torsdag 31 december 2009

Gott slut och gott nytt!

Dags att summera året som gick. Dessvärre hinner jag inte skriva så mycket men ska försöka samla ihop både mina tankar och mig själv under de första, späda dagarna på det nya året.

Till dess önskar jag er alla ett fantastiskt 2010!

Godis till kvällen

onsdag 30 december 2009

Blogghelg

Jag njuter just nu en inte kanske så välförtjänt bloggsemester. Den funkar så att jag går omkring och tänker på blogginlägg som jag vill skriva. Jag bollar lite med formuleringar och fnissar lite ibland. Dock så skriver jag just inte så mycket, när jag väl sitter vid datorn.

Nu slänger jag i alla fall åt er det här film med den lysande George Carlin. Kolla speciellt in det fjantiga skrattet 2:12 in i klippet. Det får mig att skratta varje gång.

tisdag 22 december 2009

Ny klänning? Äsch, den gamla trasan!


När de kungliga skred in i Stockholms Konserthus för att närvara och dela ut årets Nobelpriser, konstaterade jag snabbt att det såg ut som att Drottningens klänning var en omsydd, gammal gardin. Jag fick direkt mothugg av min fru som ansåg att klänningen var fin.

Nu visar det sig att det var en till som drog samma slutsats, och som dessutom skrev om det i Dagens Nyheter. Det lustiga och smått bisarra med detta var att tidningens chefsredaktör, Gunilla Herlitz, gick i taket och förklarade att frilansskribenten Linda Leopold inte skulle få skriva för DN mer, eftersom det var ”nedsättande skrivet.”
Hon skyndar sig att påstå att det inte handlar om drottningen, men det stämmer inte. Hade det inte varit så att just de kungliga blev utsatta för en smått elak recension, så hade inte Linda Leopold hamnat i blåsväder. Det lustiga är att samma Gunilla Herlitz, lät detta passera utan att ens i efterhand protestera. Det är väl ändå en värre bredsida än att påstå att någons klänning inte är vacker?

Här är (går)Dagens Nyheter för Gunilla Herlitz (och andra rojalister): Man får retas med de kungliga. Åtminstone i den meningen är de vanliga människor. Det är en demokratiskt god gärning, att när tillfälle ges, retas med de kungliga, ty då kan de som inte ser att kejsaren är naken (och att drottningen har en ful klänningen) kanske inse att monarki inte hör hemma i en modern, västerländsk demokrati.

Jag retas med kungahuset

måndag 21 december 2009

Smyger som och med en tiger

Jodå, visst lyckades jag smyga in med porslinstigern precis som planerat. Han hamnade på en kista uppe på övervåningen. Jag hann också iväg innan dådet upptäcktes; ett villkor för att uppdraget skulle anses som helt lyckat.


Vid det här laget har tigern absolut upptäckts men inget argt telefonsamtal har kommit än. Det kan bero på att min bror tänker spela cool och ta hämnd så snart tillfälle ges. Tillfälle ges dessvärre snart, eftersom våra familjer ska fira jul ihop hos mamma. Min gissning är att jag kommer att få en julklapp som jag inte vill ha.

lördag 19 december 2009

Tiger på nya äventyr

Vid den här tiden förra året utsatte jag min bror för en inredningsgerillaattack. Idag planerar jag att göra om det.
Bakgrunden är att jag för några veckor hjälpte en kompis att bära grejor åt hans sambo som skulle flytta in hos honom. På en hylla i källaren stod en porslinstiger, som var snarlik den som jag smugglade in hos min bror.

Jag: Se där har du en stilig tiger. Jag antar att det inte är din.
Kompisen: Nej hu, och aldrig att den kommer upp i huset.
Jag: Men då kan jag förbarma mig över den. Jag vet ett bra hem som den kan få komma till.
Kompisen: Perfekt! Smyg ut med den till bilen innan hon märker något!

Precis som sist firar brorsonen födelsedag och planen är att tassa in med tigern under presentöppningen.
Det blir en rolig utmaning att göra om det. Eftersom den första tigern till sist hamnade hos min syster så finns det en chans att hon kan få skulden, vilket gör det hela ännu roligare.

Jag återkommer med en rapport om hur det gick.

Omplaceringstiger

Och nu iväg till brorsan!

torsdag 17 december 2009

Låt oss jävlas med våra barn!

Visst, barnen är det viktigaste i våra liv men ibland vill man ju bara sätta ut dem i skogen till trollen. Man blir helt enkelt så fly förbannad på de små rackarna. Det kan röra sig om saker som går sönder, sovmornar som fryser inne, väckning av bebis, gnäll eller allmän trots.

Jag har några sätt som hjälper mig att släppa ut lite ilsken ånga ibland. Det är förvisso retroaktiv hämnd men det ger mig en liten kick och är dessutom ganska roligt.

Sagor är viktiga. Det är en fin stund då du kopplar av med ditt barn och läser en kanske fin och tankeställande berättelse. Det är också ett utmärkt tillfälle att jävlas med din unge:
Läs med fel röst – låt prinsessan få en basröst medan trollet talar i skrikig falsett.
Börja på fel saga: ”Varje morgon klockan åtta går Bamse ut och vinkar åt farmor på höga berget”, är OK om ni läser om världens starkaste björn, men väcker ont blod om boken du håller i är Alla vi barn i Bullerbyn.
Använd dialekter även om det är helt omotiverat; Emil pratar plötsligt den bredaste skånska och Bamse låter som han gillar snöskotrar, tjuvjakt och hembränt. Du blir snabbt ombedd att sluta att dumma dig. Läs vanligt i en halvminut men börja sedan gradvis med dialekt igen tills barnet går i taket.
Byt namn på karaktärerna! Är det skoj med barnslig humor så kalla Snövit för Snöfis och låt Bamses kaninkompis genomgående heta Lille Prutt. Barnen, som annars skrattar sig hesa åt kiss och bajs, blir störtförbannade.

De flesta barn går genom perioder då man låtsas att man är någon; det kan vara en mamma-pappa-barn-lek och det kan också vara någon saga eller film som skall återlekas. Inte sällan kan du bli ombedd (tvingad) att vara med. Om du vill göra din medverkan så kort som möjligt och dessutom jävlas lite, så låt dig inte castas hur som helst:
I händelse att det är mamma-pappa-barn så vägra vara mamma eller pappa. Påstå istället att du är en nästkusin från Hallstahammar eller ingift morbror på genomresa. Du blir antagligen ombedd att gå därifrån.
Om ungarna leker Emil och vill att du ska vara Emils mamma eller pappa så hävda prompt att du är någon bifigur istället, t.ex. Krösa-Maja. Börja sedan under barnens protester att slänga Krösamajarepliker omkring dig: ”Skogen är full av vargar och mylingar. Nu är tyfisen kommen till byn!”
När barnens rop stiger till ett illtjut, så lugna dem och säg att du visst kan vara pappa; Krösa-Majas pappa. Avlägsna dig sedan snabbt ifall de ser ut som de tänker slänga något på dig, eller om din partner börjar misstänka något: ”Är det du som retas med barnen? Gå ut och städa garaget istället, din fjant!”

Ett annat fint knep är att kräva att få vara en figur som inte ens är aktuell i sagan som ska lekas. Är det Madicken som de små liven vill ha med dig i så säg entusiastiskt: ”Va bra, då är jag Prusiluskan!” Invändningarna som kommer bemöts bäst med fler knepiga förslag: ”Men passar det bättre om jag är Skalman eller kanske Ior?”

– Slutaaaaaaaaaa dumma pappa!

In your cute faces, kids!

onsdag 16 december 2009

Aldrig på en lördag!

Jomenvisstserru, min 6-åring dansar sedan ett par månader tillbaka folkdans. Jag skulle ljuga om jag påstod att det hela bottnar i ett hett och intensivt intresse för traditioner i allmänhet och folkdans i synnerhet. Det var snarare en kompis eller kanske ännu mer snarare kompisens mamma som peppade dottern min: ”Matilda ska dansa folkdans i eftermiddag. Du kanske vill följa med henne istället för att åka hem till din unkna familj i ert sketna hus?” (Nej OK, hon kanske inte sa just så.) Det lät spännande nog för min flicka så folkdans blev det den eftermiddagen och varje torsdag eftermiddag hädanefter.

Är de inte för rara?

Jag inser att jag hade hoppats på något sånt här; ett intresse som innebar en kväll i veckan i en lokal på gångavstånd; dvs inget hämta och lämna med bil. Visst, det är uppvisning på en lördag eller söndag någon gång men det är inte speciellt ofta.

Mina grannar har tre ungar som idrottar. På helgerna står ingen av de två bilarna på uppfarten. De är alla iväg på diverse matcher och turneringar från tidigare morgon till sena kvällen. Vid ett tillfälle i somras skulle vi ha en kräftskiva tillsammans men allt hängde på att dotterns fotbollslag inte gick vidare i turneringen någonstans i Landvetter. Jag funderade på att föreslå en läggmatch, eftersom jag var grymt sugen på att sörpla stjärt (misstolka nu inte detta!) och dricka en immig en (eller två-tre). Lyckligtvis fick de stryk och behövde inte spela kvartsfinal på kvällen.

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stiga upp varenda, eviga lördag för att köra iväg till en vindpinad fotbollsplan eller dragig ishall och dessutom plocka upp några snoriga ungar på vägen. Jag vill varken köpa eller sälja bingolotter. Jag har inte lust att baka inför loppisen.
Jag kan tänka mig att vid lunchtid åka in till byn och se mina döttrar dansa några varv inne på Mimers Hus, ta en fika och sedan åka hem.

En kompis till mig hade en t-shirt med trycket: "Dansen räddade mig från idrotten!"
Jag börjar förstå vad som menades.

måndag 14 december 2009

Yes i Göteborg, 12 december 2009

Vi träffades ett glatt gäng innan och intog mat, öl och pratade musik. Därefter knallade vi iväg mot Lisebergshallen. Tyvärr var vi ganska sent ute så jag hann aldrig kolla in T-shirts och såna grejor. Får kolla på hemsidan istället.

Sedan var det dags för konsert och visst pirrade det igen när ljuset släcktes och Firebird Suite hördes ut genom högtalarna.

