tisdag 25 september 2007

Ett möte

Jag fick med mig en låda hemifrån med falukorv och potatismos. Det såg så fruktansvärt trist ut att jag var tvungen att gå ner i matsalen för att komplettera från salladsbuffén.
En främmande kvinna stod bredvid mig vid salladsbordet i matsalen.

Främmande kvinna: Gillar du selleri?
Jag: Eh, ja sådär.
Främmande kvinna: Jaha, nej jag bara undrar. Min man gillar inte selleri.
Jag: Ok…

fredag 21 september 2007

Min dag

8.05
Anländer till jobbet. Slår på datorn.

8.15
Chefen kommer förbi och meddelar att veckomötet är inställt. Tydligen är det ett annat, viktigare möte samtidigt, "men du behöver inte gå på det." Är jag ledsen över att bli exkluderad? Är jag ledsen för att jag inte får gå på ett viktigt möte?
Nej du! Jag håller masken och säger något om att jag har så mycket att göra så att det kanske var lika bra då. Inombords så dansar jag en liten jigg. Gåt tillbaka till mitt skrivbord.

8.20
Går och hämtar ytterligare en kopp te. Slösurfar.

9.20
Kollar i inboxen. Tomt som i kyrkan.

9.30
Går ut i lunchrummet för att hämta kaffe. Där sitter den enda kollegan som vet att jag ska på jobbintervju idag.
Elak kollega: Hej där! Skulle inte du på intervju idag?
Jag: Ja, klockan 13 så är det dags.
Elak kollega: Men du ska väl inte ha dom kläderna på dig?
Jag: Håll käften!

Pågående förmiddagsprojekt
Försöker ringa herr Ring-mig-imorgon-för-då-sitter-jag-på-kontoret ett flertal gånger. Jag vill göra affärer med honom som kommer att ryka på cirka 150 000. Han trycker bort mitt samtal samtliga gånger. Måste vara skönt att ha så mycket att göra att man kan tacka nej till jobb.

11.01
Läser på om det andra företaget. Man vill ju inte komma helt oförberedd. Samtidigt så känner jag mig inte så taggad och sugen som jag borde vara när jag gå på anställningsintervju. Känslan från 9 februari då jag var på intervju på det stora IT-företaget kommer tillbaka. Då var vi mitt i en budgivning på ett hus. Jag kom dåligt förberedd och hade tankarna på annat håll. Den intervjun är nog den sämsta som jag gjort, och det blev ju inget jobb heller.
Nu har jag en massa annat som jag tänker på och jag känner mig nästan distraherad av att vara föremål för deras intresse. "Inte nu!" vill jag säga, men jag måste gå dit och åtminstone verka intresserad. Det kan ju vara ett riktigt bra jobb som dom har på gång.

11.45
Herr Ring-mig-imorgon-för-då-sitter-jag-på-kontoret svarar i telefon! Han skickar en offert.

13.00-14.00
En bra intervju! Jag blev sugen på att jobba där. Trevligt folk och intressanta arbetsuppgifter. Till skillnad från intervjun i februari så verkar dom vilja ha mig och letade aktivt anledningar till att anställa mig. Jag har passerat genom personlighetsnätet, vilket var det finmaskiga, och är vidare till nästa omgång då vi kommer att snacka teknik. (Gulp!)

14.25
Tappar en Mentos i bilen på väg tillbaka till Företaget. Kan inte hitta den efter att ha parkerat. *Snyft*

15.05
Tillbaka vid mitt skrivbord. Skriver blogg…

torsdag 13 september 2007

Klädsel på jobbet

Jag har funderat lite på hur folk klär sig här på jobbet. Det finns en dress code men i ärlighetens namn så har jag ingen koll på den. En sak vet jag dock och det är att jeans inte är tillåtet. Jag har jeans nästan varje dag. Det har många kollegor här också.

Jag har kommit fram till att klädseln är en liten indikator på hur säker man är på sig själv och sin position. Vi har ett gäng som klär sig som uteliggare; mysbyxor (lätt smutsiga), kofta och träskor. Om man klär sig på det viset så måste man vara mycket trygg i sig själv. Med tanke på att dessa människor arbetar med stordatorer, så kan man förstå att dom sitter säkert. Det finns inte så många längre som kan den tekniken. Antagligen så skriver dom vid löneförhandlingar en summa på en lapp och lämnar över till chefen, och så blir det så.

I andra änden av spektret så hittar vi dom som alltid går i kostym och slips (eller dräkt om man är tjej). Detta är karriäristerna, som utåt ger ett självsäkert intryck men förmodligen sover sämst av alla här. Varför då chansa med kläderna? Bäst att klä sig som om man redan befann sig i företagstoppen.

Jag befinner mig någonstans i mitten då…

tisdag 11 september 2007

jag har tourettes light?

Sakta börjar hjulen snurra här på Företaget igen. Det verkar som att projektet som jag trodde var nerlagt, och därmed min applikation, faktiskt lever vidare. Nya möten är bokade och senare i höst kommer hela jäkla koncernen använda skiten. Moahahahaha! *grips av storhetsvansinne* Jag känner för att sätta mig vid en kyrkorgel, spela något ödesmättat och sedan utbrista "They told me I was crazy, but look at me now!" följt av ett hysteriskt gapflabb.

