Sanningen om Saltkråkan

I början av 90-talet, när jag var på tillfällig visit i Stockholm, passade jag på att besöka en jazzklubb på Söder. Jag skulle möta några vänner där, men de hade blivit försenade. Jag satte mig i baren för att vänta in dem. Jag är ingen stor vän av jazz men den kvällen spelades bra musik. Kanske var det också själva inramningen som gjorde det; trångt, rökigt och en personal som alla bräkte på sydstatsdialekt.
Man hade sagt mig att Astrid Lindgren av alla människor, brukade gå dit. Hon gillade jazz och tyckte att maten var bra där. Jazzklubben var också ett ställe, där hon slapp mammor som ville att deras barn skulle hälsa på tanten som skrivit Emil och Pippi. ”Lämna henne ifred”, hade man sagt mig. Hon är där för att njuta av musiken som alla andra och inte för att prata barnlitteratur eller skriva autografer.

När mina kompisar fortfarande inte hade kommit beställde jag min andra öl och tittade irriterat på klockan. ”Försök nu slappna av lite, min vän”, hörde jag en röst säga. Det var Astrid. Utan att jag sett det hade hon slagit sig ner bredvid mig i baren. I munnen satt en cigarett och i glaset hade hon något elakt som hon smuttade på.

”Nästa band går på först om en timme så du får allt ha lite tålamod.”
Jag berättade att jag väntade på vänner som inte verkade dyka upp. ”Vi kan prata lite under tiden”, kom svaret.

Jag kände mig väldigt hedrad men samtidigt blyg. Vad diskuterar man med världens mest kända barnboksförfattare, vars böcker och filmer man är uppvuxen med? Efter en stunds prat om vädret och hur hård attityden hade blivit i Stockholm, så tog jag mod till mig och frågade lik förbannat om en av hennes filmer. Eftersom jag är musikintresserad så kunde jag inte låta bli att undra om, hur man hade kommit fram till att musiken till Saltkråkan skulle låta som om den spelades av en grupp konstmusiker som gick på amfetamin.
Astrid tog inte illa upp utan skrattade ett hest skratt, tände en cigarett och blåste rök i ansiktet på mig. ”Ha ha, det där var mer eller mindre mitt i prick. Köp mig en öl så ska du få höra sanningen om Saltkråkan!”
”Visst, vad vill du ha?”
”Vad som helst bara de serverar det i en stövel”, svarade Astrid.
Men något girigt i blicken tog hon sig en ordentlig klunk ur ölstöveln, när den ställts framför henne. Strykandes bort ölmustaschen från överläppen började hon sedan berätta:

Saltkråkan som alla känner den var inte så som jag tänkte mig den från början. Jag hade redan övervakat den första filmatiseringen av Bullerbyn. Jag tyckte att den hade blivit riktigt bra men nu ville jag göra något diametralt annorlunda. Jag fruktade för att fastna i ett världsfrånvänt fack med äppelkindade ungar, somrar som aldrig tar slut och återbesök i min barndom. Du ska komma ihåg att vi var några år in på 60-talet också. Folk började bli medvetna om vad som hände ute i världen. Kennedy hade skjutits i Dallas, Vietnamrörelsen låg i startgroparna, Beatles hade slagit igenom och pojkar här i Stockholm lät håret växa. Jag vill så gärna hoppa på det tåget.
När SF (Svensk Filmindustri) hörde av sig och undrade om jag ville skriva direkt för TV, så bestämde jag mig för att det skulle bli ett modernt nutidsdrama. Jag satte mig en vårdag vid skrivmaskinen och började på manus. Titeln hade jag redan haft klart i några veckor: ”Saltkråkan – återkomsten.”

Jag tänkte mig att Tjorven och Stina skulle vara några år över 20 och bo i Köpenhamn. De skulle ägna sig åt småbrott för att finansiera sitt missbruk. En ouppklarad skuld med en langare (i den rollen tänkte jag mig Per Oskarsson) och att polisen var efter dem, gjorde att de bestämde sig för att bege sig till Saltkråkan, där Tjorven var född och uppvuxen. Båtsman skulle här ha en viktig roll i transporten av diverse illegala substanser in i Sverige. Lätt skakig av abstinens och med svettpärlor i pannan skulle Stina viska till Tjorven:

”Båtsman för helvete! Vi låter Båtsman svälja kondomerna med knarket i!”
”Bra tänkt, Stina! Sedan bär det hem till Saltkråkan. Vi ska sälja trippar till hela jävla skärgårn’. Vi kommer att bli stenrika!”

