Musik på film

Ett litet livstecken från mig kommer här. Vill bara tala om för alla musikfans, att den av mig mycket efterlängtade dokumentären om Rush, är på gång.
Killarna bakom den gjorde härom året en annan musikdokumentär; Iron Maiden: Flight 666. Anledningen till att de gjorde den var att få loss pengar till att göra denna dokumentär:



Eat your heart out, fans of Maiden! :p

Om ni ska lyssna på någon låt ikväll så är det denna:

Guiding Light
Came from the west, only to fly again
The eyes that see, the lips that tell no lies
Nobody's guest, dressed like a mannequin
Put out to see before the ship had sails

I have always dreamed that somewhere in your heart
There's a guiding light still shines
For our lives and times we should have spent together
But we passed each other by like seasons out of time

Easter you left, changed more than anyone
I asked you why, you told me, 'just because'
Nobody guessed, under your influence
The man I am is not the man I was

We have lived our lives across this great divide
I couldn't make you change your mind
And we almost glimpsed a promise of forever
But we passed along the way like seasons out of time

Somtimes everything is hard to hear
Let go, following without a care
Still now, though it's hard to understand
We built on shifting sand

Somehow memories are more than this
Set free only with a deathly kiss
And now when the restless hour is high
A million stars go by

We never can remember all the lives we've lived before
The days decline in number, slip the ropes away from shore
Whenever Heaven calls us there's regret and comprimise
And in another distance lies a past unrealised
Where are you now? Who are you now?
Is anyone really gone?
In all the world, in all this space, the race is run

I have always dreamed that somewhere in your heart
There's a guiding light still shines
For our lives and times we should have spent together
But we passed each other by like seasons out of time

Bra musik!

Jag vet att de flesta av er när en hemlig längtan att på allvar ta er an den progressiva rocken. Nu har jag den perfekta introduktionen för er.
Artisten heter Martin Orford och till sin hjälp har han kollegor från kanonband såsom IQ, Jadis och Asia.

Här är Spotify-länken till hans två skivor:

http://open.spotify.com/artist/0XnEO3e9RdK7FMcdoIfFfv

Vill ni gå direkt på godbitarna så är mitt tips:

The Field of Fallen Angels
A Part of Me
The Old Road
The Time and the Season

Nu lyssnar ni på detta och så kommer ni tillbaka hit och säger: "Men det där var ju fantastiskt bra. Tack Pseudonaja! Låt mig skänka dig 500 kronor som en gentjänst!"

Pendragon till SRF!

Om någon gång tvivlade så är jag i alla fall nu säker på att jag ska åka till Sweden Rock Festival i år också. Pendragon kommer! Det är ett av de få banden som hör till mina absoluta favoriter, som jag ännu inte sett, men den andra veckan i juni så smäller det!





HURRA!

Song Contest Pain

Och bara för att förklara hur det ligger till så vill jag ha sagt att Pain of Salvation kan spela i cirklar runt de andra "musikerna" som medverkade i lördagens deltävling. Varför det ställde upp med en ballad och inte något häftigt i 7/8-delstakt förstår jag inte. Varför resten av bandet satt med på scen, när det endast var keyboards, fattar jag inte heller.

Daniel Gildenlöw ska förresten ut på turné med prog-giganterna Transatlantic med folk från Marillion, Spock’s Beard, Dream Theater och The Flower Kings senare i år. Vi snackar om att spela i cirklar runt de andra…





Men ska ni lyssna på någon hel sång av dessa så låt det bli denna:



Gåshud!

Opeth till Sweden Rock Festival

Det blir nog bra!

Yes i Göteborg, 12 december 2009

Vi träffades ett glatt gäng innan och intog mat, öl och pratade musik. Därefter knallade vi iväg mot Lisebergshallen. Tyvärr var vi ganska sent ute så jag hann aldrig kolla in T-shirts och såna grejor. Får kolla på hemsidan istället.

