torsdag 31 december 2009

Gott slut och gott nytt!

Dags att summera året som gick. Dessvärre hinner jag inte skriva så mycket men ska försöka samla ihop både mina tankar och mig själv under de första, späda dagarna på det nya året.

Till dess önskar jag er alla ett fantastiskt 2010!

Godis till kvällen

onsdag 30 december 2009

Blogghelg

Jag njuter just nu en inte kanske så välförtjänt bloggsemester. Den funkar så att jag går omkring och tänker på blogginlägg som jag vill skriva. Jag bollar lite med formuleringar och fnissar lite ibland. Dock så skriver jag just inte så mycket, när jag väl sitter vid datorn.

Nu slänger jag i alla fall åt er det här film med den lysande George Carlin. Kolla speciellt in det fjantiga skrattet 2:12 in i klippet. Det får mig att skratta varje gång.

tisdag 22 december 2009

Ny klänning? Äsch, den gamla trasan!


När de kungliga skred in i Stockholms Konserthus för att närvara och dela ut årets Nobelpriser, konstaterade jag snabbt att det såg ut som att Drottningens klänning var en omsydd, gammal gardin. Jag fick direkt mothugg av min fru som ansåg att klänningen var fin.

Nu visar det sig att det var en till som drog samma slutsats, och som dessutom skrev om det i Dagens Nyheter. Det lustiga och smått bisarra med detta var att tidningens chefsredaktör, Gunilla Herlitz, gick i taket och förklarade att frilansskribenten Linda Leopold inte skulle få skriva för DN mer, eftersom det var ”nedsättande skrivet.”
Hon skyndar sig att påstå att det inte handlar om drottningen, men det stämmer inte. Hade det inte varit så att just de kungliga blev utsatta för en smått elak recension, så hade inte Linda Leopold hamnat i blåsväder. Det lustiga är att samma Gunilla Herlitz, lät detta passera utan att ens i efterhand protestera. Det är väl ändå en värre bredsida än att påstå att någons klänning inte är vacker?

Här är (går)Dagens Nyheter för Gunilla Herlitz (och andra rojalister): Man får retas med de kungliga. Åtminstone i den meningen är de vanliga människor. Det är en demokratiskt god gärning, att när tillfälle ges, retas med de kungliga, ty då kan de som inte ser att kejsaren är naken (och att drottningen har en ful klänningen) kanske inse att monarki inte hör hemma i en modern, västerländsk demokrati.

Jag retas med kungahuset

måndag 21 december 2009

Smyger som och med en tiger

Jodå, visst lyckades jag smyga in med porslinstigern precis som planerat. Han hamnade på en kista uppe på övervåningen. Jag hann också iväg innan dådet upptäcktes; ett villkor för att uppdraget skulle anses som helt lyckat.


Vid det här laget har tigern absolut upptäckts men inget argt telefonsamtal har kommit än. Det kan bero på att min bror tänker spela cool och ta hämnd så snart tillfälle ges. Tillfälle ges dessvärre snart, eftersom våra familjer ska fira jul ihop hos mamma. Min gissning är att jag kommer att få en julklapp som jag inte vill ha.

lördag 19 december 2009

Tiger på nya äventyr

Vid den här tiden förra året utsatte jag min bror för en inredningsgerillaattack. Idag planerar jag att göra om det.
Bakgrunden är att jag för några veckor hjälpte en kompis att bära grejor åt hans sambo som skulle flytta in hos honom. På en hylla i källaren stod en porslinstiger, som var snarlik den som jag smugglade in hos min bror.

Jag: Se där har du en stilig tiger. Jag antar att det inte är din.
Kompisen: Nej hu, och aldrig att den kommer upp i huset.
Jag: Men då kan jag förbarma mig över den. Jag vet ett bra hem som den kan få komma till.
Kompisen: Perfekt! Smyg ut med den till bilen innan hon märker något!

Precis som sist firar brorsonen födelsedag och planen är att tassa in med tigern under presentöppningen.
Det blir en rolig utmaning att göra om det. Eftersom den första tigern till sist hamnade hos min syster så finns det en chans att hon kan få skulden, vilket gör det hela ännu roligare.

Jag återkommer med en rapport om hur det gick.

Omplaceringstiger

Och nu iväg till brorsan!

torsdag 17 december 2009

Låt oss jävlas med våra barn!

