Och bara för att förklara hur det ligger till så vill jag ha sagt att Pain of Salvation kan spela i cirklar runt de andra "musikerna" som medverkade i lördagens deltävling. Varför det ställde upp med en ballad och inte något häftigt i 7/8-delstakt förstår jag inte. Varför resten av bandet satt med på scen, när det endast var keyboards, fattar jag inte heller.
Daniel Gildenlöw ska förresten ut på turné med prog-giganterna Transatlantic med folk från Marillion, Spock’s Beard, Dream Theater och The Flower Kings senare i år. Vi snackar om att spela i cirklar runt de andra…
Men ska ni lyssna på någon hel sång av dessa så låt det bli denna:
När bloggare som jag svek, drog Superkexet på sig blåställ, pannlampa, kaki-shorts, tropikhjälm, plasthandskar, tossor, skyddsmask samt hörselkåpor och begav sig ner i den mörkaste vrån av svensk tv-underhållning: Melodifestivalen.
Medan jag drack en stor whisky, givetvis av medicinska skäl, läste och surfade planlöst, powerbloggade hon tappert om denna musikaliska misär. Läs om detta här. Skicka henne sedan blommor, choklad och krya-på-dig-telegram!
Jag är extremt melodifixerad. En bra medodi kan kompensera andra brister i en sång. Kanske är det därför som den här låten fortfarande håller, enligt min mening.
Jag brukar sjunga den för mina barn när jag väcker dem på morgonen. De är måttligt imponerade.
Jag ska erkänna att det faktiskt var roligt att titta på festivalen igår kväll. Inte för att det var speciellt stor underhållning, för det var det inte, utan för att jag såg allt genom mina bloggögon. Vem vet, jag kanske gör om det snart igen?
Musikaliskt var det inte mycket att skriva hem om. Så här dagen efter kan jag inte ens nynna på någon av melodierna. Inget har satt sig och det är ett dåligt tecken. Går ni runt och nynnar på Molly, herrarna i frack eller BWO? Hur stod sig gårdagens spektakel i jämförelse med de tidigare delfinaler? Bu eller bä?
Igår spräcktes faktiskt min svit på 19 år utan att ha sett en schlagerfestival. Senast det begav sig var alltså 1990. Då var jag hemma hos min kompis Björn i hans lägenhet i Brunnsbo på Hisingen. Vi hade som mål för kvällen att dricka en massa öl och kolla melodifestival. Något dopade slog vi oss ner i TV-soffan. Allteftersom bidragen framfördes och tomflaskorna blev fler, ökade vår munterhet. Det var väl lika delar öl som fjantiga framföranden som bidrog. När så Loa Falkman med något stolt i blicken och vidgade näsborrar klämde i med Symfonin så låg vi på golvet och vred oss av skratt. När kvällen var slut var vi överens om att det var den roligaste melodifestival någonsin.
Kolla, det är Karin Hjulström som presenterar. ABBAs gamle gitarrist, Lasse Wellander (Han med lite hår uppe på huvudet), skymtar förbi 1:38 in i låten. Han ler lite generat. Kanske vet han att han kommer få skit för detta av sina musikerpolare för att han sitter där och spelar i mesiga stämmor? Kanske inser han att han är med och skriver musikhistoria i negativ bemärkelse?
Skägg-BWO går vidare till duell nummer två tillsammans med Molly. 6-åringen hade jublat om hon lyckats hålla sig vaken. Molly gick till Globen. Det var väl rart? Och Ingela Pling har som vanligt skrivit texten. Hon skrev ju kupletter till Ernst Rolf på 20-talet. Skoj att hon fortfarande hänger med.
Oj en brasklapp! En internationell jury har något att säga till om också. Jag fattar noll, men just noll har jag ju fattat hela kvällen.
Nu sjunger Molly ledmotivet till Lejonkungen 7 igen.
Jag vet inte hur det är med er men jag behöver gå ifrån nu och lyssna på lite riktig musik.
Nu blir det tydligen duell mellan låtarna som gått vidare.
Rapp-toast-crooner-gänget mot frackarna.
Pest och kolera, som en kanske skulle beskriva det. Vill du springa naken genom staden där du bor eller vill du att alla ska kalla dig för Darth Vader i ett helt år? Välj!
Frackarna vinner och ska till Globen; en riktig jassåupplevelse. Tyvärr så stannar det inte vid det. Frackarna ska sjunga en stump igen. Jag ska gå och kissa lite nu.
Man har fått låna kläderna från första säsongen av Star Trek. Både Bard och hans kollega, som ser ut som en bister kontorist, har med sig laptoppar. Så seg som den här låten är så finns god chans att även de hinner blogga iväg några rader under dessa minuter.
Har Bard en ridhjälm på huvudet? Jag kommer att tänka på den gamla filmrepliken: ”Fuck you and the horse you rode in on!” Bard var ändå coolast av alla. (Dåligt med konkurrens, jag vet!)
Och nu blir det etnisk musik. Antagligen är detta grekiska. Undrar vad hon sjunger om? Försenade tåg? Nageltrång? Fiskebåtar? Babybläckfiskar på en grekisk taverna?