Sedan var det dags för konsert och visst pirrade det igen när ljuset släcktes och Firebird Suite hördes ut genom högtalarna.

Jag tror att det, i hård konkurrens med spelningarna med Marillion och Neal Morse på Sweden Rock Festival, ändå var årets konsert.
Visst saknades Jon; kanske inte ljudmässigt – blundade man så kunde man tro att det var Mr Anderson som sjöng, men den gode Benoit David har inte riktigt sin företrädares scennärvaro och karisma. Visst, Jon är inte en formidabel frontfigur och publikdomptör men det hör liksom till att han ska stå där och se änglalik ut och le lite småfånigt. Nu höll sig Benoit ganska mycket i bakgrunden och det kanske var sagt så eller så vågar han inte ta ut svängarna riktigt ännu. För han är här för att stanna. Just nu är det ganska lite som talar för att Jon kommer tillbaka.
Det är säkert mycket politik med i spelet men till syvende och sist handlar det om att varken Rick Wakeman eller Jon Anderson orkar med längre turnéer längre utan skulle föredra att Yes gjorde färre men större spelningar.
White, Squire och Howe vill spela fler datum och har därför bestämt sig för att fortsätta utan de andra, vilket förutom ny sångare har inneburit att Rick Wakemans son, Oliver Wakeman, spelar keyboard.
Dock är varken han eller Benoit fullvärdiga medlemmar utan medverkar såsom session musicians, dvs med fast lön. Kanske var det därför som Wakeman låg löjligt lågt i mixen och inte fick spela solo. Synd, för han var duktig och jag vill höra keyboards lika bra som gitarr och bas på en Yes-spelning.
Överlag verkade stämningen på scen bättre än tidigare konserter jag sett med Yes. Det var många leenden mellan artisterna och speciellt glad verkade Chris Squire, som annars mest brukar se bestämd ut. Steve Howe var supertänd och Oliver Wakeman verkade som sagt trivas. Kanske var det bara Alan White som presterade lite under sin vanliga nivå. Det var mer rutin än känsla och dessutom bjöd han på det näst sämsta som jag någonsin hört. (Peter Criss i Kiss spelade det i särklass värsta trumsolot i Scandinavium 1997. Jag drömmer fortfarande mardrömmar.)
Nåja, det var ju trots allt sista spelningen på turnén så han var väl lite trött.

Nu tar vi låt för låt!

Siberian Khatru
Har aldrig varit en av mina favoriter men funkar bra live. Det är bra tryck i den.

I've Seen All Good People
Den här kan bannemig göras mycket bättre. När uptempo-delen startade så gick den dessvärre inte i uptempo. Alan White försökte förgäves piska igång resten av bandet med ilskna slag på en ride-cymbal. Jag började bli lite orolig för hur detta skulle gå.

Tempus Fugit
Schnyggt! Det gamla örhänget från Drama som Jon Anderson vägrat sjunga, eftersom han inte var med på den plattan, spelades äntligen live och jäklar vad bra den satt. Oliver Wakeman använde vocoder på refrängerna. Perfa!

Onward
Mycket vackert! Detta är en låt som spelas på en del Yes-fans bröllop, sägs det.

Astral Traveller
En tidsresa tillbaka till 60-talet. Beatles finns fortfarande, Pink Floyd med Syd Barret vid rodret har just skjutit ut båten från stranden och musik-London förundras över amerikanen Jimi Hendrix som visar hur en gitarr skall hanteras (och eldas upp) Allt är fortfarande möjligt.

Yours Is No Disgrace
Aaaah, en av mina storfavoriter och kanske framför allt för att Steve Howe verkligen spänner gitarrmusklerna med graciöst spelande varvat med hysteriska skalövningar och cool wah-wah.

And You And I
Mycket bra, men kanske är det just i den här låten som jag saknar Jon Anderson allra mest. Den där gåshuden uteblir.

Steve Howes solo
Kul att han spelade Second Initial och Solar Winds istället för Clap och Mood for a Day, som visserligen är bra men ganska sönderspelade.

