna i kyldisken på, när hon dyker upp vid min sida. Hon är väl 15-16 år.

- Får jag ställa några frågor?

Jodå, det får hon.
De första, vad heter du och hur gammal är du, klarar jag galant. Sedan blir svårare:

Hon: Vad får dig att må bra?
Jag: Vackert väder.

Hon ler lite. Jag ler tillbaka. Vi ler aningen för länge för att det ska kännas bekvämt. Sedan kommer det:

Hon: Och mer?

Aha, så lätt slipper jag inte undan. Jag tar sats.

Jag: Min familj, musik, god mat, öl, att spela gitarr…
Hon: OK, det räcker.

Jag ser att hon skriver m.m. i sitt formulär efter god mat.

Hon: Äter du sunt?
Jag: Jag försöker.

Hon: Tycker du att det finns tillräckligt med möjligheter att motionera i kommunen?
Jag: Jadå, jag har ett elljusspår alldeles i närheten av mitt hus.

Hon: Brukar du motionera?
Jag: Ja, jag går promenader med min hund i alla fall.

Hon: Varför det?
Jag: Annars kissar han inne.

Ack, så jobbigt det kan bli om man ställer en uppföljningsfråga utan att ta hänsyn till hur svaret på frågan innan blev.
Osäkert leende tackar hon för min tid och skyndar därifrån.

lördag 27 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 4

Morgonkonversation

På morgonen brukar 2-åringen ibland komma in och lägga sig bredvid mig i sängen. Det är skönt att ligga och mysa en stund, tycker hon. Efter en stund brukar det bli att vi börjar prata lite. Så här kan en typisk konversation mellan oss låta en sån där söndagsmorgon, då solen tittar in lite försiktigt i glipan mellan rullgardinen och väggen:

Jag: Har du det bra?
Dotter: Ja.
Jag: Sover storasyster fortfarande?
Dotter: Ja
Jag: Vad tror du om krisen i Mellanöstern?
Dotter: Det ser svårt ut. Båda parterna har liksom målat in sig i varsitt hörn.
Jag: Så känner jag också. Kanske skulle Israel tvingas till lite fler eftergifter om USA frös sitt ekonomiska och militära stöd.
Dotter: Ja, och de på Västbanken måste nog ge upp hoppet om att alla flyktingar ska få återvända, fast vet du pappa?
Jag: Nej vaddå?
Dotter: Kanske bär ändå Israel det största ansvaret för att det ska bli fred.
Jag: Hur menar du då?
Dotter: Israel är den starkare parten.
Jag: Jo, förvisso
Dotter: Det är som Bamse säger: Är man väldigt stark så måste man också vara väldigt snäll.

fredag 26 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 3

"Jag tycker inte om det som du skapar."

Jag läser att Jonas Gardell hatar Lundells Öppna landskap. Jag ler lite, eftersom jag inte heller har hittat fram till den sången. Jag hatar den inte emellertid. Den är bara lätt ointressant.
Vad jag dock undrar är hur man vågar öppna käften om man är ansvarig för pekoralet Aldrig ska jag sluta älska dig. Varje gång jag hör den så vill en del av mig ha det till att det är ett skämt, som Gardell tänkt ut, och att han någon gång i framtiden kommer att avslöja att det bara var på skoj. "Trodde ni verkligen att det var på allvar? Hahahahaha!"
En annan del inser den bistra verkligenheten. Det är på riktigt. Han sjunger den själv så fort han får chansen och Mark spelade den i sitt sommarprogram för ett par år sedan. Nåd!

Det kan inte vara alltför skoj att som artist, författare eller konstnär få en dålig recension. Någon jäkla tyckare har synpunkter och tar sig friheten att skita på ens verk. Inte sällan sker det ju med sarkasmer och i en nedlåtande ton.

Jag läser gärna recensioner. Jag försöker hitta hyllningarna och bottennappen. Det som ligger i mittenskiktet är ju inte lika intressanta.
Vinrecensioner är ofta extra underhållande med sitt härliga språk. Den absolut roligaste recensionen jag någonsin läst var just en recension på ett svenskt mousserande vin. Det var en totalsågning rätt igenom. Slutklämmen löd:

"Ett vin att korka upp när Kronofogden kommer på besök."

torsdag 25 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 2

Lite pårökt visdom

"much love ...big hugs...
big love to everyone..........just walked around our garden, humming birds dancing around me, chimes creating a cocophony of music...getting fit and ready for the new year........so many blessings around me, my 'angel' Janeee, my kids, friends.....sooooooo many blessings, bright sunlight, Divine Mother Love.........music is everywhere...
"

Vem skriver så här i sin blog, tro? Jo, det är Jon Anderson, sångare i Yes. Det är kanske dags att dra ner en aning på de där cigaretterna med tvivelaktigt innehåll?

Jon Anderson har förresten påstått att han träffade sin nuvarande fru för första gången på Atlantis.
Yes-keyboardisten Rick Wakeman brukar säga att Jon Anderson försöker rädda planeten. Oklart dock vilken planet det rör sig om.


Visst känns en tackgest av det slaget som Jon bjuder på här (inför en månghövdad publik på Sweden Rock Festival 2003) som helt rätt för en person som pratar om en Divine Mother i sin blogg?
Dock kan jag inte förstå varför han har scenkläder, som får honom att se ut som att han rymt från ett åldersomshem.
Till höger ser vi förresten Steve Howe (den uppstekte mumien) och Rick Wakeman, världens bäste keyboardist.

Jo förresten, Jon Anderson sjunger väldigt bra!

onsdag 24 september 2008

Jag hittar bananer på oväntade ställen 1

Off to Rhodes

Idag reser jag till Rhodos, där jag ska vara en vecka.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer det trots min frånvaro att droppa in lite funderingar från mig, tack vare möjligheten att publicera vid ett senare tillfälle. Det ligger alltså lite grejor i pipen som vi it-konsulter, brukar säga. Det betyder ungefär att "Jag jobbar på det och det är snart klart", när man pratar med kund.
I själva verket betyder det: "Visst, jag vet att du vill ha dina grejor gjorda så snabbt som möjligt, men ditt ärende ligger låååångt ner i min priolista."
I värsta fall så kan det betyda: "Jag har ingen aning om vad du snackar om och jag har endast en dimmig föreställning om vem du är."

I detta fall så betyder det dock att jag har förberett lite grejor som ni ska få läsa medan jag ligger i en solstol med en öl och nickar överseende åt ungarna som terroriserar någon poolvakt.

Emellertid kommer jag inte synas i kommentatorsfältet. Eller låt oss säga så här: Är det en bra semester så kommer jag inte att kommentera ett skit vad ni skriver. (Se det som en möjlighet!)

Ha det nu riktigt bra. Det ska jag!

tisdag 23 september 2008

Drar på det

Jag är fruktansvärt ostrukturerad idag. Jag har tusen och en saker på min kilometerlånga att-göra-lista, men får nästan inget gjort.
Istället lullar jag omkring med en kaffemugg i handen och har det så där bra, som man bara kan ha, om man fötränger att det börjar brinna i knutarna.

Hmmm, nu ska vi se vad ni skriver i era bloggar...

Några klargöranden

Jag har på senare tid erfarit via kommentarer till denna blogg, mail, sms, telefax, telex, telefon, lyxtelegram och vanliga blev att många tycker att vi som håller djur i terrarier är nördar, inte de skarpaste knivarna i bestickslådan samt den felande länken mellan primater och barn från kusingiftemål.

Jag har funderat och grubblat över detta. Inatt satt jag uppe och skrev små dikter på temat.

Här er ett par:

Jag och mina ormar har det bra
Du som säger annorlunda är dum
Fler reptiler vill jag ha
Du har en papegoja som är stum

Allting har en ände
Men ormen den har två
Fick du bomben jag sände?
Utan hörsel blir du svår att nå


Låt mig göra ett par saker väldigt klara för er. Människor som har terrarier hemma är:

Smartare än genomsnittet
Snygga
Fysiskt välutrustade (Ja, jag menar the naughty parts!)
Duktiga på att viska
Vänliga själar
Bra på problemlösning
Nobelpristagare
Utmärkta bloggare

Om ni har en avvikande åsikt, vilken ni givetvis får ha, så kom då ihåg att allt ovan här inte är mina åsikter. Det är absoluta sanningar, så rättning i ledet för 17!
Era åsikter kan ni ta och baka in i en boll av leverpastej och ge till någon hund som är mer hungrig än smart.

Så, nu är vi vänner igen.

måndag 22 september 2008

Att sätta mjukt mot hårt och hårt mot mjukt

I fredags stod Malmöpolisen och tittade på när ligister i skydd av ett demonstrationståg vandaliserade tobaksaffärer, frisersalonger och andra mäktiga symboler för internationell kapitalism. Helt enligt strategin, enligt Malmös polisledning.

