Svisch, duns, aj!

Plats: Lek- och buslandet i Göteborg
Tid: Igår eftermiddag

2-åringen och jag har, på hennes begäran, klättrat genom labyrinten ända upp till rutschbanan, som är ett täckt rör som går hela vägen ner. Nu när vi står där på toppen så har hennes iver förbytts till tvekan; en tvekan som är på väg att övergå till vägran.
Bakom oss växer kön med barn som när sugna på att åka. Jag gör ett sista övertalningsförsök men får ett väntat nej.
Alternativet att försöka tränga oss tillbaka samma väg som vi kom är uteslutet. Det skulle inkludera nedtrampandet och undanknuffandet av helt oskyldiga barn. Istället tar jag dottern i knäet och sätter mig i rörets mynning.
Med ett ”Nu åker vi!” hasar jag mig över krönet. Vi uppnår snabbt ljusets hastighet efter första guppet. Andra och tredje guppet mer eller mindre flyger vi över. När vi kommer ner så åker vi ut som skjutna ur en kanon ett par meter och landat turligt nog på en madrass. Oturligt nog så är det en galonmadrass. Ändan tar största smällen och det är ju bra, men båda armbågarna liksom sladdar till på underlaget. Det bränns!
Under mycket ojande och stönande reser jag mig upp och konstaterar att ett område stort som en femkrona har skavts av från höger armbåge. Det blöder inte. Det svider. Det svider mycket.

Det fortsatte att svida hela natten; jag vaknade stup i kvarten av att jag stötte emot något. Idag på morgonen satte jag på ett plåster. Det kanske kunde skydda lite. Det gör det nog men det svider också. Jag funderar på att ta av mig plåstret men det där ritschet, som väntar, får mig att avstå. Jag inbillar mig att en del av den klistriga ytan har hamnat i det vätskande såret.
Till råga på allt så har jag idag ont i halsen och en lättare feberkänning.

Ja, det är synd om mig. Imorgon får det allt kännas bättre.