Hela scenen är full med låtsastrummor. Jag vet inte vad jag ska säga.
Ser man på! Kylie Minouge från 1988 har blivit klonad! Musiken har man hämtat från en sån där tv-show, där alla röker, från 60-talet. Oförargligt och ointressant.
En av kompositörerna som flimrar förbi i presentationen ser ut som om han just kommit ut ur puberteten. Grattis!
Aha, en Idol-skapelse. I frack och hög hatt. Men ändå ett pojkband. Vad är det för kedjor som hänger från deras midjor? Har de plånböckerna i kedjor? I så fall borde de väl också ha halvrökta cigarettfimpar bakom öronen? Hallå, närbild tack!
Javisst, de sjunger ju också. Låten känns väldigt ointressant. Nästa!
Detta ska vara alla tonårstjejers hopp. På bilderna som jag har sett ser hon ut som Blondinbella. Kanske Molly är för Melodifestivalen vad Blondinbella är för Bloggosfären?
Det låter som en pastisch på en fransk ballad inkletat i Disney-jolm.
Jamen se där! Nu blir det... Ja ett hopkok av allt möjligt. Det är massor av folk med på scen och de har instrument med! Har ingen talat om för dem att all musik är inspelad i förväg.
HALLÅ! NI BEHÖVER INTE SPELA! NI HÖRS ÄNDÅ! (tyvärr...)
Var tusan är Franki Valli and the Four Seasons när man behöver dem som bäst?
Och nu har det börjat. Publiken viftar med ballonger. Det känns väldigt spontant.
Leksand rimmar på tveksam… inte.
Varför heter det Melodifestival förresten? Det är ju faktiskt mer än melodi. Det är text också. Tyvärr…. För några år sedan var det ett bidrag där texten var på ett låtsasspråk; lite som när min 6-åring sjunger på engelska. Det kan ha varit den bästa texten i festivalens historia.
Eftersom jag kallar mig Pseudonaja så borde jag väl uppskatta pseudohändelser såsom Let’s Dance och Melodifestivalen. Det gör jag inte. Jag är dock medveten om att jag tillhör tjurande minoritet. Likväl står jag på mig.
Alltså har jag inte bunkrat upp med chips, läsk, dipp, kanske några marinerade vitlöksklyftor inför kvällens tv-begivenhet. Dock kommer jag ändå att se kvällens delfinal, vilket blir första gången på många år. 6-åringen har bett om att få se festivalen och jag har blivit utsedd som sällskap.
Jag kollar in vad jag har att vänta i artistväg. Aha, BWO... Jag kan inte låta bli att förundras över Alexander Bards yttre. Förundras är nog fel ord. Jag gläds. Han ser så jäkla rolig ut. Skägget (och skägg är något som jag generellt tycker är skoj) har blivit ännu större och har dessutom fått sällskap av ett par hysteriska backelitbågar till glasögon. Mannen ser ut som en blandning mellan en galen vetenskapsman och… ja vad?
Jag får fundera ett tag innan jag inser att även Alexander Bard vill se ut som Lasse Kongo.
Här ser vi, hmmmm, Lasse Kongo och Olof Mellberg, eller om det är tvärtom.
Så där! Nu är Alexander Bard med också. Eller är det bara tre Kongo-kloner?
Nåja, vad jag skulle komma till var att jag, för att inte dö av tristess och vämjelse (ja, jag överdriver) tänkte jag live-blogga från tv-soffan. Jag hoppas kunna peta iväg några inlägg on-the-fly.
Ok, ikväll är den stoooora finalen då Sveriges bidrag skall utses. Musikälskare ägnar sig självklart åt något annat, och varför inte då Genesis.
Detta hör definitivt till det allra bästa som Genesis har gjort. Eftersom det är en instrumental låt så sitter Phil Collins bakom trumsetet och tillsammans med turnerande trummisen Chester Thompson. Tillsammans får dom till ett makalöst sväng. Den absoluta höjdpunkten för mig är 4.22. Jag får gåshud där varje gång jag hör den här låten. Youtube-klippet är från konserten i Rom från i somras. Det ser ur att vara 70000 eller fler i publiken. Tänk om man hade varit där. Nåja, det kommer en dvd snart.
Eftersom jag redan skrivit om Yes idag så följer jag upp med ett litet musiktips med dom istället för skräpet som kallas Andra chansen. Sanningen är ju att dom låtarna inte ens förtjänade en första chans. =)
Detta är musik när den är som bäst. Detta är musik som är på riktigt! Låten heter Homeworld och är ett mästerverk. Den har en av ingredienserna som jag gillar allra mest med progressive rock; dom tar allt ett ytterligare varv; dvs när man tror att nu kan det inte bli bättre eller intensivare så trycker dom ner gaspedalen ett snäpp till och ett till! Hela låten stegrar sig liksom mer och mer och när man tror att nu går det inte att ta ett steg till så kommer man till 06.37. Oj, oj! :-)