Jag är djupt besviken på dessa skåningar. Varför följde man inte Göteborgs exempel från EU-kravallerna 2001? Där stod polisen först och tittade när inresta bråkmakare gjorde gemensam sak med de lokala krafterna på yttersta vänsterkanten och slog sönder allt de kom åt på Avenyn.
Men ett par dagar senare gav man tillbaka, och så man gav tillbaka sedan! Man lät nationella insatsstyrkan med automatvapen i högsta hugg rycka upp några sovande 17-åringar ur sina sovsäckar inne på en skola och föra ut dem på skolgården, där de fick ligga i regnet på marken och lyssna på farbror polisernas glåpord i en timme. Sedan ljög man ikapp i det rättsliga efterspelet om vem som hade ansvaret och vem som gav order om ingripandet, och ingen fälldes.

Vad tusan håller ni på med där nere i Malmö? Att er polisledning, precis som kollegorna i Göteborg 2001, är ett gäng fega, inkompetenta kärringar, vet vi nu. Var är nationella insatsstyrkan nu när ni behöver visa er handlingskraftiga? Finns det inget dagis där man kan slå till i jakt på sprängdeg i modelleran? Kan ni inte bränna ner någon korvkiosk, vars innehavare setts gå förbi ett bokcafé med vänsterlitteratur? Kan ni åtminstone inte lobba in några tårgasgranater i en pingstkyrka? Ni skulle ju ha kommit undan med det!

- Jag har kissat ner mig.

- Jag vill till min mor!

Come on baby light my fire!

Jag har en kompis som lite småseriöst letar efter manligt sällskap. Vi mår alla bra av att ha någon och krama och jag hoppas att hon hittar någon riktigt bra.

Sist när vi pratades vid så framkom det att en webcam är ett av verktygen för att hitta den rätte. Smart tänkt där! Då vet hon ju i alla fall att det inte är Gert-Inge 59 år, som stiger av tåget på stationen den dagen då de ska träffas. (Det skulle det i och för sig kunna vara ändå, men det kräver en massa planering och logistik och det är vi nog inte beredda att förvänta oss av någon som heter Gert-Inge?)

Jag kom att tänka på lite andra saker som man ska vara lite vaksam på. Förutom att den man chattar med helst inte ska se ut som en yxmördare så kan man ju leta efter bra och mindre bra ledtrådar i bakgrunden. Hon bör alltså kolla lite vid sidan om den ivrigt leende gentlemannen.

Här är saker som hamnar på pluskontot:

Ett snyggt och välmöblerat hem
Dyr konst på väggen
Gitarrer på väggen
En vinkyl
Ett hemmagym
Skivor med progressive rock
Terrarier

Här är några saker som hon inte vill se:

En mamma-liknande figur som sveper förbi
Fångvaktare
Rollspelsfigurer samt 18-sidiga tärningar
Generöst med tomburkar av märket Jolt-cola
Tavlor med gråtande barn
Skivor med dansbandsmusik

Är man förresten mer kräsen om man är 30+ och singel? Jag har hört det från flera håll.

söndag 21 september 2008

Bloggträff i Göteborg

I nästa vecka är det bokmässa i Göteborg. Då kommer ett flertal bloggare att träffas för lite trevligt umgänge. Jag hade väldigt gärna varit med, men jag är på Rhodos då. Jag hoppas kunna vara med nästa år eller kanske på någon annan bloggträff innan.

Jag lägger ut länken här för er som vill vara med den 25 september.

Ha det så trevligt!

lördag 20 september 2008

Teskymning



– Du dricker ju mycket te. Här får du!

I min hand stacks en påse med te från Kobbs av sorten Röd Skymning. Jag tackade artigt men insåg att det nog inte skulle bli något som jag gärna drack. Röd Skymning är nämligen ett rött te (Rooibos) och jag är inte så glad i röda teer. Grönt te tycker jag ännu sämre om.

Jag tänkte att jag ändå skulle ge det en chans. Jag bryggde en stor kanna imorse. Röd skymning förresten; låter inte det som en titel på en Kalla Kriget-roman?

Så här känner jag nu:
Jag vill gärna åka till Sydafrika och se den storslagna naturen, kanske kolla in några kobror och mambor ute i bushen.
Jag njuter gärna av ett glas sydafrikansk vin. Även om man räknas som ett relativt nytt vinland så har det odlats vin där sedan 1600-talet.
Det sydafrikanska teet kan de emellertid få behålla helt för sig själva.

Betyg: En överstruken tepåse.

fredag 19 september 2008

Så här bloggar jag

Det kommer en del frågor på temat "men hur gör du när du bloggar?"

Jag ska ju erkänna att jag har mina små ritualer.
Jag stiger upp i arla morgonstund, sätter på te som jag sedan häller i en termos, klär mig snyggt men praktiskt och samlar ihop mina skrivarsaker. Allt läggs sedan ner i min ränsel och jag lämnar huset med bestämda steg.

I den närbelägna skogen har jag en skrivarstuga. Väl inne i den hänger jag av mig min ytterrock och packar ur min ränsel. Jag sätter sedan på mig min tänkarmössa som är en omgjord stjärngossestrut. (Jag har skrivit tänkarmössa med tusch på den.)
Oftast känns det rätt att hälla upp en mugg te innan jag börjar.

Jag har ett papper som är lite tjockare än vanligt kopieringspapper. Det kostar förvisso lite mer men har å andra sidan en sån där vävd struktur, som känns lite lyxigt att skriva på.
När jag doppar gåspennan i bläckhornet så vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Någonstans under pennans väg ner mot pappret så kommer inspirationen till mig: "Aha, jag ska skriva om den gången som jag hjälpte till att rektalisera en häst!" eller "Jag ska nog blogga om när jag som ende kille kom i vit smoking till en bal".
Sedan skriver jag så det ryker.

Ibland, för att riktigt komma i stämning, kan jag behöva anpassa belysningen lite. Skriver jag om hur illa djuren far i köttindustrin så släcker jag ner lite, sätter igång min lavalampa och tänder några rökelser. Ska jag blogga om sex så sätter jag på stroboskoplamporna och lyssnar på dödsmetall.

Nu är jag sådan att jag inte kan sitta stilla alltför länge. En bit in i skrivarsessionen brukar jag därför gå ut en stund och skjuta skarpt med mitt salongsgevär. Det rensar hjärnan lite och skrämmer bort eventuella nyfikna som kan ha samlats på utsidan.

Väl inne igen kollar jag om det kommit något telex. Det är i ärlighetens namn inte många som kommunicerar den vägen nu för tiden. Jag tror bara att det är polisen, socialen och försöksutskrivningsnämnden som kontaktar mig på det viset.

Jag skriver vidare och avslutar med en snitsig slutkläm.

Med nervösa steg går jag sedan tillbaka mot huset. Där inne väntar nämligen min hund, tillika smakråd. Jag brukar med darrande stämma läsa upp det jag åstadkommit och sedan med frambrytande svett på pannan invänta reaktionen.
Några muntra skall betyder att jag kan lägga upp det i bloggen och invänta floder av beröm. Då blir jag också väldigt uppspelt och skäller tillbaka och sedan skojbråkar vi om någon gammal strumpa eller någon annan rolig hundleksak som råkar finnas till hands.
Blir reaktionen emellertid av den likgiltiga sorten så vet jag att jag måste skriva om. Riktigt illa är det om han räcker ut tungan på det här viset:
Klicka för större bild!

I så fall är det bara att knata iväg ut till skrivarstugan igen.

Annars så lägger jag upp alstret på bloggen och dricker en liten kopp japansk segerte om klockan är före tolv. Skulle dagen ha hunnit bli eftermiddag så häller jag upp en konjak.

Det är härligt att blogga!

Heat of the Moment

Jomenvisst! Det var Asia med Heat of the Moment. Grattis till Ulrika som visste det. Det kommer en CD med blandad muzak på posten. Hur knäckte du den, förresten? Står det ett exemplar av skivan där hemma?

Asia var något så knepigt som en "supergrupp "ihopsatt av gamla hjältar från 70-talets proggband. Steve Howe och Geoff Downes kom från Yes, Carl Palmer från ELP (Emerson, Lake & Palmer) och John Wetton från King Crimson och Roxy Music.
Det självtitulerade debutalbumet sålde over 10 miljoner ex och den stora hiten var just Heat of the Moment.
Snart började man emellertid att bråka (och John Wetton söp) och medlemmarna spreds för vinden. I ganska många år var keyboardisten Geoff Downes ende killen kvar från originalsättningen, men för ett par år sedan återförenades de fyra, gav sig ut på en turné och har spelat in en ny skiva vid namn Phoenix.

Här har vi en nytagen bild. Notera att Steve Howe, längst till höger, ser ut som en uppstekt mumie. Han är trots det en av världens bästa gitarrister.