Med tanke på hur lite det var att göra igår så borde jag ju åtminstone ha klarat av att sköta dom få grejor som skulle göras… Inte då!
Privat har jag arbetat med ett bildgalleri från en utflykt med reptilföreningen. Igår eftermiddag skickade jag länken till en kär vän. Samtidigt arbetade jag med ett bildspel med den nya produkten och innan jag gick hem skickade jag nöjd länken till beställaren. Det blir trevligt att få lite beröm när jag kommer imorgon, tänkte jag.
Ja, ni har ju redan gissat det. I inboxen dök ett mail upp för en stund sedan:
"Hej o tack.

Vilken tur att jag inte har ormskräck...? är du med på någon av bilderna där?"

Nu skrattade jag hysteriskt och samtidigt lite lättat. Det finns ju länkar som hade varit värre att skicka till Public Affairs på Företaget…

Gårdagen rundades av med ett styrelsemöte i bostadsföreningen. Det var inget speciellt intressant som togs och jag satt mest av tiden. Jag slutar ju snart så det är svårt att känna sig engagerad. På slutet berättade vår sekreterare att två grannar nyligen dött. Det var nyheter för mig och jag var naturligtvis tvungen att fråga vilka det rörde sig om. Den ene visste jag vem det var men den andres namn sa mig inget. (Vi bor i ett stort hus; 105 lägenheter.) "Han bor i 5:an på bottenvåningen", hjälpte kassören till. "Inte nu längre!" hörde jag mig själv säga.
Inte nog med det, när sekreteraren sedan tog till orda och föreslog att vi skulle skicka 500 kr till Cancerfonden till vår grannes minne så fumlade hon till det med siffrorna och sa 500.000 kr istället. Jag frustade till av skratt. Vad är det med mig egentligen? Skärpning! Fast tanken att vi, en bostadsrättförening, skulle lägga en halv mille till minnet av en granne var ganska kul…

fredag 7 september 2007

Premiär

Hej alla! Eftersom jag är en kille som lever mycket i det förflutna så inleder jag mitt bloggade med att publicera en sak som jag skrev igår. Så kommer det att bli här i fortsättningen också; jag ska varva aktuellt med sånt som jag skrivit genom åren. Enjoy!

Så var det torsdag. På torsdagar har vi teammöten. Varannan vecka har vi långa teammöten och varannan är det korta. Idag var ett kort möte. Det kändes bra. Det är illa nog med korta möten och ett rent helvete med långa möten. 95% av det som sägs rör mig inte och jag bara längtar därifrån. Idag var det som sagt ett kort möte OCH en sak som rör mig kom upp. Projektet, för vilket jag har byggt en applikation under vintern och våren, läggs ner. Jag är lite förvånad över min reaktion. Jag borde vara besviken när det roligaste jag har gjort sedan jag började på Företaget antagligen inte kommer att användas alls. Istället känner jag mig lite fnissig. Det är förvisso inte helt kört. Planen var att applikationen skulle användas av Företaget worldwide och det är bara vår division som har beslutat att lägga ner det. Jag får ta och ringa min beställare och höra vad hon säger.

Företaget är ett festligt ställe fyllt med en massa festliga personer… not. I och för sig finns det faktiskt en del roliga människor här. Träffar man en sån så är det med största sannolikhet en konsult eller någon som bara varit anställd en kortare tid. I väggarna sitter nämligen något som gör alla som blir här för länge till en sorts grå, trista, snävt tänkande människor. För vissa tar det ganska kort tid att anpassa sig. Jag har kollegor som är 7-8 år yngre än vad jag är och dom har redan förvandlats till farbröder och tanter. Dom klär sig i kostym och dräkt, älskar att gå på möten, andas regler och paragrafer och vederkvickas av den gigantiska byråkratin som finns här. För ett halvår sedan tejpade någon upp en nyckel på den gemensamma anslagstavlan på vår våning. Bredvid stod det: "Upphittad nyckel". Dagen efter lade jag till texten "Återfås mot beskrivning". Jag trodde att mitt lilla tillägg skulle vara raderat samma dag. Det och nyckeln sitter fortfarande uppe. Det säger en del om stället som jag arbetar på.

Imorse kom nyheten att världstenoren Pavarotti har dött. Av operakännare har han hållits för den främste tenoren sedan Jussi Björling så det är en gaaaanska stor nyhet att han nu har tagit sin sista ton. Klockan är 07.00 och Ekot sänds på radion. Man inleder med att säga att Sverigedemokraterna inte är speciellt aktiva ute i de kommuner där man fått platser i kommunfullmäktige. Tydligen är det få motioner som har lagts fram. En sverigedemokrat från Upplands Väsby intervjuas. Han heter, precis som alla manliga sverigedemokrater något som slutar på y; Jimmy, Sonny, Ronny, Kenny, Conny osv. Han berättar att det tar lite tid att komma in i arbetet som kommunpolitiker. DÄREFTER berättar man på Ekot att Pavarotti är död. Jojomen, det gäller att prioritera…