Jag tror att det, i hård konkurrens med spelningarna med Marillion och Neal Morse på Sweden Rock Festival, ändå var årets konsert.
Visst saknades Jon; kanske inte ljudmässigt – blundade man så kunde man tro att det var Mr Anderson som sjöng, men den gode Benoit David har inte riktigt sin företrädares scennärvaro och karisma. Visst, Jon är inte en formidabel frontfigur och publikdomptör men det hör liksom till att han ska stå där och se änglalik ut och le lite småfånigt. Nu höll sig Benoit ganska mycket i bakgrunden och det kanske var sagt så eller så vågar han inte ta ut svängarna riktigt ännu. För han är här för att stanna. Just nu är det ganska lite som talar för att Jon kommer tillbaka.
Det är säkert mycket politik med i spelet men till syvende och sist handlar det om att varken Rick Wakeman eller Jon Anderson orkar med längre turnéer längre utan skulle föredra att Yes gjorde färre men större spelningar.
White, Squire och Howe vill spela fler datum och har därför bestämt sig för att fortsätta utan de andra, vilket förutom ny sångare har inneburit att Rick Wakemans son, Oliver Wakeman, spelar keyboard.
Dock är varken han eller Benoit fullvärdiga medlemmar utan medverkar såsom session musicians, dvs med fast lön. Kanske var det därför som Wakeman låg löjligt lågt i mixen och inte fick spela solo. Synd, för han var duktig och jag vill höra keyboards lika bra som gitarr och bas på en Yes-spelning.
Överlag verkade stämningen på scen bättre än tidigare konserter jag sett med Yes. Det var många leenden mellan artisterna och speciellt glad verkade Chris Squire, som annars mest brukar se bestämd ut. Steve Howe var supertänd och Oliver Wakeman verkade som sagt trivas. Kanske var det bara Alan White som presterade lite under sin vanliga nivå. Det var mer rutin än känsla och dessutom bjöd han på det näst sämsta som jag någonsin hört. (Peter Criss i Kiss spelade det i särklass värsta trumsolot i Scandinavium 1997. Jag drömmer fortfarande mardrömmar.)
Nåja, det var ju trots allt sista spelningen på turnén så han var väl lite trött.

Nu tar vi låt för låt!

Siberian Khatru
Har aldrig varit en av mina favoriter men funkar bra live. Det är bra tryck i den.

I've Seen All Good People
Den här kan bannemig göras mycket bättre. När uptempo-delen startade så gick den dessvärre inte i uptempo. Alan White försökte förgäves piska igång resten av bandet med ilskna slag på en ride-cymbal. Jag började bli lite orolig för hur detta skulle gå.

Tempus Fugit
Schnyggt! Det gamla örhänget från Drama som Jon Anderson vägrat sjunga, eftersom han inte var med på den plattan, spelades äntligen live och jäklar vad bra den satt. Oliver Wakeman använde vocoder på refrängerna. Perfa!

Onward
Mycket vackert! Detta är en låt som spelas på en del Yes-fans bröllop, sägs det.

Astral Traveller
En tidsresa tillbaka till 60-talet. Beatles finns fortfarande, Pink Floyd med Syd Barret vid rodret har just skjutit ut båten från stranden och musik-London förundras över amerikanen Jimi Hendrix som visar hur en gitarr skall hanteras (och eldas upp) Allt är fortfarande möjligt.

Yours Is No Disgrace
Aaaah, en av mina storfavoriter och kanske framför allt för att Steve Howe verkligen spänner gitarrmusklerna med graciöst spelande varvat med hysteriska skalövningar och cool wah-wah.

And You And I
Mycket bra, men kanske är det just i den här låten som jag saknar Jon Anderson allra mest. Den där gåshuden uteblir.

Steve Howes solo
Kul att han spelade Second Initial och Solar Winds istället för Clap och Mood for a Day, som visserligen är bra men ganska sönderspelade.

Owner Of A Lonely Heart
Tja, det var nog trots allt den bästa versionen jag hört av den låten utan Trevor Rabin. Roligt att Howe faktiskt tog solot i mitten istället för att överlåta det på keyboardisten. Bra lät det också. Ändå så kan den sången vara för mig. Spelar något annat från Rabin-åren som t.ex. Final Eyes eller I’m Waiting

South Side Of The Sky
Oj, oj, oj. Den var mörk, kall, farlig och förbannat bra! ”The warmth when you die”… Steve Howe var fullkomligt lysande! Rolig soloduell mellan honom och Oliver Wakeman.

Machine Messiah
Kanske Yes allra tyngsta låt. Mycket bra!

Heart Of The Sunrise
Inte någon av mina favoriter. Bra framförd dock. Jag har en boot från USA-turnén 2008där Oliver har svårt att hänga med. I Lisebergshallen var det inga tveksamheter dock.

Roundabout
Något sönderspelad men det är ju en rocker.

Extranummer:

Starship Trooper
Det ultimata extranumret. Chris höll stor show låten genom. De där ackorden G, Db och C på slutet är magiska. De kunde ha kört vidare på dem i 15 minuter utan att det blivit tråkigt.








Jag kan inte låta bli att återge en kommentar från vår mailinglista som gick ut på att Yes såg ut att ha Gimli på trummor, Legolas på keyboard, Gollum på gitarr, Frodo på sång och Marit Paulsson på bas. Lite väl nära sanningen kanske…



Efterspel
Med stiliga backstagepass på våra jackor vandrade vi upp till ett konferensrum efter konserten. Steve Howe valde att ta det lugnt efter konserten och dök aldrig upp men…
Strax dök Benoit upp och fick en spontan och varm applåd av oss. Han var mycket vänlig och på gott humör och gick laget runt och tog i hand, pratade och svarade på frågor.
Oliver, som både ser ut som och låter som far sin, blev även han kvar en lång stund. Jag överraskade honom med att räcka fram en av hans tidiga soloskivor för signering.
Alan White verkade som sagt trött men som alltid tog han sig tid att prata, signera och ställa upp på foton med fansen.
Chris Squire tittade in och satte sig ner och pratade och skrev en stund.



Som ni förstår var detta lite extra grädde på moset en kväll som denna och glada drog vi sedan hemåt. Jag kommer absolut att se Yes fler gånger om tillfälle ges. Gubbarna kan än och det yngre gardet kickar stjärt de också!

Bra recension i Aftonbladet (Kors i taket!) Jag älskar sista meningen: ”Steve Howe gör kufiska, irrationella solon som folk förr blev skickade till institution för.”

Två västsvenskar bloggar om samma konsert:
Nemo
Universum Noll

fredag 11 december 2009

Nytt ord: Vinterkröksjuka

Jag brukar skriva mina blogginlägg i Word för att få lite hjälp med att bara skriva ord som existerar. Dock släpper stavningskontrollen genom varianter som nästan är ord.
Ulrika Good var vaken nog att upptäcka att jag i mitt förra inlägg istället för vinterkräksjuka råkade skriva vinterkröksjuka. (Numera korrigerat)
Härmed gör jag därför, tillsammans med Ulrika, anspråk på att ha uppfunnit ett nytt ord:

Vinterkröksjuka (subst)
Betydelse: Det beklagliga tillstånd som följer på den där sista snapsen som man borde ha låtit bli att ta på personalfesten, ty stora mängder av julmaten, som man förtärde, kommmer upp igen. (och den smakar inte lika bra på vägen upp som på vägen ner…)
Vem ringer Peter Englund?

På samma tema vill jag gärna berätta om hur jag tolkade Systembolagets kampanj Spola Kröken, som pågick under sent 70-tal och fram till 1988. Givetvis var budskapet att man skulle dricka mindre alkohol eller avstå helt, dvs spola kröken.
Själv antog jag, ganska logiskt, att eftersom det hängde dekaler och affischer i fönstret på stället där sprit såldes, så måste det vara reklam för sprit; dvs en uppmaning att dricka mer.
Jag tolkade därför Spola Kröken som att kröken var halsen alternativt matstrupen och att den skulle spolas – med rikliga mängder sprit.

Skål!

Spyor, öl och Yes

Hej på er, fredagslovers!

Vinterkräksjukan verkar ha blåst över för den här gången. (Peppar, peppar!) Det var bara 3-åringen som drabbades och kräkningarna var inte fler än fyra stycken. Nu äter hon som vanligt och bråkar med storasyster.
Dock är det ju inte själva spyorna som är det värsta. Inte heller är det efterspelet med dusch av olyckligt barn och avsköljning av kräkiga sängkläder. Det är väntan på nästa kaskad.
Man är ju på helspänn konstant. Det spelar ingen roll om man är vaken eller sover. Själv stationerades jag inne i 3-åringens rum på natten för att snabbt kunna hålla en potta under hakan på henne i den händelse att de typiska tecknen på en förestående uppkastning visade sig.
Följaktligen vaknade jag femtioelva gånger under natten av de oskyldigaste snarkningar, hostningar och diverse smågnäll. Endast en gång var det skarpt läge och då var hon vänlig nog att förvarna med en rapning.
Nu är ju inte inkubationstiden för vinterkräksjuka inte riktigt över (peppar, peppar!), men på något lustigt sätt känns det som att jag har klarat mig.
Imorgon är det Yes på Lisebergshallen och innan dess ska vi träffas några stycken ute på lokal för att diskutera musik och smaka lite försiktigt på en öl eller två. Det ska bli mycket trevligt.

Ja, jag inser att jag just har krattat manegen för ett katastrofinlägg i stil med: ”Men just när de spelade första låten kände jag ett plötsligt obehag i magen; ett obehag som skulle sluta med en kaskad under Steve Howes solo.”

Jag tar den risken!

Förresten fanns det på Tasmanien ett öl som hette Cascade. Det smakade mums i eftermiddagssolen efter en lyckad dag ute i fält med fynd såsom snöskinkar och tigerormar.

torsdag 10 december 2009

Dialektskoj

Jag tycker att göteborgska är en ganska trevlig dialekt, och tur är väl det eftersom jag pratar just göteborgska om än en ganska diskret variant. Dock märker jag att jag i vissa sammanhang omedvetet breddar min dialekt; t.ex. i en arbetssituation när jag ska vara lite så där extra trevlig och serviceminded, eller när jag pratar med någon som jag inte känner så bra.
Om jag diskuterar med någon som jag känner väl så blir emellertid min dialekt mer neutral.