Här är videon till Heat of the Moment:



Och här är en annan version av samma låt:


Nästa tävling kommer i början av oktober. Jag lovar att blåsa i mitt jakthorn innan, så ni vet när det blir.

torsdag 18 september 2008

Gissa låten 2

Nu är det dags igen för ny tävling. Jag vill gärna tro att det är lite svårare den här gången. Vi får se… Som sist vill jag veta låttiteln och artisten. Övrig info kan komma att belönas med stilpoäng. Man får gärna berätta minnen kring sången i fråga om man har några. Måste bäste (och snabbaste) bloggläsare vinna!

onsdag 17 september 2008

Chatt-tjat med Conny 1

Jag känner en kille, som vi kan kalla Conny, från en av it-utbildningarna som jag gick för några år sedan. Conny är ganska mycket yngre än vad jag. Det märks bl.a. i att han ser världen så där skojigt i svart eller vitt. Antingen är något fantastiskt eller också så är det bara skit.
Han är också duktig på att generalisera. Han har nyligen brutit upp med en tjej som han bott med ett tag. Hon var från sydligare breddgrader. Det var ju så trevligt när de stod på god fot med varandra. Giftermål planerades i någon kyrka någonstans nere i det forna Jugoslavien. De här med människor från andra kulturer var något väldigt fint.
Nu när han är bitter singel så är alla människor från utlandet onda varelser, som bara väntar på tillfälle att sodomera utnyttja en ädel svensk som t.ex. Conny.

Vår kontakt är begränsad (och här är begränsad ett ord med starkt positiv klang) till msn. Han brukar ropa på mig ibland och jag svarar snällt. Han är en vänlig själ gubevars, men för att orka med honom så brukar jag retas lite med honom, och komma med absurda påståenden. Jag försöker också vrida det så att han själv ska förstå det knepiga i hans något omogna syn på saker och ting.
Jag tänkte låta er ta del av några av våra chatt.
Detta är hämtat från eftermiddagen. När vi kommer in har jag sagt att livet är ganska bra. Conny är av en annan åsikt:

Conny säger:
Nej det är det det inte är, tycker livet inte alls är lustigt
Jag säger:
i så fall så borde du lära dig att skratta åt eländet
Conny säger:
det är svårt att skratta åt allt som händer, finns inget att skratta åt i den här världen
Jag säger:
kolla den här då: http://katastrofalaomslag.blogspot.com/ Den får mig att skratta
Conny säger:
vad var det för roligt med dem?
Jag säger:
Fula skivomslag är roligt
Conny säger:
Så fula var de inte, de passade väl för den tiden de gjordes, folk visste inte bättre
Jag säger:
Ja, men det är ändå skoj att se. Dessutom skriver han roligt
Conny säger:
Gillar du dansband?
Jag säger:
nej
Conny säger:
Ok, jag gillar det lite grand, Thorleifs är bra faktiskt, skivan Det kommer alltid nya vårar är riktigt bra
Jag säger:
jag gillar Siw-Erikz. Dom har just släppt Det kommer alltid nya diskborstar ur röven
Conny säger:
Måste du driva med allt, jag var seriös
Jag säger:
nej, det kan du inte mena
Conny säger:
Thorleifs är riktigt bra. Goa goa låtar att dansa gammeldans till
Jag säger:
och jag gillar att springa runt på alla fyra i trädgården och gläfsa hotfull mot grannarna
Conny säger:
Ska bara iväg 10min är du tillbaka när jag kommer tillbaka?
Jag säger:
troligen
Conny säger:
Ok

Här kan man kanske anta att Conny är iväg och lyssnar på lite härlig dansbandsmusik…


Conny säger:
i'm back
Jag säger:
hejsan
Conny säger:
Dansband är riktigt avslappnande. Härliga kärleksmelodier
Jag säger:
Javisst, när jag vill slappna av så glider jag ner i ett kar fyllt med dy till tonerna av Vikingarna
Conny säger:
Kanske kan man se i dina ögon någonting som har hänt, kanske kan man se i dina ögon besvikelser som hänt, torka kinden fri från tårar det kommer alltid nya vårar så tro på framtiden laladidi haha
Jag säger:
Kanske kan man se i ditt rektum någonting som har hänt, kanske kan man se i ditt brunöga besvikelser som hänt, torka stjärten fri från stänk det kommer alltid nya vårar till skänks
Conny säger:
Innerst inne gillar du dansband, du dansar gärna lite gammeldans när du får chansen
Jag säger:
Ja, sist när jag var riktigt full så dansade jag hambo en hel natt.


Här loggade Conny ner från msn.. Kanske insåg han att han aldrig kommer att kunna valla in mig i dansbandsfållan. Kanske blev han sur. Men han kommer tillbaka. Det gör han alltid!

Karl(?) för sin hatt

Jag sitter i favoritfåtöljen vid det stora fönstret som vetter ut mot vägen. Jag dricker te och läser tidningen. Det känns som en bra morgon.

2-åringen kommer förbi. I handen håller hon en solhatt, som passade henne förra sommaren. I år har den varit för liten för henne. Nu tycker hon att jag borde sätta den på huvudet. Det är ingen vidare bra idé, tycker jag. Hon insisterar. Jag suckar och sätter hatten på huvudet. Hon nickar gillande och smackar med läpparna. Efter någon minut fortsätter hon in i nästa rum. Hatten åker av genast. Två minuter senare står hon vid min sida igen. Jag får mig en bassning. Det var ju meningen att hatten skulle sitta kvar på mitt huvud. Jag sätter på hatten igen. 2-åringen marscherar ut ur rummet. Nu vet jag bättre än att plocka av hatten. När som helst kan det bli ny hattinspektion och då är det bäst att ha den skära, lilla solhatten på huvudet. Jag läser tidningen. Så mycket elände som pågår i världen. Skrattar lite åt en rolig recension. Höjer blicken en aning och tittar ut genom fönstret. Där kommer grannen. Hon vrider sitt huvud in åt vårt hus. Våra blickar möts. Jag höjer handen glatt i en vinkning. Hon vinkar också men lite osäkert. Jag inser att jag har en rosa solhatt på mitt huvud.


Nu känns det inte som en bra morgon längre.

tisdag 16 september 2008

Tjuvar ska ha sitt

För första gången sedan jag slutade på Företaget för två veckor sedan öppnade jag min jobbväska igår. Ut rasade ett stort antal pennor, pennstift, en sax, en linjal och groteskt många postit-block. Hur i hela friden hade de hamnat där?

Tänk nu om jag en dag står framför Pärleporten och följande konversation utspelar sig:

Sankte Per: Nu ska vi se, Pseudonaja… Hmmmm, hmmmm. Jag ser att du varit en god människa. I kritiska stunder har du ställt upp för människor i nöd; både såna som du känt men även främlingar. Du har glatt din omgivning med det du skrivit och genom din musik. Du har varit troende sedan barnsben. Givetvis har vi en plats åt dig i himmelriket!

Jag: Perfa! Öppna så jag kan komma in och lägga mig på ett moln och dricka öl!

Sankte Per: Men vänta lite… Vad är det som jag ser här? När du sensommaren 2008 lämnade Företaget så proppade du din nästan tomma laptopväska full med kontorsmaterial. Du pressade ner så många saker att väskans dragkedja gav upp.

Jag: Mmmm, jag fick hålla väskan i famnen på väg ut till bilen för att inte alla grejor skulle trilla ut. (Och här rodnar jag klädsamt.)

Sankte Per: Men inser du vad du gjorde? Du STAL! Företaget låg ju dessutom pyrt till ändå. Var du tvungen att försämra deras ekonomi ytterligare?

Jag: Jag såg det nog som en tradition det här med att stjäla kontorsmaterial. Jag håller på traditionerna.

Sankte Per: Jag också! En av mina traditioner är att skicka tjuvar åt helvete. Burn, you bastard!


Ja, så mycket kan ett par extrapennor kosta en…

Är förresten inte Pärleporten ett väldigt löjligt ord? Mig ger det helt andra associationer är himlen. Jag tycker att Pärleporten snarare låter som en dörr, vilken Liberace gömmer sig bakom.
I så fall är det nog bäst att börja stjäla kontorsmaterial redan första dagen på min nästa arbetsplats!

Mer RSS

Jag har alltså fiddlat till RSS-inställningarna och fått ett par applåder för det. Jag har också fått en fråga om vad det är bra för och den frågan bollar jag vidare till er som ivrar för RSS.

Hur gör man?
Vad gör man?
Går RSS att äta?

Shine on!

Jag stod och kollade på ett svenskt, progressivt band på Sweden Rock Festival för några år sedan. Det var ett sånt där man som man förväntades tycka om. De hypades rejält i de musikaliska kretsar som jag rör mig i.
Ändå stod jag där och kunde inte ta det här bandet till mig. Det kändes konstigt för en hel del av de grejor, som jag går loss på fanns ju där: Krångliga takter, taktbyten, tonartsbyten, stämsång och duktiga instrumentalister.
Plötsligt slog det mig varför. Alla deras låtar gick i dur. Det blev nog lite för glättigt för mig.

