Mitt sår

Ni som äckelmagade eller inte är överdrivet intresserade av elaka sår kan sluta läsa här.

Mitt sår på höger armbåge från häromdagen blev inte alls bra av en natt under plåster. När jag skulle lufta såret eftermiddagen därpå hittade jag en röd-gul gegga där under. Området utanför såret var ilsket rött och kändes varmt. Aj då! (I dubbel bemärkelse)
Jag försökte hålla armen still så gott det gick under gårdagen. Sträckte jag på den så sved det till. Böjde jag den helt så sved det till. Vid båda rörelserna läckte det ut äckligt gegg.

Vi åkte till Tjörn där bl.a. min pappa och lillebror var. De kom med uppmuntrande tillrop:

Bror: Oj du. Det där ser inte bra ut!
Jag: Nej, det är synd om mig.
Far: Jag tänker på kallbrand.
Jag: Tack! Nu känns det genast bättre.
Bror: Du vet väl att om det dyker upp röda strimmor så är det blodförgiftning?
Jag: Ja, man har väl läst Emil.

Jag sov dåligt inatt. Dels så hade jag mina snarkande döttrar i samma rum, dels så var det varmt och dels så funderade jag på hur livet skulle te sig med en arm.
Jag skulle nog kunna fortsätta blogga, men det vore kanske värre med arbetet (IT-konsult). ”Killen är nog duktig men han lär ju inte kunna jobba på som vanligt med bara en hand. Vad säger du, har han en gripklo istället? Nej, jag tror inte att vi är intresserade. Ni får allt skaka fram en annan.”
Gitarrerna hade stått orörda. Jag hade nog kunnat ha kvar ormarna, men jag hade nog behövt hjälp lite då och då vid hanterandet av dem.
Kort sagt: Det vore bäst om jag fick behålla min högra arm.

Idag på morgonen så såg det trots allt bättre ut. Det röda såg inte lika ilsket ut och det gjorde inte lika ont. Dock var det inte bättre än att det började läcka när jag stod i kön till kassan inne på Statoil. Ett kungarike för en bit papper!
”Kolla den i övrigt så stilige killen där borta. Är han måhända leprasjuk?”
”Mmmm, titta på hans vinnande leende. Synd att han lär vara på väg till någon spetälskekoloni på någon ö långt ute i havsbandet.”

Nu på kvällen känns det ännu bättre. Det finns hopp om en framtid med två armar… ;-)

Nu har jag rotat fram en pre-blogg dagboksanteckning från förra sommaren. Enjoy!



Min bror och jag åker alltid ner till Sweden Rock Festival och på senare år har vi med ålderns rätt skippat tältet och hyrt husbil. För att det inte ska blir alltför kostsamt brukar vi ta med oss ett par kompisar.
I år fick vi ett sent avhopp. Brorsan fick då tag på en arbetskompis som var intresserad av att åka med. ”Han har förresten bara en arm.”

Okej, tänkte jag. Hur hanterar man det? Frågar man honom bums hur det kommer sig att han bara har en arm eller låtsas man som ingenting? Väntar man kanske till sent en kväll efter en massa öl innan man tar upp ämnet? Tänk om det är höger arm som saknas; ska man skaka hand med hans vänstra hand då eller struntar man i att skaka hand helt och hållet? Frågorna hopade sig.

Vi hade inte mer än parkerat husbilen förrän en herre av sydländsk härkomst hänger sig ur från sin korvvagn och vrålar: ”Krabben, krabben! Ja du där! Var har du gjort av din arm?”
Leffe, som han hette fann sig snabbt: ”Ja helvete, var är den? Kan du hjälpa mig att leta?”

Väl inne på festivalområdet kommer en kille från England fram till Leffe och börjar prata. Jag traskar iväg för att köpa något att äta. När jag kommer tillbaka frågar jag Leif vad han ville.

Leif: Han ville snacka lite om Def Leppard.
Jag: Men du gillar väl inte sån skit?
Leif: Nej för tusan.
Jag: Men varför gick han på dig om sånt skräp då?
Leif: Därför deras trummis bara har en arm…