Dock finns det vissa element i göteborgskan som även i mina öron låter lite löjliga. Ulrika skriver lite om det här. Vi har ju en tendens att byta ut vissa vokaler. Den allra svåraste för oss är Ö. Är det ett långt Ö så klarar vi oss ganska bra, men måste vi säga mössa som ju har ett kort Ö så ligger vi risigt till: Mussa. Ö blir alltså U.
Det skulle kanske gå att få en göteborgare att säga Mölndal under pistolhot. Annars blir det alltid Munndal.

Det är med en sorts bisarr logik som vi därför låter bokstaven U bli till Ö. Kungsbacka och Kungälv blir Köngsbacka och Köngälv.

Slutligen ett exempel från min vardag: Jag satt tillsammans med andra föräldrar och fikade i väntan på att våra barn skulle komma ut från sin folkdansträning. (Jo, se där ett sånt rekorderligt fritidsintresse man kan ha. Mer om det i ett kommande inlägg.) En av mammorna orerade en lång stund över ett mindre bra bemötande på vårdcentralen häromdagen. Det handlade om en läkare och hans bedumning. Ordet bedumning återkom säkert 20 gånger i hennes berättelse och varje gång klack det till i mig.
Å andra sidan hade läkaren varit ganska korkad så det kanske egentligen var ett ganska bra ord som hon ofrivilligt och omedvetet uppfann.

Kära läsare! Några av er känner jag ju så pass att jag vet vilken landsände ni bor i, men det skulle vara skoj att höra från er vilka dialekter som kommer ur era munnar när ni pratar.

onsdag 9 december 2009

Från nyheterna

Jag noterar att förre migrationsministern Barbro Holmberg, förvisso impopulär såsom så många andra ministrar under Göran Persson, i kvällstidningarnas hysteriska rapportering kring den där golfaren reduceras till att vara Elin Nordegrens mamma.
Uppenbarlingen är hennes 15 minuter sedan länge förbrukade.

Jag noterar också att Obama ska få sitt fredspris snart. Det måste väl ändå vara det största skämtet som kommit från Norge på länge. Tydligen var det norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, som pressade på lite extra. Jag tror att han kommer att få ångra det.
Obama har just sagt OK till att skicka stora truppförstärkningar till Afghanistan, han har kvar soldater i Irak och han har tagit ett steg tillbaka i konflikten mellan Israel och araberna.
Det finns alltså anledning att tro att Obama kommer att beskrivas som en president, likt Nixon, som tog över ett krig och bara gjorde saken värre.

Rapport från en spyhink - 2009 edition

Man behöver inte vara virolog eller matematiker för att inse att nu är ett par viktiga event i fara. Vinterkräksjukan har nämligen drabbat oss.
Den valde 3-åringen först; hon började kräkas inatt och fortsätter idag på förmiddagen. Resten av oss håller avståndet och är noga med handhygienen.
Naturligtvis känner man efter lite extra. Oj, nu känns det lite lurigt i magen. Är jag förresten inte lite yr?
Trots allt så är som sagt några roliga händelser i farozonen. 3-åringens medverkan i morgondagens luciatåg på dagis har redan frusit inne, och det är extra trist med tanke på att hon hade bespetsat sig på att ha pepparkakskostym och luciakrona. Jag befarar att hon nästa år är alltför streetsmart för att komma på den idén igen.
I förlängningen kan vi andra i familjen komma att drabbas. 6-åringen kan komma att missa julfesten med klassen och jag kan, hemska tanke, missa Yes på lördag.

Samtidigt får vi vara glada att det inte är kotletthostan.

tisdag 8 december 2009

Magnum till Sweden Rock Festival!

Nej, jag menar inte Tom Selecks mustaschprydde detektiv utan det engelska pomprockbandet.
Det artar sig till en bra festival!

Svär till Gud?

Låt oss för tillfället förena oss i tanken att det faktiskt finns en gud. Ni behöver inte vara troende och kan när ni läst klart glömma alla tankar på ett högre väsen (och då menar jag inte Motörhead), men just nu så anser vi alla att det finns en Gud. Det kan vara en gubbe i skägg eller kanske ett moln. I jämlikhetens namn skulle det ju även kunna vara en gumma. Skulle det i så fall vara en skäggig gumma?

Nå, nu över till det som jag egentligen vill komma till. Det är ju fult att svära. Har ni fått någon som helst uppfostran så vet ni det. Sedan är det ju ändå lätt att trilla dit. Ilska och öl kan få mig att svära; dvs blir jag arg så kommer det fula ord ur munnen. Det kan även bli så om jag har druckit en öl eller två. (Dock är jag aldrig arg när jag druckit öl)

En av de främsta invändningarna mot svordomar, förutom att det låter som att man har ett fattigt ordförråd, är att man smädar Gud; att den där högre makten sitter uppe på en molntapp och kokar av ilska för att någon svär som en borstbindare och kanske åkallar hin håle: ”Fan också! Nej, tamig faen!”
Det ligger ju åtminstone lite i det resonemanget. Gud föredrar säkert att vi pratar om ulliga lamm och påskliljor hellre än Satan och svavelsjöar, eller "kryddar" vårt språk med fantasifulla kombinationer av snusk- och svärord.

Varför i hela friden får man då ibland uppmaningen att svära till Gud?

– Svär till Gud på att du talar sanning!

Förvirringen är total. Nyss skulle vi inte svära och framför allt inte så Gud hörde det. Nu ska vi mer eller mindre gapa svordomar in i hans öra. Varför skulle detta i någon annans ögon sedan göra oss till mindre lögnare? Den som svär åt Gud borde ju och kunna kvala in som någon som handskas vårdslöst med sanningen.

Är det någon som kan tänkas ha en bra förklaring till detta, så är jag intresserad. Det går även bra att som bonus slänga med anledningen till att vi talar om svärföräldrar.

måndag 7 december 2009

Gammal är äldst?

Igår var jag på konsert och såg den forne Kiss-gitarristen Ace Frehley på Trädgårn i Göteborg. Det var just ingen spelning som jag själv hade tänkt gå på, men det kom ett telefonsamtal från en kompis som meddelade att nu var biljetter inköpta. Sagt och gjort!

Att vi inte är några ungdomar är vi väl medvetna om, men igår kändes det extra tydligt. Vi sammanstrålade i Kungälv och samåkte i bil in till Heden; dvs genom att båda skulle köra bil igen senare på kvällen omintetgjorde vi möjligheterna att dricka öl.
Därför laddade vi upp med varsin kaffe latte. Det kändes kanske inte speciellt rock’n roll.
Dock var det inte jag som stod för den absolut gubbigaste och tröttaste kommentaren:

Kompis: Det är synd att dom ska börja spela så sent!
Jag: Hurså? Det skulle väl vara bra mesigt om de gick på scen kl. 17.30. Det är ju ändå en klubbspelning.
Kompis: Jo, men det är ju en dag imorgon också.

Smaka på den: Det är en dag imorgon också.
Blir det färdtjänst nästa gång? (Dvs på lördag när vi ska se Yes.)

Konserten då? Jodå, riffmättad 70-talsrock med hög nostalgifaktor. Jag tror dock att jag kommer att vara mer uppspelt inför, under och efter Yes-spelningen.

lördag 5 december 2009

Ormen i klistret

Det finns en sorts termometrar som säljs på reptilmässor. Dessa termometrar fästs på innerväggen av terrariet med en lapp med klister på ena sidan och kardborre på andra sidan.

Genom empiriska studier har jag nu kunnat konstatera att klistret är uruselt. Ingen av mina inköpta termometrar sitter kvar där de ska. Den sista gav upp ikväll, upptäckte jag för en timme sedan. Lite skamset låg den där i hörnet, men var fanns den där klisterlappen. Leta, leta… Men vad är det som sitter fast på undersidan av den två meter långa pytonormen?

Javisst, det var en konsertflygel! Eller snarare den där jäkla klisterlappen. Nu hade dessutom klistret gjort som ett svininfluensavirus, dvs muterat. Det som förr inte kunde hålla upp en termometer på ett par sketna gram, satt nu som berget.

Jag funderade lite på om det skulle gå att vänta till nästa ömsning, då ju lappen obönhörligt skulle åka med det gamla skinnet. Å andra sidan vet jag att nästa ömsning blir tidigast i februari, och det tyckte jag blev lite väl länge.

Det tog en ganska lång stund att långsamt, långsamt dra av lappen från ormen. Samtidigt som jag försiktigt drog loss eländet från ormens mage, var jag tvungen att hålla emot så att jag inte slet loss en bit skinn.
Jag ska inte heller påstå att ormen var speciellt samarbetsvillig. Det är inte en aggressiv art, så jag slapp att bli biten, men den var inte förtjust i att bli fasthållen och gjorde sitt bästa att komma loss. Vår kompromisslösning blev att han fick slingra fast sig i stolen som jag satt i, vilket blev ytterligare en stunds pill och slit för att få loss honom, när jag hade fått av lappen.

Kom inte och säg att jag inte har det skoj på mina lördagskvällar!

Eller gör det…

fredag 4 december 2009

Eric Woolfson RIP

Jag skrev om Eric Woolfson för ett par veckor sedan. Nu har han gått och dött, vilket känns mycket ledsamt.
Woolfson var mest känd för sin medverkan i Alan Parsons Project. Namnet till trots var det just Eric Woolfson som skrev de flesta låtarna medan Parsons (sic) producerade och arrangerade. Woolfson sjöng också flera av de stora hitsen, som t.ex. Eye in the Sky.



Den kanske coolaste skivan jag har med Eric Woolfson är Freudiana. Det var meningen att det skulle bli ett album med Alan Parsons Project men någonstans halvvägs blev Parsons och Woolfson ovänner om inriktningen. Skivan släpptes därför under Woolfsons namn men med alla "kända" musiker från Project-skivorna såsom Chris Rainbow, Ian Bairnson m.fl.



Titelspåret från Freudiana. Detta är en av de allra bästa låtarna jag vet. Gitarrsolot från Ian Bairnson på slutet är fantastiskt och givetvis sjunger Eric Woolfons och Chris Rainbow står för bakgrundssången.

Så här skriver Alan Parsons på sin hemsida:
His songwriting talent speaks for itself. He not only wrote the majority of the songs we recorded together but after we had two or three albums under our belts he proved - contrary to my own opinions - that he had a singing voice that would be loved by millions. He never let me forget that I actually disliked Eye In The Sky when he first played it to me - arguably my most famous mistake.

torsdag 3 december 2009

I det anala stadiet

3-åringen vill bonda lite och bestämmer sig för att säga de där riktigt fina sakerna till mig:

– Pappa, du är kiss och jag är bajs!