Livet är inte bara trallala. Livet innehåller också melankoli och vemod och även de känslorna kan vara vackra och värda att bejaka. Därför behöver jag musik som går i moll. Jag behöver det för att ta fram det djupa i mig. Jag kan faktiskt le då också.

Varför inte lyssna på Shine on you crazy Diamond? Rick Wright, som just har lämnat jordelivet, spelar ett underbart solo med start 4:12. Han är ingen flyhänt keyboardist som Rick Wakeman, men han gör precis allt rätt här. Jag blundar och ler.

måndag 15 september 2008

Great Gig in the Sky

En stor keyboardist har gått ur tiden. Rick Wright i Pink Floyd har avlidit i cancer 65 år gammal.

Fadersarvet

Den hade stått där uppe på en piedestal hemma hos farmor och farfar så länge som jag kunde minnas. Nu stod pappa plötsligt och höll den i famnen.
Scenen var pappas 50-årsdag och jubilaren själv hade just öppnat ett paket från sina föräldrar, dvs min farmor och farfar.

I paketet låg den där pokalen från piedestalen. Det såg groteskt stor ut nu när den inte längre hade en pelare under sig.
Min första tanke var: "Var ska han ställa den för att den ska göra minst skada?"
Till och med jag med mitt begränsade intresse för heminredning insåg att det skulle bli svårt att placera den i min pappas modernt möblerade hem. Hemma hos farmor och farfar, där det var en mer gammaldags, på gränsen till prålig, stil smälte den in alldeles utmärkt.

Nu tog farfar till orda:
– Den här pokalen ska gå från far hans förstfödda barn på dennes 50-årsdag.

Pappa försökte krampaktigt uttrycka en tacksamhet som han inte kände. Sedan sa någon skål och så sjöng vi Ja må han leva.

När farmor och farfar hade åkt hem, undrade pappa om vi inte kunde låta schabraket gå ner till nästa generation genast.
– In your dreams! log jag elakt.

Sedan dess står pokalen och skäms i ett hörn i pappas arbetsrum. Varje gång jag tittar in där hör jag den viska: "Snart är det du och jag, baby!"

Inspirerat av Mrs Lis inlägg.

RSS

Efter ett par vänliga påstötningar så har jag nu ändrat inställningarna för min blogg så att man ser hela mina inlägg i RSS-läsaren.
Jag vet inte riktigt vad det innebär, men kan det få fler att läsa min blogg så är det ju bra.

Sa jag att jag är IT-konsult?

666 - the number of the Beast

I fredags eftermiddag var mina döttrar inbjudna till en lekträff hemma hos ett syskonpar. Det känns roligt att de börjar hitta små kamrater i området.
Pappan i familjen visade sig vara präst och kollega med grannen.

Barnen lekte snällt i ett par timmar och jag fikade med föräldrarna.
Innan vi skulle åka var vi iväg nästgårds och tittade på en kalv som hade fötts föregående natt. Den var väldigt söt. Det är roligt att bo på landet!

Alldeles när jag skulle lasta in ungarna i bilen och köra hem, så föll min blick på prästens bil och dess registreringsskylt. Efter den treställiga bokstavskombinationen kom siffrorna 666…
Vad är oddsen för det? Jag undrar vad han tänkte på, när han fick se nummerskylten.
Det hade ju varit taktfullt av mig att glatt vinka adjö och åka därifrån. Taktfull? Moi?

Jag: Du har ju vilddjurets tecken på din bil! (Sagt med Max von Sydow-mullrande stämma)
Prästen: Ja… fast jag tror ju att ondskan är mer verklig än ett nummer.
Jag: Ja, det har du nog rätt i.

Jag kunde ha lämnat det där, men var bara tvungen att tjafsa vidare lite till:

Jag: Har inte dina kollegor retats med dig för din registreringsskylt?
Prästen: Gissa…

söndag 14 september 2008

Owner of a lonely heart...

... var inledande spåret på Yes come-back 1983. Bandet hade legat nere i ett par år. En konstellation med Yes-gamlingarna Chris Squire, Alan White och Tony Kaye hade tillsammans med nytilllskottet Trevor Rabin på gitarr och sång börjat spela tillsammans. De kallade sig Cinema och hade skivkontrakt med Atlantic.
Skivan, kallad 90125, låg mer eller mindre klar. Rabin och Squire stod för sången, men skivbolaget ansåg att det behövdes en riktigt bra leadsångare. Kunde Jon Anderson, den gamle Yes-sångaren övertalas att lägga på sång? Det kunde han.
Då fyra av fem bandmedlemmar hade förflutet i Yes så ansågs det löjligt att kalla sig något annat än just Yes, och därför kom 90125 att bli en Yes-skiva.
Trevor Horn producerade och han kom att få mycket av berömmet för den moderna ljudbilden. Det lät som Yes men ett modernt Yes.

Owner of a lonely Heart skrevs till stor del av Trevor Rabin. Jag har hört demon och den låter mycket annorlunda jämfört med slutresultatet. Horn samt resten av bandet hjälpte till att yesifiera den till det som hamnade på skivan.
Det blev en monsterhit och det är som sådan jag minns den; totalt sönderspelad på radio 83-84. När jag själv började lyssna på Yes några år senare kunde jag uppskatta den bättre.

Owner of a lonely Heart och 90125 är en bra introduktion till Yes, men de riktiga godbitarna hittas på skivorna som kom på 70-talet. Å andra sidan så är Big Generator (1987) och Talk (1994) väldigt bra också.

Här är förresten en live-upptagning från 1991 med sammanlagt åtta Yes-medlemmar på scen. Rick Wakeman, gruppens mest kände keyboardist, får göra ett solo på slutet. Lägg märke till att han hängt någon sorts damsjal över axlarna dagen till ära.



Nu till tävlingen:

Lotten tog hem segern och skall inom en inte allt för avlägsen framtid få en CD med lite blandade gotter skickad hem till sig. Gissa vilken som blir första låt?
Egentligen var det synd att hon svarade rätt för jag hade velat se henne äta upp sin blogg hur nu det hade gått till.

Tack också till er andra som skrev kommentarer och fyllde på med minnen.

Några kommentarer från mig

Miss Mythons: Den hemske gitarristen hotar med att komma hem till dig och spela sig igenom Sibelius alla verk – på kazoo!

Howdy Sailor: Jag tycker absolut att du ska filma ett trumsolo och lägga ut på bloggen.
Det är två råttsnokar i petboxen ovanpå terrariet med grenarna i. Det senare står tomt i väntan på reparation. Det är inte rymningssäkert just nu och då är det obra att ha ormar i.


Ja, Smoke on the Water hade nog varit aningens för lätt, men å andra sidan tyckte ni att detta var lätt också. Vad gör jag åt det?
Jo, på torsdag den 18 september kl 9.00 kommer nästa tävling och då blir det svårare. (Tror jag.)

fredag 12 september 2008

Gissa låten 1

Nu ska vi köra en liten musiktävling. Jag har filmat en halvtaskig gitarrists små lustiga försök.
Er uppgift blir att säga vad det är för låt som han försöker spela. Ni kommer endast bjudas på några ackord.

Jag vill veta låttiteln och artisten. Övrig info kan komma att belönas med stilpoäng. Man får gärna berätta minnen kring sången i fråga om man har några.

Vinst? Jag funderar på att sätta ihop en CD-skiva och skicka till vinnaren. Vissa skulle kanske betrakta det som en bestraffning, men det är ju inte mitt problem…

Nu kör vi:



Må bäste musiknörd vinna!

Ett stillsamt musiktips

Jag är väldigt negativ till TV-reklam. Jag försöker i möjligaste undvika de varor som saluförs i TV. Jag skulle t.ex. aldrig köpa en CD som det gjordes reklam på TV för.

Dock finns det musik som går rakt in i hjärtat på mig. Ni vet, man hör några toner eller en textrad och sedan är man fast. Man vet att detta är bara något som man måste få höra mer av.

Just en sån skiva har jag sett reklam för och jag vill dela detta med er. Ty endast det bästa är gott nog för er!



Köp denna också när ni ändå beställer den första:



Because you're worth it!
:-x

torsdag 11 september 2008

Gårdagens fynd

Jag var som sagt ute och plockade svamp igår. Förutom en massa soppar, kremlor och några gula kantareller så hittade jag årets första trattkantareller. Det var roligt, tyckte jag.
Jämte de vanliga gula kantarellerna är trattisarna mina favoritsvampar.

Rensad svamp. Trattkantarellerna ska torkas. De gula kantarellerna och sopparna förvällde jag och frös in.

Givetvis hittade jag lite groddjur också.

