Föredrag enligt order

Jag skrev för några månader sedan ganska raljerande om ordensällskap. Nu har det inte burit sig bättre/sämre än att jag fått ett gig hos just ett ordenssällskap.
Jovisst, tack vare bloggen, som jag länkar till här intill, är jag inbjuden att hålla ett föredrag om Australien i slutet av september. I dealen ingår att jag pratar och visar bilder i 50 minuter ("absolut max!") och erhåller för detta middag och en slant att ta med hem.

Nu funderar jag dock på om jag behöver anpassa mig till publiken. Det ska man ju egentligen alltid göra, så frågan är mer hur mycket ska jag anpassa mig? Jag tänker mig mina åhörare som en lite mer konservativ del av samhället. Om man ger sig in i detta grupprunk, som enligt mina fördomar ett ordenssällskap är, röstar man antaligen på moderaterna eller KD och får något fuktigt i blick när någon pratar om traditionella värden, familjen, stormaktstiden, gammal mat såsom syltor, grisfötter och fläskkorv, samt FN-tjänstgöring; gärna i Kongo på 60-talet. Just militärer, denna svagt inavlade yrkesgrupp, kommer antagligen vara överrepresenterad, när jag står där och pratar.
Mannen som engagerade mig såg ut som en typisk, pensionerad yrkesofficer: Stram i ryggen och en perfekt lagd frisyr. Han talade dessutom forcerat och lät lite som han gav order. Orden utmärkt och överenskommet återkom flera gånger under vårt samtal. I ett ögonblick av självplågeri föreställde jag mig hur krystat vårt samtal hade kunnat bli om vi varit tvungna att resa en längre sträcka i bil tillsammans. Han skulle gå ut med något i stil med detta som en samtalsöppnare: "Hitler skulle aldrig ha försökt sig på tvåfrontskrig. Det var dömt att misslyckas. Hans generaler vågade inte avråda honom, vet du. Inte sade man emot Hitler, fast han egentligen bara hade en korprals grad."
Jag skulle artigt tvingas lyssna på ett stycke militärhistoria och han skulle under tiden spela fjantig marschmusik på cd-spelaren.

Nå, tillbaka till föredraget. Bör jag alltså tona ner min lite lössläppta, sinnliga stil? Jag brukar prata om hur det känns att vara i Australien, försöka beskriva dofter och hur skönt det är att från en alltför luftkonditionerat hus trippa ut i den 30-gradiga värmen och bli varm igen. Denna samling med strikta, allvarsamma gubbar kanske bara kommer att stirra på mig.
Jag får nog se bestämd och koncentrad ut. Jag bör nog också inkludera lite fler kartor i föredraget. Kartor går alltid hem hos män i alla åldrar. Jag får se till att klämma in lite historiska fakta; gärna med anklytning till andra världskriget: Japanerna bombade Darwin och skickade ubåtar in i Sydneys hamn.* Hitler surfade på Bondi Beach.**
I minglet före och efter föredraget ska jag påpeka att jag har en officersgrad (fänrik) och avsluta så många meningar som möjligt med på min ära:

Det var trevligt att få hålla en muntlig framställning för er ordensbröder, på min ära!
Kan du vänligen skicka saltet, på min ära.
Nej, bilderna har jag tagit själv. Äras den som äras bör, på min ära!
Innan jag åker hem tar jag nu ett ärevarv genom salen, på min ära!

* Sant!
** Kanske inte sant...

Vi som behöver en ursäkt

De flesta människor tycker om att träffa andra människor och göra trevliga saker tillsammans. Det blir liksom roligare om man sjunger några tillsammans än om man sitter själv uppe på kammaren och trallar lite halvfalskt.
När vi träffar andra människor och har skoj så räcker det som ursäkt för många, men för andra så måste det finnas en anledning, som är lite finare än ”vi är ett gäng som möts ibland för att äta och dricka lite gott och få oss några glada skratt”. Jag talar givetvis om ordenssällskap.

Ett ordenssällskap är en grupp människor, inte sällan i medelåldern och uppåt som möts ibland för att äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt. Nu fixar ju inte dessa människor, som ganska ofta befinner sig lite högre upp på samhällsstegen, att kalla saker vid sitt rätta namn. Man vill ge det hela lite större legitimitet: ”Det här är viktiga grejor förstår ni!” Det är ungefär som när jag var liten och gick på fritids och vi var ett gäng killar som skulle ut på gården och leka. Det kunde vi ju nöjt oss med, men istället sa vi att vi hade en klubb, som dessutom var hemlig. Med det fastslaget gick vi ut på gården och lekte.