När jag tittar på henne med ett roat men något frågande ansiktsuttryck, så bättrar hon på lite med:

– Du är prutt och jag är fis!

Jag kanske låter otacksam, men det finns faktiskt saker som man kan säga till mig som gör mig gladare.

onsdag 2 december 2009

TVs kalender

Årets julkalender på TV har fått ett blandat mottagande. Det som är lite festligt är att alla andra barnprogram, som visas resten av året, passerar utan att en endaste journalist skriver en rad. Annat är det med julkalendern.
Sällan är den ju lika bra som någon av de klassiska julkalendrarna, som t.ex. Trolltider och Teskedsgumman. Finns det förresten någon som över huvud taget kommer ihåg Teskedsgummans kalender eller är det kanske en sort myt, en julkalendrarnas Shangri-La? Det är ju annars just den som brukar vinna omröstningar om vilken kalender som varit bäst.

Mina barn älskar årets kalender och 6-åringen älskade även förra årets kalander, som En man med ett skägg hade ett ganska stort finger med i. När allt kommer omkring så är det ju för barnen som programmen är till för och inte för medelålders TV-recensenter.

Om jag trots detta ska drista mig till att välja en favorit bland senare års produktioner så blir det Höjdarna. Det var rar, tycker jag.
Har du någon favorit?

tisdag 1 december 2009

Lotten kalendrar igen!

Med sot i ögonen från nyss brunnet hus slår Lotten stenhårt till med en ny adventskalender. I skrivande stund har människan 127 kommentarer till första luckan. 127 kommentarer!

Jag kan inte komma på något som jag skulle kunna värpa fram som skulle rendera 127 kommentarer. Möjligen något om att jag skänker bort pengar, men det skulle ju å andra sidan krävas att jag hade 127 läsare eller fler och det har jag ju inte.
Kanske skulle jag få 127 läsare om jag verkligen skänkte bort pengar. Det skulle ju å andra sidan förutsätta att jag hade pengar att skänka bort.

Under tiden som jag tar mig en funderade på det där så går ni och gissar hos Lotten!

Sweden Rock Festival 2010

Sweden Rock Festival har lite diskret presenterat sina första band för 2010. Tanken var nog att man skulle gå ut stort och berätta att Kiss blir den första headlinern, men man förlorade budgivningen till Stockholms Stadion. Ingen förlust, tycker jag. Trots att nya skivan fått bra recensioner så är Kiss idag endast ett skämt.

Bland de hittills klara banden sticker Saga ut. Jag har lyssnat på Saga från och till i över 20 år och sett dem två gånger live och de är hur bra som helst. Nu kommer de visserligen med en ny sångare men det funkat säkert ändå.



Bigelf ska jag också kolla in.


Klara band för SRF 2010:

Bachman & Turner
Rick Springfield
Sabaton
D-A-D
Saga
Anvil
Unisonic
Mother’s Finest
Bigelf
Jörn Lande

måndag 30 november 2009

När vi såg mellan fingrarna

Jag har ibland problem med att veta när det är dags att sätta ner foten. Gör man det för tidigt så framstår man som en gnällig idiot, och väntar man för länge så kanske folk utnyttjar ens snällhet och till sist blir man så jäkla arg att man fullständigt exploderar.
Dock var jag glad att mina kollegor och jag en gång på Företaget lät nåd gå före rätt, ty vi blev rikligt belönade.
Det handlade om den heliga och så omtyckta ritualen Fredagsfika.

Vi kan kalla honom Bertil. Det var en gubbe i 55-årsåldern, som alltid skaffade sig ett ärende till vår våning varje fredag 9.30. Han "råkade" gå förbi fikarummet, där vi alla satt och mumsade kakor och såg alltid lika förvånad ut såsom han tänkte: ”Här kommer jag i ett viktigt tjänsteärende och så sitter alla och fikar!”
Dock var det inte värre än att han snabbt sjönk ner på en stol, ibland ombedd - ibland inte, och fick kaffemugg och kaffebröd i hand.

Med tiden var vi ganska många som noterade detta med en stigande irritation. Varför sjuttsingen fikade han inte på sin egen våning? Hade de inte fredagsfika där eller ännu värre: Hade de fredagsfika men en annan tid; dvs Bertil mölade i sig fika två gånger varje fredag!
Det räckte med att någon sa Bertil vid lunchbordet för att folk skulle muttra surt, och till sist hade vi fått nog. Nu skulle gubbjäveln sättas på plats. Den minst diplomatiske av oss alla utsågs som sändebud. Lite snopen kom han tillbaka och meddelade att Bertil inte fanns på plats. Han var tydligen på någon kurs den veckan. Vår tala-till-rätta-kampanj fick vänta.

Det var inte ens fredag den dagen som Bertil slog till; det var tisdag. Plötsligt promenerade han omkring i kontorslandskapet med det bredaste leendet under den grå mustaschen och meddelade att nu var vi välkomna ut i fikarummet. Vi tittade förvånat på varandra. Vad skulle detta betyda?
I fikarummet mötte oss en fantastisk syn. På bordet tronade två tårtor och som inte det räckte så hade de sällskap av ett rågat fat med kanelbullar. Det gick ett sus bland kollegorna och glatt ställde vi upp oss i kö till kaffeautomaten.

Bertil, som ju när allt kom omkring var riktigt trevlig, fortsatte att fika med oss på fredagarna och han var en mycket välkommen gäst.

fredag 27 november 2009

Dålig julkaraktär

Jag är i vissa avseenden en man som vill hålla på traditioner. Speciellt gäller detta julen. Jag blir på surt humör när vissa affärer plockar fram juldekorationer redan i slutet av oktober. När jag var liten (ja, jag hör hur löjligt det låter) så fanns det något som kallades skyltsöndag. Den inföll alltid på första advent. Då, och först då, pyntades det upp i skyltfönster och vi gick för att titta på allt och handlade de första julklapparna.

Om inte handeln klarar av att hålla sig så har vi här hemma klarat av det. Man äter inte lussekatter innan första advent och det är också först då som julsånger får spelas.

I år så har dock alla fördämningar brustit och vi har syndat redan i mitten av november. Det började med att en titt i almanackan avslöjade att vi inte skulle hinna med något julbak den här helgen. Alltså fick vi fixa det i lördags.
Den tysta överenskommelsen var att lussekatterna skulle läggas i påsar och förpassas ner i källaren till den stora frysboxen i väntan på juligare tider. Sedan var det någon som menade att en kunde man ju smaka. Från ingenstans dök sedan en burk pepparkakor upp och cd-spelaren laddade sig själv med en julskiva.

Sedan söndag den 22 november har vi varje dag fikat på lussekatter och pepparkakor till tonerna av Helga Natt och liknande. Jag skäms som en hund; en fikastinn hund.

Hur gör ni? Får man tjuvstarta eller finns det något heligt datum?

torsdag 26 november 2009

Ingen holk för oss

Läsare med inget bättre för sig vet sedan imorse att jag hade ett fett gig på gång. Just när man tror att man har kommit upp sig i fågelholkskretsar, så meddelar emellerid trummisen att han är upptagen på dagen för den stora release-festen. Resten av bandet står nu där lite som fågelholkar.

Nu när drömmen har spruckit så kan jag väl erkänna att jag hade stora förhoppningar. Lite till mans trodde vi väl att en helt ny värld skulle öppna sig för oss. Vi kanske skulle få spela på invigningen av någon nationalpark, ackompanjera ornitologer på utflykt, specialskriva något för Kolmårdens delfinarium eller kanske spela dödsmetal när något djur sänks ner i formalin på Naturhistoriska Museet. Tack vare en trummis och hans tennisspelande skitungar så blir det inget av det.

Dessutom får jag inte tillfälle att fråga författaren om han någonsin har meckat sig en redig holk...

Vi har en spelning!

Jag har redan berättat att jag sedan några veckor sedan spelar i ett band. När fyra musikaliska killar slår sina röst- och instrumentpåsar ihop, är det bara en tidsfråga innan omvärlden reagerar med ett unisont: ”Men se där; kvalitetsmusik levererat i live-förpackning på kalas, bröllop och andra event. Låt mig genast få boka ett datum.”
Många av dessa datum visar sig sedan ofta vara datum hos psykologer, men nu har vi faktiskt fått napp. Killen som spelar bas har fått en förfrågan om en spelning i januari. Det är på en release-fest.

Mmmm release-fest… Visst får man en bild framför sig, när man hör det ordet? Min bild inkluderar berg av gratismat och generöst med ölflaskor; oftast Spendrup eller Åbro. Överallt syns festklädda människor som minglar runt och skryter lite om att de minsann känner den och den.
Nu blir det här kalaset av ett annat slag. Det är nämligen release-fest för en bok om… fågelholkar. Någon har inte bara skrivit en hel bok om fågelholkar. Han har dessutom fått den tryckt och nu har han kommit på den lysande idén att det skall hållas release-fest.

Något säger mig att speciellt flärdfullt blir det inte. Det kommer nog vara fler koftor än festblåsor och mat och dryck kommer antigen serveras sparsamt eller till självkostnadspris. Någonstans där bland böcker, holkar och män i skägg och fjällrävenjackor ska vi alltså stå och spela. Det kommer att bli… annorlunda.

onsdag 25 november 2009

Könsförvirring

Nu är det bra om ni sitter ner när ni läser detta. Jag har nämligen haft tänkarmössan på i flera minuter. Det brukar ge resultat och så även denna gång. Det är som en flod av intelligent tankeenergi som flyter genom mitt huvud. Sluter jag ögonen ser jag ljusblixtar fara fram och tillbaka i mitt inre universum.

Vad kom då ur detta djupa, transliknande tillstånd av fokuserad tankekraft, undrar ni nu helspänt.
Jo… om man har tvillingar så föreställer jag mig att det, åtminstone när de är riktigt små, kan vara svårt att se vem som är vem. I så späd ålder har ju skavanker såsom födelsemärken och ärr inte riktigt hunnit uppstå. Dessa kan ju annars vara till hjälp för rådvilla föräldrar som förvirrat stammar fram: "Jösses, nu har vi blandat ihop barnen igen. Jag har bannemig noll koll på vem som är vem!”