Owner Of A Lonely Heart
Tja, det var nog trots allt den bästa versionen jag hört av den låten utan Trevor Rabin. Roligt att Howe faktiskt tog solot i mitten istället för att överlåta det på keyboardisten. Bra lät det också. Ändå så kan den sången vara för mig. Spelar något annat från Rabin-åren som t.ex. Final Eyes eller I’m Waiting

South Side Of The Sky
Oj, oj, oj. Den var mörk, kall, farlig och förbannat bra! ”The warmth when you die”… Steve Howe var fullkomligt lysande! Rolig soloduell mellan honom och Oliver Wakeman.

Machine Messiah
Kanske Yes allra tyngsta låt. Mycket bra!

Heart Of The Sunrise
Inte någon av mina favoriter. Bra framförd dock. Jag har en boot från USA-turnén 2008där Oliver har svårt att hänga med. I Lisebergshallen var det inga tveksamheter dock.

Roundabout
Något sönderspelad men det är ju en rocker.

Extranummer:

Starship Trooper
Det ultimata extranumret. Chris höll stor show låten genom. De där ackorden G, Db och C på slutet är magiska. De kunde ha kört vidare på dem i 15 minuter utan att det blivit tråkigt.








Jag kan inte låta bli att återge en kommentar från vår mailinglista som gick ut på att Yes såg ut att ha Gimli på trummor, Legolas på keyboard, Gollum på gitarr, Frodo på sång och Marit Paulsson på bas. Lite väl nära sanningen kanske…



Efterspel
Med stiliga backstagepass på våra jackor vandrade vi upp till ett konferensrum efter konserten. Steve Howe valde att ta det lugnt efter konserten och dök aldrig upp men…
Strax dök Benoit upp och fick en spontan och varm applåd av oss. Han var mycket vänlig och på gott humör och gick laget runt och tog i hand, pratade och svarade på frågor.
Oliver, som både ser ut som och låter som far sin, blev även han kvar en lång stund. Jag överraskade honom med att räcka fram en av hans tidiga soloskivor för signering.
Alan White verkade som sagt trött men som alltid tog han sig tid att prata, signera och ställa upp på foton med fansen.
Chris Squire tittade in och satte sig ner och pratade och skrev en stund.

Som ni förstår var detta lite extra grädde på moset en kväll som denna och glada drog vi sedan hemåt. Jag kommer absolut att se Yes fler gånger om tillfälle ges. Gubbarna kan än och det yngre gardet kickar stjärt de också!

Bra recension i Aftonbladet (Kors i taket!) Jag älskar sista meningen: ”Steve Howe gör kufiska, irrationella solon som folk förr blev skickade till institution för.”

Två västsvenskar bloggar om samma konsert:
Nemo
Universum Noll

Spyor, öl och Yes

Hej på er, fredagslovers!

Vinterkräksjukan verkar ha blåst över för den här gången. (Peppar, peppar!) Det var bara 3-åringen som drabbades och kräkningarna var inte fler än fyra stycken. Nu äter hon som vanligt och bråkar med storasyster.
Dock är det ju inte själva spyorna som är det värsta. Inte heller är det efterspelet med dusch av olyckligt barn och avsköljning av kräkiga sängkläder. Det är väntan på nästa kaskad.
Man är ju på helspänn konstant. Det spelar ingen roll om man är vaken eller sover. Själv stationerades jag inne i 3-åringens rum på natten för att snabbt kunna hålla en potta under hakan på henne i den händelse att de typiska tecknen på en förestående uppkastning visade sig.
Följaktligen vaknade jag femtioelva gånger under natten av de oskyldigaste snarkningar, hostningar och diverse smågnäll. Endast en gång var det skarpt läge och då var hon vänlig nog att förvarna med en rapning.
Nu är ju inte inkubationstiden för vinterkräksjuka inte riktigt över (peppar, peppar!), men på något lustigt sätt känns det som att jag har klarat mig.
Imorgon är det Yes på Lisebergshallen och innan dess ska vi träffas några stycken ute på lokal för att diskutera musik och smaka lite försiktigt på en öl eller två. Det ska bli mycket trevligt.