Vanlig groda

Vanlig padda

Jag tvålar mina händer

Jag bloggade igår om smuts som inte vill gå bort.
Nej, mina händer är inte helt rena idag, men problemet är hanterbart. Jag tackar för era kemiska råd. Jag tror dock att några av dom skulle ge mig värre problem än det med smutsiga fingrar...

Uppdatering: Jag läste citronsaft två gånger bland kommentarerna och det avgjorde saken. Jag sprang ner till köket för att testa. Citronen hade sett bättre dagar men det hade ju mina händer också.
Nu en stund senare kan jag konstatera att jag åter är ren och fin.

Tack till Ia och Hecate!

Därför skäms jag

Jag borde ju ha koll. Jag borde kunna skilja på en reptil och ett groddjur. Ändå så inte bara ser jag fel. Jag skriver fel i min blogg.
Signaturen Dr A.Gosskropp har helt riktigt noterat att det är en salamander på bilden och inte en skogsödla som jag visar på bild i mitt inlägg från den 24 augusti.
Själv sitter jag här och försöker komma på en bra ursäkt för min miss. Jag kommer på tre stycken:

Jag var full
Jag bländades av solen
Jag var ung och behövde pengarna

Jag inser att ingen av dem håller. Jag får istället berätta varför jag borde sett att det var en mindre salamander i landfas:

Den var mycket lätt att fånga. En skogsödla är inte lätt att fånga.
En juvenil skogsödla är mörk till färgen. Det var inte den här.
Ögonen var typiska "groddjursögon".

Nu ska jag gå och sätta mig i skampålen och skämmas. Kom gärna fram och skaka på huvudet samtidigt som ni mumlar något om att "det här trodde vi inte om dig…"

onsdag 10 september 2008

Jag - en smutsig man

Nu sträcker jag ut en hand till er. Det är en smutsig hand. Jag behöver vägledning från er.

Idag har jag varit ute och plockat svamp. Det var en mycket lyckad utflykt, tackar som frågar, men mina händer är groteskt smutsiga.
"Men tvätta dig då, du stilige lortgris!" kan jag höra er sucka framför era datorer.
Jösses, vad jag har tvättat mig! Likväl är jag nästan svart om fingertopparna. Alla som har plockat svamp vet att man blir smutsig som bara den. Jag tror att speciellt vissa soppar missfärgar händerna.

Det är här som ni kommer in. Jag har ett svagt minne om att det ska finnas någon huskur för att få svampsmutsiga händer rena. Är det någon av er som känner till den? Kanske har ni någon äldre släkting att fråga? Slå en signal, vet jag! (Även om Farmor Hilda inte har en aning om hur man tvättar bort svampfläckar så blir hon glad när ni ringer.)

Det vore bra om jag kunde bli ren tills imorgon, då jag ska åka på några ärenden. Jag vill ju inte se ut som om jag varit ute i trädgården och grävt som en hund i någon rabatt. Eller vill jag det? Ehm, nej!

Om jag åker till stan imorgon med rena händer så lovar jag:
1. Lite trevliga bilder här i bloggen från svampskogen imorgon
2. Ett inlägg om hur mycket jag skäms för en sak
3. En film på fredag

Hjälp mig tvätta min smutsiga byk hand!

tisdag 9 september 2008

Musikaliska lik i garderoben - en uppföljning

Nu får vi nog försöka göra någon sorts summering.

Mrs Li har med skammens rodnad på kinderna bekänt att hon i lönndom lyssnar på Whitesnake.

Howdy Sailor erkände utan att blinka att Diggiloo med Herreys är ”riktigt svängig”.

MissMythos drämde till stenhårt med lite finsk storbandsdisco.

Ulrika Good gillar gruppen som ligger i fejd med Rolling Stones om vems sångare som har störst läppar.

PalettenQ skriver: "Jag skäms lite för att jag fortfarande tycker att Scotch är rätt svängig :O Ni vet discopoppbandet med host-låten från skivan Evolution"
Nej, vi vet inte, men YouTube vet. Tyvärr... ;-)
Evolution har även uppmärksammats av Katastrofala omslag. :-)

Vi ska inte heller glömma Lotten och Ullah som båda var här och nosade lite men inte riktigt vågade förnedra sig så till den milda grad som vi andra gjorde.
Låt oss hjälpa dem! Om inte skämslåtarna kommer från Lotten och Ullah så får jag ju låta skämslåtarna komma till Lotten och Ullah.

Lotten kombinerar ett stort filosofiintresse med musik:


För Ullah finns det inget mer rogivande än Nils-Börge Gårdh:



Och ni andra? Ni som läste och skyndade vidare likt en snål människa som tittar åt andra hållet när Frälsis sticker fram insamlingsbössan. Vad ska vi hitta på åt er?
Det blir det hårdaste straffet som kan tänkas. Här är er "favorit":

Det lackar mot jul...

- Vill du vara tomte, tärna eller lussekatt?

Jag hör 5-åringens röst från andra våningen. Hon och 2-åringen har rumsterat om där uppe en stund nu. Jag borde väl egentligen gå och kolla vad som händer, men jag har just hällt upp en andra kopp kaffe och tagit ett Ballerinakex till. Tomte och tärna förresten? Det kan väl aldrig vara så att...?

Nu hörs steg i trappan. Sekunderna efter är de ute i köket hos mig. Jag hinner reflektera över att det bara är september men att jag ändå redan kommer att få avnjuta året första luciatåg.

Jag är så förvånad att jag inte klarar av att hålla kameran upprätt.

5-åringen, tågets lucia, har helt otroligt lyckats komma i sin dopklänning, som vid hastigt påseende faktiskt kan misstas för ett lucialinne. 2-åringen står över det där med rätt klädsel och har pliktskyldigast tagit med sig ett ljus ner.
Sången är improviserad och sporadisk. De ber om hjälp och jag stödsjunger.
Dans är kanske inte som man i vanliga fall förknippar med ett luciatåg men 2-åringen skakar loss ordentligt. 5-åringen försöker upprätthålla någon sorts värdighet, men kan till sist inte hålla sig utan dansar med. Givetvis slutar det med att de ligger på golvet och killar varandra och skrattar så att de kiknar.

Mina betyg (1-10):

Klädsel: Kanske inte så traditionell, men fantasin ger stilpoäng. 8
Sång: Här blev jag besviken. De måste öva mer för att kunna göra bra ifrån sig i december. 2
Dans: Varför inte? 7
Fika: Fick jag fixa själv och trots avsaknad av lussekatter och pepparkakor så var jag nöjd. 9

Jag tänker tillbaka till Lucia 2005 då äldsta dottern var 2,5 år. Förberedelserna på dagis inför det traditionella luciafirandet var i full gång. Jag hjälpte henne att klä om ute i tamburen. Såg hon måhända fram mot att få vara med?

Jag: Ska det bli roligt att gå i luciatåget?
Dottern: Ja men pappa, jag ska inte vara lucia. Jag ska vara tärning!

måndag 8 september 2008

I can’t believe I ate the whole thing!

Har ni också ätit lite väl mycket i sommar? Har det blivit många grillkvällar? Har folk mer eller mindre med våld tryckt en öl eller ett glas vin i er näve vart ni än kommit? Blev det några extra skedar av den där gräddfilsdressingen bara för att den var så god? Åt ni fler glassar i veckan än det är dagar?

Även om Beach ’09 känns avlägset så är det hög tid att lägga om kosten. Nu när arbete och studier har kommit igång igen så är det rätt läge att få en förändring till stånd.
Själv ska jag ju till Rhodos om ett par veckor så för mig börjar det bli bråttom att återfå vårens vältränade kropp.

Nu är jag lite sugen på mellanmål. Jag funderar på vad som skulle passa min nya livsstil. Jag har stått här och tittat lite på frukterna som ligger i en skål i köket. En vis kvinna har förklarat för mig att det är hur mycket socker som helst i frukt och att man lika gärna kan smäcka i sig en chokladkaka från Marabou. Jag vet inte om det äger sin riktighet, men varför chansa? Jag lägger tillbaka bananen.

Nu har jag grunnat en stund till. Så här blev det:


En skiva bröd med Milda på, färska räkor toppade med lite majonnäs, en sked kräftstjärtssallad med vitlök, några skivor kokt ägg samt en gurkskiva.

Det är roligt och gott att gå ner i vikt!

Musikaliska lik i garderoben

Jag blev uppmanad av Howdy Sailor (som borde förklara varför hon kallar sig så) och Pysseliten att redovisa en skämslåt. Ni ska få två stycken:

För det första är det We don’t talk anymore med Cliff Richard. Det är ju inte precis någon som jag skulle sätta på i bilen om någon annan var med.
Min ursäkt är att det är en bli-glad-av-sång för mig:



För det andra är det, och detta är betydligt värre, den här:


Jag tror att det är lika delar kärlek och lika delar hat…

Nu vill jag höra vilka era skämslåtar är! Jag förväntar mig Bröderna Herrey, Trio me Bumba, Kent och Göingeflickorna!

söndag 7 september 2008

Vi ordnade det tillsammans!