Visst, barnen är det viktigaste i våra liv men ibland vill man ju bara sätta ut dem i skogen till trollen. Man blir helt enkelt så fly förbannad på de små rackarna. Det kan röra sig om saker som går sönder, sovmornar som fryser inne, väckning av bebis, gnäll eller allmän trots.

Jag har några sätt som hjälper mig att släppa ut lite ilsken ånga ibland. Det är förvisso retroaktiv hämnd men det ger mig en liten kick och är dessutom ganska roligt.

Sagor är viktiga. Det är en fin stund då du kopplar av med ditt barn och läser en kanske fin och tankeställande berättelse. Det är också ett utmärkt tillfälle att jävlas med din unge:
Läs med fel röst – låt prinsessan få en basröst medan trollet talar i skrikig falsett.
Börja på fel saga: ”Varje morgon klockan åtta går Bamse ut och vinkar åt farmor på höga berget”, är OK om ni läser om världens starkaste björn, men väcker ont blod om boken du håller i är Alla vi barn i Bullerbyn.
Använd dialekter även om det är helt omotiverat; Emil pratar plötsligt den bredaste skånska och Bamse låter som han gillar snöskotrar, tjuvjakt och hembränt. Du blir snabbt ombedd att sluta att dumma dig. Läs vanligt i en halvminut men börja sedan gradvis med dialekt igen tills barnet går i taket.
Byt namn på karaktärerna! Är det skoj med barnslig humor så kalla Snövit för Snöfis och låt Bamses kaninkompis genomgående heta Lille Prutt. Barnen, som annars skrattar sig hesa åt kiss och bajs, blir störtförbannade.

De flesta barn går genom perioder då man låtsas att man är någon; det kan vara en mamma-pappa-barn-lek och det kan också vara någon saga eller film som skall återlekas. Inte sällan kan du bli ombedd (tvingad) att vara med. Om du vill göra din medverkan så kort som möjligt och dessutom jävlas lite, så låt dig inte castas hur som helst:
I händelse att det är mamma-pappa-barn så vägra vara mamma eller pappa. Påstå istället att du är en nästkusin från Hallstahammar eller ingift morbror på genomresa. Du blir antagligen ombedd att gå därifrån.
Om ungarna leker Emil och vill att du ska vara Emils mamma eller pappa så hävda prompt att du är någon bifigur istället, t.ex. Krösa-Maja. Börja sedan under barnens protester att slänga Krösamajarepliker omkring dig: ”Skogen är full av vargar och mylingar. Nu är tyfisen kommen till byn!”
När barnens rop stiger till ett illtjut, så lugna dem och säg att du visst kan vara pappa; Krösa-Majas pappa. Avlägsna dig sedan snabbt ifall de ser ut som de tänker slänga något på dig, eller om din partner börjar misstänka något: ”Är det du som retas med barnen? Gå ut och städa garaget istället, din fjant!”

Ett annat fint knep är att kräva att få vara en figur som inte ens är aktuell i sagan som ska lekas. Är det Madicken som de små liven vill ha med dig i så säg entusiastiskt: ”Va bra, då är jag Prusiluskan!” Invändningarna som kommer bemöts bäst med fler knepiga förslag: ”Men passar det bättre om jag är Skalman eller kanske Ior?”

– Slutaaaaaaaaaa dumma pappa!

In your cute faces, kids!

onsdag 16 december 2009

Aldrig på en lördag!

Jomenvisstserru, min 6-åring dansar sedan ett par månader tillbaka folkdans. Jag skulle ljuga om jag påstod att det hela bottnar i ett hett och intensivt intresse för traditioner i allmänhet och folkdans i synnerhet. Det var snarare en kompis eller kanske ännu mer snarare kompisens mamma som peppade dottern min: ”Matilda ska dansa folkdans i eftermiddag. Du kanske vill följa med henne istället för att åka hem till din unkna familj i ert sketna hus?” (Nej OK, hon kanske inte sa just så.) Det lät spännande nog för min flicka så folkdans blev det den eftermiddagen och varje torsdag eftermiddag hädanefter.

Är de inte för rara?

Jag inser att jag hade hoppats på något sånt här; ett intresse som innebar en kväll i veckan i en lokal på gångavstånd; dvs inget hämta och lämna med bil. Visst, det är uppvisning på en lördag eller söndag någon gång men det är inte speciellt ofta.

