lördag 30 januari 2010

Reptilmässa!

Idag är det reptilmässa i Solna. Är någon sugen på att komma hit för att titta på alla exotiska djur så finns vi i Råstaparkhallen. Mässan har öppet 12-16.
Själv kommer jag att arbeta i fiket. Kom förbi och säg hej!

fredag 29 januari 2010

När du får oväntat besök


Bör jag berätta för 4-åringen innan hon går in på sitt rum?

torsdag 28 januari 2010

Bruka burka eller inte?

Först en kort bakgrund:
I "originalkoranen", dvs den på arabiska står det något i stil med att män och kvinnor ska klä sig sedesamt. Emellertid saknas närmare beskrivningar om hur sedesam klädsel ser ut.
I Islams hemland, Saudiarabien, har man tolkat det så att både kvinnor och män i klä sig i fotsida dräkter.
När man sedan skulle översätta Koranen till andra språk, t.ex. de europeiska språken, så har översättarna tagit sig friheten att vara mer specifika. Ja, nu är det plötsligt kvinnorna som ska vara mer strikt klädda än männen. Det talas om huvuddukar och dylikt. Man har helt tagit chansen att trycka till kvinnorna med ursäkten att det handlar om religion.
Känns det måhända bekant?

Därför tycker jag att det är trist att se kvinnor i burka. Jag tycker att det är patetiskt att det finns de muslimer som tar strid för att kvinnor i burka ska kunna undervisa barn, och att det dessutom finns icke-muslimer som anser att detta inte är ett problem.
Jag tycker också att det är beklämmande att se familjer på bussen en extremt het sommardag, där mannen och sonen klär sig såsom folk gör mest på sommaren, dvs i kortärmat och shorts, medan hustrun och dottern går i heltäckande kläder.

Men… att införa förbud mot burka känns som fel väg att gå. Ett klädesplagg är just bara ett klädesplagg. Vill man komma åt det egentliga problemet så behövs det nog mer än så.
Dessutom, skulle jag hänga en filt över mig, klippa hål för ögonen och sedan traska ut på stan; skulle jag då bryta mot burkaförbudet, eller skulle endast muslimska kvinnor omfattas?
Det är sällan saker är så enkla att de går att fixa i en handvändning.

onsdag 27 januari 2010

– Jag kan inte sova!

Det är en enträgen, pockande röst som ropar mitt i natten:

– Pappa! Paaaaaappaaaa!

Sömndrucken stapplar jag i sängen och går iväg till 4-åringens sovrum. Jag möts av:

– Pappa, jag kan inte sova.

Jag tänker erbjuda mig att ligga bredvid henne en stund, men i samma ögonblick som jag öppnar munnen så somnar hon mitt framför mina ögon. Efter tio sekunder snarkar hon till och med. Uppdraget slutfört!

När jag lägger mig i min egen säng igen så är jag klarvaken och har tusen och en tankar i huvudet. Det tar mig drygt två timmar att somna om.

Tack för den, 4-åringen!

tisdag 26 januari 2010

Australien

Idag fyller vår äldsta dotter sju år. Det känns som igår när jag höll henne i min famn på väg upp från förlossningen till neonatalavdelningen på Östra Sjukhuset i Göteborg. Nu är hon alltså sju år!

Slumpen ville att min dotter skulle födas på Australia Day, dvs Australiens nationaldag. Jag tycker därför att det passar väldigt bra att berätta just idag, att jag inom kort startar en reseblogg om just Australien.
Länk kommer när det är dags!

Språkfråga

Är det inte smått fascinerande* att man, åtminstone på 70-talet när jag började i skolan, och kanske även idag, kallar det som egentligen är lunchrast för frukostrast? Barnen tågar ju inte iväg till matsalen (i Göteborg: Bamba) för att äta frukost. De äter ju lunch.

Nu är det ju så att i grannlandet, där brevlådorna och korven är röda, kallar man lunch för frokost. (Frukost i Danmark benämns morgenmad.) Har vi tidigare också sagt frukost om målet mitt på dagen och sedan har det blivit kvar i frukostrast?

Nu Översättar-Helena, Lotten och ni andra som är intresserade av språket; vet, tror eller tycker ni något om detta?
Finns det skolor, där man fortfarande säger frukostrast?

*Fascinerande är kanske inte rätt ord i sammanhanget om man inte är extremt intresserad av språk, lunchraster, skolgång, slottsjärpar (en maträtt som endast verkar existera i skolmatsalar) eller mattanter.

måndag 25 januari 2010

Tack gode Gud att gymnastiksalen inte var större!

