När vi såg mellan fingrarna

Jag har ibland problem med att veta när det är dags att sätta ner foten. Gör man det för tidigt så framstår man som en gnällig idiot, och väntar man för länge så kanske folk utnyttjar ens snällhet och till sist blir man så jäkla arg att man fullständigt exploderar.
Dock var jag glad att mina kollegor och jag en gång på Företaget lät nåd gå före rätt, ty vi blev rikligt belönade.
Det handlade om den heliga och så omtyckta ritualen Fredagsfika.

Vi kan kalla honom Bertil. Det var en gubbe i 55-årsåldern, som alltid skaffade sig ett ärende till vår våning varje fredag 9.30. Han "råkade" gå förbi fikarummet, där vi alla satt och mumsade kakor och såg alltid lika förvånad ut såsom han tänkte: ”Här kommer jag i ett viktigt tjänsteärende och så sitter alla och fikar!”
Dock var det inte värre än att han snabbt sjönk ner på en stol, ibland ombedd - ibland inte, och fick kaffemugg och kaffebröd i hand.

Med tiden var vi ganska många som noterade detta med en stigande irritation. Varför sjuttsingen fikade han inte på sin egen våning? Hade de inte fredagsfika där eller ännu värre: Hade de fredagsfika men en annan tid; dvs Bertil mölade i sig fika två gånger varje fredag!
Det räckte med att någon sa Bertil vid lunchbordet för att folk skulle muttra surt, och till sist hade vi fått nog. Nu skulle gubbjäveln sättas på plats. Den minst diplomatiske av oss alla utsågs som sändebud. Lite snopen kom han tillbaka och meddelade att Bertil inte fanns på plats. Han var tydligen på någon kurs den veckan. Vår tala-till-rätta-kampanj fick vänta.

Det var inte ens fredag den dagen som Bertil slog till; det var tisdag. Plötsligt promenerade han omkring i kontorslandskapet med det bredaste leendet under den grå mustaschen och meddelade att nu var vi välkomna ut i fikarummet. Vi tittade förvånat på varandra. Vad skulle detta betyda?
I fikarummet mötte oss en fantastisk syn. På bordet tronade två tårtor och som inte det räckte så hade de sällskap av ett rågat fat med kanelbullar. Det gick ett sus bland kollegorna och glatt ställde vi upp oss i kö till kaffeautomaten.

Bertil, som ju när allt kom omkring var riktigt trevlig, fortsatte att fika med oss på fredagarna och han var en mycket välkommen gäst.