Mina grannar har tre ungar som idrottar. På helgerna står ingen av de två bilarna på uppfarten. De är alla iväg på diverse matcher och turneringar från tidigare morgon till sena kvällen. Vid ett tillfälle i somras skulle vi ha en kräftskiva tillsammans men allt hängde på att dotterns fotbollslag inte gick vidare i turneringen någonstans i Landvetter. Jag funderade på att föreslå en läggmatch, eftersom jag var grymt sugen på att sörpla stjärt (misstolka nu inte detta!) och dricka en immig en (eller två-tre). Lyckligtvis fick de stryk och behövde inte spela kvartsfinal på kvällen.

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stiga upp varenda, eviga lördag för att köra iväg till en vindpinad fotbollsplan eller dragig ishall och dessutom plocka upp några snoriga ungar på vägen. Jag vill varken köpa eller sälja bingolotter. Jag har inte lust att baka inför loppisen.
Jag kan tänka mig att vid lunchtid åka in till byn och se mina döttrar dansa några varv inne på Mimers Hus, ta en fika och sedan åka hem.

En kompis till mig hade en t-shirt med trycket: "Dansen räddade mig från idrotten!"
Jag börjar förstå vad som menades.

måndag 14 december 2009

Yes i Göteborg, 12 december 2009

Vi träffades ett glatt gäng innan och intog mat, öl och pratade musik. Därefter knallade vi iväg mot Lisebergshallen. Tyvärr var vi ganska sent ute så jag hann aldrig kolla in T-shirts och såna grejor. Får kolla på hemsidan istället.

Sedan var det dags för konsert och visst pirrade det igen när ljuset släcktes och Firebird Suite hördes ut genom högtalarna.

Jag tror att det, i hård konkurrens med spelningarna med Marillion och Neal Morse på Sweden Rock Festival, ändå var årets konsert.
Visst saknades Jon; kanske inte ljudmässigt – blundade man så kunde man tro att det var Mr Anderson som sjöng, men den gode Benoit David har inte riktigt sin företrädares scennärvaro och karisma. Visst, Jon är inte en formidabel frontfigur och publikdomptör men det hör liksom till att han ska stå där och se änglalik ut och le lite småfånigt. Nu höll sig Benoit ganska mycket i bakgrunden och det kanske var sagt så eller så vågar han inte ta ut svängarna riktigt ännu. För han är här för att stanna. Just nu är det ganska lite som talar för att Jon kommer tillbaka.
Det är säkert mycket politik med i spelet men till syvende och sist handlar det om att varken Rick Wakeman eller Jon Anderson orkar med längre turnéer längre utan skulle föredra att Yes gjorde färre men större spelningar.
White, Squire och Howe vill spela fler datum och har därför bestämt sig för att fortsätta utan de andra, vilket förutom ny sångare har inneburit att Rick Wakemans son, Oliver Wakeman, spelar keyboard.
Dock är varken han eller Benoit fullvärdiga medlemmar utan medverkar såsom session musicians, dvs med fast lön. Kanske var det därför som Wakeman låg löjligt lågt i mixen och inte fick spela solo. Synd, för han var duktig och jag vill höra keyboards lika bra som gitarr och bas på en Yes-spelning.
Överlag verkade stämningen på scen bättre än tidigare konserter jag sett med Yes. Det var många leenden mellan artisterna och speciellt glad verkade Chris Squire, som annars mest brukar se bestämd ut. Steve Howe var supertänd och Oliver Wakeman verkade som sagt trivas. Kanske var det bara Alan White som presterade lite under sin vanliga nivå. Det var mer rutin än känsla och dessutom bjöd han på det näst sämsta som jag någonsin hört. (Peter Criss i Kiss spelade det i särklass värsta trumsolot i Scandinavium 1997. Jag drömmer fortfarande mardrömmar.)
Nåja, det var ju trots allt sista spelningen på turnén så han var väl lite trött.

Nu tar vi låt för låt!

Siberian Khatru
Har aldrig varit en av mina favoriter men funkar bra live. Det är bra tryck i den.

I've Seen All Good People
Den här kan bannemig göras mycket bättre. När uptempo-delen startade så gick den dessvärre inte i uptempo. Alan White försökte förgäves piska igång resten av bandet med ilskna slag på en ride-cymbal. Jag började bli lite orolig för hur detta skulle gå.

