torsdag 31 juli 2008

Norrut

Hej på er!

Jag har flytt civilisationen och hamnat uppe i Sandviken. Detta är ett ställe där männen ser ut så ungefär så här:


Kvinnorna ser ut ungefär så här:


Under middagen, som intogs strax efter min ankomst, försökte jag förgäves leda in samtalet på litteratur, konst, klassisk musik och krisen i Mellanöstern.
Alla andra ville hellre tala om jakt, hembränning, tidelag, en arbetsdag på bruket och snöskotrar.

Skam den som ger sig dock! Imorgon (läs ikväll) ska jag försöka diskutera bolånekrisen i USA, Pridefestivalen och huruvida krigstribunalen i Haag klarar av att genomföra rättegången mot Radovan Karadzic. (Man misslyckades ju med Milošević).

Jag återkommer med en rapport.

tisdag 29 juli 2008

Hård men rättvis

Jag får en hel drös spammail i veckan. En del är av det återkommande slaget. Man får anta att avsändaren arbetar enligt utmattningsmetoden: ”Till sist köper han för att slippa få fler mail.” As if…

Den avsändaren som är mest enveten är försäljaren av Viagra. Jag kanske borde känna mig glad över att någon bekymrar sig över min… förmåga? Någon bryr sig om mig! Någon vill försäkra sig om att jag… kan leverera! Det finns en medmänniska som vill hjälpa mig! När jag tänker så blir jag genast lite mer välvilligt inställd till Viagra-mailen.

Nu är det nog ändå så att jag inte är i trängande behov av Viagra. Står erbjudandet kvar om 20-30 år?

Nu måste jag få stopp på mailen. Hur gör man? Skulle det kanske hjälpa att skicka någon form av bildbevis? ”Se! Ingen Viagra här inte!”

Hårfint

Vad gör man om man vill skaffa sig en sommarfrisyr? Vad gör man om man inte tycker att ens barr är i linje med just nu gällande hårmode? Vad gör man om man upplever att luggen åker ner i ögat, fastän den egentligen slutar två cm ovanför?

Vad gör man om ens sura föräldrar inte fattar ovanstående?

Även om 2-åringen är bättre nu så händer det uppenbarligen för lite här hemma. Med en mycket nöjd min kommer 5-åringen ner från sitt rum. Jag ser att det är något som inte stämmer, men kan först inte sätta fingret på vad.

Sedan ser jag. Hon har klippt sig! Aaaaaargh!

Don’t try this at home, kids!

Jag gissar att vi inte kommer att ge bort några dagisfoton i julklapp det här året.

måndag 28 juli 2008

Tack, det värmde!

Det är en dag i ultrarapid. Hettan har lagt sig som ett lock över huset och trädgården och de stackare som råkar befinna sig där. Jag ägnar sig åt att göra så lite så möjligt.
Jag sitter i trädgården omväxlande med en bok och med laptopen. Ibland får jag flytta mig aningen närmare huset för att datorn ska fånga upp den trådlösa signalen. Ibland går jag in och dricker vatten. Jag svettas som Nixon. (Historisk fråga: När straffade det sig rejält för Nixon att svettas?)

Åskan har synts och hörts men inte nått över tomtgränsen. Den kom tillräckligt nära till sist för att jag skulle koppla ur telefoner, datorer, modem och TV. Dock inte tillräckligt nära för att regnet skulle lägga en förbarmande fuktslöja över trädgården. (Är detta litterärt snack eller bara snack?) Nu blir det istället att ta ut trädgårdsslangen och vattna det nyplanterade ikväll.

Den enda som verkar opåverkad av värmen är 5-åringen. Hennes mun går som vanligt. Det kommer en spärreld av ord. Hon lägger verbala bombmattor. Jag orkar knappt lyssna på vad hon säger, speciellt inte när jag står vid spisen, där det om möjligt är ännu lite varmare, för att fixa lite mat till henne och hennes lillasyster. Puh!

Nu kommer man snart att höra folk säga; ”Nej, nu får det faktiskt räcka med soligt och varmt väder. Jag önskar att det kommer en vecka med regn och temperaturer runt 15 grader.”
Det vill inte jag. Jag älskar värmen trots allt. Jag kunde tänka mig en tillvaro på ett ställe med varmare klimat. Det hade inte gjort ont alls. Det får kanske bli det så småningom.

söndag 27 juli 2008

Pseudonajas Resor AB

Innan jag sadlade om arbetade jag på Stena Line i Göteborg. Det var ett roligt ställe att arbeta på. Jobbarkompisarna var hur trevliga som helst och jag har kontakten med flera av dem fortfarande.
Mindre rolig var företagets personalpolitik.
Utåt hette det: ”Personalen är vår största tillgång.”
Internt lät det: ”Var glad att du inte är arbetslös.”
Båda är faktiskt ordagranna citat. Behöver jag berätta att det var (och är) stor personalomsättning?

Ibland när det kändes som tristas så kunde jag sitta i ett hörn i lunchrummet och tjura. ”Jag ska fasen öppna en egen resebyrå”, tänkte jag.
Jag funderade lite på äventyrsresor. Jag hade tre koncept klara:

K2
En frisk fotvandring på tre veckor föregår den verkliga utmaningen - bestigandet av K2.
Vid foten av berget står Merinofåret 'K2' bundet. De som fegar ur kan mot en smärre tilläggsavgift få bestiga fåret istället för berget.
I rask takt bestigs sedan berget.
Hungrig? Grilla en sherpas!
Först upp får en extra kopp med ister från traktens bergsgetter.

Ölsafari
Vi reser till de gladare delarna av Bayern. Den som vid ankomst till vårt hotell inte kan visa upp en skaplig berusning får en ordentlig omgång av Fritz, Willy och Karl-Heinz.
Samtliga mål intages på Der geile Bauer, en härligt genuin Biergarten. För en diskret slant dricker vi här av traktens ölsorter från tidigare morgonen till den ganska sena natten. Svimmar du av? Ingen fara; vi fortsätter administrera öl intravenöst. Smaka gärna på ställets Schweinbraten mit Knödel.
Levertranplantationer mot tillägg.

Se Guanbulla och sedan dö
Lite försiktigt flyger vi ner till denna avlägsna del av Kamerun i Afrika. På flygplatsen möter de lokala Jumbalikrigarna i full stridsutrustning.
Inkvartering sker i hyddor. Kl 6 varje morgon blåses revelj i ett buffelhorn. Drar du dig för länge på det stampade jordgolvet så missar du jamsgröten som serveras i skålar snidade av fårskallar!
Under samtliga dagar går dagsutflykten ut till Bwana Mbesas kakaoplantage. Under en hyggligtsträng regim hjälper du och dina reskamrater till med skörden med kortare avbrott för lunch (jamsgröt) eventuella bestraffningar.
Efter 14 stärkande dagar offras hela resesällskapet till en obskyr gud under en spännande ritual, vars prakt och intensitet saknar motstycke.


Jag öppnade aldrig någon resebyrå. För en diskret peng kan ovanstående idéer få ny ägare. Kontakta mig så kan vi säkert komma överens!

lördag 26 juli 2008

Mer att orda om

Jag höll som bäst på att blästra barnens lekstuga, när det plötsligt slog mig: ”Men hur står det till med de svenska ordspråken?”
Jag var tvungen att sätta mig ner och begrunda. Efter någon minuts djupt funderande hörde jag det tydliga ljudet av Tito Beltran följt av automateld. Ett mail! Jag skyndade mig in till datorn för att se vem som gjorde mig den äran. Det var ett mail från Svenska Akademin och det handlade om ordspråk. Ett sånt lustigt sammanträffande!

För en tid sedan assisterade jag dem i deras strävan att berika det svenska språket. Sedan hörde jag inte av dem. Jag trodde att mitt arbete hade varit förgäves, men jag var tydligen inte bortglömd:

Bäste hr Pseudonaja,
Vi vill rikta ett stort tack till Dig för en enastående insats för det svenska språket. En stor del av Dina förslag kommer att tas upp på Akademins sammanträde i slutet av sommaren rörande kommande utgåva av Den Svenska Akademiens Ordlista.
En icke oansenlig summa har lagts undan för Din räkning.
Innan pengarna blir Dina ber vi Dig dock om ytterligare en tjänst. Den här gången handlar det om svenska ordspråk. Sture Ahlén och jag satt och drack lättgrogg i Hagaparken häromdagen och konstaterade samtidigt som vi bolmade lite stillsamt på en cigarr, som vi delade, att våra ordspråk har gått lite i stå. De används inte lika frekvent.
Ta t.ex. "Den som bakar småkakor hamnar ofta i stupstocken". Det är ett ordspråk som väldigt sällan förekommer i dagligt tal eller i skrift.
Vi känner en stigande oro för att ordspråk kommer att komma på undantag. Vi vill att Du hjälper oss att andas nytt liv i den svenska ordspråkstraditionen.
Som sist vill vi dels ha förslag på gamla ordspråk i nya kombinationer. På ren svenska vill vi att du pimpar upp dem. Dessutom vill vi att du ger oss några helt nya ordspråk.
I den händelse att inga förslag kommit in före söndag den 3 augusti träder Svenska Akademins vitesförfarande i kraft. I ditt fall kommer vi att skicka samtliga böcker ut Kitty-serien, inklusive den mindre kända ”Kitty säljer hingsten till McDonalds”, till din hemadress.