Jag har lösningen! Åtminstone är detta ett trick om man råkar ha fått en pojke och en flicka:

Måla mustasch på pojken! Då vet ni vem som är vem i fortsättningen.

Kom ihåg var ni läste det först!

tisdag 24 november 2009

Ett kamelprojekt


Detta är en fantastisk låt med Camel. Den sjungs av Colin Bass (som lustigt nog spelar bas) och Chris Rainbow (som står bakom en keyboard). Den senare sjunger överstämman och figurerade även i Alan Parsons Project, där han ofta var den som lade på feta lager med körstämmor bakom Eric Woolfsons vackra sång.


Detta är Nothing left to lose med just Eric Woolfson på sång och Chris Rainbow som körar.

fredag 20 november 2009

Telias kvarnar mal långsamt

Vi är utan fast telefon sedan mer än en vecka tillbaka. Telia menar att det handlar om ett kabelfel mellan vårt hus och stationen. Jag antar att sånt inträffar ibland. Vad jag dock inte förstår är varför det måste ta en dryg vecka att komma tillrätta med problemet. Efter en stunds grubblande kommer jag fram till att det kan röra sig om följande orsaker:

En jag rättar-mig-själv-förklaring
Eftersom jag bor långt, långt inne i skogen i det sista huset på vägen så tar felsökningen tid. Nu bor jag inte långt, långt inne i skogen utan i utkanten av ett samhälle och telestationen ligger ca 300 m från huset, så jag avskriver den förklaringen omedelbart.

En utomjordisk förklaring
Aliens kidnappar all Teliapersonal som skickas ut för att laga min lina. Detta är förvisso föga troligt, men kan inte helt uteslutas. Det skulle ju med ens förklara varför skiten fortfarande inte funkar. Vågar man hoppas på att ET reparerar kabeln? (Han behöver kanske också ringa…)

En galen förklaring
När jag felanmälde så ringde jag fel. I andra änden fanns någon som låtsades arbeta för Telia. Det finns väldigt många konstiga människor så det kan inte uteslutas.

En filosofisk förklaring
Vi lever i parallella världar, Telia och jag. I den andra världen har min telefon reparerats för flera dagar sedan. I den världen är godis gratis och det är sommar året om.

Jag är trött på Telia.

torsdag 19 november 2009

Hon kanske inte ska bli psykolog

6-åringen har en klasskamrat på besök. Flickan är hundrädd och ser mycket bekymrad ut när vår hund möter upp vid dörren med glada skall. Jag tar upp hunden i famnen och sätter mig på huk och förklarar för vår gäst, att han bara är uppspelt över att vi får besök och att han bara vill hälsa. Att han viftar på svansen betyder att han är glad, fortsätter jag.
Vi pratar en stund om hundar och jag försäkrar att vår hund är mycket snäll. Jag är på väg att sätta ner honom på golvet igen, när 6-åringen bestämmer sig för att "hjälpa till":

- Fast en gång bet han av en flickas näsa!

Tillbaka till ruta ett…

Här kommer Pippi Långstrump!


Hallå där! Nu är det hög tid att söka sommarjobb för 2010 på Astrid Lindgrens värld!

onsdag 18 november 2009

Efterlysning 2


Med denna bild vänder jag mig speciellt till alla veterinärer. Det jag undrar är om detta är ett vanligt förekommande fenomen. Finns det kanske någon medicinsk benämning? Vilken sorts behandling sätter man in? Sätter man kanske in något, dvs pluggar igen?

Jag hoppas att det stackars djuret inte lider.

Efterlysning


Aftonbladet behöver någon som kvickt kan uppdatera i bildarkivet. Telefonen som syns på bilden är minst tio år gammal. Min kompis (Hej I!) hade en sån och jag var mäkta avundsjuk.
Idag kanske något museum skulle vara intresserat.

It’s British and it works

När jag en gång för längesedan gjorde lumpen så tjänstgjorde jag i något som kallades bataljonsstaben. I den förutom en massa löst folk ingick bataljonsprästen. Det var en finurlig herre, som älskade Storbritannien. Som flitig tysklandsbesökare brukade jag kontra med att Surkålslandet hade mycket fint att erbjuda också. Detta besvarades med en vänlig fnysning.
Prästen kunde förlora sig i långa resonemang om hur härligt det var att besöka London och hur vacker den engelska landsbygden var. Med något drömskt i blick kunde han konstatera att om man hade lyckats behålla Indien hade Drottning Elisabeth II kunnat kalla sig Kejsarinna av Indien. Det du!

När jag ser de här klippen så önskar jag för ett ögonblick att jag vore engelsman, för mycket pampigare än det här blir det inte!

Bonusinfo: Det tycks vara KG Bergström som dirigerar.



måndag 16 november 2009

City Life

Det här låten med Camel tröttnar jag aldrig på.

Jesus drar på vinterdäcken

Igår begav jag mig till kyrkan för en stunds andlig frid, för lite sakral stillhet och för vacker körsång.

Att man efteråt bytte till vinterdäck på min bil hade absolut inget med mitt val att gå till kyrkan just igår. Jag fick förresten en korv med bröd i handen medan duktiga män i overaller snabbt som ögat fick av sommardäcken och skruvade på de vintriga däcken.

torsdag 12 november 2009

Jean Pierre tittar förbi?

Imorgon ska 6-åringen gå på något som kallas Barda-fest. Ett fint inbjudningskort uppmanar henne att komma utklädd.
Jag är lite osäker på vad en Barda-fest är. Nu har jag kommit fram till att det måste vara en ledtråd till någon slags underhållning. Själv förevisade jag ormar på 6-åringens barnkalas i vintras.
Nu blir det nog så att den här "killen" dyker upp på festen.



Kanske sjunger han lite. Kanske kommer han med sminktips och istället för godispåse så får alla manikyr innan de går hem.

onsdag 11 november 2009

Spraket och piratkopiering

I så gott som alla dvd-filmer finns ett litet juristiskt* förord, som inte går att hoppa över hur mycket än din tumme, upprepat och i det närmaste desperat, trycker på >>-knappen. Det är den där urtrista texten, som med vita bokstäver på svart bakgrund, förkunnar att du får titta på filmen men att allt annat, som du kan tänkas vilja göra med den, är förbjudet. Det handlar om upphovsrätt och hela den biten och att hålla en film i handen; din film, betyder inte att den är din i den mening att du äger rättigheterna till den.
Det som du kanske lockas göra är att kopiera den. En kompis och jag kopierade filmer i våra späda tonår. Det tillgick så att vi gick till videouthyraren, hyrde en film, knallade hem till kompisen som hade två videospelare, kopplade ihop dessa och kopierade.
Det var olagligt då och det är om möjligt ännu mer olagligt idag.

Numera, och nu kommer vi till poängen i mitt inlägg, så är nämligen kopiering av materialet på dvd:n, inte bara förbjudet, utan enligt varningstexten strängt förbjudet. Vill det sig riktigt illa så kan det till och med vara strängeligen förbjudet.
Visst känns förresten strängeligen som lite värre än bara strängt?
Hur som, vad jag vill komma till är användningen av ett adverb (strängt) till adjektivet (förbjudet). Är något förbjudet så är det väl just förbjudet. Ordet i sig är ju så självklart.
Om texten löd All kopiering av filmen är förbjuden så skulle väl det inte lämna något utrymme för kopiering?
I konsekvensens namn skulle det ju då dessutom finnas gradskillnader åt andra hållet också:

Kopiering är ganska förbjudet

Finns det ingen språkgranskare som granskar dylika texter? Jag tror att jag fortsätter att kopiera tills det bara är förbjudet.

* [Edit: Det ju extra "festligt" att jag i ett inlägg om språket inte klarar av att skriva ordet juridiskt utan hittar på ett helt nytt...]

tisdag 10 november 2009

I've got something in my front pocket for you

Som ansvarsfull och intresserad förälder hörde jag mig för hos 6-åringens klassföreståndare om det gick för sig att jag närvarande under en förmiddag i skolan. Det gick alldeles utmärkt.

Jag strök en skjorta för att se proper ut. Skjortor är annars något som jag spar för anställningsintervjuer och lite högtidligare tillfällen, men jag tänkte att det kunde passa även för ett skolbesök.

Det var roligt att se de små liven och speciellt min dotter i skolan. Efter morgonsamlingen hade barnen en arbetsstund medan fröken och jag drack kaffe och pratade.
När sedan det var dags att ta lunchrast tackade jag för mig och gick hem.

Jag kände mig nöjd och glad ända tills jag kom hem och råkade kasta en blick i hallspegeln. Gylfen var öppen. Hade jag varit på toa i skolan? Nej…
First impressions last…

fredag 6 november 2009

Jag älskar att vara rik

Det ringer på telefonen. Det är "Petter på SEB". Jag har inte bett Petter eller någon annan på SEB att ringa upp. Lik förbannat ringer Petter upp mig ändå.
Nu är jag i och för sig registrerad i NIX-registret, vilket innebär att försäljare inte får ringa mig. Det finns dock ett undantag: Företag hos vilka man redan är kund har rätt att ringa upp en för att erbjuda ytterligare tjänster. Uppenbarligen känner Petter till undantaget eftersom han ringer mig. Eftersom jag känner till undantaget så kan jag inte be honom dra åt helvete omedelbart. Petter förstår att jag känner till undantaget och jag inser att han inser att jag inser att han känner till undantaget. Han förstår att… Äsch, ni fattar.
Segervisst förklarar Petter därför att ”Nu ska vi prata pensionsförsäkring!”