Tempus Fugit
Schnyggt! Det gamla örhänget från Drama som Jon Anderson vägrat sjunga, eftersom han inte var med på den plattan, spelades äntligen live och jäklar vad bra den satt. Oliver Wakeman använde vocoder på refrängerna. Perfa!

Onward
Mycket vackert! Detta är en låt som spelas på en del Yes-fans bröllop, sägs det.

Astral Traveller
En tidsresa tillbaka till 60-talet. Beatles finns fortfarande, Pink Floyd med Syd Barret vid rodret har just skjutit ut båten från stranden och musik-London förundras över amerikanen Jimi Hendrix som visar hur en gitarr skall hanteras (och eldas upp) Allt är fortfarande möjligt.

Yours Is No Disgrace
Aaaah, en av mina storfavoriter och kanske framför allt för att Steve Howe verkligen spänner gitarrmusklerna med graciöst spelande varvat med hysteriska skalövningar och cool wah-wah.

And You And I
Mycket bra, men kanske är det just i den här låten som jag saknar Jon Anderson allra mest. Den där gåshuden uteblir.

Steve Howes solo
Kul att han spelade Second Initial och Solar Winds istället för Clap och Mood for a Day, som visserligen är bra men ganska sönderspelade.

Owner Of A Lonely Heart
Tja, det var nog trots allt den bästa versionen jag hört av den låten utan Trevor Rabin. Roligt att Howe faktiskt tog solot i mitten istället för att överlåta det på keyboardisten. Bra lät det också. Ändå så kan den sången vara för mig. Spelar något annat från Rabin-åren som t.ex. Final Eyes eller I’m Waiting

South Side Of The Sky
Oj, oj, oj. Den var mörk, kall, farlig och förbannat bra! ”The warmth when you die”… Steve Howe var fullkomligt lysande! Rolig soloduell mellan honom och Oliver Wakeman.

Machine Messiah
Kanske Yes allra tyngsta låt. Mycket bra!

Heart Of The Sunrise
Inte någon av mina favoriter. Bra framförd dock. Jag har en boot från USA-turnén 2008där Oliver har svårt att hänga med. I Lisebergshallen var det inga tveksamheter dock.

Roundabout
Något sönderspelad men det är ju en rocker.

Extranummer:

Starship Trooper
Det ultimata extranumret. Chris höll stor show låten genom. De där ackorden G, Db och C på slutet är magiska. De kunde ha kört vidare på dem i 15 minuter utan att det blivit tråkigt.








Jag kan inte låta bli att återge en kommentar från vår mailinglista som gick ut på att Yes såg ut att ha Gimli på trummor, Legolas på keyboard, Gollum på gitarr, Frodo på sång och Marit Paulsson på bas. Lite väl nära sanningen kanske…



Efterspel
Med stiliga backstagepass på våra jackor vandrade vi upp till ett konferensrum efter konserten. Steve Howe valde att ta det lugnt efter konserten och dök aldrig upp men…
Strax dök Benoit upp och fick en spontan och varm applåd av oss. Han var mycket vänlig och på gott humör och gick laget runt och tog i hand, pratade och svarade på frågor.
Oliver, som både ser ut som och låter som far sin, blev även han kvar en lång stund. Jag överraskade honom med att räcka fram en av hans tidiga soloskivor för signering.
Alan White verkade som sagt trött men som alltid tog han sig tid att prata, signera och ställa upp på foton med fansen.
Chris Squire tittade in och satte sig ner och pratade och skrev en stund.


video

Som ni förstår var detta lite extra grädde på moset en kväll som denna och glada drog vi sedan hemåt. Jag kommer absolut att se Yes fler gånger om tillfälle ges. Gubbarna kan än och det yngre gardet kickar stjärt de också!

Bra recension i Aftonbladet (Kors i taket!) Jag älskar sista meningen: ”Steve Howe gör kufiska, irrationella solon som folk förr blev skickade till institution för.”