Sätt fart nu!

Jackass Horace och gänget


Jaha, det var just snyggt. Det verkar som om De Aderton inte släpper greppet om mig i första taget. Samtidigt känner jag mitt ansvar för att stoppa det svenska språkets utarmning. Det blir till att spänna de lingvistiska musklerna och värka fram några förslag innan den 3 augusti.

fredag 25 juli 2008

Fick inte sjunga själv

Minns ni skandalen när det uppdagades att Milli Vanilli bara var ett par fotomodeller som mimade till sånger som sjöngs av andra artister?
De var inte först. Redan på 80-talet fanns det en italiensk artist vid namn Stefano Zandri, som var intresserad av sitt utseende och kläder. Han var den perfekte omslagspojken och den italienska skivindustrin engagerade honom. Problemet var att han hade en röst likt en förkyld ekorre. Alltså måste man hitta någon som kunde sjunga. Amerikanen Tom Hooker (också ett jäkla namn!) hade en röst som var perfekt för italiensk dussindisko.
Nu hade man två killar med lämpliga talanger. Allt man hade att göra nu var att slå ihop dessa till en enda artist: Den Harrow.

Stefano hade nu att åka runt och mima till sånger sjungna av Tom. Den måste ha varit en säregen känsla. Än mer konstigt måste det ha varit när skivorna sålda i miljonupplagor.

Vem var då denne Tom Hooker? Jag skulle ju kunna googla på honom och säkert hitta en bild, men det vore ju lite att förstöra nöjet. Att han inte såg lika bra ut som Stefano, kan vi anta, men hur illa var det egentligen? Låt oss leka lite!
Efter en stunds letande så hittar jag till slut i alla fall en kort biografi:

Tom Hooker lives in the attic of his mother’s house in suburban Los Angeles. She occasionally lets him out for recording sessions in a nearby studio.
Hooker prefers old jazz standards used for commercials, but also lends his voice to Eurotechno, death metal and cartoon voice-overs.
Among his other interests are train-spotting, a nice game of chess and blowing milk out of his nostrils.

Illegal alien

En fd amerikansk astronaut har trätt fram och bekräftat att utomjordingar existerar och har besökt jorden. Länk

Det låter rimligt, tycker jag. Vad jag inte förstår är varför det var nödvändigt att välja en av dem till president.

torsdag 24 juli 2008

Bältros

Ja, det var lite av en raritet med en 2-åring med bältros på barnakuten. Hon måste ha haft vattenkoppor vid ett tidigare tillfälle utan att vi märkt det. En del slipper ju feber och enligt läkaren så förekommer det även att man kommer undan med enbart en eller två prickar eller inga alls!
För att få bältros krävs nämligen att man har haft vattenkoppor. Viruset ligger sedan vilande i kroppen. När det sedan bryter ut igen så är det som bältros. Det är alltså inte så att man smittas och får bältros. Det kommer liksom av sig själv om man har haft vattenkoppor. Det vanliga är ju att man har vattenkoppor som barn och sedan får man bältros i ungdomsåren eller som vuxen. I dotterns fall så har förloppet varit snabbare. Tyvärr så kan hon få ytterligare slängar av bältros, när hon är äldre.


Efter omständigheterna mår hon bra. Hon har lite feber och nätterna är svåra, eftersom det antagligen är svårt att hitta en skön liggställning. Hennes blåsor har börjat spricka och blivit till sår. Varken hon eller jag har alltså sovit någon längre stund inatt.

Därför tar vi det ganska lugnt idag. Tack gode Gud för dvd-filmer med Saltkråkan!
5-åringen har haft lite långtråkigt och kanske inte fått den uppmärksamheten, som hon brukar. Vad gör hon då? Skaffar sig uppmärksamhet så klart! Lite modern konst på barnkammardörren gör susen! Tyvärr så får det inte sitta kvar så länge, eftersom jag inte är så fascinerad av spontankonst inomhus.

Tack till er som hört av er via kommentarer och sms. Min lilla tjej är säkert snart på bättringsvägen.

onsdag 23 juli 2008

Jakt på en auktoriserad revisor

Igår morse konstaterade jag att 2-åringens ekonomi var i så dåligt skick att hon skulle behöva träffa en auktoriserad revisor så snabbt som möjligt. Jag ringde då till Solgärdet i Kungälvs utkanter. En automatisk telefonsvarare uppmanade mig att knappa in min dotters personnummer samt mitt telefonnummer. Därefter meddelade samma automatiska röst att jag skulle bli uppringd två timmar senare.

Kl. 11 ringde man upp mig. Man hörde sig för om dotterns belägenhet. Mitt i min utläggning avbröt man mig med orden: ”En auktoriserad revisor kan ni inte få träffa men jag har en tid hos distriktsekonomiassistenten kl. 14.45”. Det fanns en ton av självklarhet i rösten. Att få träffa en auktoriserad revisor bara så där var tydligen inte att tänka på.

Klockan 14.45 fick vi så komma in till distriktsekonomiassistenten. Hon utbrast smidigt inför mig och dotterns storasyster: ”Detta var det värsta jag har sett hos ett så litet barn.” Som förälder är det kanske inte just det som man vill höra om ens barns ekonomi. Hon fortsatte sedan: ”Det här vill jag att en auktoriserad revisor tar en titt på.” Jotack, det lät som en utmärkt idé!

Vi fick sedan sitta ut i lobbyn i en halvtimma för att sedan få beskedet att ingen auktoriserad revisor ansåg sig ha tid eller kompetens för att bedöma dotterns problem. Vi uppmanades att uppsöka det stora kontoret i Göteborg, där man kunde ta emot barn med akuta problem med ekonomin.

Efter att ha packat en liten väska med frukt, smörgåsar och lite att läsa, körde vi in till Göteborg. Väl framme fick vi tala med en ekonomiassistent, som gjorde en snabb koll av 2-åringens ekonomi. Sedan följde en längre väntan på den utlovade auktoriserade revisorn. Den vänliga ekonomiassistenten kom in och pratade ekonomi och gav oss saft ett par gånger under kvällen, och tur var väl det eftersom det var först efter fyra timmars väntan som den auktoriserade revisorn hade tid för oss.

Den auktoriserade revisorn kunde tillsammans med en annan revisor konstatera vad som var min dotters problem. Därefter fick vi åka hem. Då var klockan 22.00; 13 timmar efter det att jag på morgonen hade ringt det första samtalet för att försöka fixa en tid hos en auktoriserad revisor.

Jag tycker att det är skräp att det ska vara så jäkla svårt att få träffa en auktoriserad revisor, när man behöver det. Om någon politiker lovar avsevärd förbättring på området så kommer min röst i kommande val sannolikt hamna på hans eller hennes parti. Skulle någon privat försäkring kunna ge mina barn snabb hjälp, när det behövs, så kommer jag att köpa en dylik.

Detta inlägg kan, som så mycket annat i denna blogg, uppfattas som skruvat, roligt eller bara konstigt. Här är därför en liten översättningsguide:

auktoriserad revisor = läkare
ekonomiassistent = sköterska
ekonomi = hälsa


Min dotter har bältros.


tisdag 22 juli 2008

2. Svar

För ett par dagar sedan frågade jag vem ska bort.

Rätt svar är att Kronprinsessan ska bort. Det är nämligen så att Madde och Helge köper sina glasögon hos samma optiker.
Med ett taffligt Photoshop-jobb kan man låta glasögonen (och ögonen) byta plats. Jag tycker att Prinsessan Madeleine blev… intressant.
Jag vill tacka för de roliga och kreativa gissningar, som inkommit. Närmast kom Ullah som faktiskt nämnde ordet glasögon i sin motivering. Hurra för dig!
Dock ska både Lotten och Sandra ha hedersomnämnande för sina härligt, förvirrade förslag. =)
Här får ni en fanfar alla tre!

måndag 21 juli 2008

Sanningen om Saltkråkan

I början av 90-talet, när jag var på tillfällig visit i Stockholm, passade jag på att besöka en jazzklubb på Söder. Jag skulle möta några vänner där, men de hade blivit försenade. Jag satte mig i baren för att vänta in dem. Jag är ingen stor vän av jazz men den kvällen spelades bra musik. Kanske var det också själva inramningen som gjorde det; trångt, rökigt och en personal som alla bräkte på sydstatsdialekt.
Man hade sagt mig att Astrid Lindgren av alla människor, brukade gå dit. Hon gillade jazz och tyckte att maten var bra där. Jazzklubben var också ett ställe, där hon slapp mammor som ville att deras barn skulle hälsa på tanten som skrivit Emil och Pippi. ”Lämna henne ifred”, hade man sagt mig. Hon är där för att njuta av musiken som alla andra och inte för att prata barnlitteratur eller skriva autografer.