Jag skrev för ett par dagar sedan om att jag aldrig har rest i tiden. Det är inte riktigt sant. Jag flög en gång från Sydney till Tahiti. Då reser man över datumgränsen. Det fick den festliga bieffekten att jag lämnade Australien på söndag kväll och anlände Franska Polynesien på söndag morgon. Jag fick alltså två söndagar den veckan. Den andra var bättre än den första.

Det var då och detta är nu.
Visst vill några av er, eller alla, vrida klockan tillbaka några dagar. Visst hade det suttit fint att landa på fredag den 5 september kl 17.00? Hela helgen skulle vi haft framför oss.

Ni hade kunnat komma hit. Jag hade kunnat fixa något att äta. Dricka finns det massor av. Jag hade kunnat plåga er med min musiksmak: "Alltså, denna är den sista men ni måste bara höra den här låten! Ja ja, himla nu inte med ögonen."
Vi hade kunnat prata om våra bloggar och vad vi vill med dem. Vi hade kunnat prata om varför det inte blir som man vill ibland och när det är bra eller dåligt. Vi hade kunnat diskutera vilken färg våra själar har. Vi hade kunnat prata om människor som inte är ibland oss längre men som vi bär med oss i våra hjärtan. Vi hade kunnat prata om att det är viktigt att vara rädda om varandra och om oss själva.
Innan vi hade gått och lagt oss i extrasängar, soffor etc. så hade vi kommit överens om att livet är väldigt fint även om det kan vara jobbigt ibland.

Så här ett par dagar senare så kan ni och jag komma överens om att det var vi hade det fredag den 5 september. Vi reste tillbaka i tiden och fixade det!

Söndagsfundering

Idag är jag lite trött efter ett trevligt kalas igår kväll. Goda vänner hade en födelsedags/inflyttningsfest och det blev både sent och mycket.

Jag var iväg och hämtade bilen hemma hos dem. På väg tillbaka hem mötte jag en karavan med raggarbilar. I så gott som varje backspegel hängde ett par teddytärningar.
Jag funderade på vad som låg bakom beslutet att hänga upp dessa teddytärningar. Jag kom fram till att det antingen tänker man:

"Det är roligt att bejaka en cliché"

Eller så tänker man

"Det är bara så jäkla snyggt"

Vad tror ni?

Själv tror jag att det senare ikväll kan bli en repris från förra gången då jag råkade ut för en olycklig överservering.

lördag 6 september 2008

IQ - It all stops here

Det ösregnar här. Bor ni längre österut i landet, dvs längre österut än på Västkusten, vilket skulle innefatta en ganska stor del av Sveriges befolkning, så vet ni vad ni har att vänta.

Själv passar jag på att njuta lite av väldigt bra musik. Redan tidigt i våras skrev jag om den här, men först nu har det blivit dags att outa den.

Det är en fantastisk låt! Jag får tårar i ögonen, jag får gåshud och jag vill ställa mig upp och sträcka händerna i vädret, när de tar det sista, varma D-ackordet.


It all stops here

I can feel the movement
Growing all around me everywhere
I can hear the language of the revolution every day

If you pledge to join me
We can fight for reason everywhere
All the things we wished for
Are ours for the asking anyway

Many years ago we lived here
All too soon our hopes were drowned
Now as if I never knew you
Life goes on in different towns
And I can walk round you, past you, through you
Because you're only ghosts now
Yes, I can walk round you, past you, through you
Because you're only ghosts now

Somehow in this silent city
A little of us still remains
Mingled with the distant laughter
Fused with dust in future rains
And I can walk round you, past you, through you
Because you're only ghosts now
Yes, I can walk round you, past you, through you
Because you're only ghosts now


fredag 5 september 2008

Bloggplaner för sista veckan i september

Nu är hösten verkligen här. De två första dagarna i september tittade jag inte i almanackan. Det var somrigt väder och allt kändes bra. Nu har temperaturen emellertid hoppat ner några grader och det känns som att vi sett det sista av sol och värme det här året.

Nu har jag faktiskt ett ess i rockärmen. Den 24 september åker familjen och jag till Rhodos en vecka. Det är vår första charter ihop. Själv har jag inte varit på charter sedan pappa tog med mig till Kanarieöarna, när jag var sex år.

Nu kan jag se era bekymrade miner. Ja, en och annan underläpp darrar visst lite. Var inte oroliga! Bloggen kommer att uppdateras även när jag är borta. Jag tänker inte blogga live från poolkanten, men med hjälp av den finurliga funktionen att publicera vid ett senare tillfälle kan jag sitta här och skriva grejor som automatiskt kommer att dyka upp här på bloggen, när jag i Grekland läppjar på en kall öl och slevar i mig friterade babybläckfiskar i parti och minut. Smart va?
Det kanske inte bli de mest aktuella inläggen, men jag skulle inte sträcka mig så långt så att jag kallade dem inaktuella inlägg. Låt oss kalla dem tidslösa.
Det blir också första gången som jag bloggar in i framtiden. Det blir ju väldigt spännande. Antagligen kommer jag inte komma närmre tidsresor än så.

Det är kul att skriva mina Rhodos-inlägg. Jag känner mig som en snäll gammal farfar som slår in julklappar åt mina barnbarn. "Tänk så glada dom ska bli, dom små liven!" Jag kan se era förväntansfulla ansikten; era tindrande ögon.
Vad jag skriver om? Frukt... Det kommer handla mycket om frukt den veckan. Det blir även en hel del hud. Länken mellan apor och specerihandlare kommer att beröras. Jag kommer på djupet att gå igenom ormars systematik. Jag kommer att snudda vid att Mona Sahlin pratar babyspråk. När det närmar sig hemkomst så kommer jag att ange hur mottagandet på flygplatsen ska se ut; vilken Champagne jag gillar bäst och vad mässingsblåsorkestern ska spela.

Nu drar väl fredagen lite i oss alla, så jag passar på att önska er en trevlig helg. Faller andan på så ramlar det väl in något inlägg på lördag och/eller söndag.
Annars får ni ha det kempegreit!

Era ord i min blogg

Det var lite svårare än jag trodde eller så hamnade jag i någon sorts inspirationsvakuum. Jag ångrade nästan att jag lovade så tjockt igår. Nu har jag i alla fall fått med alla era ord. Enjoy!



Efter en fantastisk sommar nere i Spanien hade jag hörsammat mina föräldrars enträgna önskan att jag skulle skaffa mig ett riktigt jobb. Sedelbunten med pesetas, mina nya tatueringar och besöket på hudkliniken hade inte imponerat nämnvärt på dem.
En KY-utbildning som labbassistent hade jag redan i bagaget och Arbetsförmedlingen skickade mig till Kronas tandimplantat. "Där behöver dom alltid folk". Jag tyckte det lät som en bra arbetsplats. Ett företag som nyanställer ideligen måste ju vara framgångsrikt.
"Ja, sedan dom slutade att tillverka bysthållare av bacon så går det riktigt bra för dom", berättade min handläggare. "Man kunde dessutom bara få tag på bysthållarna via postorder och inte ens i välsorterade charkuteributiker".

Den gigantiska tegelbyggnaden såg mer ut som ett polishus än ett framgångsrikt företag på tandområdet. På vägen dit hade jag råkat passera under en svart katt. Jag grämde mig över det för inte vill man ha otur på första dagen på det nya jobbet.
De sista hundra meterna fram till porten sprang jag i hällregn, då himlen öppnade sig.

I receptionen satt en barsk kvinna. Efter att jag presenterat mig så uppmanades jag att lämna min mobil hos henne. "Det råder fotoförbud inne på labbet, unge man" kraxade hon. "Och har du något usb-minne så kan du ge det till mig direkt. Vi ser allvarligt på industrispionage här ska du veta, du stilige yngling." Jag hade inget annat val än att lämna över samtliga 12 usb-minnen som jag hade i mina fickor.
Jag visades sedan in i labbet där docent Ulrike von Püsselstein tog emot. Hon mönstrade mig från topp till tå med kritisk blick.

- Du ser vederstygglig ut!

Hennes tyska accent var så tjock att den gick att skära med kniv igenom. Jag kände mig lite bortkommen, eftersom sommarens eskapader hade vant mig vid det motsatta könets uppskattning. Nu visade sig det dock att det var mina kläder som åsyftades.

- Din klädsel skall mosteranpassas.

Där hörde jag lite fel.

- Mosteranpassas? Vill du att jag kommer klädd som kvinna imorgon?
Jag kunde se hur hon för ett ögonblick övervägde möjligheten, men hon utbrast i ett gapskratt.

-Nej, nej! Du skall mönsteranpassas. Vi går alla klädda i vita rockar här på jobbet. Det skall du också göra.