Två västsvenskar bloggar om samma konsert:
Nemo
Universum Noll

fredag 11 december 2009

Nytt ord: Vinterkröksjuka

Jag brukar skriva mina blogginlägg i Word för att få lite hjälp med att bara skriva ord som existerar. Dock släpper stavningskontrollen genom varianter som nästan är ord.
Ulrika Good var vaken nog att upptäcka att jag i mitt förra inlägg istället för vinterkräksjuka råkade skriva vinterkröksjuka. (Numera korrigerat)
Härmed gör jag därför, tillsammans med Ulrika, anspråk på att ha uppfunnit ett nytt ord:

Vinterkröksjuka (subst)
Betydelse: Det beklagliga tillstånd som följer på den där sista snapsen som man borde ha låtit bli att ta på personalfesten, ty stora mängder av julmaten, som man förtärde, kommmer upp igen. (och den smakar inte lika bra på vägen upp som på vägen ner…)
Vem ringer Peter Englund?

På samma tema vill jag gärna berätta om hur jag tolkade Systembolagets kampanj Spola Kröken, som pågick under sent 70-tal och fram till 1988. Givetvis var budskapet att man skulle dricka mindre alkohol eller avstå helt, dvs spola kröken.
Själv antog jag, ganska logiskt, att eftersom det hängde dekaler och affischer i fönstret på stället där sprit såldes, så måste det vara reklam för sprit; dvs en uppmaning att dricka mer.
Jag tolkade därför Spola Kröken som att kröken var halsen alternativt matstrupen och att den skulle spolas – med rikliga mängder sprit.

Skål!

Spyor, öl och Yes

Hej på er, fredagslovers!

Vinterkräksjukan verkar ha blåst över för den här gången. (Peppar, peppar!) Det var bara 3-åringen som drabbades och kräkningarna var inte fler än fyra stycken. Nu äter hon som vanligt och bråkar med storasyster.
Dock är det ju inte själva spyorna som är det värsta. Inte heller är det efterspelet med dusch av olyckligt barn och avsköljning av kräkiga sängkläder. Det är väntan på nästa kaskad.
Man är ju på helspänn konstant. Det spelar ingen roll om man är vaken eller sover. Själv stationerades jag inne i 3-åringens rum på natten för att snabbt kunna hålla en potta under hakan på henne i den händelse att de typiska tecknen på en förestående uppkastning visade sig.
Följaktligen vaknade jag femtioelva gånger under natten av de oskyldigaste snarkningar, hostningar och diverse smågnäll. Endast en gång var det skarpt läge och då var hon vänlig nog att förvarna med en rapning.
Nu är ju inte inkubationstiden för vinterkräksjuka inte riktigt över (peppar, peppar!), men på något lustigt sätt känns det som att jag har klarat mig.
Imorgon är det Yes på Lisebergshallen och innan dess ska vi träffas några stycken ute på lokal för att diskutera musik och smaka lite försiktigt på en öl eller två. Det ska bli mycket trevligt.

Ja, jag inser att jag just har krattat manegen för ett katastrofinlägg i stil med: ”Men just när de spelade första låten kände jag ett plötsligt obehag i magen; ett obehag som skulle sluta med en kaskad under Steve Howes solo.”

Jag tar den risken!

Förresten fanns det på Tasmanien ett öl som hette Cascade. Det smakade mums i eftermiddagssolen efter en lyckad dag ute i fält med fynd såsom snöskinkar och tigerormar.

torsdag 10 december 2009

Dialektskoj

Jag tycker att göteborgska är en ganska trevlig dialekt, och tur är väl det eftersom jag pratar just göteborgska om än en ganska diskret variant. Dock märker jag att jag i vissa sammanhang omedvetet breddar min dialekt; t.ex. i en arbetssituation när jag ska vara lite så där extra trevlig och serviceminded, eller när jag pratar med någon som jag inte känner så bra.
Om jag diskuterar med någon som jag känner väl så blir emellertid min dialekt mer neutral.

Dock finns det vissa element i göteborgskan som även i mina öron låter lite löjliga. Ulrika skriver lite om det här. Vi har ju en tendens att byta ut vissa vokaler. Den allra svåraste för oss är Ö. Är det ett långt Ö så klarar vi oss ganska bra, men måste vi säga mössa som ju har ett kort Ö så ligger vi risigt till: Mussa. Ö blir alltså U.
Det skulle kanske gå att få en göteborgare att säga Mölndal under pistolhot. Annars blir det alltid Munndal.

Det är med en sorts bisarr logik som vi därför låter bokstaven U bli till Ö. Kungsbacka och Kungälv blir Köngsbacka och Köngälv.