När mina kompisar fortfarande inte hade kommit beställde jag min andra öl och tittade irriterat på klockan. ”Försök nu slappna av lite, min vän”, hörde jag en röst säga. Det var Astrid. Utan att jag sett det hade hon slagit sig ner bredvid mig i baren. I munnen satt en cigarett och i glaset hade hon något elakt som hon smuttade på.

”Nästa band går på först om en timme så du får allt ha lite tålamod.”
Jag berättade att jag väntade på vänner som inte verkade dyka upp. ”Vi kan prata lite under tiden”, kom svaret.

Jag kände mig väldigt hedrad men samtidigt blyg. Vad diskuterar man med världens mest kända barnboksförfattare, vars böcker och filmer man är uppvuxen med? Efter en stunds prat om vädret och hur hård attityden hade blivit i Stockholm, så tog jag mod till mig och frågade lik förbannat om en av hennes filmer. Eftersom jag är musikintresserad så kunde jag inte låta bli att undra om, hur man hade kommit fram till att musiken till Saltkråkan skulle låta som om den spelades av en grupp konstmusiker som gick på amfetamin.
Astrid tog inte illa upp utan skrattade ett hest skratt, tände en cigarett och blåste rök i ansiktet på mig. ”Ha ha, det där var mer eller mindre mitt i prick. Köp mig en öl så ska du få höra sanningen om Saltkråkan!”
”Visst, vad vill du ha?”
”Vad som helst bara de serverar det i en stövel”, svarade Astrid.
Men något girigt i blicken tog hon sig en ordentlig klunk ur ölstöveln, när den ställts framför henne. Strykandes bort ölmustaschen från överläppen började hon sedan berätta:

Saltkråkan som alla känner den var inte så som jag tänkte mig den från början. Jag hade redan övervakat den första filmatiseringen av Bullerbyn. Jag tyckte att den hade blivit riktigt bra men nu ville jag göra något diametralt annorlunda. Jag fruktade för att fastna i ett världsfrånvänt fack med äppelkindade ungar, somrar som aldrig tar slut och återbesök i min barndom. Du ska komma ihåg att vi var några år in på 60-talet också. Folk började bli medvetna om vad som hände ute i världen. Kennedy hade skjutits i Dallas, Vietnamrörelsen låg i startgroparna, Beatles hade slagit igenom och pojkar här i Stockholm lät håret växa. Jag vill så gärna hoppa på det tåget.
När SF (Svensk Filmindustri) hörde av sig och undrade om jag ville skriva direkt för TV, så bestämde jag mig för att det skulle bli ett modernt nutidsdrama. Jag satte mig en vårdag vid skrivmaskinen och började på manus. Titeln hade jag redan haft klart i några veckor: ”Saltkråkan – återkomsten.”

Jag tänkte mig att Tjorven och Stina skulle vara några år över 20 och bo i Köpenhamn. De skulle ägna sig åt småbrott för att finansiera sitt missbruk. En ouppklarad skuld med en langare (i den rollen tänkte jag mig Per Oskarsson) och att polisen var efter dem, gjorde att de bestämde sig för att bege sig till Saltkråkan, där Tjorven var född och uppvuxen. Båtsman skulle här ha en viktig roll i transporten av diverse illegala substanser in i Sverige. Lätt skakig av abstinens och med svettpärlor i pannan skulle Stina viska till Tjorven:

”Båtsman för helvete! Vi låter Båtsman svälja kondomerna med knarket i!”
”Bra tänkt, Stina! Sedan bär det hem till Saltkråkan. Vi ska sälja trippar till hela jävla skärgårn’. Vi kommer att bli stenrika!”


Väl tillbaka på Saltkråkan skulle allt vara förändrat. En ny familj, som flyttat ut från stan, styr ön med järnhand. Överhuvudet, Farbror Melker har tagit över ett par sommarstugor och styr därifrån sitt imperium. Malin är öns bordellmamma och tvingar Teddi och Freddi att sälja blåsjobb till sommargäster och fiskargubbar.
Johan och Niklas har öppnat spelhåla nere vid vattnet i en sjöbod. Jag hade faktiskt kontakter med Hasse och Tage om deras eventuella medverkan som dörrvakt respektive croupier. Deras namn hade jag klara; Ruskprick och Knorrhane. Dessa fick de behålla, när de sedermera spelade med i den sista Saltkråkefilmen.
Pelle ansvarar över beskyddarverksamheten. Tjorvens pappa Nisse blir hårt ansatt av Pelle: ”Tråkiga saker han hända din butik. Till en börja med blir det fel på leveranserna. Mjölpaket som du beställt hamnar på en annan ö. Väggklockan inne i affären drar sig några minuter i timman. Allt färre av dina kunder har jämna pengar. Sedan börjar illrar bryta sig in nattetid för att stjäla. Slutligen brinner hela skiten ner. Lika bra att du halar fram fyra långsjalar om du vill slippa tråkigheter. Vi Melkerssons kommer att ta hand om dig.”
Skrållan skulle även i denna version vara mycket ung, men hennes äldre syskon och farbror Melker hoppas att hon på sikt ska kunna sköta narkotikaförsäljningen i deras del av skärgården.

Ett mindre gängkrig bryter ut kort efter flickornas återkomst. Gubben Söderman och farbror Vesterman hyrs in som torpeder av Tjorven och Stina. Lyckligtvis kommer ingen till skada och de två fraktionerna sluter fred under en osedvanligt uppsluppen kräftskiva. Lagom till avecen enas man om att Melkerssons ska få sköta prostitution och gambling, medan Tjorven och Stina skall styra narkotikaförsäljning och utpressning.
Att de båda familjerna blir vänner var väl i och för sig ett ganska trevligt slut, men jag kände samtidigt att det kanske var lite opassande att antyda att brott lönar sig. För att undvika detta och dessutom ge lite framtidshopp, så tänkte jag låta Skrållan i slutscenen fylla i ansökningshandlingar till högskolan, där hon ska studera genusforskning i ett jämförande perspektiv.

Genom vänner hade jag kommit i kontakt med Ingemar Bergman. Efter att ha sett mitt manus lovade han på stående fot att regissera filmen om Saltkråkan. Jag visste knappt till mig av lycka. Detta skulle kunna bli en internationell film. Jag kunde se mig själv med ett glas bubbel nere på festivalen i Cannes.
Bergman och jag slöt vår konstnärliga pakt med sill och nubbe ute på lokal en solig eftermiddag i mars.

Jag minns att det regnade den dagen, när jag tog trådbussen ut till SFs kontor. Jag hade dagen innan budat över manuskriptet till dem och nu var det dags att träffas för att diskutera när inspelningarna skulle starta, casting och hur stort mitt honorar skulle bli. Trodde jag…
Jag kände stor tillförsikt, när jag stegade in i receptionen. Detta skulle bli succé och det skulle bli min succé; mitt steg in den moderna, progressiva filmen. Tyvärr tyckte SF annorlunda. Jag fick inte ens träffa VD:n utan någon biträdande marknadschef.

”Fru Lindgren, detta var inte riktigt det vi hade tänkt oss”, inledde han. Därefter följde en längre tirad om SFs ambition att muta in barnfilmsträsket en gång för alla. Denna otrevliga man menade att jag hade förväntats låta Saltkråkan bli en naturlig fortsättning på Bullerbyn. Jag försökte hävda min konstnärliga frihet, men förgäves.
”Det vore väl synd att grisa ner sitt namn på detta viset, fru Lindgren? Jag kan avslöja att det ligger ett par långfilmer med Pippi i potten. Amerikanerna har bestämt sig för att skicka en man till månen i slutet av 60-talet. Vi vill filmatisera Pippi. Var nu resonlig och skriv om manuset.”
Han avslutade mötet med att säga att jag hade en vecka på mig.

