Nu är jag i och för sig registrerad i NIX-registret, vilket innebär att försäljare inte får ringa mig. Det finns dock ett undantag: Företag hos vilka man redan är kund har rätt att ringa upp en för att erbjuda ytterligare tjänster. Uppenbarligen känner Petter till undantaget eftersom han ringer mig. Eftersom jag känner till undantaget så kan jag inte be honom dra åt helvete omedelbart. Petter förstår att jag känner till undantaget och jag inser att han inser att jag inser att han känner till undantaget. Han förstår att… Äsch, ni fattar.
Segervisst förklarar Petter därför att ”Nu ska vi prata pensionsförsäkring!”
Det finns just då ungefär tusen saker som jag hellre vill prata om. Ja, kanske inte nödvändigtvis med Petter, som antagligen sitter på ett callcenter, som har fått miljoner i etableringsstöd för att de valde att lägga kontoret i någon gudsförgäten, norrländsk inlandskommun.
Nu är det dock Petter som uppfordrande frågar mig om mina placeringsval. Det är en retorisk fråga, eftersom han antagligen har all info han behöver om mig för att avgöra vilken ny tjänst han ska erbjuda mig, för trots att jag har alla mina pengar och pensionsförsäkringar i just SEB så finns det ju något som heter merförsäljning. Det betyder att banken vill klå mig på mer pengar än de redan gör och att det möjligen, men bara möjligen, i slutändan även kan innebära några extra spänn till mig.
Jag är milt intresserad. Nej förresten, jag är duktigt ointresserad. Varför lägger jag inte bara på? Jag är nog för väluppfostrad och är det något som telefonförsäljare älskar så är det väluppfostrade människor som inte gärna gör andra människor besvikna.
Jag beslutar därför att köra mitt gamla jag-är-snuskigt-rik-trick. Det funkar nästan alltid, ty försäljarargumenten brukar vara att jag kommer att tjäna/spara en massa om jag hoppar på deras erbjudande.
Det är väldigt roligt att se de där påflugna, valpiga gatusäljarna från Telesnor, när jag på deras påstående ”Du vet väl att du alltid ringer billigare med Telesnor?" svarar ”Min käre vän, pengar är inget problem!” De liksom stannar upp som slagna av blixten och stammar ett tveksamt ”Nehej” och ler osäkert. Jag skyndar vidare.
Den ende som hittills har funnit sig menade att jag ändå skulle gå över till Telesnor och sedan skänka mellanskillnaden till Lutherhjälpen. Det ställde mig lite faktiskt men skulle jag höra det igen blir svaret att ”De får sitt, de också.”
Nu säger jag därför till SEB-Petter att jag oroar inte mig det minsta för pengar på äldre dagar. Petter blir lite konfunderad. Han sitter ju med svart-på-vitt framför sig och enligt hans beräkningar så finns det en del att göra. Jag lyssnar dock inte på det utan vidhåller att jag inte är det minsta bekymrad.
Petter förstår att slaget är förlorat. Uppenbarligen har jag tillgång till information, antagligen om stora pengasummor på ingående, kanske har jag en stor hög dollar på något konto i Liechtenstein, eller så ljuger jag bara. Att till en kund säga något i syfte att syna bluffen går ju inte och slokörat önskar han mig en fortsatt trevlig kväll.
Jag, för ett ögonblick väldigt rik, önskar honom detsamma.