Det var skönt att slippa hoppa i drag-queen kläderna igen och jag gladde mig dessutom åt att jag verkade ha brutit isen mellan docenten och mig. Hon gnolade glatt på Ein bisschen Frieden medan hon plockade fram en rock åt mig. När jag fått på mig den stack hon raskt ner ett par kulspetspennor i min bröstficka.

- Nu min käre labbråtta, nu är du en av oss!

Klockan hade hunnit bli 9.30 och jag blev ombedd att följa med ut till fikarummet. Där satt hela personalstyrkan och väntade. Det var en samling bistra människor i vita rockar med kulspetspennor i bröstfickorna. Ingen sa ett ord. Vi stod så i ett par minuter. Jag började fundera på om detta var någon sorts hemlig välkomstritual, som jag utsattes för. Till sist kändes situationen ohållbar och jag utbrast, som jag alltid gör när jag blir nervös, i sång. Valet var kanske inte det bästa: Helan går. Ett stort antal ögonbryn rynkades. Jag sjöng på och avslutade med ett entusiastiskt Ssskåål!
Nu reste sig den störste vitrocken upp och sade med bestämd ton: "Det är nu som du ska ta fram något gott till kaffet."
Turligt nog var jag väl förberedd och kunde stolt hala fram en gigantisk rulltårta som jag hade arbetat med hela natten. Hela fikarummet sprack upp i ett unisont leende så stort att man hade kunnat se tandtroll om man hade haft väldigt god syn.

Själva arbetet visade sig vara ganska lättsamt. Min viktigaste uppgift var att se till att det alltid fanns nybryggt kaffe åt Ulrike. Däremellan så diskade jag ur provrör, blandade munskölj av kaliumpermanganat och lärde försöksdjuren konståkning.

Arbetsmiljön var förvisso inte den bästa. Vi jobbade i en slags stroboskopbelysning. Det var visst något fel i en lysrörsarmatur. Detta kompenserades gott och väl av att det bjöds på afterwork-öl varje dag. Då samlades alla kring en back öl och en låda lego. Under små glada visor dracks det och byggdes. Ibland satt vi långt in på kvällen. Vi blev som en stor familj där bland ölflaskor och legobitarna.

Ledningen oroade sig givetvis för att produktiviteten kunde bli lidande av våra öl- och legosessioner, och ville ersätta kameraförbudet med ett öl- och legoförbud. Där fick vi faktiskt en fin hjälp av facket, vars representant förklarade att han var oomkullrunkelig i frågan: "Vill våra medlemmar supa och leka på jobbet så ska de banne mig få göra det också". Så förblev det också.

Givetvis kunde detta fantastiska jobb inte vara för evigt. Docent Ulrike von Püsselstein fick ett lukrativt erbjudande från ett annat företag varpå Kronas tandimplantats ägare lade ner tillverkningen och startade produktion av ramlageröverfall. Jag blev kvar en kortare tid, eftersom jag hade blivit så duktig på lego att jag fick bygga upp legomodeller av kommande ramlageröverfall.
Till sist sade jag upp mig och omskolade mig till IT-konsult och resten är historia.

torsdag 4 september 2008

Tillbaka till skrivbordet

Jag hade hela grejen klar. Inlägget var mer eller mindre skrivet i mitt huvud. Det skulle handla om den där förlovade sommaren då jag, en hormonstinn 21-åring, arbetade som escort för uttråkade utlandssvenskor i 35-årsåldern på spanska solkusten. Jag hade till och med rotat fram bilderna från den tiden och scannat av. Det var en del hud på bilderna, vill jag lova.

Allt jag behövde från er var några neutrala ord såsom vispgrädde, massage, spetsunderkläder, puls och piska. Några av er hade kunnat bidra med ett par konjunktiv.

Jag kan emellertid se att ni har en helt annan agenda. Här ska tydligen avhandlas betydligt seriösare saker. Jaha, det är väl bara att börja skissa på något helt annat…

Hit med orden!

Nu hade jag tänkt mig att ni skulle inspirera till ett kommande blogginlägg. Jag i min tur känner mig inspirerad av PaljettenQ, som lät sina läsare komma med ord som hon sedan gjorde en illustration av.

Jag tänker inte rita, men jag vill ha ord av er. Alla som vill får bidraga med ett ord och någon gång imorgon fredag så bloggar jag. Regeln för det inlägget blir givetvis att jag måste inkludera alla ord som kommit in.

Kör hårt!

Själv är bäste dräng

Tack först för era uppriktigt uppmuntrande kommentarer till mina famlande försök i de mörkare och illaluktande delarna av huset.
Jag tycker mig också finna en viss förståelse för att jag inte är så praktiskt lagd. Det känns bra. Jag är ju lite mer av en teoretiker; ja kanske rent av en tänkare. Jag tänker – därför är jag.
Det är ju ganska sällan man hör någon säga: "Jag rensar avlopp – därför är jag". Jag har nog bara hört det en 12-13 gånger och då har jag ändå lyssnat noga.

Men hur gick det då? Det gick bra till sist. Mitt val av vapen blev en propplösare från Mr. Muscle. Förpackningen hade alla möjliga varningar på sig inklusive en längre text på norska. (Dock inget på tyska, Pysseliten, men du har ju redan försett oss med en översättning. För att det är kul så lägger jag till ytterligare en tysk varning: Aufpassen du Hosenscheisser!)

Innehållet visade sig vara små vita kulor, som både luktade och smakade bittert. Jag slog ner en halv deciliter i röret och slog sedan på lite varmtvatten. Det fräste till och en rök, som inte såg så hälsosam ut, steg upp ur röret. Jag stannade inte kvar någon längre stund och luktade på den.

En timme senare var det dags att spola på ordenligt med vatten. Dumt nog rann vattnet inte undan som det var tänkt. Det var bara att ta nya tag och köra ner en ny omgång Mr. Muscle i avloppet. När jag provspolade sedan så försvann vattnet lite snabbare ur vasken. Andra ronden gick alltså till mig.

Idag på morgonen funkar allt som vanligt så det förefaller som att Mr. Muscle har jobbat lite under natten också.
Inte utan viss tillfredställelse konstaterar jag: Case closed! (Fast rören är öppna.)

onsdag 3 september 2008

Jag gör det själv

Jag hade ett uppdrag idag. Nej, inget jobbuppdrag utan ett hemmauppdrag. Avloppet under diskhon hade alldeles kloggat igen.
När en sån sak händer så låtsas man först inte om det. (Förnekelsestadiet) Det där kan ju ge med sig ändå.

Sedan så tänker man att det där kan jag leva med. (Acceptansstadiet) Vattnet måste inte rinna undan så där väldigt snabbt. Varför stressa sig genom tillvaron?


Idag tröttnade jag till sist. (Få-tummen ur-röven-stadiet)
Tyvärr var det jag själv som måste fixa det. Att låta mig göra en sån sak är ungefär som att be en gravt synskadad människa att köra bil till Stockholm och tillbaka.
Som tur är fanns det ett kopplingsschema, så att jag skulle kunna sätta ihop rören på samma sätt som de satt innan. Tyvärr såg kopplingsschemat ut som en sprängskiss av ett kärnkraftverk.


Jag grubblade hela förmiddagen på hur jag skulle kunna smita undan, men till sist fick jag ta itu med eländet.

Efter mycket slabbande hit och dit, vatten högt och lågt och handdukar och trasor för att torka upp så ska jag nu sätta mig i bilen för att åka och köpa något propplösande. Förpackningen ska inte ha någon miljömärkning. Den ska ha dödskallar och diverse varningar på sig såsom:
  • Farligt att förtära!
  • Obs frätande!
  • Sörj för god ventilation!
  • Känn ingen sorg för mig, Göteborg!
  • Må ikke tilldekkes!

Nu ska jag fixa detta en gång för alla!

P.S. Ja, jag funderade på att ringa en rörmokare, men jag har dålig erfarenhet av hantverkare. De kommer inte när de har lovat, de kostar massor med pengar och de får mig att känna mig dum.

Swahnsång

När någon känd person har dött så måste ju skymningspressen ingående rapportera om detta. Finns det någon sjukdom med i bilden måste ju detta avhandlas i detalj.
Hur gick det till när personen dog? Helst ska man ju också intervjua någon som var med vid dödstillfället. Ett återkommande citat från nära vän eller anhörig brukar vara "Han dog inte ensam." Det får mig alltid att tänka: "Oj, var det fler som dog samtidigt?"

För några dagar sedan dog Lennart Swahn. Jösses, så många historier det gick om den mannen! (Jösses är förresten ett roligt ord. Det sorterar in under milda kraftuttryck. Det innebär att du kan säga det i de flesta sammanhang och komma undan med det. Dock kanske jag skulle låta bli att säga det om jag producerade ett gäng gangsterrappare från förorten. "Jösses så bra ni rappar på det här spåret, killar" skulle nog inte falla i god jord. Däremot skulle man kunna säga "Jösses en sån älg du klippte med din SUV, men borde du inte ha använt geväret?" till kungen. Skulle du befinna dig i ett engelsktalande land och känna en stark önskan att säga jösses så är crikey en bra översättning.)