Idag är jag ledbruten. Det gör ont så gott som överallt i min ömkliga kropp. Dessutom så är jag tung i huvudet pga. för lite sömn, som i sin tur beror på just att jag hade så ont.
”Det är väl aldrig så att du har spelat innebandy?” frågar ni er förstås. Ni har helt rätt.

Det hela började för en dryg vecka sedan när jag stod på uppfarten till mitt hus med 6-åringen i väntan på hennes skolbuss. Förbi oss kom församlingens kantor. Han stannade upp och pratade en stund. Efter en stunds samtal om musik så kom plötsligt den obehagliga frågan: Kunde jag tänka mig att vara med i innebandygänget som spelade varje söndag kl 21.00 i skolans gympasal?
Jag kunde svarat ja direkt, men förlorade mig i ett resonemang om folk i min ålder som jag visste hade trillat ihop och dött i samband med innebandyspelande; t.ex. killen i min brors innebandylag. Han visade sig ha ett medfött hjärtfel och dog på ett gymnastiksalsgolv med innebandyklubban liggandes bredvid sig. Om han hann tänka något så var det kanske en fundering kring det olämpliga att spela innebandy.
Kantorn såg faktiskt lite orolig ut, men till sist så enades vi om att det 99 gånger av 100 faktiskt är farligare att inte träna än att faktiskt göra det.

Igår kväll måste jag erkänna att jag ångrade mitt löfte att dyka upp. Det finns kanske inte någon tid, då innebandy lämpar sig extra bra för en medelålders man med några extra trivselkilon. Dock måste jag säga att söndag kväll kl 21.00 lämpar sig extra illa. Det är en tid då jag helst sitter och halvsover i tv-soffan, gör något skoj framför datorn eller liggandes i sängen läser en god bok.
Nu hade jag ju lovat så det var bara att pallra sig iväg. Jag tog bilen, fast det bara tar knappa tio minuter att promenera till skolan. Min ursäkt var att termometern visade 12 minusgrader och att det nog skulle vara obehagligt, för att inte säga olämpligt, att dra ner en massa kall luft i lungorna efter en sån genomkörare. Det skulle visa sig vara ett vist beslut om än av en annan anledning.

Det blev ett innebandypass såsom jag minns mitt senaste innebandypass, vilket ägde rum 1994: Mycket svett och inlevelse, glada tillrop, självutnämnda domare som såg allt lite bättre än vi andra och folk som låg och kippade efter andan under de korta pauserna mellan matcherna.
Det var emellertid en sak som var annorlunda. Med kantorn och en av församlingens präster med på plan plus att två av de övriga deltagarna presenterade sig med bibliska namn som Gabriel och Johannes, så var det kanske inte så konstigt att det inte svors en enda gång.
Där man annars hade skrikit till ett FAN eller JÄVLAR, yttrades endast ATTANS eller ÄSCH. Själv hade jag velat kombinera svordom med könsord när jag vid ett tillfälle missade öppet mål: FITT-I-HELVETE!
Istället blev det SKIT, vilket i och för sig i det sällskapet kändes ganska vågat.
Efteråt var jag så mör att jag omöjligt hade kunnat gå hem. Det var till och med vissa problem med att trycka ner pedalerna på bilen...

Idag har jag legat väldigt lågt under förmiddagen. Lår och rygg verkar ha tagit mest stryk. Man kan kalla mig ledbruten men inte nedbruten. På söndag ska jag på det igen!

lördag 23 januari 2010

En fantastisk sångare!



En sån stämma! Jag gissar att vi kommer att få höra mer an honom i alla möjliga sammanhang.

lördag 16 januari 2010

Vi som behöver en ursäkt

De flesta människor tycker om att träffa andra människor och göra trevliga saker tillsammans. Det blir liksom roligare om man sjunger några tillsammans än om man sitter själv uppe på kammaren och trallar lite halvfalskt.
När vi träffar andra människor och har skoj så räcker det som ursäkt för många, men för andra så måste det finnas en anledning, som är lite finare än ”vi är ett gäng som möts ibland för att äta och dricka lite gott och få oss några glada skratt”. Jag talar givetvis om ordenssällskap.

Ett ordenssällskap är en grupp människor, inte sällan i medelåldern och uppåt som möts ibland för att äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt. Nu fixar ju inte dessa människor, som ganska ofta befinner sig lite högre upp på samhällsstegen, att kalla saker vid sitt rätta namn. Man vill ge det hela lite större legitimitet: ”Det här är viktiga grejor förstår ni!” Det är ungefär som när jag var liten och gick på fritids och vi var ett gäng killar som skulle ut på gården och leka. Det kunde vi ju nöjt oss med, men istället sa vi att vi hade en klubb, som dessutom var hemlig. Med det fastslaget gick vi ut på gården och lekte.

