Melodifestivalen - efterklangens kranka blekhet

Jag ska erkänna att det faktiskt var roligt att titta på festivalen igår kväll. Inte för att det var speciellt stor underhållning, för det var det inte, utan för att jag såg allt genom mina bloggögon. Vem vet, jag kanske gör om det snart igen?

Musikaliskt var det inte mycket att skriva hem om. Så här dagen efter kan jag inte ens nynna på någon av melodierna. Inget har satt sig och det är ett dåligt tecken. Går ni runt och nynnar på Molly, herrarna i frack eller BWO?
Hur stod sig gårdagens spektakel i jämförelse med de tidigare delfinaler? Bu eller bä?

Igår spräcktes faktiskt min svit på 19 år utan att ha sett en schlagerfestival. Senast det begav sig var alltså 1990. Då var jag hemma hos min kompis Björn i hans lägenhet i Brunnsbo på Hisingen. Vi hade som mål för kvällen att dricka en massa öl och kolla melodifestival.
Något dopade slog vi oss ner i TV-soffan. Allteftersom bidragen framfördes och tomflaskorna blev fler, ökade vår munterhet. Det var väl lika delar öl som fjantiga framföranden som bidrog.
När så Loa Falkman med något stolt i blicken och vidgade näsborrar klämde i med Symfonin så låg vi på golvet och vred oss av skratt.
När kvällen var slut var vi överens om att det var den roligaste melodifestival någonsin.



Kolla, det är Karin Hjulström som presenterar. ABBAs gamle gitarrist, Lasse Wellander (Han med lite hår uppe på huvudet), skymtar förbi 1:38 in i låten. Han ler lite generat. Kanske vet han att han kommer få skit för detta av sina musikerpolare för att han sitter där och spelar i mesiga stämmor? Kanske inser han att han är med och skriver musikhistoria i negativ bemärkelse?