Här stannade Astrid upp och tog en djup klunk ur stöveln. Medan hon kramade ett paket röda Prince så att knogarna vitnade fortsatte hon:

Visst, jag hade Pippi, Bullerbyn och några andra böcker under bältet men vad gällde filmer var jag fortfarande novis. Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan jag kunde linda dom skithögarna på SF runt mitt lillfinger. Succéerna med Pippi och Emil skulle få dem att kyssa marken som jag beträdde.
Nu var det dock 1963 och jag skyndade mig hem till skrivmaskinen och skrev om skiten. Repliker som ”Jag ska slita ut tarmarna ur dig och använda dom som hopprep” ersattes med ”Far ända in i baljan”. ”Skit ner dig, ditt pundarsvin!” fick jag ändra till ”Nej, kyss mig!”

En vecka senare var jag klar. När jag lämnade in slutversionen av manuset hade jag på försättsbladet ersatt ”Saltkråkan” med ”Snorkråkan” i en sorts tyst protest. Det kommenterades inte av någon och bara några dagar senare påbörjades castingen.

Jag hade sedan att bege mig ner till Fårö för att visa det nya manuset för Bergman och försöka få honom att stanna kvar i projektet. Vi satt ute på hans terrass i smakfulla rottingmöbler och drack flädersaft och åt kex. Han fick manuset i sina händer och började läsa. Det kändes symboliskt att solen gick i moln samtidigt som Bergmans ansiktsuttryck gick från nyfiket intresserat till vansinnigt argt.
– Vad i helvete är detta, Astrid!? röt han åt mig och slängde manuskriptet till marken. Jag försökte förklara att jag inte hade haft något val.
– Val? Klart att du hade. Men du tar hellre SFs judaspengar, förstår jag.
– Men snälla Ingemar, kan du inte tänka dig att regissera Saltkråkan? Vi har fått en ganska väl tilltagen budget. Vi skulle kunna ta in lite kända namn. Kanske Jarl Kulle skulle kunna göra Farbror Melker?
– Astrid, jag skulle hellre suga fuktiga fisar ur röven på en kamel än att regissera den här vämjeliga dyngan!
Därefter spelade vi en omgång minigolf på hans privata bana innan jag var tvungen att åka för att hinna med båten till fastlandet.
Dagen efter ringde jag Olle Hellbom, som utan att tveka åtog sig ännu en inspelning (det skulle bli fler) med barn och djur.

Här var jag tvungen att avbryta: ”Men musiken då? Varför blev den så utflippad?”

Jo, det berodde på att jag på eget bevåg hade anlitat Ulf Björlin och hans orkester. Jag hade också varit i kontakt med Simon Brehm, en skön jazzkille, men han var redan uppbokad som orkesterledare för Hylands Hörna under en lång tid framöver.
Björlin fick relativt lösa tyglar. Jag hade gett honom en råkopia av det första manuset och bett dem att mer eller mindre improvisera fram musiken.
Under en vecka i Karlaplansstudion spelade vi in. Instruktionerna från mig och Björlin kunde låta: ”I denna scen drar Pelle blankt, när Tjorvens mamma har sökt upp honom för att försöka kräva tillbaka beskyddarpengarna.” Eller: ”Här kommer Tjorven hem från Nyhavn med en kaka nyinköpt röka. Spela först glatt och livligt för att gestalta hennes och Stinas förväntan. Efter hand ska ni spela alltmer adagio och till sist largo för att spegla haschets inverkan.”
Det var roliga sessioner. Musikerna var ett brokigt gäng men de var alla väldigt ambitiösa och ville få musiken till Saltkråkan så bra som bara möjligt. Jag hörde från en av saxofonisterna att några i orkestern hade nyttjat vissa illegala preparat för att komma i stämning. Ulf Björlin hade tittat åt andra hållet. Kanske gick han också på något. Dessutom så orkade man arbeta långt in på småtimmarna, vilket var värdefullt när svåra passager skulle sättas.

När sedan jag en tid senare tvingades att skriva om manuset stod jag där med musik till ett annat helt annat manus. Det kändes lite synd att slänga inspelningarna på tippen, så jag tog mod till mig och meddelade Svensk Filmindustri att jag hade soundtracket till Saltkråkan klart och att jag behövde 2500 att betala Björlin och pojkarna. I själva verket hade de nöjt sig med 1500 kronor, men för den extra tusingen tog jag ut dem på en krogkväll som de sent skulle glömma. Det tyckte jag att SF var skyldigt mig efter allt tjafs om manuset. Musiken blev ju dessutom väldigt modernt cool. SF betalade utan att blinka.
Lustigt nog blev de översvallande nöjda med den hispiga flummusiken och försäkrade sig genast om att Björlin skulle finnas tillgänglig för kommande filmer i den händelse att första Saltkråkefilmen gick bra.

– Du menar att när Tjorven gullar med Båtsman så är musiken man hör i själva verket skapad som bakgrund till slagsmål, knarkaffärer och polisraider, frågade jag.
– Ja så var det, fnissade Astrid.

Samtidigt hördes ett pianointro från den lilla scenen. Bandet hade börjat spela och det omöjliggjorde ytterligare konversation. Jag tog Astrid i hand, tackade för pratstunden och avlägsnade mig.

Nu nästan 20 år efter mitt samtal med Astrid, när mina barn tittar på Saltkråkan, kan jag inte låta bli att le åt den hysteriska musiken. Jag vet ju varför den låter som den låter.
Jag sörjer dock inte att Astrid Lindgrens första manus inte filmades. Saltkråkan blev ju bra som den blev, eller hur?

söndag 20 juli 2008

2. Vem ska bort

Då är det dags igen. Här nedan ser ni tre välkända ansikten. Från vänster har vi Prinsessan Madeleine, Ugglan Helge och Kronprinsessan Victoria. Vem av dem ska bort?


Tänk nu noga efter! Skriv era svar som kommentarer. En internetfanfar väntar vinnaren.


Glöm inte att jag avslöjar Sanningen om Saltkråkan här imorgon!

Den här kungen är tusan inte nöjd alls!

Som flitiga läsare av denna blogg har förstått så gillar jag att skriva om kungahuset. Tanken på kungahuset gör mig alltid lite fnissig. Medlemmarna av kungahuset är dock inte speciellt roliga. Är de det så döljer de det väl.
Vad som är roligt är att vi har monarki och att en majoritet av det svenska folket tycker att det är ett statsskick som passar en modern demokrati. Hmmm, när jag tänker efter så kanske det snarare är tragiskt, men det hjälper att skratta åt eländet och det är roligare också.

Vad som också är roligt (och till viss del tragiskt) är hela apparaten runt kungahuset. Jag kommer att ta upp det i ett inlägg längre fram. Låt mig idag stanna vid den vördsamma och okritiska tonen, när massmedia rapporterar om de kungliga. Hur icke-nyheter förvandlas till nyheter, och vad ska de stackars journalisterna ta sig till annars. De har ju att skriva om en familj som enbart har ceremoniella uppgifter; dvs de har som arbete att åka omkring och synas; deras jobb är att vara.

Att de kungliga har en avvaktande inställning till massmedia är ingen hemlighet. Intervjuer ges ytterst sällan och då enbart till reportrar som man litar på. Frågorna skall alltid faxas/mailas in innan intervjun och så vidare.
Alltså får massmedia försöka göra något av de lilla som man får.

Ett kul exempel på det var när kungafamiljen var ute för några dagar sedan med en båt. Det var inte så att det hände något dramatiskt ute på sjön. Ingen trillade överbord. Motorerna slutade inte att fungera. Båten bordades inte av Kustbevakningen på jakt efter droger eller illegala invandrare. Det åktes bara båt en stund. Ändå måste det skrivas några rader om detta. En icke-nyhet blir en nyhet.
Riktigt krystat blir det när man ska sätta bildtexter.
Detta foto har fått bildtexten: ”Kung Carl-Gustaf verkade nöjd med båtturen...”
Ärligt talat, ser detta ut som en man som är nöjd med båtturen? Jag tycker att han mer ser ut som en man som tänker på tråkigheter, men det går naturligtvis inte att skriva. Där har vi också en del av kungens förnedring; han förväntas vara nöjd och intresserad av allt som han tvingas vara med om. Skulle han ha en pissig dag eller helt enkelt inte gilla dagens evenemang så får han ändå bita ihop och genomlida skiten.
Jag är ledsen men jag köper det inte. Hade han sett ut så här så hade jag trott på att han verkade nöjd med båtturen:

Jag har ett par bättre bildtexter som jag gärna delar med mig av:





Glöm inte att jag avslöjar Sanningen om Saltkråkan här imorgon!


lördag 19 juli 2008

Ett nedslag i naturen

video

Glöm inte att jag avslöjar Sanningen om Saltkråkan här i början av nästa vecka.

fredag 18 juli 2008

Apanage bakom kamouflage

Det går knappt en dag utan att folk hör av sig till mig och undrar om kungahuset. "Vad går apanaget till?" är den vanligaste frågan. Eftersom man inte redovisar det offentligt och varje påstående om att kungahuset borde granskas möts med orden ”Vad finns det att granska?” så får vi dra våra egna slutsatser.
Ibland får vi emellertid ledtrådar serverade av skymningspressen.