Det finns just då ungefär tusen saker som jag hellre vill prata om. Ja, kanske inte nödvändigtvis med Petter, som antagligen sitter på ett callcenter, som har fått miljoner i etableringsstöd för att de valde att lägga kontoret i någon gudsförgäten, norrländsk inlandskommun.
Nu är det dock Petter som uppfordrande frågar mig om mina placeringsval. Det är en retorisk fråga, eftersom han antagligen har all info han behöver om mig för att avgöra vilken ny tjänst han ska erbjuda mig, för trots att jag har alla mina pengar och pensionsförsäkringar i just SEB så finns det ju något som heter merförsäljning. Det betyder att banken vill klå mig på mer pengar än de redan gör och att det möjligen, men bara möjligen, i slutändan även kan innebära några extra spänn till mig.
Jag är milt intresserad. Nej förresten, jag är duktigt ointresserad. Varför lägger jag inte bara på? Jag är nog för väluppfostrad och är det något som telefonförsäljare älskar så är det väluppfostrade människor som inte gärna gör andra människor besvikna.
Jag beslutar därför att köra mitt gamla jag-är-snuskigt-rik-trick. Det funkar nästan alltid, ty försäljarargumenten brukar vara att jag kommer att tjäna/spara en massa om jag hoppar på deras erbjudande.
Det är väldigt roligt att se de där påflugna, valpiga gatusäljarna från Telesnor, när jag på deras påstående ”Du vet väl att du alltid ringer billigare med Telesnor?" svarar ”Min käre vän, pengar är inget problem!” De liksom stannar upp som slagna av blixten och stammar ett tveksamt ”Nehej” och ler osäkert. Jag skyndar vidare.
Den ende som hittills har funnit sig menade att jag ändå skulle gå över till Telesnor och sedan skänka mellanskillnaden till Lutherhjälpen. Det ställde mig lite faktiskt men skulle jag höra det igen blir svaret att ”De får sitt, de också.”

Nu säger jag därför till SEB-Petter att jag oroar inte mig det minsta för pengar på äldre dagar. Petter blir lite konfunderad. Han sitter ju med svart-på-vitt framför sig och enligt hans beräkningar så finns det en del att göra. Jag lyssnar dock inte på det utan vidhåller att jag inte är det minsta bekymrad.
Petter förstår att slaget är förlorat. Uppenbarligen har jag tillgång till information, antagligen om stora pengasummor på ingående, kanske har jag en stor hög dollar på något konto i Liechtenstein, eller så ljuger jag bara. Att till en kund säga något i syfte att syna bluffen går ju inte och slokörat önskar han mig en fortsatt trevlig kväll.
Jag, för ett ögonblick väldigt rik, önskar honom detsamma.

måndag 2 november 2009

Påklädd eller avklädd?

Min dotter ställde ju frågan vad vi skulle ha för kläder på oss, när jag spelar med nya bandet. Jag associerade genast tillbaka till det tidiga 00-talet då jag spelade i ett annat coverband. Vi hade scenkläder och Jesus såna kläder! De var specialsydda åt oss för ett tillfälle då vi skulle föreställa ett dansband. Sedan fick de hänga med ett tag till…
Det största problemet var att det var inte alldeles självklart att det var en parodi med genren: Man kunde ta oss på allvar och tro att vi trodde att vi var tuffa. Åtminstone drömde jag mardrömmar om det.

Så här stilig var jag. Notera att jag spelar iförd ett gristryne. (Det var svettigt att spela med tryne så det åkte av efter andra låten.)

Allt detta kom alltså tillbaka till mig sekunden efter dotterns fråga. Mitt svar kom därför spontant: ”Jag hoppas innerligt att vi inte ska ha några kläder!”, vilket ju givetvis väckte stor munterhet hos resten av familjen.

Nu finns det faktiskt en överhängande risk att vi kommer att klä ut/upp oss till vårt första framträdande. Vi kommer nämligen att djupdyka ner i det unknaste av musikdecennier: 80-talet. Vadderade axlar någon?

lördag 31 oktober 2009

Hej på Halloween

Jag är tämligen ointresserad av att fira Halloween. För mig är det en "högtid" som handlarna tagit till Sverige för att kunna sälja en massa skräp och lösgodis. Därför låtsades jag inte höra när äldsta dottern började prata om att ha någon sorts firande här hemma redan förra hösten.
I år var hon mer envis och min fru och jag insåg att det var lika bra att göra henne till viljes.

Jag hann i alla fall gå en sväng till kyrkan igår och tända ljus för mormor, morfar, farmor och farfar. En snäll dam erbjöd mig en kopp kaffe men jag tackade nej. Jag var tvungen att gå hem och arrangera ett Halloween-party, eller Fredagsrys, som 6-åringen hade valt att kalla det.

En efter en kom de; häxor, spöken och vampyrer. Våra flickor hade toppiga häxhattar med tillhörande svarta mantlar.
Det blev ett lyckat kalas och jag befarar att det inte var sista gången. Nåja, det gjorde mig varm i hjärtat att se de små liven ha skoj.

Ha en riktigt fin Allhelgona/Halloween, säger Pseudonaja major och Pseudonaja minor.

torsdag 29 oktober 2009

Dressing up?

Hejsan musikvänner!

Tänka sig, jag fick ett samtal för en tid sedan. Det var en röst från det förgångna; en rytm från förr. På ren svenska så var det en trummis som ringde. Vi spelade i samma band i början av detta decennium och hej hopp en så rolig resa det var.
Därför var det väldigt skoj när han berättade sig ärende: Han höll på att sätta ihop ett band och ville ha med mig som gitarrist. Jag tackade ja på stående fot.

När jag berättade för 6-åringen att jag gått med i ett band så sken hon upp och ställde sedan en fråga. Jag kunde ju tänkt mig en rad relevanta frågor såsom: Vad för låtar ska ni spela? Ska ni uppträda snart? Ska du sjunga också?

Istället ställde hon den enda viktiga frågan:

– Vad ska ni ha för kläder på er?

fredag 23 oktober 2009

Syskonkärlek

Min bror är en upptagen man. På både svenska och engelska uppmanar han mig på telefonsvararen att lämna ett meddelande.
Säg det i toner och inte i ord, finns det ju en gammal schlager som heter. Jag lyder uppmaningen och spelar in hela Fred vom Jupiter på hans mobilsvar. Det är en av de värsta låtarna jag vet och jag hoppas att brorsan håller med.

onsdag 21 oktober 2009

En gång öronbarn...

Jag var ett så kallat öronbarn som liten. Under ett och samma år kunde jag ha fler öroninflammationer än det fanns månader.
När jag var riktigt liten punkterade man trumhinnan för att släppa ut varet som ansamlats innanför. Antibiotika fanns ju sedan långt innan men det var först när jag var några år som jag fick äta sånt.
Jag hade även under en period rör insatta i öronen, vilket gjorde öroninflammationerna färre och lindrigare.
Numera skriver man inte ut antibiotika mot öroninflammation annat än till barn under två år, för att de resistenta bakteriestammarna blir allt fler.

Därför får jag nu klara mig med värktabletter, när höger öra gör så förbannat ont.

tisdag 20 oktober 2009

Byxorna nere på Sverigedemokraterna

Jag har skrivit tidigare på bloggen om hur lustigt obegåvade SDs partistrateger är. Nu har det ju hänt igen; en sån där grej som gör att man hajar till och inser (igen) att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Det är ett parti som odlar hat och framförallt är det ett parti fullt av idioter.

Här var manegen krattad. Ynglingen i illasittande snickarbyxor och grässtrå i munnen skulle få komma in i en lite finare lokal än vanligt. Nåja, så jäkla fint är väl inte Aftonbladet Debatt, invänder ni och jag håller med. Aftonbladet är en skittidning men den har genomslag. Får man något publicerat så läses det av många. Jimmie Åkesson hade sin boll på greenen; en kort putt på plant underlag, eller bollen på straffpunkten och målisen var på toa, för er fotbollsmänniskor.
Allt han hade att göra var att skriva några rader om det som vi väl lite till mans muttrar om i fikarummen: Att det är skit med hederskulturen, att ledande muslimer kräver särlagstiftning för att stärka mannens rätt i förhållande till kvinnans, att föräldrar håller sina barn hemma från simundervisning, skolresor eller från lektioner, vars innehåll anses vara förkastligt och att vi ägnar oss åt någon sorts självcensur och plockar ner konst från väggarna för att inte anses vara islamofober.

Han skrev det men han nöjde sig inte med det. Han höftade till med saker som inte stämde eller var kraftigt överdrivna. Fattade han inte att om man skriver en frän debattartikel i en av landets största tidningar, att folk kommer att vilja ha källhänvisningar?
När, var och av vem har det konstaterats att de flesta våldtäktsmän i Sverige är muslimer? Det smått lustiga är att om någon vet att det är på det viset, så måste någon ställt sig frågan innan dess. Det hela faller ju på sin orimlighet: "Jo förresten, nu din våldtäktsdom vunnit laga kraft; det är väl aldrig så att du är muslim?"
Frågeställningen är ju smått bisarr: ”Jag ämnar påvisa sambandet mellan Islams utövare och sexuellt våld.” Jag skulle vilja se den forskare som hos sin prefekt försöker få stöd för att starta den sortens undersökning.
Att det i Sverige skulle finnas ett tiotal muslimska terrororganisationer etablerade, känner inte ens SÄPO till. Var får SD dessa utgifter ifrån? Vilka sammanslutningar kvalar in som "muslimska terrororganisationer" förresten? Måste man ha egen bombträning och jihadläger i Smålands skogar eller räcker det med att vara kritisk till krigen i USA och Afghanistan?
Ett tiotal, my ass!

Jimmie puttade inte ner bollen försiktigt i hålet. Han plockade fram en träklubba och slog bollen i en vid båge ner i den där dammen full med alger. Sedan sparkade han fotbollen långt över det tomma målet upp på läktaren.

Var detta spiken i kistan för SD eller bara början på de infantilas segertåg in i Riksdagen? Kan man bolla med sanningar, halvsanningar och lögner och ändå få tillräckligt med förtroende för några mandat?

En hel del som Sverigedemokraterna vill diskutera vill jag också diskutera, men jag vill inte diskutera det med SD. Jag blir mörkrädd och nervös vid blotta tanken att dessa galningar skulle nå ända fram.
Låt oss ta en ordentlig funderare på vad vi vill åstadkomma med invandrings- och flyktingpolitik och integration, men Jimmie får gå ut och duscha nu. Han har nämligen fått rött kort.

måndag 19 oktober 2009

Tack men nej tack!

Någon med email-adressen malorysoft@viagra.com vill sälja Viagra till mig.

Är inte det ett väldigt olämpligt namn på en viagrasäljare?

torsdag 15 oktober 2009

Musikpärla till cd-spelarsvin

Jag slog till sist till och köpte på mig tillräckligt med hård- och mjukvara för att spela in egen musik. Med det otroligt coola studioprogrammet Pro Tools är det hyfsat lätt att spela in musik på kammaren där hemma. Jag känner mig som ett barn i en godisaffär.