Vad som dessutom brukar utmärka ordenssällskap är att de ofta har olika sektioner för män och kvinnor. Det har antagligen att göra med att männen tror att det blir mycket roligare om man bara är killar (vilket jag betvivlar), vilket tvingar kvinnorna att bilda en egen liten avdelning. Ibland vid högtidligare tillfälle kan de båda grupperna samexistera på någon fest eller liknande.

Ni vet ju namnen på de vanliga; Lions, Rotary, Round Table (med Ladies Circle!) och Frimurarna.
Mina farföräldrar var med i ett ordenssällskap vid namn Wasalogen. Denna klubb sysslade med viktiga saker såsom att… såsom att… äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt. Dessutom fanns det i bakgrunden någon sorts svensk-amerikansk vänskaps-tjofräs. (Dvs man skrev brev till gamla tanter och farbröder i USA och ibland restes det fram och tillbaka över Atlanten i syfte att träffas och äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt.)
Den kvinnliga delen av Wasalogen gick under namnet Kristina: ”och det är Kristina med K för att det ska ju vara riktigt svenskt!”

Nå, när jag var i 12-årsåldern så ringde farfar en dag för att erbjuda mig att åka med på Wasalogens rally. Jag tackade bums ja, eftersom jag verkligen trodde att nu skulle det gå undan som bara attan. Så här efteråt kan jag tycka att det var underligt hur jag antog vi, två pensionärer och jag i en grön golf, skulle fräsa runt så att gruset yrde.
Det visade sig vara en sorts bilburen poängpromenad/orientering. Vi åkte runt i maklig takt efter instruktioner och en karta till olika stationer utanför Göteborg. På varje station fanns en fråga med tre svarsalternativ och någonstans i Mölnlycke väntade en tant i schalett och förkläde med kaffetermosar, saft och bullar.
Målet låg i Torslanda i det gamla flygledartornet, som var en restaurang. Efter sammanräkning av poäng och prisutdelning, så vidtog de viktiga sakerna, dvs man åt och drack lite gott och fick sig några glada skratt.
Därefter blev det allvar för en stund. Först togs beslut om att en utbytesstudent skulle få några hundralappar för den kommande resan till USA. Därefter lästes ett brev upp från förra årets överlyckliga stipendiat som i djupt tacksamt tackade för några hundralappar, som hade gjort hennes amerikavistelse så mycket lättare och roligare.
Nu såg alla väldigt stolta ut och många ögon var blanka. Tänk så generösa och godhjärtade de var! Här hade vi verkligen ett sällskap som inte bara åt och drack lite gott och fick sig några glada skratt, utan som också tog ett samhällsansvar!

I de flesta föreningar och liknande sammanslutningar är det bara att betala in medlemsavgiften så är man med. Inte så i ett ordenssällskap. Man vill ju inte ha med kreti och pleti när det gäller så viktiga saker som att äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt besluta om stora stipendiepengar. Som i många andra ordenssällskap var man därför tvungen att rekommenderas av en medlem innan man kunde komma ifråga: ”Kurt Svensson är en duglig samhällsmedborgare vars medlemskap skulle kunna vara till gagn för logen”.
Efter stipendiegottandet var det dags för just att ta beslut om det gick för sig att ta in en ny medlem. Det räckte alltså inte med att det fanns folk som gick i god för människan. Nu skulle en grupp mycket viktiga medlemmar, antagligen styrelsen, rösta.
En gammal låda som såg ut att komma direkt från Antikrundan bars fram och ställdes på ett bord varpå den nu mycket sammanbitna styrelsen defilerade förbi och lade varsin kula i lådan. Vit kula betydde JA och svart kula betydde NEJ.
Hade jag varit en ond liten gosse hade jag hoppats på en drös svarta kulor, när lådans innehåll sedan inspekterades. Istället satt jag och var orolig för att det inte skulle vara tillräckligt många vita kulor.
Givetvis hade jag inte behövt svettas för det: Alla kulor var vita, och något säger mig att i denna låtsasmystiska värld som ordenssällskapen erbjuder, är ritualen viktigare än utfallet.
En annan gång hölls förresten ett möte hemma hos farmor och farfar. Mitt bestående intryck från den gången var att en dam satt med hatt på sig, fastän vi befann oss inomhus.

På tal om människor som behöver ursäkter för att träffas och äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt, så jag har utlyst ännu en bloggträff. Denna gång möts vi i Stockholm och datumet är den 30 januari. Läs mer på Bloggträff.

Visst knöt jag ihop denna evighetslånga historia snyggt?

torsdag 14 januari 2010

onsdag 13 januari 2010

Det ligger en hund katt begraven

6-åringen är sedan ett par dagar tillbaka i skolan. Jag frågade henne om någon av hennes klasskamrater varit med om något roligt under jullovet. Jag förväntade mig Sälenresor, besök hos mormor i Härnösand och skridskosafari på den frusna sjön. Istället kom det:

– Nej… jag vet inte… Jo förresten, Adam hade pussat en död katt.