Väl tillbaka på Saltkråkan skulle allt vara förändrat. En ny familj, som flyttat ut från stan, styr ön med järnhand. Överhuvudet, Farbror Melker har tagit över ett par sommarstugor och styr därifrån sitt imperium. Malin är öns bordellmamma och tvingar Teddi och Freddi att sälja blåsjobb till sommargäster och fiskargubbar.
Johan och Niklas har öppnat spelhåla nere vid vattnet i en sjöbod. Jag hade faktiskt kontakter med Hasse och Tage om deras eventuella medverkan som dörrvakt respektive croupier. Deras namn hade jag klara; Ruskprick och Knorrhane. Dessa fick de behålla, när de sedermera spelade med i den sista Saltkråkefilmen.
Pelle ansvarar över beskyddarverksamheten. Tjorvens pappa Nisse blir hårt ansatt av Pelle: ”Tråkiga saker han hända din butik. Till en börja med blir det fel på leveranserna. Mjölpaket som du beställt hamnar på en annan ö. Väggklockan inne i affären drar sig några minuter i timman. Allt färre av dina kunder har jämna pengar. Sedan börjar illrar bryta sig in nattetid för att stjäla. Slutligen brinner hela skiten ner. Lika bra att du halar fram fyra långsjalar om du vill slippa tråkigheter. Vi Melkerssons kommer att ta hand om dig.”
Skrållan skulle även i denna version vara mycket ung, men hennes äldre syskon och farbror Melker hoppas att hon på sikt ska kunna sköta narkotikaförsäljningen i deras del av skärgården.

Ett mindre gängkrig bryter ut kort efter flickornas återkomst. Gubben Söderman och farbror Vesterman hyrs in som torpeder av Tjorven och Stina. Lyckligtvis kommer ingen till skada och de två fraktionerna sluter fred under en osedvanligt uppsluppen kräftskiva. Lagom till avecen enas man om att Melkerssons ska få sköta prostitution och gambling, medan Tjorven och Stina skall styra narkotikaförsäljning och utpressning.
Att de båda familjerna blir vänner var väl i och för sig ett ganska trevligt slut, men jag kände samtidigt att det kanske var lite opassande att antyda att brott lönar sig. För att undvika detta och dessutom ge lite framtidshopp, så tänkte jag låta Skrållan i slutscenen fylla i ansökningshandlingar till högskolan, där hon ska studera genusforskning i ett jämförande perspektiv.

Genom vänner hade jag kommit i kontakt med Ingemar Bergman. Efter att ha sett mitt manus lovade han på stående fot att regissera filmen om Saltkråkan. Jag visste knappt till mig av lycka. Detta skulle kunna bli en internationell film. Jag kunde se mig själv med ett glas bubbel nere på festivalen i Cannes.
Bergman och jag slöt vår konstnärliga pakt med sill och nubbe ute på lokal en solig eftermiddag i mars.

Jag minns att det regnade den dagen, när jag tog trådbussen ut till SFs kontor. Jag hade dagen innan budat över manuskriptet till dem och nu var det dags att träffas för att diskutera när inspelningarna skulle starta, casting och hur stort mitt honorar skulle bli. Trodde jag…
Jag kände stor tillförsikt, när jag stegade in i receptionen. Detta skulle bli succé och det skulle bli min succé; mitt steg in den moderna, progressiva filmen. Tyvärr tyckte SF annorlunda. Jag fick inte ens träffa VD:n utan någon biträdande marknadschef.

”Fru Lindgren, detta var inte riktigt det vi hade tänkt oss”, inledde han. Därefter följde en längre tirad om SFs ambition att muta in barnfilmsträsket en gång för alla. Denna otrevliga man menade att jag hade förväntats låta Saltkråkan bli en naturlig fortsättning på Bullerbyn. Jag försökte hävda min konstnärliga frihet, men förgäves.
”Det vore väl synd att grisa ner sitt namn på detta viset, fru Lindgren? Jag kan avslöja att det ligger ett par långfilmer med Pippi i potten. Amerikanerna har bestämt sig för att skicka en man till månen i slutet av 60-talet. Vi vill filmatisera Pippi. Var nu resonlig och skriv om manuset.”
Han avslutade mötet med att säga att jag hade en vecka på mig.

Här stannade Astrid upp och tog en djup klunk ur stöveln. Medan hon kramade ett paket röda Prince så att knogarna vitnade fortsatte hon:

Visst, jag hade Pippi, Bullerbyn och några andra böcker under bältet men vad gällde filmer var jag fortfarande novis. Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan jag kunde linda dom skithögarna på SF runt mitt lillfinger. Succéerna med Pippi och Emil skulle få dem att kyssa marken som jag beträdde.
Nu var det dock 1963 och jag skyndade mig hem till skrivmaskinen och skrev om skiten. Repliker som ”Jag ska slita ut tarmarna ur dig och använda dom som hopprep” ersattes med ”Far ända in i baljan”. ”Skit ner dig, ditt pundarsvin!” fick jag ändra till ”Nej, kyss mig!”