Hur som så gillade jag verkligen Lennart. Bäst var han i På Minuten. Nuvarande programledare och tävlande är visst inte alls så dumma, men de står sig slätt i jämförelse med Margaretha Krook, Catrin Westerlund, Moltas Eriksson (bäst), Stig Järrel och en strålande Lennart Swahn som programledare.

Man kan tänka sig att det blev fullt upp på kvällstidningarnas nöjesredaktionener, när det meddelades att Lennart hade dött. Det är ju alltid så att det ska ringas runt till kollegor och vänner, det ska ordnas med bildspel och krönikor.
Extra bra tycker jag att Aftonbladet lyckades med rubriken och länken till artikeln.


Givetvis misstänker ingen att en kille som sitter och kollar på havet är sjuk.

- Du, jag hörde att Lennart skulle vara sjuk.
- Nej, det är bara skitsnack! Du ser väl hur han sitter och tittar på havet?


Smart av Lennart där!

Ett tomrum i påsen

För några år sedan assisterade jag en kär vän, när hon kastrerade en katt. Som kille känns det ju givetvis lite småläskigt att se någon förlora testiklarna, men jag bet ihop och gjorde inte bort mig.
Efteråt föreslog jag (för annars hade det ju inte varit jag) att vi skulle lägga de små, vita kulorna på grillen. Det blev inte så.

Här är emellertid någon, Lovely Godiva, som går hela vägen. Jag tycker det är roligt, vackert och obehagligt. Ja, det är en del blod så är du känslig eller befinner dig i anslutning till en måltid så bör du kanske inte titta.

tisdag 2 september 2008

Ett möte

Finns det något mer spännande än mötet mellan människor, som inte känner varandra? Vem är han/hon som jag just har mött? Är detta någon, vars sällskap jag kommer att uppskatta, eller kommer jag att vilja se fanskapet brinna på bål?

Jag har redan i ett tidigare inlägg berört hur jag våndades inför mitt möte med Leif på Sweden Rock Festival 2007.
Kanske borde jag då ha tänkt på hur bra allt blev på festivalen 2006?

Min bror och jag begick det året husbilspremiär. Vi hade åren innan bott i tält, men trots att vädret alltid varit fint så fegade vi ur och bestämde oss för husbil. Det var ju också bra att ha tillgång till kylskåp för att kyla öl i, och ganska skönt att slippa vakna i ett daggfuktigt tält.
Vi hyrde en husbil med plats för fyra personer. Det fanns just inga mindre att få tag på. Med fyra platser kändes det dumt att inte vara fyra grabbs som åkte ner till festivalen. "Ju fler vi är tillsammans" samt delad hyrkostnad, bensinpengar och campingavgift skulle sitta fint, resonerade vi.
Efter att ha frestat, lovat och hotat oss genom vår bekantskapskrets utan resultat var vi till sist nere på kompisars kompisar. Min bror fick via en granne tag på två killar, som enligt uppgift skulle lyssna på hårdrock. Var de intresserade av att följa med? Har påven en löjlig hatt?

Några veckor senare satt vi i husbilen på väg ner till Sweden Rock Festival. Min bror körde. Bredvid satt killen som skulle visa sig vara ett djur som klätt ut sig till människa. Jag tänker inte skriva så mycket mer om honom, eftersom han på många vis var en väldigt trist figur.
Desto roligare var killen som satt med mig i soffan bak i husbilen. Vi kan kalla honom för Heiki. Hur skulle jag få igång ett samtal med den här vänligt leende mannen? Via min bror hade jag fått reda på att han var i glasögonbågebranschen. Där hade jag naturligtvis min isbrytare!

Jag: Jag hörde att du sysslar med glasögonbågar.
Heiki: Jodå, det stämmer bra. Min bror och jag äger ett företag som säljer bågar med hela Norden som marknad.
Jag: Nåväl, jag ska ta över hela glasögonbågemarknaden inklusive er sketna firma. Sedan ska jag bränna ner ditt hus till grunden och beställa tio gökur i ditt namn på postorder.

Givetvis blev vi goda vänner.

Räcker det inte att slå någon med häpnad?

Ingen har väl kunnat missa Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars debattartikel och diskussionen efter det. Jag har väl inte funderat så väldigt mycket över det, mer än att jag inte kan förstå att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen. Jag har en ganska bestämd uppfattning att det är ytterst få kvinnor som uppskattar sånt men att det tyvärr finns betydligt fler män som gärna vill ge kvinnor ett slag över munnen.

Om man inte går in på avarterna så är ändå diskussionen lite intressant. Vad förväntas av oss män 2008?
Jag har träffat flera kvinnor som med eftertryck har sagt att de vill ha en man som man kan prata med. I slutändan har de ändå hoppat upp på den där motorcykeln och åkt iväg med den där råbarkade sällen som uttrycker sig med grymtningar och aldrig har läst en bok. ”Visst är det roligt att ha någon att prata med, men mina barn ska ha en alfahanne till pappa.” Detta skulle ju delvis stärka Zandén och Gyllenhammars teori i så fall.
Som tur är så har jag även mött kvinnor som verkligen vill leva ihop med tänkande män som inte vill slå den de lever ihop med. Med tanke på upprördheten i debatten så är de i någon sorts majoritet.

Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg. Det kanske bara är början på någon sorts tanke som jag formulerar. Jag kommer nog att återkomma i ärendet. Till dess få ni gärna fylla på.

måndag 1 september 2008

Jag besöker konsultkontoret

Idag var det alltså måndag igen. Det var också en speciell dag, eftersom jag för första gången sedan sista veckan i mars 2006 inte har en arbetsplats att gå till. Min sits är ändå ganska mjuk, eftersom behåller en rekorderlig del av lönen, trots att jag saknar uppdrag.
På morgonen var jag inne på kontoret och presenterade mig för säljarna som raggar uppdrag. Det blev ett möte som var en sorts anställningsintervju: Vad har du gjort på Företaget? Vad skulle du vilja göra på ditt kommande uppdrag? Var bor du? Hur gammal är du?
Det hela avhandlades i en ganska god stämning. Jag försökte visa mig från min bästa sida: Var noga med att titta alla i ögonen. Bemödade mig att ge ett självsäkert och tryggt intryck. Drog ett par skämt.
Vi får se hur långt det räcker. I slutändan är det ju dessutom kunden som avgör vad som efterfrågas.
Mitt CV har i alla fall skickats ut till ett företag. Svar väntas senare i veckan.

Min chef och jag kallpratade lite innan mötet. Hon hade hittat en obskyr butik på Kungsgatan i förra veckan. ”De säljer sån där konstig mat. Levande larver och sånt. Jag tänkte direkt på dig. Du som håller på med ormar gillar väl sånt?”
Ja, och jag tycker också om att kroppsmåla mig, ritualslakta små lamm, blästra stenar på kyrkogården, blåsa eld ur munnen samt trycka upp schackpjäser i näsan (speciellt kungen).
Nej, jag sa inte det högt, men nästa gång så…

Skåne och jag

Det slog mig i förra veckan just hur den södra delen av ett land ofta tillskrivs vissa egenskaper: Lustig dialekt, människor som tar det lilla lugna, god mat och politiska idéer med hemvist långt ut på högerkanten. Inte sällan är det ju ställen som man gärna reser till på semestern också.
Ovan passar in på Bayern, Amerikanska Södern och Skåne.

En lustig tanke är att det bara är några mil mellan Skåne och de introverta, hårt arbetande nordtyskarna. Bayern och Skåne borde ju ligga nära varandra istället.

Hur som helst så tillbringades helgen i Skåne. Jag gillar Skåne. Det är väldigt vackert i Skåne. De större städerna ger jag inte mycket för men kommer man ut en bit på landet så får man njuta av att mycket vackert landskap. Överallt tycker jag man ser ställen, som man skulle kunna tänka sig att bo på, och ingen annanstans i Sverige finns så fina bondgårdar.
Är man intresserad av grodor som jag så är ju Skåne rena eldoradot med alla de svenska arterna förutom gölgrodan (Uppland). Under ett par spännande nätter förra året så fann vi för oss lite längre norr ifrån exotiska arter som lökgroda, långbensgroda, lövgroda, klockgroda och grönfläckig padda. Jag glömmer aldrig den helgen.

Österlen är ju också grant. Stenshuvud Nationalpark åker till varje gång det gest tillfälle. Det grämer mig att vi inte hann in i något rökeri den här gången. Jag trösthandlade lite i Laxbutiken i Halland på väg hem.

Nu är det ny vecka med nya förutsättningar. Jag skriver mer senare.