Spyor, öl och Yes

Hej på er, fredagslovers!

Vinterkräksjukan verkar ha blåst över för den här gången. (Peppar, peppar!) Det var bara 3-åringen som drabbades och kräkningarna var inte fler än fyra stycken. Nu äter hon som vanligt och bråkar med storasyster.
Dock är det ju inte själva spyorna som är det värsta. Inte heller är det efterspelet med dusch av olyckligt barn och avsköljning av kräkiga sängkläder. Det är väntan på nästa kaskad.
Man är ju på helspänn konstant. Det spelar ingen roll om man är vaken eller sover. Själv stationerades jag inne i 3-åringens rum på natten för att snabbt kunna hålla en potta under hakan på henne i den händelse att de typiska tecknen på en förestående uppkastning visade sig.
Följaktligen vaknade jag femtioelva gånger under natten av de oskyldigaste snarkningar, hostningar och diverse smågnäll. Endast en gång var det skarpt läge och då var hon vänlig nog att förvarna med en rapning.
Nu är ju inte inkubationstiden för vinterkräksjuka inte riktigt över (peppar, peppar!), men på något lustigt sätt känns det som att jag har klarat mig.
Imorgon är det Yes på Lisebergshallen och innan dess ska vi träffas några stycken ute på lokal för att diskutera musik och smaka lite försiktigt på en öl eller två. Det ska bli mycket trevligt.

Ja, jag inser att jag just har krattat manegen för ett katastrofinlägg i stil med: ”Men just när de spelade första låten kände jag ett plötsligt obehag i magen; ett obehag som skulle sluta med en kaskad under Steve Howes solo.”

Jag tar den risken!

Förresten fanns det på Tasmanien ett öl som hette Cascade. Det smakade mums i eftermiddagssolen efter en lyckad dag ute i fält med fynd såsom snöskinkar och tigerormar.

Rapport från en spyhink - 2009 edition

Man behöver inte vara virolog eller matematiker för att inse att nu är ett par viktiga event i fara. Vinterkräksjukan har nämligen drabbat oss.
Den valde 3-åringen först; hon började kräkas inatt och fortsätter idag på förmiddagen. Resten av oss håller avståndet och är noga med handhygienen.
Naturligtvis känner man efter lite extra. Oj, nu känns det lite lurigt i magen. Är jag förresten inte lite yr?
Trots allt så är som sagt några roliga händelser i farozonen. 3-åringens medverkan i morgondagens luciatåg på dagis har redan frusit inne, och det är extra trist med tanke på att hon hade bespetsat sig på att ha pepparkakskostym och luciakrona. Jag befarar att hon nästa år är alltför streetsmart för att komma på den idén igen.
I förlängningen kan vi andra i familjen komma att drabbas. 6-åringen kan komma att missa julfesten med klassen och jag kan, hemska tanke, missa Yes på lördag.

Samtidigt får vi vara glada att det inte är kotletthostan.

Ditt kräk blir mitt kräk

Och nu har den ystra cirkusen, som även går under namnet Vinterkräksjukan, kommit hem till oss. Jag är inställd på att inom några dagar prata i porslinstelefonen.

Inställd är också resan till Skåne. Nåja, Skåne ligger väl kvar. Det gör det va?

Sjuk

Det finns situationer då det är läge för att bli sjuk. Det kan t.ex. vara när man är hemma och inte har något akut som måste ordnas på jobbet dagen därpå. Helst ska det vara en dag då man är helt ensam hemma hela dagen för att få störst chans till lugn och ro. Är man riktigt sjuk kan det dock vara bra om någon är hemma för att kunna hämta saker som tidningen, en kopp te, laptopen och lite andra saker som kan få dagen att bli någorlunda acceptabel. Sedan finns det ju dom dagar så man bara ligger i koma och bara vill vara ifred.

Här följer ett par exempel, tagna ur min verklighet, när det inte är läge att bli sjuk.

Exempel 1
I söndags var jag, som läsare av denna blogg vet, i Stockholm över dagen på bröllop. Det skulle komma att sluta i katastrofens tecken, om man så säger. Dock inte av tidigare befarad anledning.