Slutligen ett exempel från min vardag: Jag satt tillsammans med andra föräldrar och fikade i väntan på att våra barn skulle komma ut från sin folkdansträning. (Jo, se där ett sånt rekorderligt fritidsintresse man kan ha. Mer om det i ett kommande inlägg.) En av mammorna orerade en lång stund över ett mindre bra bemötande på vårdcentralen häromdagen. Det handlade om en läkare och hans bedumning. Ordet bedumning återkom säkert 20 gånger i hennes berättelse och varje gång klack det till i mig.
Å andra sidan hade läkaren varit ganska korkad så det kanske egentligen var ett ganska bra ord som hon ofrivilligt och omedvetet uppfann.

Kära läsare! Några av er känner jag ju så pass att jag vet vilken landsände ni bor i, men det skulle vara skoj att höra från er vilka dialekter som kommer ur era munnar när ni pratar.

onsdag 9 december 2009

Från nyheterna

Jag noterar att förre migrationsministern Barbro Holmberg, förvisso impopulär såsom så många andra ministrar under Göran Persson, i kvällstidningarnas hysteriska rapportering kring den där golfaren reduceras till att vara Elin Nordegrens mamma.
Uppenbarlingen är hennes 15 minuter sedan länge förbrukade.

Jag noterar också att Obama ska få sitt fredspris snart. Det måste väl ändå vara det största skämtet som kommit från Norge på länge. Tydligen var det norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, som pressade på lite extra. Jag tror att han kommer att få ångra det.
Obama har just sagt OK till att skicka stora truppförstärkningar till Afghanistan, han har kvar soldater i Irak och han har tagit ett steg tillbaka i konflikten mellan Israel och araberna.
Det finns alltså anledning att tro att Obama kommer att beskrivas som en president, likt Nixon, som tog över ett krig och bara gjorde saken värre.

Rapport från en spyhink - 2009 edition

Man behöver inte vara virolog eller matematiker för att inse att nu är ett par viktiga event i fara. Vinterkräksjukan har nämligen drabbat oss.
Den valde 3-åringen först; hon började kräkas inatt och fortsätter idag på förmiddagen. Resten av oss håller avståndet och är noga med handhygienen.
Naturligtvis känner man efter lite extra. Oj, nu känns det lite lurigt i magen. Är jag förresten inte lite yr?
Trots allt så är som sagt några roliga händelser i farozonen. 3-åringens medverkan i morgondagens luciatåg på dagis har redan frusit inne, och det är extra trist med tanke på att hon hade bespetsat sig på att ha pepparkakskostym och luciakrona. Jag befarar att hon nästa år är alltför streetsmart för att komma på den idén igen.
I förlängningen kan vi andra i familjen komma att drabbas. 6-åringen kan komma att missa julfesten med klassen och jag kan, hemska tanke, missa Yes på lördag.

Samtidigt får vi vara glada att det inte är kotletthostan.

tisdag 8 december 2009

Magnum till Sweden Rock Festival!

Nej, jag menar inte Tom Selecks mustaschprydde detektiv utan det engelska pomprockbandet.
Det artar sig till en bra festival!

Svär till Gud?

Låt oss för tillfället förena oss i tanken att det faktiskt finns en gud. Ni behöver inte vara troende och kan när ni läst klart glömma alla tankar på ett högre väsen (och då menar jag inte Motörhead), men just nu så anser vi alla att det finns en Gud. Det kan vara en gubbe i skägg eller kanske ett moln. I jämlikhetens namn skulle det ju även kunna vara en gumma. Skulle det i så fall vara en skäggig gumma?

Nå, nu över till det som jag egentligen vill komma till. Det är ju fult att svära. Har ni fått någon som helst uppfostran så vet ni det. Sedan är det ju ändå lätt att trilla dit. Ilska och öl kan få mig att svära; dvs blir jag arg så kommer det fula ord ur munnen. Det kan även bli så om jag har druckit en öl eller två. (Dock är jag aldrig arg när jag druckit öl)

En av de främsta invändningarna mot svordomar, förutom att det låter som att man har ett fattigt ordförråd, är att man smädar Gud; att den där högre makten sitter uppe på en molntapp och kokar av ilska för att någon svär som en borstbindare och kanske åkallar hin håle: ”Fan också! Nej, tamig faen!”
Det ligger ju åtminstone lite i det resonemanget. Gud föredrar säkert att vi pratar om ulliga lamm och påskliljor hellre än Satan och svavelsjöar, eller "kryddar" vårt språk med fantasifulla kombinationer av snusk- och svärord.