Jag ser på expressen.se att Calle Philip har börjat golfa. Så högst oväntat! Jag trodde att i den händelse prinsen skulle hoppa på en ny sport, förutom att han kraschar ett par sportbilar i veckan, så skulle de bli något mer glamoröst i stil med bowling, brottning eller schack.
Nu blev det alltså golf (även känt som moderatbandy eller ängsbiljard.)

Jag saxar ur artikeln:

”Väl framme vid Ekerum lassade Carl Philip ut sin golfbag. Även flickvännen Emma Pernald hade med sig sin golfbag.
De gick sakta ner till det nyrenoverade klubbhuset. I sitt sällskap hade Carl Philip två kompisar, sin nanny, två SÄPO-vakter och en golfinstruktör.
Carl Philip pratade ivrigt med instruktören och nere på drivingrangen började han plocka bland sina järnklubbor. Instruktören visade Carl Philip ett par grundslag.
Sedan var det dags för prinsen. Han började svinga - först lite osäkert - efter ett tag blev han modigare.
- Bra, jättebra, fortsätt så, peppade instruktören.
Därefter stannade Carl Philip liksom upp mitt i en rörelse. Med en rynkad panna vädrade han. Man kunde se att han drog in luft i sin näsa med häftiga drag. Uppenbarligen var det en doft, som verkade intressera prinsen. Han gick ner på knä och fortsatte sniffa. Han undslapp sig ett morrande och gjorde ett utfall mot flickvännen. Hon hoppade skrämt undan.
Carl Philip sprang sedan runt på alla fyra och nosade och gläfste glatt åt de närvarande. En tappad sidenhalsduk blev söndertuggad på nolltid. Man kunde tydligt se att Carl Philip stortrivdes på golfbanan. Tydligen var det sedan något som kliade lite för mycket för därefter åkte prinsen lite på baken ute på greenen till sjunde hålet.
När sedan han lyfte på benet mot den egna golfbagen fick livvakterna från SÄPO nog. Med ett resolut ingripande fördes Carl Philip bort till klubbhuset. Vår utsände kunde en stund senare genom de svagt tonade glasen se sällskapet skåla i champagne. Ja så ska en kunglig golfrunda se ut!”


Om ni undrar var Prinsessan Lilian blivit av, så kan jag avslöja att hon är på stadsbesök i ett par länder långt borta från Sverige. Troligen kommer hon att berätta om detta i ett blogginlägg, när hon återvänder hem.

Glöm inte att jag avslöjar Sanningen om Saltkråkan här i början av nästa vecka.

Till dess, gå ut och lukta lite på sommaren!

Tillbaka!

Hej på er,

Under ett par dagars tid har jag ägnat mig åt att ligga i hängmattan med korta avbrott för att äta sushi från magar på 55-åriga, danska flygvärdinnor.

Nu är jag dock tillbaka vid en dator och jag skriver. Gud så jag skriver!

Jag kommer att om ett par tre dagar publicera Sanningen om Saltkråkan här.
Jag kan lova er dramatik. Jag kan lova en titt ner i de mörkaste katakomber i kultur- och filmvärlden. Jag kan lova er en tidsresa först till 90-talet och sedan hela vägen tillbaka till 60-talet.

Missa alltså inte Sanningen om Saltkråkan!

tisdag 15 juli 2008

Mina tvångstankar

För några dagar sedan försökte jag skriva lite om traditioner. Det blev lite tunt. I kommentarerna halkades det dessutom runt lite bland traditioner som lutade aningens mot tvångstankar. Jag måste erkänna att jag själv känner mig mer inspirerad att skriva om tvångstankar. En sån trasig samling vi är. =)

Jag har funderat lite över mina tvångstankar. Jag listar dem här nedan. Jag får kanske återkomma med kompletteringar längre fram…

Det finns två namn (nej jag säger inte vilka), som jag reagerar på. Lyckligtvis tillhör det ena namnet en person i utmarkerna av min bekantskapskrets, snarare kompis kompis-status. Det är dessutom ett ovanligt namn. Sägs detta namnet måste jag säga ”Ko”.
Det andra namnet är lite mer vanligt. En person som ibland hörs i radio har det namnet. Råkar jag höra det så måste jag säga ”Palmgalt”.
Det finns dessutom ett livsmedel, som när det nämns, triggar mig att säga ”konservöppnare”. Det är dock inte lika ”allvarligt” som de två tidigare. Det måste sägas med rätt tonfall och av rätt person.
Egentligen är de här inte speciellt tvingande någon av dem. De började alla som skämt, men hänger kvar, fastän de för längesedan har upphört att vara roliga, men jag vill säga dem. Kanske är det en tvångstanke i vardande?

Jag måste använda ett gitarrplektrum tills det går helt sönder innan jag får börja med ett nytt. Det spelar ingen roll hur slitet det är. Hmmm, det kanske snarare är snålhet än en tvångstanke?
Hur som helst så har jag nyligen börjat slänga alla plektrum i en hög och tar bara ett på måfå, när jag ska spela. Det är alltså en tvångstanke på utgående.

Jag har dock en tvångstanke som handlar om femmans växel på bilen. Jag är ganska snabb med att växla upp till femman, när jag kör. Ekonomisk körning, ni vet. Därför kan jag inte förstå varför jag ibland, när jag kör på motor- eller huvudväg, blir osäker på om jag verkligen har lagt in femman. Även om jag ser på växelspaken att det är högsta växeln som ligger i och jag hör på motorljudet att det är så, så kan jag inte släppa tanken på att det ändå kanske är så att jag kör i 110 km/h på fyrans eller Gud förbjude, treans växel.
Har jag väl tänkt tanken så är det kört (ofrivillig vits). Jag måste ta ner växelspaken i friläge och sedan bestämt lägga in femman igen.
Givetvis kan jag inte låta bli klassikern bland tvångstankar: Jag måste låsa bilen flera gånger så att den verkligen är låst. Dock har jag av någon anledning inte några problem med ytterdörren. Den vet jag om den är låst eller ej.

Vad tycker ni? Är mina tvångstankar lika lama som mina traditioner? Hur är det med era tvångstankar? Skriv dem som kommentarer eller skriv egna blogginlägg.
Ja, det är en uppmaning!

måndag 14 juli 2008

Newsflash: Kronprinsessan fyller år!

Idag tänker vi lite extra på kronljusprinsessan Kronprinsessan Victoria. Hon fyller ju år och allt.
Hennes födelsedag firades på sedvanligt vis:

Sätt er nu ner och fundera över hur mycket Kronprinsessan gör för Sverige när hon åker runt och bara är.

Fasen för fasan att möta en fasan

Nej, jag är inte rädd för fasaner. Jag vill bara få till en rolig rubrik. Möjligtvis har det hänt att jag nästan pinkat ner mig, när en fasan flaxat upp alldeles framför mig. De gör ju så; trycker och hoppas att man inte ska se dem. Det är först när man är alldeles inpå, då de flaxar upp och då hoppar man ju till, om man inte sett fågeln innan.

Det finns fasaner på och i anslutning till åkern utanför huset där jag bor. De individer som jag har sett så långt är en tupp och två hönor. Eventuellt skulle hönorna kunna vara ungfåglar också, eftersom de är spräckliga och lite ”bulliga” i formen; dock med tydliga stjärtar. Honan ska egentligen vara mer enhetligt beige, om jag har förstått det rätt.

Syskon?

Ungfåglarna/hönorna är ganska oskygga. Jag kommer ganska nära med mig kamera. Kanske har de ännu inte vett att passa sig. Kanske anser de att de är kamouflerade nog för att kunna ta det lugnt, fastän en underlig figur som jag närmar mig.
Skygg tupp

Tuppen är däremot feg. Han drar ner sin långa hals och kilar snabbt iväg in i havreåkern, där han ligger och trycker i väntan på att jag ska gå någon annanstans. De gånger som jag lyckas överraska honom så lyfter han och flyger iväg en si så där 100 meter.

Det är roligt med naturen nära inpå.

söndag 13 juli 2008

Kuken 2

Jag svarar på kommentarerna till förra inlägget här. Dessutom får jag då tillfälle att skriva Kuken några gånger till. =)

Nej, det är verkligen inte mycket att uppröras över. Kuken ser inte ens ut som kuken. Kanske gör bilden inte Kuken rättvisa.

Hade jag varit en depraverad kvällstidningsredaktör så hade jag sagt åt journalisten att hänga på Astrid Lindgrens-spåret.
"Här hånas Pippi och Emil" hade blivit en lämplig rubrik.
Journalisten hade sedan fått ringa upp någon av Astrids arvingar och yla i luren:
”Kuken i Sundsvall har lagt rabarber på Emil och Pippi. Det är någon sorts konstverk. Hur känns det att Astrids figurer behandlas på detta vis?”