Ja, jag inser att jag just har krattat manegen för ett katastrofinlägg i stil med: ”Men just när de spelade första låten kände jag ett plötsligt obehag i magen; ett obehag som skulle sluta med en kaskad under Steve Howes solo.”

Jag tar den risken!

Förresten fanns det på Tasmanien ett öl som hette Cascade. Det smakade mums i eftermiddagssolen efter en lyckad dag ute i fält med fynd såsom snöskinkar och tigerormar.

Magnum till Sweden Rock Festival!

Nej, jag menar inte Tom Selecks mustaschprydde detektiv utan det engelska pomprockbandet.
Det artar sig till en bra festival!

Eric Woolfson RIP

Jag skrev om Eric Woolfson för ett par veckor sedan. Nu har han gått och dött, vilket känns mycket ledsamt.
Woolfson var mest känd för sin medverkan i Alan Parsons Project. Namnet till trots var det just Eric Woolfson som skrev de flesta låtarna medan Parsons (sic) producerade och arrangerade. Woolfson sjöng också flera av de stora hitsen, som t.ex. Eye in the Sky.



Den kanske coolaste skivan jag har med Eric Woolfson är Freudiana. Det var meningen att det skulle bli ett album med Alan Parsons Project men någonstans halvvägs blev Parsons och Woolfson ovänner om inriktningen. Skivan släpptes därför under Woolfsons namn men med alla "kända" musiker från Project-skivorna såsom Chris Rainbow, Ian Bairnson m.fl.



Titelspåret från Freudiana. Detta är en av de allra bästa låtarna jag vet. Gitarrsolot från Ian Bairnson på slutet är fantastiskt och givetvis sjunger Eric Woolfons och Chris Rainbow står för bakgrundssången.

Så här skriver Alan Parsons på sin hemsida:
His songwriting talent speaks for itself. He not only wrote the majority of the songs we recorded together but after we had two or three albums under our belts he proved - contrary to my own opinions - that he had a singing voice that would be loved by millions. He never let me forget that I actually disliked Eye In The Sky when he first played it to me - arguably my most famous mistake.

Sweden Rock Festival 2010

Sweden Rock Festival har lite diskret presenterat sina första band för 2010. Tanken var nog att man skulle gå ut stort och berätta att Kiss blir den första headlinern, men man förlorade budgivningen till Stockholms Stadion. Ingen förlust, tycker jag. Trots att nya skivan fått bra recensioner så är Kiss idag endast ett skämt.

Bland de hittills klara banden sticker Saga ut. Jag har lyssnat på Saga från och till i över 20 år och sett dem två gånger live och de är hur bra som helst. Nu kommer de visserligen med en ny sångare men det funkat säkert ändå.



Bigelf ska jag också kolla in.


Klara band för SRF 2010:

Bachman & Turner
Rick Springfield
Sabaton
D-A-D
Saga
Anvil
Unisonic
Mother’s Finest
Bigelf
Jörn Lande

Ett kamelprojekt

Detta är en fantastisk låt med Camel. Den sjungs av Colin Bass (som lustigt nog spelar bas) och Chris Rainbow (som står bakom en keyboard). Den senare sjunger överstämman och figurerade även i Alan Parsons Project, där han ofta var den som lade på feta lager med körstämmor bakom Eric Woolfsons vackra sång.


Detta är Nothing left to lose med just Eric Woolfson på sång och Chris Rainbow som körar.

City Life

Det här låten med Camel tröttnar jag aldrig på.

Yes till Yes?

Detta är lite som när bästa kompisen skiljer sig, träffar en ny och presenterar honom/henne för dig. Hur ska man ställa sig? Är han/hon lika bra som exet? Hur gör jag om jag faktiskt gillade exet bättre en den nuvarande kärleken? Är det ok att visa det eller ska man hålla masken?