Jag vet inte vad ni tycker men det verkar inte vara mycket bevänt med julloven nu för tiden.

tisdag 12 januari 2010

Bloggträffen igår

Det blev en rolig bloggträff, och varför skulle det inte bli det då bloggare är intelligenta, roliga och snygga människor?
Tankeöversikt anlände med tåg från Skåne och Comvidare kom med hundspann från Norrland.

Vad åt vi? Eftersom vi hamnade på Het Amsterdammertje så blev det lite smått konstig mat från den nederländska menyn. Bitterballen vågade ingen beställa dock, men vi kom överens om att det måste vara den manliga motsvarigheten till bitterfitta.

Vad pratade vi om? Bloggande givetvis. Vi hade också en lång och rolig diskussion om hur ens barn med hot försöker få sin vilja fram.
Små barn hotar t.ex. med uteblivna prestationer såsom min treåring: ”Då tänker jag aldrig mer gå på toaletten!”
Vi tyckte det vore roligt om vi vuxna använde just det hotet i vår vardag; med vänner, kollegor etc. Tänk deras miner!

Då vi är ansvarsfulla och skötsamma människor avslutade vi innan det hunnit bli tisdag för att inte äventyra dagens olika åtaganden. Nästa gång får vi träffas på en fredag eller lördag. Nästa gång ska vi skriva en bloggservette också...
Nästa gång ska vi också försöka utlysa träffen lite tidigare så att det kommer fler bloggare.

Annars tänker jag aldrig mer gå på toaletten!

lördag 9 januari 2010

Hejdå SAAB?

Alla som gjort ett försök att sälja t.ex. en bil eller mobiltelefon över annons på Blocket eller liknande, vet att merparten av de som hör av sig och är intresserade sällan förfogar över likvida medel för att köpa det du erbjuder; dvs de saknar pengar. Likväl vill de på något knepigt vis att köpet ska gå igenom. Följande "lockbeten" brukar användas:

  • Pengar finns men de kommer "senare": "En kusin är skyldig mig massor av pengar".

  • En del av betalningen kommer att ske med smycken (och mycket värdefulla sådana…)

  • Genom prutning av priset ner till ca 20 % av det som du vill ha.

Jag får flashbacks av dylikt jidder när jag för turerna kring SAABs eventuella försäljning. Det ringer en massa idioter som vill köpa företaget, men pengar verkar saknas.

Jag undrar också hur små Kungsägg och deras nederländska motsvarigheter ska få SAAB på fötter när GM försökt i decennier.
För trots allt; hur snygga SAABs bilar är så är det alltför få som vill köpa dem. Det har varit läget under de senaste 20 åren med undantag av två sketna år. Just under dessa två år gick SAAB med vinst. Annars har det varit röda siffror hela vägen.
Om någon driver en rörelse men inte säljer tillräckligt så har rörelsen inget existensberättigande. Punkt slut… (och i fallet SAAB; tyvärr. Själv tycker jag att Volvos skittråkiga bilar hade varit värda ett sämre öde…)

fredag 8 januari 2010

Bloggträff nu på måndag

Två bloggare, Comvidare och Tankeöversikt kommer till Göteborg på måndag den 11 januari. Planen är att vi träffas någonstans i närheten av Centralen för lite mat och gott att dricka vid 19-tiden. Jag skriver på Bloggträff också så får vi se var vi hamnar till sist.

Häng på!

måndag 4 januari 2010

Ingen Skugge ska falla över Ranelid

Även jag måste ju skriva några rader om detta.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Björn Ranelid. Han är ju en stor, stark karl och borde ju inte gnälla om gamla oförrätter och speciellt inte i TV. Låt sånt stanna mellan honom och terapeuten osv.

Samtidigt så är kanske just hans brott att han är en stor, stark karl. Skugge hade som ung kvinna haft mer "rätt" att reagera på att i en recension som skulle handla om något som hon skrivit istället få läsa i nedsättande ordalag om hur hon ser ut.

Jag vet inte vilket jag tycker är mest tragiskt: Att Ranelid fortfarande ältar detta eller att fejden var Skugges 15 minuter?

Nej jag vet. Rubriken på det här inlägget är en meningslös ordvits. Den fantasifulle kan ju alltid säga att eftersom Ranelid är så solbränd så har han knappast vistats mycket i Skugge skuggan.

fredag 1 januari 2010

Goda grannar

Min granne prästen tittar förbi. Han lämnar över en present till lillpojken och drar en fräckis. Han är den bästa granne som man kan ha!