Givetvis hade svaret blivit något i denna stil:
”Jag är sårad in i själen. Det är förskräckligt att Astrids käraste och mest omtyckta sagor besudlas på detta viset. Så fort jag har torkat ostronen och champagnen från mina läppar ska jag ringa våra advokater. Jag tror att en viss konstnär i Sundsvall kommer att dölja Kuken. Annars blir det enkel resa till Nagijala.”

Därmed hade underrubriken också varit klar: "Astrids familj rasar."



Mer om Astrid inom kort...

lördag 12 juli 2008

Kuken

Det råder svält och krig ute i världen. I Sundsvall är man dock mest oroad för Kuken.
Kuken är en skulptur. Kuken (konstverket det vill säga) tillhör Max Magnus Norman, som är konstnären, som är ansvarig för detta konstverk.
Kuken är med i en konstutställning. Nu är det inte bara Kuken som är med. En del andra konstnärer ställer också ut sina kukar konstverk. En av de andra konstnärerna gillade inte Kuken. Kuken får därför stå i ett eget rum och skämmas lite. Utanför finns en varningstext som varnar för Kuken. Det kanske är bäst så, eftersom kanske barn kan bli skrämda av Kuken. Man vill ju inte heller att någon ska komma in, få syn på Kuken och utbrista: ”Det var då själve Kuken!”


Ser det inte ut som om Kuken har fått tag på Emil och Pippi, eller är det min lätt perverterade fantasi som spökar?

Här är en länk till artiklen. I första meningen i brödtexten låter artikelförfattaren påskina att det är Kuken som protesterar. Det tror jag dock att vi kan vara säkra på att den inte gör. Inte den Kuken i alla fall.

Nu ska jag bara skriva det en gång till: KUKEN!

Att glädjekräkas

För några veckor i lunchrummet på jobbet kom vi att tala om Lasse Berghagen. Jag drog mig då till minnes en rolig krönika som Alex Schulman skrev för flera år sedan om mannen i blå kavaj. Schulman citerade en intervju med Berghagen: ”Jag var på väg i bilen till golfbanan, när dom säger på radion att Teddybjörnen har åkt ut från listan. Jag var tvungen att köra in till kanten och rusa ut ur bilen och kräkas.”

Alla kollegor utom en skrattade. Hon frågade istället: ”Varför kräktes han? Blev han så glad?”

Då skrattade vi igen.

Det är ju så att man av medicinska skäl spyr. Hemska saker som vinterkräksjuka brukar bjuda på sånt. Åksjuka är ju också ett känt fenomen.
Man kan ju också försätta sig själv i ett tillstånd, då man inte får behålla maten genom att dricka för mycket eller ta ut sig alldeles fysiskt i t.ex. ett långlopp.
Den sinnesstämning som orsakar flest spyor är förmodligen rädsla.
Dock är jag ganska säker på att väldigt få människor glädjekräks.

Men tänk om…

TV4-programledare: ”Och vi säger stort grattis till Svea som just skrapat fram en miljon på Trisslott!”
Svea: ”Blöööörk!”

Kristian Luuk: ”Och den sista tolvan går till Carola som ännu en gång vinner Schlager-SM.”
Carola: ”Blöööörk!”

Lärare: ”Se där Oskar, det var alla rätt på matteprovet.”
Oskar: ”Blöööörk!”

Göran Person: ”Hej Fredrik! Jag ringer bara för att berätta att jag går ut i direktsändning om fem minuter för att erkänna mig slagen i 2006 års riksdagsval.”
Fredrik Reinfeldt: ”Blöööörk!”

Trafikinspektör: ”Det här var ett utmärkt genomfört körprov. Det blir körkort för din del!”
Aspirant: ”Blöööörk!”

Fångvaktare: ”Bäste Herr Mandela. Jag har just fått besked från Johannesburg: Ni blir frisläppt imorgon!”
Mandela: ”Blöööörk!”

Prins Bertil: “Listen up, Lil! I just talked to Carl Gustaf. He’s going to let us go public and get married! After all these years we won’t have to hide our love anymore!”
Prinsessan Lilian: ”Blöööörk!”

fredag 11 juli 2008

Mitt sår

Ni som äckelmagade eller inte är överdrivet intresserade av elaka sår kan sluta läsa här.

Mitt sår på höger armbåge från häromdagen blev inte alls bra av en natt under plåster. När jag skulle lufta såret eftermiddagen därpå hittade jag en röd-gul gegga där under. Området utanför såret var ilsket rött och kändes varmt. Aj då! (I dubbel bemärkelse)
Jag försökte hålla armen still så gott det gick under gårdagen. Sträckte jag på den så sved det till. Böjde jag den helt så sved det till. Vid båda rörelserna läckte det ut äckligt gegg.

Vi åkte till Tjörn där bl.a. min pappa och lillebror var. De kom med uppmuntrande tillrop:

Bror: Oj du. Det där ser inte bra ut!
Jag: Nej, det är synd om mig.
Far: Jag tänker på kallbrand.
Jag: Tack! Nu känns det genast bättre.
Bror: Du vet väl att om det dyker upp röda strimmor så är det blodförgiftning?
Jag: Ja, man har väl läst Emil.

Jag sov dåligt inatt. Dels så hade jag mina snarkande döttrar i samma rum, dels så var det varmt och dels så funderade jag på hur livet skulle te sig med en arm.
Jag skulle nog kunna fortsätta blogga, men det vore kanske värre med arbetet (IT-konsult). ”Killen är nog duktig men han lär ju inte kunna jobba på som vanligt med bara en hand. Vad säger du, har han en gripklo istället? Nej, jag tror inte att vi är intresserade. Ni får allt skaka fram en annan.”
Gitarrerna hade stått orörda. Jag hade nog kunnat ha kvar ormarna, men jag hade nog behövt hjälp lite då och då vid hanterandet av dem.
Kort sagt: Det vore bäst om jag fick behålla min högra arm.

Idag på morgonen så såg det trots allt bättre ut. Det röda såg inte lika ilsket ut och det gjorde inte lika ont. Dock var det inte bättre än att det började läcka när jag stod i kön till kassan inne på Statoil. Ett kungarike för en bit papper!
”Kolla den i övrigt så stilige killen där borta. Är han måhända leprasjuk?”
”Mmmm, titta på hans vinnande leende. Synd att han lär vara på väg till någon spetälskekoloni på någon ö långt ute i havsbandet.”


Nu på kvällen känns det ännu bättre. Det finns hopp om en framtid med två armar… ;-)

Nu har jag rotat fram en pre-blogg dagboksanteckning från förra sommaren. Enjoy!



Min bror och jag åker alltid ner till Sweden Rock Festival och på senare år har vi med ålderns rätt skippat tältet och hyrt husbil. För att det inte ska blir alltför kostsamt brukar vi ta med oss ett par kompisar.
I år fick vi ett sent avhopp. Brorsan fick då tag på en arbetskompis som var intresserad av att åka med. ”Han har förresten bara en arm.”

Okej, tänkte jag. Hur hanterar man det? Frågar man honom bums hur det kommer sig att han bara har en arm eller låtsas man som ingenting? Väntar man kanske till sent en kväll efter en massa öl innan man tar upp ämnet? Tänk om det är höger arm som saknas; ska man skaka hand med hans vänstra hand då eller struntar man i att skaka hand helt och hållet? Frågorna hopade sig.

Vi hade inte mer än parkerat husbilen förrän en herre av sydländsk härkomst hänger sig ur från sin korvvagn och vrålar: ”Krabben, krabben! Ja du där! Var har du gjort av din arm?”
Leffe, som han hette fann sig snabbt: ”Ja helvete, var är den? Kan du hjälpa mig att leta?”

Väl inne på festivalområdet kommer en kille från England fram till Leffe och börjar prata. Jag traskar iväg för att köpa något att äta. När jag kommer tillbaka frågar jag Leif vad han ville.

Leif: Han ville snacka lite om Def Leppard.
Jag: Men du gillar väl inte sån skit?
Leif: Nej för tusan.
Jag: Men varför gick han på dig om sånt skräp då?
Leif: Därför deras trummis bara har en arm…

torsdag 10 juli 2008

Författartrollkonster

Ibland när jag läser en bok så kommer jag till en passage när jag inser att ett pärlband av händelser kommer att inträffa. Till exempel ska någon ge sig av. Jag kommer att få läsa om hur det ska packas ner saker i väskor, hur väskor ska stuvas in i en bil och hur man sedan ska kryssa genom rusningstrafik för att ta sig ut ur staden. Jag ser med viss bävan fram mot att behöva läsa det.
Sedan vänder jag på bladet och författaren konstaterar att ”en timme senare var de en bit utanför staden”.
Jag fylls med lättnad över att slippa läsa om det. Jag fylls också av beundran för hur smart författarens lösning är.