Den 12 december spelar Yes i Göteborg. Yes har varit en av mina husgudar sedan i mitten av 80-talet och jag har sett dem live ett flertal gånger (fyra gånger närmare bestämt).
Nytt den här gången är att sångaren Jon Anderson inte är med. Efter ett astmaanfall som sånär tog livet av honom förra sommaren är han fortfarande lite av konvalescent. Han turnerar visserligen med en soloshow nu, men säger att en turné med Yes fortfarande är för ansträngande för honom.
Samma säger Rick Wakeman som efter ett flertal hjärtattacker nu verkar ha gett upp sin plats som turnerande keayboardist i Yes.

Hur har då killarna, Squire (bas), Howe (gitarr) och White (trummor) löst detta? Jo, först har man plockat in Wakemans son Oliver. Så långt allt väl. Kruxet är sångaren. Anderson är egentligen inte möjlig att ersätta, men man har ändå gjort ett försök med en herre som heter Benoit David. Till vardags sjunger han i ett Yes-tributeband. Nu får han plötsligt vara med och leka på riktigt. Inte nog med att han ser ut som en ung Jon Anderson. Han låter som en ung Anderson också, vilket till och med Anderson själv har medgett.

Är detta då Yes som kommer eller är det något annat; något som borde ha vett att inse att utan Anderson så ska man inte kalla sig Yes? Det är känsliga grejor det där; nya gubbar och gummor som tar plats som ersättare i band, där nyckelpersoner har hoppat av, sparkats eller dött. Fans kan träta i decennier om nykomlingen håller samma kvalitet som originalmedlemmen. Fråga bara dem som gillar Van Halen, AC/DC, 10CC, Genesis, Kiss, Queen, Supertramp, Styx, Fleetwood Mac och Black Sabbath.

Jag har svårt att bestämma mig. Jag har hört live-inspelningar från förra årets USA-turné och det låter inte så dumt. Dessutom resonerade jag som så att jag i viljet fall var beredd att betala för att se Squire, Howe och White live. När de dessutom hade vett att komma till Göteborg för första gången sedan 1984 kunde jag bara inte låta bli.

Det är bara det att jag gillade exet bättre…

Ful-Yes(?) med Benout David i mitten.

Låttexter från 60- och 70-talen

Mattias från Nonsensakuten kommenterade under förra inlägget om Beach Boys texter. Det var ju ganska många låtar som handlade om surfing. Brians lillebror Dennis kom på att det var en bra grej att sjunga om. På var och varannan promotionbild på de tidiga Beach Boys står de och ler och ser sunda och glada ut med surfingbrädor. Dock var det just bara Dennis Wilson som surfade på riktigt.
Det gjorde förresten Dan Ackroyd och John Belushi en rolig sketch om i mitten av 70-talet. Brian själv verkade vara i någon sorts fat-Elvis-period vid den tidpunkten.

Annars var det mest snabba bilar och tjejer som det sjöngs om. Dock hintar Brian ganska tydligt om redan 1963 i In My Room att molnen har börjat hopa sig på himlen:

Theres a world where I can go and tell my secrets to
In my room, in my room
In this world I lock out all my worries and my fears
In my room, in my room



Detta är dock fullt begripliga textrader. Någon som tog steget över från just begriplighet till ordmåleri med yviga penseldrag var Jon Anderson i Yes.
När Yes spelade i Stockholm 2001 berättade Anderson i ett mellansnack att han kvällen innan i Helsingfors hade träffat en kvinna som påpekade att hon inte hade en aning om vad texterna som han skrev på 70-talet handlade om. Svaret blev:

– Neither did I!

Bassisten Chris Squire som säkert klentroget fått många knepiga sångtexter upplästa av sångaren genom åren, bröt här ut i ett så stort gapskratt att han hade svårt att spela inledningen av nästa låt.