Min bror fyllde 40 i tisdags. Jag hade ett par veckor innan hört min egen röst säga att jag tänkte skriva en jubileumssång och spela in den åt honom för överräckande på bemärkelsedagen. Jag satt därför i ett par kvällar och kollade en instruktions-dvd och började sedan leka lite på egen hand. Det var väldigt roligt men också tidskrävande. Jag var och är inte på långa vägar "färdigutbildad" och jag har också insett att musikproduktion tar sin lilla tid.
Jag blev snabbt också ganska överambitiös: Varför inte lägga på massor av stämmor och olika instrument? Dels var det en bra övning och dels ville jag få det att låta lite överdrivet bombastiskt.
Allt som allt satt jag nog i tre hela dagar och spelade in, spelade om, programmerade och mixade.

Resultatet blev… annorlunda… men skoj… och bitvis riktigt häftigt. Emellertid väntade mig en antiklimax av bibliska mått i samband med överräckandet av presenten. Jag var aningen osäker på vad för sorts teknisk utrustning, som skulle finnas tillgänglig i brorsans vardagsrum. Med låten både på vanlig ljud-cd och på usb-minne trodde jag mig ha tänkt på allt. På väg till kalaset provspelade jag cd:n i bilen. Det lät kanonbra.

Med en både förvånad och förväntansfull min tog min bror emot skivan. Han lade i den i den nya blueray-spelaren. Inte ett skit hände. Jag räckte över usb-minnet. Om det över huvudtaget fanns ett uttag, så kunde han inte hitta det.

En stund senare avnjöt vi hans låt. Den innehöll följande:

Trummor med varje trumma/cymbal (inalles sju stycken) inspelat separat, tre elgitarrer (två kompgitarrer; en i varje högtalare och en sologitarr i mitten), två akustiska 12-strängade gitarrer spelade på min Variax, två sorters synthbas (en sequencerstyrd och en i stil med Taurus Moog), en "Hammondorgel", en mellotronliknande keyboard, en ARP, trestämmig sång samt mina döttrars entoniga mässande av min brors namn.
Det ska tilläggas att alla trummor och alla keyboards spelades på min midikeyboard; en M-Audio Axiom 49 med mjukvara som medföljde i Pro Tools.
Det skall också tilläggas att jag ägnade säkert en 30 minuter bara åt att hitta det rätta ljudet åt virveltrumman.

Jag räknar inte upp detta bara för att försöka imponera på er. Jag gör det också för att ni ska förstå hur jäkla futtigt det kändes när låten spelades upp på min brorsons ynkliga cd-spelare; den som han spelar skivor med Pelle Svanslös på.

onsdag 14 oktober 2009

Mycket att göra

Hej på er,

Jag har uppdaterat den här bloggen sporadiskt, eller fläckvist, den sista tiden. Jag gillar ordet fläckvis. Det använder jag i betydelsen "inte så ofta" och inte som i fläckvis halka eller leoparden är ett fläckvist djur.
Jag använde det för första gången när jag behövde förklara för min lärare på databasutbildningen att jag skolade in dotter på dagis och därför skulle min närvaro de närmaste två veckorna bli fläckvis. Han skrattade och det gjorde jag också. Sedan dess är jag kompis med ordet fläckvis.

Det tar tid att ha en bebis att ta hand om, även om han är en snäll liten kille. Ovanpå det har jag haft två projekt som jag pysslat alltmer intensivt med de två senaste veckorna.
Dels har jag spelat in musik, vilket har varit väldigt roligt men också stressigt. Mer om det i mitt nästa inlägg som dyker upp ikväll eller imorgon.

Dels förbereder jag årets reptilmässa i Kungälv. Ni som har lust bör absolut bege er till Kvarnkullen i Kungälv nu på lördag. Våra öppettider är 10-14. Givetvis bjuder jag på en fika, om någon "härifrån" tittar in. Läs mer här om vad för sorts djur man kan förvänta sig att få se (och köpa!)

söndag 11 oktober 2009

Varför lägga alla ägg i samma korg?

6-åringen sitter och skriver något vid köksbordet. Jag har blivit tillsagd att absolut inte kika. När jag passerar henne för att hämta mer te kan jag dock inte låta bli att kika. Hon håller på att komplettera det hon skrivit med två stora hjärtan. Texten lyder:

Kära Olof,
Jag vill att du ska bli min kärlek.


Tyst fnissande skyndar jag raskt vidare.

En stund senare skaffar jag mig ett nytt ärende åt hennes håll. Då ser jag att hon färdigställt ytterligare ett brev. Texten är identisk men Olof är utbytt mot Nils.

Jag hoppas att hon, vad hon än har i kikaren, sköter det snyggt.

torsdag 8 oktober 2009

På temat Det ger jag väl fan i!

Det finns en gammal göteborgshistoria om när en norsk och en svensk båtbesättning träffas ute på krogen i Göteborg. Ju längre kvällen lider desto högre blir stämningen och förbrödringen. Till sist klingar en norsk matros i sitt glas och utbrister innan han skålar:

– Det är så morsomt när vi kommer tilsammen!

Här uppstår en viss förvirring bland de svenske och någon viskar till sin bordsgranne:

– Vad sa han?

– Han sa att hans morsa kommer till sommaren.

– Men… det ger väl vi fan i?!


Ett modernt exempel hittade jag på en reptilsajt på nätet bland de alltid lika malplacerade Google-annonserna:


Men… det ger väl jag fan i?!

torsdag 1 oktober 2009

Yes till Yes?

Detta är lite som när bästa kompisen skiljer sig, träffar en ny och presenterar honom/henne för dig. Hur ska man ställa sig? Är han/hon lika bra som exet? Hur gör jag om jag faktiskt gillade exet bättre en den nuvarande kärleken? Är det ok att visa det eller ska man hålla masken?

Den 12 december spelar Yes i Göteborg. Yes har varit en av mina husgudar sedan i mitten av 80-talet och jag har sett dem live ett flertal gånger (fyra gånger närmare bestämt).
Nytt den här gången är att sångaren Jon Anderson inte är med. Efter ett astmaanfall som sånär tog livet av honom förra sommaren är han fortfarande lite av konvalescent. Han turnerar visserligen med en soloshow nu, men säger att en turné med Yes fortfarande är för ansträngande för honom.
Samma säger Rick Wakeman som efter ett flertal hjärtattacker nu verkar ha gett upp sin plats som turnerande keayboardist i Yes.

Hur har då killarna, Squire (bas), Howe (gitarr) och White (trummor) löst detta? Jo, först har man plockat in Wakemans son Oliver. Så långt allt väl. Kruxet är sångaren. Anderson är egentligen inte möjlig att ersätta, men man har ändå gjort ett försök med en herre som heter Benoit David. Till vardags sjunger han i ett Yes-tributeband. Nu får han plötsligt vara med och leka på riktigt. Inte nog med att han ser ut som en ung Jon Anderson. Han låter som en ung Anderson också, vilket till och med Anderson själv har medgett.

Är detta då Yes som kommer eller är det något annat; något som borde ha vett att inse att utan Anderson så ska man inte kalla sig Yes? Det är känsliga grejor det där; nya gubbar och gummor som tar plats som ersättare i band, där nyckelpersoner har hoppat av, sparkats eller dött. Fans kan träta i decennier om nykomlingen håller samma kvalitet som originalmedlemmen. Fråga bara dem som gillar Van Halen, AC/DC, 10CC, Genesis, Kiss, Queen, Supertramp, Styx, Fleetwood Mac och Black Sabbath.

Jag har svårt att bestämma mig. Jag har hört live-inspelningar från förra årets USA-turné och det låter inte så dumt. Dessutom resonerade jag som så att jag i viljet fall var beredd att betala för att se Squire, Howe och White live. När de dessutom hade vett att komma till Göteborg för första gången sedan 1984 kunde jag bara inte låta bli.

Det är bara det att jag gillade exet bättre…

Ful-Yes(?) med Benout David i mitten.

Jag diskriminerar nästan

Jag är på Mediamarkt. Jag har just plockat åt mig det senaste alstret från Porcupine Tree och styr stegen mot datoravdelningen. Jag är nämligen på jakt efter en dockningsstation åt min bärbara dator från HP.
Jag ser expediterna på ganska långt håll. De står vid infodisken och väntar på att få serva en köpsugen kund och här kommer jag. Emellertid inser jag att jag står inför ett stort problem. Den ena expediten är en svart kille. Den andra är en tjej.

Fasen!

Hur jag än bär mig åt kommer den andra tro att jag diskriminerar honom/henne. Han kommer genast tänka: ”Jaha, det var den tionde bara idag som valde bort mig på grund av min hudfärg.”
Hon å andra sidan kommer att tänka: ”Jaha typiskt! Det passar inte att bli hjälpt av en tjej. Det finns faktiskt tjejer som kan det här med teknik.”

Jag kryper ihop i en slags mental fosterställning. Vem ska jag välja? Vem ska jag välja bort? Kommer fler bilar att brinna i en av förorterna inatt? Kommer Hemtex att få en ny medarbetare snart? Kommer Diskrimineringsombudsmannens piska att vina över mina ömkliga skuldror?
För en sekund funderar jag på att smita in i gången med strykjärn och smörgåsgrillar men det är för sent. BÅDA har plötsligt ögonkontakt med mig. Det finns inte en chans att komma undan och med flackande blick når jag fram till två förväntansfulla människor.

Det var dock inte min tur att som den vidrige svenske, medelålders, heteroman som jag är förnedra någon pga ursprung eller kön, ty just i sanningens ögonblick så ringde tjejens mobil. Sällan har uttrycket Saved by the bell känts mer relevant.

onsdag 30 september 2009

Luft in = luft ut

Jag hoppas att ni förlåter mig för att detta tidvis kommer att bli en bebisblogg den närmaste tiden. Det går över med tiden…

När bebisar äter så sväljer de en del luft. Den luften kommer sedan att sträva efter att komma ut i den fria luften igen. Läggs bebisen tillbaka i vaggan efter avslutat mål brukar luften komma ut i sällskap med bröstmjölk; en så kallad kräkning. Detta bör om möjligt undvikas.

Håller man istället bebisen mot axeln och klappar den lite lätt mot ryggen kommer luften upp utan sällskap av föda; en så kallad rapning.