Jag ska få lära mig lite tricks av den sorten. Jag har fått ett presentkort på en skrivarkurs.

onsdag 9 juli 2008

Svisch, duns, aj!

Plats: Lek- och buslandet i Göteborg
Tid: Igår eftermiddag

2-åringen och jag har, på hennes begäran, klättrat genom labyrinten ända upp till rutschbanan, som är ett täckt rör som går hela vägen ner. Nu när vi står där på toppen så har hennes iver förbytts till tvekan; en tvekan som är på väg att övergå till vägran.
Bakom oss växer kön med barn som när sugna på att åka. Jag gör ett sista övertalningsförsök men får ett väntat nej.
Alternativet att försöka tränga oss tillbaka samma väg som vi kom är uteslutet. Det skulle inkludera nedtrampandet och undanknuffandet av helt oskyldiga barn. Istället tar jag dottern i knäet och sätter mig i rörets mynning.
Med ett ”Nu åker vi!” hasar jag mig över krönet. Vi uppnår snabbt ljusets hastighet efter första guppet. Andra och tredje guppet mer eller mindre flyger vi över. När vi kommer ner så åker vi ut som skjutna ur en kanon ett par meter och landat turligt nog på en madrass. Oturligt nog så är det en galonmadrass. Ändan tar största smällen och det är ju bra, men båda armbågarna liksom sladdar till på underlaget. Det bränns!
Under mycket ojande och stönande reser jag mig upp och konstaterar att ett område stort som en femkrona har skavts av från höger armbåge. Det blöder inte. Det svider. Det svider mycket.

Det fortsatte att svida hela natten; jag vaknade stup i kvarten av att jag stötte emot något. Idag på morgonen satte jag på ett plåster. Det kanske kunde skydda lite. Det gör det nog men det svider också. Jag funderar på att ta av mig plåstret men det där ritschet, som väntar, får mig att avstå. Jag inbillar mig att en del av den klistriga ytan har hamnat i det vätskande såret.
Till råga på allt så har jag idag ont i halsen och en lättare feberkänning.

Ja, det är synd om mig. Imorgon får det allt kännas bättre.

tisdag 8 juli 2008

Traditioner

Hur har ni det med traditioner? Har ni själva eller någon som ni känner någon rolig, fin eller konstig tradition, som ni vill berätta om?
Pysselitens pappa brukade alltid röka en cigarr på sin första semesterdag.
Lite i samma fack hamnar min morfar som efter att ha varit och röstat brukade slå upp en konjak, när han kom hem igen.

Mina traditioner är att alltid fira påsk på Tjörn och att alltid fira midsommar på Tjörn. Det ska bara vara så.
En ny tradition som vi skapade för ett par somrar sedan är att när vi tittar på Morden i Midsomer på TV, så dricker vi te och äter scones. Det tycker vi passar bra.

En avsomnad tradition var att bada i havet på julafton. Det fanns en bastu nere i hamnen, där min mamma bodde tidigare, och på julafton bara skulle man ner i det iskalla vattnet. Jag tror inte att jag egentligen saknar den traditionen, trots att det var skönt efteråt.


Nu över till er!

måndag 7 juli 2008

Kvällspressen rycker ut

Ibland när nyhetstorka råder gör skymningspressen små nedslag i den lille mannens vardag. Ofta handlar det om en person som har utsatts för någon orättvisa. Reportagen brukar vinklas till den grad att det är löjligt. Inga kompletterande frågor ställs. Förstör inte en bra story.
Man måste ju få till en bra text till bilden på den förfördelade med moloken uppsyn sittandes i IKEA-soffan eller ståendes med bister min utanför inrättningen, där orättvisan ägt rum (Se bild nedan!)

GT (Expressen) specialiserade sig under många år (och kanske fortfarande) på att göra reportage om folk som inte hade fått åka med båten till Danmark. Det typiska fotot till artikeln föreställde en tatuerad man med slitet utseende, cigarettfimp bakom örat, plånboken i kedja, stålkam i bröstfickan och vattenkammat hår. Av någon outgrundlig anledning hade Raymond blivit stoppad av fartygsvärden, som felaktigt hade anklagat Raymond för att vara berusad.
Reportern: Men du var helt nykter?
Raymond: Ja, jag hade inte druckit en droppe, jag svär!
Reportern:: Hur känns det nu då?
Raymond: Det känns hemskans ledsamt. Jag hade tänkt åka till Danmark och köpa blommor åt min sjuka mor.

Notera att han har klippt Ica-kortet.

Dagens loser återfinns i Aftonbladet. Det är Karl-Erik Borg som inte fick köpa cigaretter på Ica. Han hade inget leg med sig och trots sin mogna ålder, 64 år, blev han då nekad att köpa sina Marlboro.
Visst är Ica övernitiska i detta läget, men Karl-Erik är inte bara lite sur; han är djupt kränkt.
Här är ett citat ur artikeln: ”Aldrig mer Ica, i fortsättningen handlar jag på Coop. Icakortet har jag redan klippt.”
Min favorit är dock: ”Jag blev ursinnig, jag har aldrig känt mig så förolämpad i hela mitt liv.” Karl-Erik har trots sina modiga 64 år aldrig blivit så förolämpad i hela sitt liv...
På slutet får artikeln en lustig tvist, när Karl-Erik berättar att nu slutar han att röka: ”Hela historien har gjort mig så förbannad att jag beslutat mig för att fimpa för gott, säger Karl-Erik.”
Jag tänker att man förutom att visa leg även skulle tvingas sjunga en aria ur en opera på italienska, göra en frivolt och säga namnet på Jemens stadschef för att få köpa cigaretter. Inte en käft hade fått köpa tobak och djupt kränkta hade de slutat med cigaretter och snus. Folkhälsan skulle öka dramatiskt.

Ett par ord till dig Karl-Erik: Om det stämmer att detta var det ögonblick i ditt liv då du känt dig allra mest kränkt så vill jag gratulera dig. Du måste ha levt ett ganska behagligt liv utan några större förnedringar eller besvikelser.
Men vet du vad? Egentligen tror jag att du är en billig drama queen.

Kändisar och deras papegojor 14

söndag 6 juli 2008

Svar


En riktigt fin fanfar från Balkan går till både Ullah och cecilia n.

Ni gissade väldigt bra och ambitiöst. Dock var det inte riktigt så som jag hade tänkt mig.

Mandela ska ska bort. Han är den enda av de tre som inte har spelat minigolf högt upp i seriesystemet i sitt hemland. Mandela hann inte med minigolfen, när politiken började ta alltmer tid.

1. Vem ska bort?

Hallå där ute i sommaren!

Har ni det bra? Det har jag. Jag sliter mig från grillande, badande, öldrickande och andra viktiga ting för att skriva några rader till er.

Mitt ärende är av nostalgisk natur. Jag vill påminna er om Brasses lilla lek i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ni vet när han plockar fram sin latcholajbanlåda (stavas det så?) och låter de högst motvilliga Eva och Magnus välja vilket djur som ska bort. Deras svar dissas grovt och sedan berättar Brasse, vars figur annars i serien är en aning trög, hur det egentligen ska vara.

Jag tänkte att vi skulle pröva något liknande.
Här nedan ser ni tre välkända ansikten. Från vänster har vi Moder Theresa, Adolf Hitler och Nelson Mandela. Vem ska bort?
Skriv era svar som kommentarer. En internetfanfar väntar vinnaren.

lördag 5 juli 2008

Semester!

Igår kväll gjorde jag en smörgås med lax och en med ett berg av färska räkor toppat med majonnäs. Till det drack jag en kall Hof.
Nu är det semester!

Jag kommer att uppdatera bloggen hyggligt frekvent så fortsätt att titta in!

fredag 4 juli 2008

Nästan ledig

Skinande sol på klarblå himmel. Jag gör min sista dag på jobbet innan fyra veckors semester tar vid.
Lilian är på surt humör och vill inte skriva idag. Jag drar en vits istället:

Nattvarden

Den unge prästen var så nervös inför sin första nattvard så han kunde inte ens prata ordentligt. Inför sin andra nattvard söndagen därpå berättade den äldre ärkebiskopen hur man kunde göra för att slappna av lite. Han föreslog följande: Nästa gång, ta ett par droppar vodka i ett vattenglas och drick det. Du kommer genast att märka hur avslappnad du blir.

Söndagen därpå gjorde prästen som han hade blivit tillrådd och kände genast hur avslappnad han blev. Nattvarden flöt på fint och han stammade inte alls. Efter nattvarden hittade prästen ett brev från Ärkebiskopen på sitt rum.

