Svär till Gud?

Låt oss för tillfället förena oss i tanken att det faktiskt finns en gud. Ni behöver inte vara troende och kan när ni läst klart glömma alla tankar på ett högre väsen (och då menar jag inte Motörhead), men just nu så anser vi alla att det finns en Gud. Det kan vara en gubbe i skägg eller kanske ett moln. I jämlikhetens namn skulle det ju även kunna vara en gumma. Skulle det i så fall vara en skäggig gumma?

Nå, nu över till det som jag egentligen vill komma till. Det är ju fult att svära. Har ni fått någon som helst uppfostran så vet ni det. Sedan är det ju ändå lätt att trilla dit. Ilska och öl kan få mig att svära; dvs blir jag arg så kommer det fula ord ur munnen. Det kan även bli så om jag har druckit en öl eller två. (Dock är jag aldrig arg när jag druckit öl)

En av de främsta invändningarna mot svordomar, förutom att det låter som att man har ett fattigt ordförråd, är att man smädar Gud; att den där högre makten sitter uppe på en molntapp och kokar av ilska för att någon svär som en borstbindare och kanske åkallar hin håle: ”Fan också! Nej, tamig faen!”
Det ligger ju åtminstone lite i det resonemanget. Gud föredrar säkert att vi pratar om ulliga lamm och påskliljor hellre än Satan och svavelsjöar, eller "kryddar" vårt språk med fantasifulla kombinationer av snusk- och svärord.

Varför i hela friden får man då ibland uppmaningen att svära till Gud?

– Svär till Gud på att du talar sanning!

Förvirringen är total. Nyss skulle vi inte svära och framför allt inte så Gud hörde det. Nu ska vi mer eller mindre gapa svordomar in i hans öra. Varför skulle detta i någon annans ögon sedan göra oss till mindre lögnare? Den som svär åt Gud borde ju och kunna kvala in som någon som handskas vårdslöst med sanningen.

Är det någon som kan tänkas ha en bra förklaring till detta, så är jag intresserad. Det går även bra att som bonus slänga med anledningen till att vi talar om svärföräldrar.