Smaka på de här raderna från Roundabout från 1971:

Mountains come out of the sky
and they Stand there

Vad menas? Berg som kommer ut ur skyn och liksom bara står där..?
Det är väl inte ont förtal att tro att både Jons te och cigaretter spetsats med illegala örter inför denna skrivsession?




Här är en liveversion från 1973. Notera att Rick Wakeman på keyboards spelar iförd en silvrig paljettmantel. Hans solo har röstats fram som världens bästa keyboardsolo.
Notera också att Squire kör ett riktigt killer-riff på basen när låten kommer igång.

Detta går jag loss på idag

Artisten är Neal Morse, som tills för några år sedan spelade med bandet Spock’s Beard. Numera kör han solo och spelade med sitt band på Sweden Rock Festival för ett par veckor sedan.

Detta var den bästa låten ur setet. Den är helt enkelt skitbra. Just idag så skulle denna låt bli svaret på varför jag gillar progressive rock. Det är musikalisk uppvisning som balanserar på rätt sida av gränsen mellan coolt och navelskådande, det spelas i takter som är svåra att klappa händerna till, det är stämsång och det är nyanser i form av mjuka partier och hårda partier.
Hela låten är dubbelt så lång som den här versionen men det är i alla fall ett smakprov – på 7:15 minuter!

Några bilder från Sweden Rock Festival

Första morgonen satt jag en stund utanför husbilen och surfade en stund. Till sist blev det så attans kallt att jag var tvungen att gå in igen.

The Tubes uppträdde något maskerade under en låt. Trummisen, Prairie Prince, hade den minst suspekta masken.

ZZ Top var lite sega men publiken verkade älska dem ändå. Jag log mest nostalgiskt.

Neal Morse, tidigare i Spock’s Beard, körde ett sologig. Han fick sällskap under par låtar av Mike Portnoy från Dream Theater (skäggisen på bilden) och Pete Trewavas från Marillion.
Morse var väldigt bra. När jag gillar något så får jag gåshud. När jag älskar något så rinner tårarna utmed kinderna. Under några av låtarna hade jag både gåshud och rinnande ögon.

Marillion! Också väldigt bra.

Steve Hogarth i Marillion sjunger inte bara bra. Han är också en publikdomptör fullt i klass med sin företrädare (Fish).

Journey har ju kanske tack vare exponering i Sopranos och Family Guy blivit hippa att gilla igen. I år kom de med nye, duktige sångaren Arnel Pineda. Han visade sig nå upp till axlarna på sina bandkollegor, men han sjöng ändå som en hel karl. Han hittades på Youtube och ringdes upp och ombads hoppa in på sång. Tänk ett sånt samtal att få!

Dream Theater var mycket bättre i år än när det begav sig sist på Sweden Rock Festival. Härligt att de spelade Solitary Shell!

Coverutmaning

Mymlan utmanar dem som känner sig hågade. Jag gör det absolut.

Det handlar alltså om att finna galnaste covern nånsin.

Originalet är den välkända America; en av Simon & Garfunkels stora hits. Det var Paul Simon som skrev den.
Bonusinfo: Denna duo har genom åren haft väldigt svårt för att hålla sams, vilket inneburit långa uppehåll mellan konserter ihop.

Covern görs av bandet Yes. Det är en lååång version, och det dröjer ett tag innan de börjar sjunga. Ge den dock en chans! Den är väldigt cool och låter totalt annorlunda än originalet.
Bonusinfo: Detta band har genom åren haft väldigt svårt för att hålla sams, vilket inneburit diverse medlemsbyten.

Vem som helst av mina läsare är välkomna att hoppa på denna utmaning!

Radiohead - OK Computer

Jag har ganska länge gått och funderat på hur Radiohead låter. Visst, svaret finns ju bara några musklick bort, men jag har ändå inte kommit mig för att kolla.
Skivtipset som jag fått är att deras OK Computer är en bra introduktion. Den skulle också vara den skiva som ligger närmast min musiksmak.