Käre fader, nästa gång ska ni lägga ett par droppar vodka i ett vattenglas, inte ett par droppar vatten i ett vodkaglas. Jag tänkte berätta om några fel jag lade märke till, så att de inte upprepas nästa söndag:

Den lilla skålen bredvid altaret är inte en toalett.
Försök att undvika att luta er mot statyn som föreställer jungfru Maria och speciellt att krama henne och känna henne på brösten.
Budorden är 10, inte 12.
Lärjungarna var däremot 12, inte sju. Och ingen av dem var dvärg.

Vi hänvisar inte till vår herre Jesus Kristus som "JC and the boys".
Vi hänvisar inte heller till Judas som en "jävla skvallertacka".
Bin Ladenhade ingenting med Jesu död att göra.
Syndarna hamnar i helvetet, inte i hästarslet.
Fader vår skall läsas mot himlen, inte genom att göra vågen.
Den typen som satt i hörnet på altaret som ni hänvisade till som "bögen" och "mögelkäftad transvestit", var jag.

Jag hoppas att dessa saker skall rättas till tills nästa nattvard.

Med vänliga hälsningar Ärkebiskopen

torsdag 3 juli 2008

3 juli 2008

Jag tänkte inte skriva så mycket idag. Nöjer mig med den här bilden som visar omslaget på en tidning som finns, eller kanske inte. :-)

onsdag 2 juli 2008

Ett riktigt skitinlägg

En medbloggare, vi kan kalla henne för bloggprofilen, skriver ett mail till mig. Efter hälsningsfrasen "Jamen tadaaa!" kommer den kryptiska raden "Oj, vänta, bajskris på hemmafronten! Återkommer!"

Det är lite som om vi hade talats vid på telefon och hon behövt avbryta just för att ta hand om en bajskris. "Jag ringer tillbaka."
Detta är ett nytt grepp. Jag får ett mail som skickas mitt under en bajskris. (Hur många av er har fått det?)
Själv kanske jag inte hade brytt mig om att skicka mailet utan bara lämnat datorn för att sedan skriva klart, när bajskrisen väl var avvärjd eller möjligen upptorkad.
Jag inser samtidigt att jag kan ha antagits vänta ivrigt på mailet i fråga, vilket innebär att bajskrismailet sändes som ett slags artighetsmail: "Jag har inte glömt dig men jag har en del bajs att ta hand om här, så jag hör av mig när problemet är löst och när jag har tvättat mina händer länge, länge med starkt parfymerad tvål."

Jag vet att det finns barn i hennes hushåll. Barn är ju inte sällan källa till smärre bajskriser (se mer nedan), men jag tror inte att det finns några blöjbarn kvar hemma hos henne.
Däremot finns det ett avlopp som krånglar har jag läst mig till. Jag försökte bildgoogla på ordet avloppseruption. Ingen träff. På eruption blev det flera träffar. Den här bilden är ganska fin:


Ersätt all lava med bajs så har ni en bajskris. (Nej, jag vet inte hur man praktiskt ersätter så mycket lava med bajs. Det är bara en liknelse!)

Jag försöker minnas mina bajskriser.
Även om det inte är några roliga upplevelser så har de liksom etsats fast i minnesbanken.
En gång drabbades jag av en serie bajskriser i samband med en dunderkur med antibiotika. Magen packade ur totalt. Jag hade dessutom väldigt lägligt prickat in denna kris lagom till en avresa till Australien. Många var tillfällena under resans första vecka, då jag med panik i blicken rusade mot närmaste toalett: "Excuse me, where is the toilet?!"
Den mest minnesvärda gången var nog när vi strosade runt operahuset i Sydney. Plötsligen kände jag att jag akut behövde uppsöka närmaste toa. Jag rusade in i operahuset och hittade snabbt herrarnas. Lyckligtvis var akustiken där inne inte lika bra som i konsertsalen…


Vissa blöjbyten på döttrarna har ju urartat till bajskriser också. Jag tänker speciellt på de gånger då en liten flickhand snabbt har gjort en svepande rörelse ner i det bajsiga underlivet och blixtsnabbt fortsatt upp i ansiktet. Huuu!

Har ni några bajskriser som ni vill dela med er av? Skriv en kommentar i så fall. Ni behöver inte bildlänka. (Ni får inte bildlänka!) Jag tror att vi klarar av att visualisera... bajs.

Prinsessan Lilian bloggar 12


I was having a quiet dinner (Champagne and oysters) when the phone rang. It was Gusty. Apparently he had second thoughts about me launching a new foundation and the suggestions I had in mind.
"Whatever you pick will make us look stupid, Lilian", he said.
"Ordinary people would understand that we're running a scam business. They would see through your foundation and through the idea of having a monarchy in a democratic country. There might be calls for a republic. I would have to get a straight job. For crying out loud!"

I could hear him sobbing, so I decided to scrap my foundation plans.
"Well, we can't have that, I guess" I answered him. I also like my privileges and I don't want to ruin anything. You know: Champagne should be cold, dry and preferably free.

However, there was still the problem with Maddy and her additional trips to the Côte d'Azur. Would I have to open my own purse? My clever Gusty promised to take care of it the usual way: Through the accounts in the Cayman Islands. Good job!

So there I was, sitting alone, nursing a glass of Champagne and wondering what I possibly could do with my life.
Silly me! I don’t know why it was so important to start a new foundation. I already have a freaking foundation! I realized that it was time to breathe some new life into Prince Bertil and Princess Lilian Sports Foundation.

God, it's already been 30 odd years since we started that foundation. I remember sitting with Bertie in the garden of Villa Solbacka talking about what kind of foundation we'd like to run. Our gardener, one cheeky bastard, suggested that we'd do something for starving children in Africa. Bertie and I laughed really hard for several minutes. Then we looked at each other and started laughing again. Good old Bertie even had tears coming out of his eyes.

After firing the gardener we settled for sports. That way Bertie could maintain his profile of someone who was interested in sports and got free tickets to the Olympics and all that, and I would have plenty of opportunities to take a closer look at gorgeous athletics. (I never told Bertie about that, but never mind.) Everybody was happy!

When Vicky grew up to be the understanding and caring woman she is, she also refused to have anything to do with starving kids and launched her sports scholarship presented every year at her birthday.
I must say that I'm a bit miffed about her handing out her sodding scholarship to all great men and women within the field of sports. I mean, who's left? Who would get this year's shit-load of cash from Prince Bertil and Princess Lilian Sports Foundation?

Earlier today I was thinking about sailing, which is a great sport available for everyone, but I couldn't come up with any names.
By the way, did you know that you might have to wait for 20 years in Göteborg before getting a place at the moorings where you can park your yatch? I'd say the situation is nothing but horrible. When are the politicians in that silly city going to do anything about that? Rich people will take their money and move elsewhere. How would you like that, you effing Westcoast-lefties?

Anyway, I really don't feel like looking around anymore for candidates. I hear my driver is starting up the limo outside. I'm off to NK for some serious shopping. So here goes:


These guys won. I don't know their names, I don't know where they're from and I don't know what they're up to (or into). Somehow I'm still going to send them a check.

Do you think I'm a nutcase? I couldn't care less.
I'm a princess you know, and what a say goes!

Luv,
Lil

tisdag 1 juli 2008

Ännu ett hejdå

Jag var på lunch med en kollega/kund idag. Hennes kontrakt kommer inte att förnyas och mitt är ju också avslutat.
Vi konstaterade båda att Företaget inte är ett speciellt roligt ställe att arbeta just nu och att vi båda kommer att klara oss bra ändå, men samtidigt är det trist att behöva sluta med tanke på alla kontakter som man har skaffat sig.
Vi strödde komplimanger över varandra; hur roligt det har varit att arbeta tillsammans och att vi kommer sakna varandra. Jag kommer dessutom att sakna att prata tyska med henne. (Sie kommt aus Bayern.) När vi dricker kaffe så är det tyska som gäller men när vi pratar jobb så är det engelska.
Ja, ja, vi bytte mailadresser i alla fall.

Lilian säger att hon skriver på något. Vi får se när hon orkar maila över det.

Solen skiner ute!

En uppkastning från 80-talet

Kollegan har radion på. Det är en reklamkanal som står på. Erica Johansson fd friidrottare pratar musikminnen. Det är 80-tal som gäller. Hon talar sig varm för Trance Dance, Michael Bolton, Rick Astley och minns med välbehag en konsert med Michael Jackson. (För övrigt stod scenen på samma ställe som huset på Eriksberg som jag bodde i tills för ett halvår sedan. Detta säger förstås Erica inget om.)

Just innan reklamen konstaterar hon att Orup är lika bra idag som han var då. Kollegan och jag skrattar högt. Ja, han är lika "bra" nu som då!

Jag sträcker mig efter CD:n med Porcupine Tree.