En vecka senare var jag klar. När jag lämnade in slutversionen av manuset hade jag på försättsbladet ersatt ”Saltkråkan” med ”Snorkråkan” i en sorts tyst protest. Det kommenterades inte av någon och bara några dagar senare påbörjades castingen.

Jag hade sedan att bege mig ner till Fårö för att visa det nya manuset för Bergman och försöka få honom att stanna kvar i projektet. Vi satt ute på hans terrass i smakfulla rottingmöbler och drack flädersaft och åt kex. Han fick manuset i sina händer och började läsa. Det kändes symboliskt att solen gick i moln samtidigt som Bergmans ansiktsuttryck gick från nyfiket intresserat till vansinnigt argt.
– Vad i helvete är detta, Astrid!? röt han åt mig och slängde manuskriptet till marken. Jag försökte förklara att jag inte hade haft något val.
– Val? Klart att du hade. Men du tar hellre SFs judaspengar, förstår jag.
– Men snälla Ingemar, kan du inte tänka dig att regissera Saltkråkan? Vi har fått en ganska väl tilltagen budget. Vi skulle kunna ta in lite kända namn. Kanske Jarl Kulle skulle kunna göra Farbror Melker?
– Astrid, jag skulle hellre suga fuktiga fisar ur röven på en kamel än att regissera den här vämjeliga dyngan!
Därefter spelade vi en omgång minigolf på hans privata bana innan jag var tvungen att åka för att hinna med båten till fastlandet.
Dagen efter ringde jag Olle Hellbom, som utan att tveka åtog sig ännu en inspelning (det skulle bli fler) med barn och djur.

Här var jag tvungen att avbryta: ”Men musiken då? Varför blev den så utflippad?”

Jo, det berodde på att jag på eget bevåg hade anlitat Ulf Björlin och hans orkester. Jag hade också varit i kontakt med Simon Brehm, en skön jazzkille, men han var redan uppbokad som orkesterledare för Hylands Hörna under en lång tid framöver.
Björlin fick relativt lösa tyglar. Jag hade gett honom en råkopia av det första manuset och bett dem att mer eller mindre improvisera fram musiken.
Under en vecka i Karlaplansstudion spelade vi in. Instruktionerna från mig och Björlin kunde låta: ”I denna scen drar Pelle blankt, när Tjorvens mamma har sökt upp honom för att försöka kräva tillbaka beskyddarpengarna.” Eller: ”Här kommer Tjorven hem från Nyhavn med en kaka nyinköpt röka. Spela först glatt och livligt för att gestalta hennes och Stinas förväntan. Efter hand ska ni spela alltmer adagio och till sist largo för att spegla haschets inverkan.”
Det var roliga sessioner. Musikerna var ett brokigt gäng men de var alla väldigt ambitiösa och ville få musiken till Saltkråkan så bra som bara möjligt. Jag hörde från en av saxofonisterna att några i orkestern hade nyttjat vissa illegala preparat för att komma i stämning. Ulf Björlin hade tittat åt andra hållet. Kanske gick han också på något. Dessutom så orkade man arbeta långt in på småtimmarna, vilket var värdefullt när svåra passager skulle sättas.

När sedan jag en tid senare tvingades att skriva om manuset stod jag där med musik till ett annat helt annat manus. Det kändes lite synd att slänga inspelningarna på tippen, så jag tog mod till mig och meddelade Svensk Filmindustri att jag hade soundtracket till Saltkråkan klart och att jag behövde 2500 att betala Björlin och pojkarna. I själva verket hade de nöjt sig med 1500 kronor, men för den extra tusingen tog jag ut dem på en krogkväll som de sent skulle glömma. Det tyckte jag att SF var skyldigt mig efter allt tjafs om manuset. Musiken blev ju dessutom väldigt modernt cool. SF betalade utan att blinka.
Lustigt nog blev de översvallande nöjda med den hispiga flummusiken och försäkrade sig genast om att Björlin skulle finnas tillgänglig för kommande filmer i den händelse att första Saltkråkefilmen gick bra.

– Du menar att när Tjorven gullar med Båtsman så är musiken man hör i själva verket skapad som bakgrund till slagsmål, knarkaffärer och polisraider, frågade jag.
– Ja så var det, fnissade Astrid.

Samtidigt hördes ett pianointro från den lilla scenen. Bandet hade börjat spela och det omöjliggjorde ytterligare konversation. Jag tog Astrid i hand, tackade för pratstunden och avlägsnade mig.

Nu nästan 20 år efter mitt samtal med Astrid, när mina barn tittar på Saltkråkan, kan jag inte låta bli att le åt den hysteriska musiken. Jag vet ju varför den låter som den låter.
Jag sörjer dock inte att Astrid Lindgrens första manus inte filmades. Saltkråkan blev ju bra som den blev, eller hur?