Varför i hela friden får man då ibland uppmaningen att svära till Gud?

– Svär till Gud på att du talar sanning!

Förvirringen är total. Nyss skulle vi inte svära och framför allt inte så Gud hörde det. Nu ska vi mer eller mindre gapa svordomar in i hans öra. Varför skulle detta i någon annans ögon sedan göra oss till mindre lögnare? Den som svär åt Gud borde ju och kunna kvala in som någon som handskas vårdslöst med sanningen.

Är det någon som kan tänkas ha en bra förklaring till detta, så är jag intresserad. Det går även bra att som bonus slänga med anledningen till att vi talar om svärföräldrar.

måndag 7 december 2009

Gammal är äldst?

Igår var jag på konsert och såg den forne Kiss-gitarristen Ace Frehley på Trädgårn i Göteborg. Det var just ingen spelning som jag själv hade tänkt gå på, men det kom ett telefonsamtal från en kompis som meddelade att nu var biljetter inköpta. Sagt och gjort!

Att vi inte är några ungdomar är vi väl medvetna om, men igår kändes det extra tydligt. Vi sammanstrålade i Kungälv och samåkte i bil in till Heden; dvs genom att båda skulle köra bil igen senare på kvällen omintetgjorde vi möjligheterna att dricka öl.
Därför laddade vi upp med varsin kaffe latte. Det kändes kanske inte speciellt rock’n roll.
Dock var det inte jag som stod för den absolut gubbigaste och tröttaste kommentaren:

Kompis: Det är synd att dom ska börja spela så sent!
Jag: Hurså? Det skulle väl vara bra mesigt om de gick på scen kl. 17.30. Det är ju ändå en klubbspelning.
Kompis: Jo, men det är ju en dag imorgon också.

Smaka på den: Det är en dag imorgon också.
Blir det färdtjänst nästa gång? (Dvs på lördag när vi ska se Yes.)

Konserten då? Jodå, riffmättad 70-talsrock med hög nostalgifaktor. Jag tror dock att jag kommer att vara mer uppspelt inför, under och efter Yes-spelningen.

lördag 5 december 2009

Ormen i klistret

Det finns en sorts termometrar som säljs på reptilmässor. Dessa termometrar fästs på innerväggen av terrariet med en lapp med klister på ena sidan och kardborre på andra sidan.

Genom empiriska studier har jag nu kunnat konstatera att klistret är uruselt. Ingen av mina inköpta termometrar sitter kvar där de ska. Den sista gav upp ikväll, upptäckte jag för en timme sedan. Lite skamset låg den där i hörnet, men var fanns den där klisterlappen. Leta, leta… Men vad är det som sitter fast på undersidan av den två meter långa pytonormen?

Javisst, det var en konsertflygel! Eller snarare den där jäkla klisterlappen. Nu hade dessutom klistret gjort som ett svininfluensavirus, dvs muterat. Det som förr inte kunde hålla upp en termometer på ett par sketna gram, satt nu som berget.

Jag funderade lite på om det skulle gå att vänta till nästa ömsning, då ju lappen obönhörligt skulle åka med det gamla skinnet. Å andra sidan vet jag att nästa ömsning blir tidigast i februari, och det tyckte jag blev lite väl länge.

Det tog en ganska lång stund att långsamt, långsamt dra av lappen från ormen. Samtidigt som jag försiktigt drog loss eländet från ormens mage, var jag tvungen att hålla emot så att jag inte slet loss en bit skinn.
Jag ska inte heller påstå att ormen var speciellt samarbetsvillig. Det är inte en aggressiv art, så jag slapp att bli biten, men den var inte förtjust i att bli fasthållen och gjorde sitt bästa att komma loss. Vår kompromisslösning blev att han fick slingra fast sig i stolen som jag satt i, vilket blev ytterligare en stunds pill och slit för att få loss honom, när jag hade fått av lappen.

Kom inte och säg att jag inte har det skoj på mina lördagskvällar!

Eller gör det…

fredag 4 december 2009

Eric Woolfson RIP

Jag skrev om Eric Woolfson för ett par veckor sedan. Nu har han gått och dött, vilket känns mycket ledsamt.
Woolfson var mest känd för sin medverkan i Alan Parsons Project. Namnet till trots var det just Eric Woolfson som skrev de flesta låtarna medan Parsons (sic) producerade och arrangerade. Woolfson sjöng också flera av de stora hitsen, som t.ex. Eye in the Sky.