Igår råkade jag springa på den i en affär. Den kostade inte många tior. Jag slog till.

Nu känner jag mig lätt avslagen. Jag har spelat OK Computer två gånger och jag är inte det minsta imponerad. Jag har suttit här och skrivit och lyssnat på skivan, men flera gånger kommit på mig med att längtansfullt sneglat på IQs Frequency som kom med posten tidigare i veckan. Den är grymmebra. OK Computer är inte grymmebra.

Finns det några Radiohead-fans där ute? Ger jag upp för tidigt? Vad bör jag lyssna efter?

När kameran blir granne med penis

Vi har alla varit med om det: Vi har genom en osannolik räcka av händelser navigerat in i den oundvikliga situationen när vi blir tvungna att sitta med en kamera innanför byxorna i nära tre timmar. Jag förstår att ni liksom hoppar upp och ner på stolen i er iver att få berätta hur ni hamnade i en sån tokig och obekväm situation.
Lugn! Er tid kommer. Nu är detta min blogg så jag börjar.

Detta var år 2004. Jag hade med tåg rest upp till den Kungliga Hufvudstaden för att tillsammans med några tusen andra nördiga killar med smak för avancerad rock; dvs progressive rock, avnjuta en konsert med Yes på Globen.

Alan White, trummis i Yes. Han spelade även trummor på en viss låt av John Lennon – Imagine
Eftermiddagen gick i triumfens tecken. Svenska Yessällskapet hade på Hotel Sheraton arrangerat en förträff, dit samtliga medlemmar i Yes anslöt för att skriva autografer och posera för bilder.
När kvällen försommarkvällen sänkte sig över Stockholm tog vi tunnelbanan ut till Kulan (Just det alla stockholmare! Så nedsättande kallar vi jag ert skrytbygge. Kulan! Ha ha!)

Kvällens utmaning bestod i att smuggla in en kamera. Redan då hade ju många kameror i sina mobiler men en apparat som enbart fungerade som kamera fick man inte ta in (och det är väl fortfarande förbjudet?)
Såvida du inte står, iförd endast kallingar, inne i förhörsrummet som tullen har på flygplatser, så vet du att ingen som visiterar dig kommer att ta dig på k*ken. Det är liksom en fredad zon.
Ska man föra in gods någonstans så lämpar sig därför skrevet som tillfällig förvaring.

Jodå, en slentrianmässig sökning gjordes på min övre del av kroppen och vips så stod jag inne i Globen Kulan med min kamera i byxorna.
Nu är ju en kamera inte något som man tar upp och hänger om halsen så den fick bli där den var.

Det finns flera fördelar att genom Svenska Yessällskapets försorg hamna på första raden på en Yes-konsert. Man ser bra, man hör bra och man känner sig väldigt privilegierad.
Det visade sig också finnas en nackdel. Tre meter framför mig, på en stol vänd åt mitt håll, satt en vakt med uppgift att se till att ingen tokdåre rusade upp på scen samt att ingen idiot fick idén att plocka fram en kamera och bränna iväg ett femtiotal bilder med blixt mot musikerna i övre medelåldern.

Kameran fick bli kvar innanför gylfen.

Jag tror inte att jag behöver argumentera speciellt länge för mitt påstående att det är obekvämt att sitta med en kamera i brallorna i närmare tre timmar. Kameran och jag fick visserligen några minuters frist, när vakten släntrade bort och ropade några ord i örat på en kollega. Kameran kom upp och fick lufta sig en aning och jag hann knäppa tre-fyra bilder. Sedan fick den snällt återvända till mina mer intima regioner för en ytterligare en stunds kontemplation.

När sista extranumret hade startat så sket jag i konsekvenserna och halade upp en svettig kamera och tryckte helt ogenerat av några bilder. Vakten såg vad jag höll på med men lät det passera. Varför slänga ut någon när det ändå bara återstår minuter?

Yes bockar och tackar efter konserten. Min kamera drar en suck av lättnad.