Jag smiter från ett jobb och åker fast

När jag arbetade med Företagets intranet fanns det många kunder i verksamheten som hörde av sig med diverse ärenden med orden: "Jag kan inget om detta så jag behöver lite hjälp."
De fick hjälpen de behövde och de var så tacksamma.

Sedan fanns det den kategorin kunder, som kunde tillräckligt för att försöka själva och även för att ändra sin site till oigenkännlighet. Nödropet från dessa kunder kunde låta så här: "Jag har suttit och micklat med det här en bra stund nu och allt ser ut som skit."
När man slog upp deras sidor så fann man, och för att inte skriva en massa tekniskt tjafs så kallar vi det för: Nerbrunna hus, grafittisprejade bussar och urinstinkande trappuppgångar. Visst är jag duktig på liknelser?

Min pappa hör absolut till den senare kategorin, dvs han kan tillräckligt för att sabba. Nu arbetar han ju inte för Företaget och har aldrig gjort det. Han är pensionerad men innan pension hade han ansvar för en personaltidning för organisationen, som han arbetade för. Därför gick en radda med it-kurser för att lära sig InDesign och Photoshop.
Nu använder han dessa program i sitt arbete för diverse föreningar och jag är hans first line support. Det är lager som försvinner och problem med att spara i tiff-format etc.

På något knepigt vis har jag kommit att bli webbmaster för en hembygdsförening som pappa är ordförande i. Knepigt och knepigt förresten; jag gjorde siten från början och fick en liten slant för besväret. Tanken var sedan att jag skulle lära pappa hur man uppdaterar sidorna.
Dock har jag med tiden kommit på att det vore en dålig idé, eftersom jag är övertygad om att min arbetsinsats som hans support skulle bli betydligt mer tidskrävande och tålamodsprövande än att jag gör det själv.
Så här kan en därför en konversation om hans hemsida låta:

Pappa: Skulle du inte lära mig hur man uppdaterar föreningens site?
Jag: Jag undrar om det blir snö alls denna vinter.

... och så här:

Pappa: Kan vi slå oss ner vid datorn och gå igenom grunderna i Dreamweaver?
Jag: Det gör så ont i min själ.

... och en tid senare så här:

Pappa: Kan jag komma hem till er till helgen så kan du väl en gång för alla sätta in mig i hur man fixar med hemsidan.
Jag: Hallå? Nu försvann du. Hör du mig? Hallå? Jag hör inte dig. Nu lägger jag på.

Alltså arbetar jag gratis för hans hembygdsförening.
Med tiden har mitt ideella arbete för hembygdens väl kommit att tas för givet. Det är inte så att jag blir uppmanad att fixa en uppdatering och rappa på lite, men ibland så är vi nästan där. Försiktiga påstötningar om en smärre ersättning för besväret duckar han effektivt för och mumlar något om att resten av styrelsen skulle komma att anklaga honom för nepotism.

Jag: Ok, men om det är svårt att få loss reda pengar så kanske ni skulle kunna köpa mig en plattskärm och få det att se snyggt ut i bokslutet?
Pappa: Hallå? Nu försvann du. Hör du mig? Hallå? Jag hör inte dig. Nu lägger jag på.

För en dryg vecka sedan kom en beställning om att lägga upp en otroligt viktig och intressant bok i den lilla webbshoppen: "Den har egentligen funnits tillgänglig ett tag så det vore fint om du kunde lägga upp den på momangen så att vi snabbt kommer igång med försäljningen."

Här flög emellertid fan i mig. Det var nämligen så att dagen därpå for pappa till Lissabon för att gå på museer och småtrivas i denna kulturhuvudstad. Jag insåg att det där med att få upp boken i webbshoppen var ett uppdrag som jag kanske ändå inte hade så bråttom med. Han skulle ju vara borta i en dryg vecka. Det skulle räcka gott med att lägga upp skiten kvällen innan han väntades hem.

När jag kom hem efter en helg med reptiler och bloggare i Stockholm i söndags kväll väntade mig ett mail. Efter att ha läst det insåg jag att, och nu hoppas jag att ni sitter ner:
Internet har nått Portugal!

Lissabon - nu med internet!

Det är väl för all del roligt för portugiserna, men tyvärr verkar någon ha talat om det för pappa också, och vad värre är så har han på något vis fått tillgång till lite portugisiskt bandbredd. Givetvis har han bums surfat in på hemsidan för att kolla om pojken hans har utfört arbetet som han var ombedd att göra. För några minuter avbryter han sin semester för att skriva detta mail:

"Anledningen till att jag skriver nu ar att jag saknar bilden pa foreningens
senaste bok under "Hembygdslitteratur", har du glomt eller ar det
nagot tekniskt fel? Tacksam om du lagger in bild och text snarast
enligt de filer jag skickade."

Som ni alla vet gäller inte budordet Du skall inte ljuga om man mailar till Portugal i ett webrelaterat ärende:

"Hej pappa,
Hoppas du har det bra i Lissabon.
Givetvis handlar det om ett tekniskt fel. Jag uppdaterade hemsidan i tisdags."

Idag kommer han hem och bråkar han så svarar jag:

– Hallå? Nu försvann du. Hör du mig? Hallå? Jag hör inte dig. Nu lägger jag på.