Den kanske coolaste skivan jag har med Eric Woolfson är Freudiana. Det var meningen att det skulle bli ett album med Alan Parsons Project men någonstans halvvägs blev Parsons och Woolfson ovänner om inriktningen. Skivan släpptes därför under Woolfsons namn men med alla "kända" musiker från Project-skivorna såsom Chris Rainbow, Ian Bairnson m.fl.



Titelspåret från Freudiana. Detta är en av de allra bästa låtarna jag vet. Gitarrsolot från Ian Bairnson på slutet är fantastiskt och givetvis sjunger Eric Woolfons och Chris Rainbow står för bakgrundssången.

Så här skriver Alan Parsons på sin hemsida:
His songwriting talent speaks for itself. He not only wrote the majority of the songs we recorded together but after we had two or three albums under our belts he proved - contrary to my own opinions - that he had a singing voice that would be loved by millions. He never let me forget that I actually disliked Eye In The Sky when he first played it to me - arguably my most famous mistake.

torsdag 3 december 2009

I det anala stadiet

3-åringen vill bonda lite och bestämmer sig för att säga de där riktigt fina sakerna till mig:

– Pappa, du är kiss och jag är bajs!

När jag tittar på henne med ett roat men något frågande ansiktsuttryck, så bättrar hon på lite med:

– Du är prutt och jag är fis!

Jag kanske låter otacksam, men det finns faktiskt saker som man kan säga till mig som gör mig gladare.

onsdag 2 december 2009

TVs kalender

Årets julkalender på TV har fått ett blandat mottagande. Det som är lite festligt är att alla andra barnprogram, som visas resten av året, passerar utan att en endaste journalist skriver en rad. Annat är det med julkalendern.
Sällan är den ju lika bra som någon av de klassiska julkalendrarna, som t.ex. Trolltider och Teskedsgumman. Finns det förresten någon som över huvud taget kommer ihåg Teskedsgummans kalender eller är det kanske en sort myt, en julkalendrarnas Shangri-La? Det är ju annars just den som brukar vinna omröstningar om vilken kalender som varit bäst.

Mina barn älskar årets kalender och 6-åringen älskade även förra årets kalander, som En man med ett skägg hade ett ganska stort finger med i. När allt kommer omkring så är det ju för barnen som programmen är till för och inte för medelålders TV-recensenter.

Om jag trots detta ska drista mig till att välja en favorit bland senare års produktioner så blir det Höjdarna. Det var rar, tycker jag.
Har du någon favorit?

tisdag 1 december 2009

Lotten kalendrar igen!

Med sot i ögonen från nyss brunnet hus slår Lotten stenhårt till med en ny adventskalender. I skrivande stund har människan 127 kommentarer till första luckan. 127 kommentarer!

Jag kan inte komma på något som jag skulle kunna värpa fram som skulle rendera 127 kommentarer. Möjligen något om att jag skänker bort pengar, men det skulle ju å andra sidan krävas att jag hade 127 läsare eller fler och det har jag ju inte.
Kanske skulle jag få 127 läsare om jag verkligen skänkte bort pengar. Det skulle ju å andra sidan förutsätta att jag hade pengar att skänka bort.

Under tiden som jag tar mig en funderade på det där så går ni och gissar hos Lotten!

Sweden Rock Festival 2010

Sweden Rock Festival har lite diskret presenterat sina första band för 2010. Tanken var nog att man skulle gå ut stort och berätta att Kiss blir den första headlinern, men man förlorade budgivningen till Stockholms Stadion. Ingen förlust, tycker jag. Trots att nya skivan fått bra recensioner så är Kiss idag endast ett skämt.

Bland de hittills klara banden sticker Saga ut. Jag har lyssnat på Saga från och till i över 20 år och sett dem två gånger live och de är hur bra som helst. Nu kommer de visserligen med en ny sångare men det funkat säkert ändå.



Bigelf ska jag också kolla in.


Klara band för SRF 2010:

Bachman & Turner
Rick Springfield
Sabaton
D-A-D
Saga
Anvil
Unisonic
Mother’s Finest
Bigelf
Jörn Lande