Vad som dessutom brukar utmärka ordenssällskap är att de ofta har olika sektioner för män och kvinnor. Det har antagligen att göra med att männen tror att det blir mycket roligare om man bara är killar (vilket jag betvivlar), vilket tvingar kvinnorna att bilda en egen liten avdelning. Ibland vid högtidligare tillfälle kan de båda grupperna samexistera på någon fest eller liknande.

Ni vet ju namnen på de vanliga; Lions, Rotary, Round Table (med Ladies Circle!) och Frimurarna.
Mina farföräldrar var med i ett ordenssällskap vid namn Wasalogen. Denna klubb sysslade med viktiga saker såsom att… såsom att… äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt. Dessutom fanns det i bakgrunden någon sorts svensk-amerikansk vänskaps-tjofräs. (Dvs man skrev brev till gamla tanter och farbröder i USA och ibland restes det fram och tillbaka över Atlanten i syfte att träffas och äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt.)
Den kvinnliga delen av Wasalogen gick under namnet Kristina: ”och det är Kristina med K för att det ska ju vara riktigt svenskt!”

Nå, när jag var i 12-årsåldern så ringde farfar en dag för att erbjuda mig att åka med på Wasalogens rally. Jag tackade bums ja, eftersom jag verkligen trodde att nu skulle det gå undan som bara attan. Så här efteråt kan jag tycka att det var underligt hur jag antog vi, två pensionärer och jag i en grön golf, skulle fräsa runt så att gruset yrde.
Det visade sig vara en sorts bilburen poängpromenad/orientering. Vi åkte runt i maklig takt efter instruktioner och en karta till olika stationer utanför Göteborg. På varje station fanns en fråga med tre svarsalternativ och någonstans i Mölnlycke väntade en tant i schalett och förkläde med kaffetermosar, saft och bullar.
Målet låg i Torslanda i det gamla flygledartornet, som var en restaurang. Efter sammanräkning av poäng och prisutdelning, så vidtog de viktiga sakerna, dvs man åt och drack lite gott och fick sig några glada skratt.
Därefter blev det allvar för en stund. Först togs beslut om att en utbytesstudent skulle få några hundralappar för den kommande resan till USA. Därefter lästes ett brev upp från förra årets överlyckliga stipendiat som i djupt tacksamt tackade för några hundralappar, som hade gjort hennes amerikavistelse så mycket lättare och roligare.
Nu såg alla väldigt stolta ut och många ögon var blanka. Tänk så generösa och godhjärtade de var! Här hade vi verkligen ett sällskap som inte bara åt och drack lite gott och fick sig några glada skratt, utan som också tog ett samhällsansvar!

I de flesta föreningar och liknande sammanslutningar är det bara att betala in medlemsavgiften så är man med. Inte så i ett ordenssällskap. Man vill ju inte ha med kreti och pleti när det gäller så viktiga saker som att äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt besluta om stora stipendiepengar. Som i många andra ordenssällskap var man därför tvungen att rekommenderas av en medlem innan man kunde komma ifråga: ”Kurt Svensson är en duglig samhällsmedborgare vars medlemskap skulle kunna vara till gagn för logen”.
Efter stipendiegottandet var det dags för just att ta beslut om det gick för sig att ta in en ny medlem. Det räckte alltså inte med att det fanns folk som gick i god för människan. Nu skulle en grupp mycket viktiga medlemmar, antagligen styrelsen, rösta.
En gammal låda som såg ut att komma direkt från Antikrundan bars fram och ställdes på ett bord varpå den nu mycket sammanbitna styrelsen defilerade förbi och lade varsin kula i lådan. Vit kula betydde JA och svart kula betydde NEJ.
Hade jag varit en ond liten gosse hade jag hoppats på en drös svarta kulor, när lådans innehåll sedan inspekterades. Istället satt jag och var orolig för att det inte skulle vara tillräckligt många vita kulor.
Givetvis hade jag inte behövt svettas för det: Alla kulor var vita, och något säger mig att i denna låtsasmystiska värld som ordenssällskapen erbjuder, är ritualen viktigare än utfallet.
En annan gång hölls förresten ett möte hemma hos farmor och farfar. Mitt bestående intryck från den gången var att en dam satt med hatt på sig, fastän vi befann oss inomhus.

På tal om människor som behöver ursäkter för att träffas och äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt, så jag har utlyst ännu en bloggträff. Denna gång möts vi i Stockholm och datumet är den 30 januari. Läs mer på Bloggträff.

Visst knöt jag ihop denna evighetslånga historia snyggt?