Vår sons kusin lyckades med en rap tysta en halv Djurgårdsfärja. Sedan skrattade alla. Det finns alltså i familjen.
Sonens första rapning var inte heller den en sån där liten söt bebisrap utan något som mer lät som det som jag "av misstag" ger ifrån mig efter fredagsölen. Vad månde bliva av denna gosse?

tisdag 29 september 2009

Att få en pojke

Att vi skulle få en son fanns inte på kartan; i alla fall inte på min karta. Vi gör ju bara tjejer, tänkte jag. Jag var övertygad till 95 % att bebisen skulle vara ännu en fantastisk flicka.

Ibland funderade jag på hur det skulle bli om tre flickor tillsammans med sin mamma om 12-13 år prickade in samma vecka för PMS. Vart skulle jag ta vägen då? Minst lika illa vore ju om de tog varsin vecka istället. Alltid någon skulle ha något svart i blicken och ryta åt en oprovocerat.

Och blev det en pojke. Förutom allt annat som det innebär att vara med på en förlossning så kom det verkligen som en chock, när jag såg vad det var; att istället för det förväntade ståtade den här bebisen med en ordenlig pung och tillhörande snopp. Milda makter!

Fortfarande lite i chock stod jag förvirrad vid skötbordet vid första blöjbytet. Åt vilket håll skulle jag vika snoppen? Om du inte vill att han ska kissa ner tröjan så vik ner snoppen, tipsade barnmorskan.
Så dumt av mig. Det visste jag ju egentligen. Jag vet ju hur jag själv funkar även om jag inte kissar på mig, men jag är så inkörd på den andra modellen; den där man inte behöver vika något alls.

Givetvis har jag sedan dess drabbats av ett par kissattentat. Den där mickelidicken han har vaknar plötsligt till liv under blöjbytet och sprejar ner både killen och skötbordet. Igår lyckades han till och med att kissa sig själv i örat. Imponerande!
Nu lägger jag en tvättlapp över detta rastlösa organ för att inte råka ut för fler urinförsåt.

Annars är han löjligt snäll. Han sover, äter och gör i blöjan. Mellan de olika aktiviteterna är det lugnt och stilla. Hans storasystrar, speciellt 6-åringen, levde rövare. Å andra sidan kanske vi ser lugnet före stormen…

måndag 28 september 2009

Varför operera en gammal hund?

Det finns så mycket sanning i det som en kompis, också han med hund, sa till mig för tiotalet år sedan: "Det är underbart att dessa små gynnare kommer så nära. Å andra sidan blir det så fruktansvärt jobbigt när man ser slutet nalkas. De är ju som ens små barn och vem vill överleva sina barn och kanske själv också behöva ta beslutet om avlivning; åka iväg till veterinären och veta att nu tar det snart slut för min hund."

Att operera min hund var absolut ingen självklarhet. Har man en vovve som uppnått den imponerande ålder 13,5 år så är inget självklart. Jag funderade mycket under det dygnet som jag hade på mig att tänka.
Till sist kom jag ändå fram till att det var rätt att operera. Så här tänkte jag: Det är en glad och pigg hund i övrigt och eftersom det är en liten ras så skulle han mycket väl kunna leva i ett par år till. Dessa år har dessutom goda chanser att bli fina år med god livskvalitet.
Det kändes också skönt att få stöd för detta av två av varandra oberoende veterinärer.

Fanns det måhända drag av egoism? Jo, det fanns det. Jag ville så gärna ha lite tid till med honom, men å andra sidan bara på villkor att han mår bra och inte har ont.

Så långt känns det som att jag valde rätt.

Hunden och jag

Jag reste genom ett höstigt Sverige. Vädret var vackert med sol och blå himmel. Lövträd brann i rödorangea kulörer.
Upp till Stockholm hade jag med en kompis. De sista 20 milen var det bara hunden och jag. Jag lyssnade på gamla sommarprogram och han sov mestadels.
När vi kom fram blev vi omhändertagna av varsamma och skickliga händer. Jag var nervös, ledsen och förvirrad, men efteråt kändes det mycket bättre.

Igår reste vi samma väg hem. Hunden låg med stygn och barmhärtigt utslagen av morfin. Jag grät en skvätt när jag körde söderut på E4.

Idag har han ropat Voff flera gånger och ätit. Han har börjat bli sig själv igen. Det finns hopp.

fredag 25 september 2009

Dålig hund

Mitt i all glädjen över vår son blir jag varse om att min hund är sjuk. Ledsamt nog har han varit dålig i ett par veckor. Det har visserligen funnits en del annat att tänka på, men jag känner ändå mycket skuld för att jag inte insett allvaret.

Nu blir det operation och helgplanerna, att gå på bloggträffen ikväll och se Magnum imorgon, är inställda.

tisdag 22 september 2009

En pojke


Din storasyster, 6-åringen, är familjens kunskapstörstiga energiknippe. För några veckor sedan började hon skolan och är nu den stoltaste eleven, som vi någonsin sett.
Hon är nyfiken på allt och munnen går hela tiden; man måste ju berätta om allt som man tänker och tycker. Hon kan redan läsa och skriver små meddelanden till oss. Ibland stannar hon upp och oroar sig lite; inte sällan om saker som ligger ovanför hennes ansvarsområde. Kanske kommer hon längre fram i livet att ha ansvar för många fler än bara sig själv och sina närmaste?

Din andra storasyster, 3-åringen, är vår gosetjej. Hon är så kramig och vill ha massor av fysisk kontakt. Samtidigt har hon ärvt sina föräldrars blyghet. Man måste ge henne tid; inte bara rusa rätt på. När det sedan känns rätt så kryper hon gärna upp i famnen.
Hon bäddar för sina dockor och drar runt dem i kärror. Hennes aptit på mat är betydligt större än storasysters.

Så vem är då du? Det har känts konstigt att veta att det finns någon, som kommer att vara så viktig i våra liv, men som vi ännu inte hade mött. Vi kunde ana dig för ganska många månader sedan, när din mammas mage började växa. Vi fick höra dina hjärtslag och se dina konturer på ultraljudet. Du blev så stor att vi kunde känna dina sparkar och till sist till och med ”se” dem. Tidvis har din mamma haft svårt att sova och koppla av, eftersom du har varit upptagen med att gymnastisera där inne. Ska vi ta det som ett tecken på att du kommer att bli vårt livligaste barn?
Nu är du här men vem är du egentligen? Vi vet egentligen bara att du är en pojke, och att du ser ut ungefär som 3-åringen, när hon föddes.
Men sedan? Hur kommer du att se ut när du blir större? Vilka blir dina speciella egenskaper? Vad kommer jag att skriva om dig om några år?
Du är i vilket fall väldigt efterlängtad och vi är så glada att du kom till oss!

Välkommen älskade barn!

fredag 18 september 2009

Att leva i förnekelse

Jag har i några veckor låtsats att det fortfarande är sommar. Det har faktiskt varit ganska lätt eftersom vädret mestadels har varit soligt med dagstemperaturer runt 20 grader. Jag har gått omkring i shorts och grillat var och varannan dag, och den där höga luften på morgnarna har jag ignorerat.

Igår tog det slut. Man kan helt enkelt säga att jag sprang in i höstväggen. Med en morgontemperatur på 3 grader och en antyda av nattfrost i gräset så gick det inte längre att hålla sommarflaggan högt.
Jag erkänner höstens ankomst och har nu långbyxor på mig för första gången sedan någon gång tidigt i juni.

Jag erkänner också, men bara lite i smyg, att det kanske ändå är skönt att det inte är sommar året runt. Många djur behöver ju en viloperiod under vintern för att "orka med". Kanske behöver vi människor det också?
Förresten var det inte lika roligt och gott att grilla i helgen som det var i början av sommaren. Jag är heller inte speciellt sugen på sill och potatis, som jag älskade när det var midsommar.

Å andra sidan; det är skönt när det är varmt ute. Tänk om det vore maj…

onsdag 16 september 2009

Prinsessan med ärten

Idag petade 3-åringen in en ärta i näsan i syfte att få komma till sjukhuset. Det är nämligen spännande att åka till sjukhuset.

– Blås ut luft genom näsan så att ärtan flyger ut, försökte jag.

3-åringen drog in luft genom näsan och ärtan flyttade sig ytterligare en bit in.
Både min fru och jag försökte med pincett få grepp om ärtan, men den satt för långt in.

Till sist fattade 3-åringen att näsan inte bara går att andas in med utan även ut, och se på rackans; ärtan flög en meter innan den landade.

Trots den lyckliga utgången vill jag ändå rikta ett far ända in i pipsvängen till Astrid Lindgren var hon än befinner sig!

måndag 14 september 2009

Movement without balls

Jag läste om en domedagssekt. Jag har alltid funderat på vad som får människor att gå med i en dylik sammanslutning. Det måste väl vara en önskan om att höra hemma någonstans; att bli mottagen med en öppen famn, och det vill vi ju alla.
Samtidigt så undrar man om varningsklockor inte borde ringa hos dessa människor, när de får villkoren presenterade för sig:
Ledaren påstod att han var Jesus. Redan här borde ju man dra öronen åt sig och gå därifrån. Uppenbarligen fanns det folk som med ens insåg: ”Jajamen, visst är han Jesus. Lovad vare Gud som har skickat ner grabben en andra gång!”

OK, det fanns en Jesus och han ville ha med folk i någon sorts rörelse. Sedan bjöd "Jesus" dessutom på lite mer information: Han hade anlänt till jorden i ett rymdskepp.

Här får man nog anta att ytterligare några reste sig från kuddarna på golvet, ställde ifrån sig koppen med grönt te och lämnade lokalen.
Emellertid fanns det folk som nickande instämmande. Visst hade "Jesus" kommit med ett rymdskepp. Frälsaren kan ju inte komma med bussen och åsnor rider ju bara turister i Grekland på nu för tiden.

När alla accepterat att Rymdjesus fanns ibland dem och lockade med medlemskap i en sekt så kom den för männen något obehagliga överraskningen. Detta skulle inte bli en sån där sekt där alla nuppade med alla och alstrade barn (nya församlingsmedlemmar) till höger och vänster. Alla skulle leva i celibat. Dessvärre stannade det inte vid det. Männen förväntades kastrera sig. Jag kan se framför mig hur merparten av männen skyndsamt lämnade platsen och sekten.

Men jo, det fanns några som stannade kvar. Bland de döda, för som alltid så slutade detta med massjälvmord, upptäcktes att samtliga män saknade pungkulor.

Det finns en del väldigt knepiga människor…