Jag trodde verkligen inte att yngsta dottern hade vinterkräksjuka. Ok, hon kräktes ett par gånger på fredagskvällen och sedan ytterligare en gång på lördagskvällen, men var pigg och på bra humör under lördagen. När man få vinterkräksjuka så blir man ju för tusan helt utslagen, men hon skojade på som vanligt. Till råga på allt så var vi på barnkalas under lördagseftermiddagen. Vad jag eventuellt såg till att min dotter delade med sig av där sorterar in under brott mot mänskligheten...
Till saken hör att hennes storasyster ofta hade enstaka kräkningar strax efter sänggående i samband med förkylningar. Antagligen svalde hon för mycket slem och spydde sedan upp det. Då yngsta dottern varit förkyld i ett par veckor så trodde jag att det var en repris av vad storasyster brukade göra.
Därför var det utan farhågor som jag lämnade över till barnvakten, min mamma, på söndagsmorgonen och flög till Stockholm.

Allt gick bra till att börja med, ja över förväntan. Själva dopet var det roligaste jag varit med om i en kyrka. Då pappan har grekiskt påbrå var det en grekisk-ortodox ceremoni med mycket inlevelse, långa haranger med mässande på gammalgrekiska, rökelser, dopp av hela barnet förutom huvudet, rökelser, klippandet av en hårlock från barnets huvud, klädbyten (Varken präst eller barn hade samma kläder på sig, när allt var färdigt. Dom bytte dock inte med varandra, bör kanske tilläggas.) Efteråt fick vi dessutom veta att en anledning till att det hade varit en lång ceremoni var att den lilla hade konfirmerats också. Det var en rolig, stämningsfull och vacker tillställning!

Det var efter den fantastiska, grekiska buffén på den trevliga kvarterskrogen som saker och ting med ens blev mycket obehagliga. Lagom till när ringdansen kom igång till musik från hemlandet började det kännas lite olustigt i största allmänhet. När sedan någon sa att nu blir det kaffe och tårta så visste jag med ens att jag inte skulle ha. Jag började kallsvettas och det snurrade i skallen och magen… magen kändes inte bra. Jäklars!
En ström av tankar for genom mitt huvud. Hur många människor hade jag inte skakat hand med? Hur många hade jag inte kramat? Men inte hade jag väl rört barnet? Jodå, henne strök jag över kinden. Jäklars!
Det är också en väldigt speciell känsla att veta att man det är flera timmar, en flygresa och en stunds bilkörning mellan mig och sängen. Det fanns ju ingen chans att stanna i Stockholm. "Ehm, jag har vinterkräksjuka. Kan jag få sova hos er?" Knappast…
Vi gjorde en snabb sorti från festen och fick tag i en taxi. I bilen ut till Arlanda satt jag med händerna hårt kramandes en påse.
Väl inne på flygplatsen placerade jag mig strategiskt nära en toalett och väntade… och väntade… och så! Tvi vale!

Efteråt känns ju allt lite bättre för en stund och som tur var så var det dags för boarding också. Ungefär halvvägs kände jag hur oron i magen tilltog igen. Inte långt därefter kom spännfastsäkerhetsbältet på igen och jag funderade på hur det skulle bli nu om jag skulle behöva spy igen. Skulle jag sitta kvar på min plats och nyttja en spypåse och vomera inför en nära nog fullsatt kabin, eller skulle jag trotsa skyltar och flygvärdinnor och rusa in på toaletten?
Jag klarade mig faktiskt. När vi tog mark så tog magen ett skutt men jag lyckades hålla igen. Det kändes som en evighet innan vi rullat fram till gaten och vi blev avsläppta. Jag försvann till närmaste toalett och pratade i porslinstelefonen igen.

Jag klarade bilresan hem också även om det var en resa som var mindre lämplig. Jag var nog inte helt i form för att köra bil.

Sju timmar efter att jag börjat må dåligt så rasade jag i säng. Där låg jag hela dagen efter och ytterligare en dag. Idag är jag på jobbet, vilket osökt för oss till:

Exempel 2
Ja, eftersom jag kände mig i hygglig form så kunde jag inte med att stanna hemma en dag till utan åkte till jobbet imorse. Nu sitter jag är och känner mig yr och svagt illamående. Jag tror väl inte att jag kommer att spy men det känns ju lagom skoj att jag är här och smittar ner ännu fler. Jäklars!
"Ska du med och luncha?"
"Öh, nej tack."

Om en stund ska jag ju dessutom köra bil igen och nu är det i rusningstrafik och inte på trafiktomma vägar som häromnatten.
Jag vill ligga i min säng nu!