Foyle och kaprifolen

I hopp om att hitta ett substitut till Morden i Midsomer tittade vi i tisdags kväll på Foyle’s War. För de oinvigda kan jag tala om att det är en engelsk deckarserie som utspelar sig under andra världskriget. Foyle är Detective Chief Superintendent, vilket är en väldigt kort och snärtig titel, vid Hastingspolisen. Han löser mordgåtor, inte sällan med anknytning till det pågående kriget.
Jag såg ett avsnitt för ett par år sedan men tyckte inte att det var så intressant. Jag kom ihåg varför när jag tittade häromdagen.

Det var nämligen så väldigt uppenbart vem som var skurken. Uppgifter om var de allierade tänker bomba den närmaste tiden läcker på något vis till tyskarna. En av bifigurerna är en tysk(!) präst.
Visst hade det varit skoj, om det inte var den tyske prästen, som låg bakom de tre morden, som Foyle hade att lösa?
När slutet av avsnittet närmade sig; vem stod inte där med en Lüger riktad mot vår Detective Chief Superintendent? Javisst var det tysken. Surprice, surprice!

Jag önskar nästan att han hade skickat iväg ett välriktat skott mot Foyle, och därmed kommer vi till min andra invändning. Maken till färglös huvudperson har jag sällan skådat. Det enda ansiktsuttryck som han visar upp under 90 minuter är "sammabiten". Varje replik som levereras är sammanbiten. Han konverserar sammanbitet. Han dricker te sammanbitet. Han åker bil sammanbitet.
Jag inser att manus och regissör bär stor del av skulden för att Barnaby framstår som sprallig i jämförelse, men jag menar att man hade kunnat låta en figur utsågad i playwood spela ta huvudrollen och få ett liknande, om inte bättre, resultat.

Fanns det då inget positivt att rapportera? Jo, jag gillar Foyles sidekick (chaufför) Samantha Stewart, som både är snygg och lite rolig. Skådespelaren som gestaltar henne heter, och håll i er nu, Honeysuckle Weeks! Ett sånt namn! Tänk att behöva sträcka fram handen och presentera sig som Honeysuckle Weeks. Tänk att det fanns två vuxna, mentalt friska (Det vet vi inte med all säkerhet, men låt oss anta det) som var helt överens om att Honeysuckle var ett alldeles utmärkt förnamn till deras lilla flicka och att det gick utmärkt ihop med efternamnet Weeks.

Ja, det är nu som ni ska säga: ”Jag har faktiskt två kompisar och en kusin som heter Honeysuckle.”

Trädocka till vänster - kaprifol till höger.

En annan kaprifol.

Det är dock inte omöjligt att namnet faktiskt inte är så sällsamt hemma i England. Det betyder nämligen kaprifol. I den engelsktalande världen, och speciellt i Storbritannien, har man ju för vana att döpa barn efter växter: Rose, Hyacinth, Basil, Ginger etc.

Men ändå… Honeysuckle Weeks!

Ingen respekt i Midsomer

Här hemma följer vi troget Morden i Midsomer. Som jag skrev förra sommaren har vi dessutom som tradition att äta scones och dricka te framför tv:n när det sänds.
Jag tycker att årets avsnitt håller ganska hög kvalitet och det är synd att det bara är ett avsnitt kvar. Är det någon som vet varför det bara är fyra episoder i år? I vanliga fall brukar det väl vara sex stycken?

Något som har förvånat mig genom alla år som folk har tagits av daga i parti och minut i grevskapet Midsomer är hur respektlösa engelsmän är när polisen vill förhöra sig (och dem) om ett och annat. Barnaby och hans side-kicks tvingas ofta småspringa efter folk in i växthus, ut på åkrar och in i ladugårdar för att få svar på viktiga frågor såsom "Var befann ni er när Mr Baxter fick en yxa i bakhuvudet?" eller "Hade miss Smith skrivit ett testamente innan sitt plötsliga frånfälle?"
Om polisen hade tilltalat mig så hade jag släppt allt jag hade för händer. Hade polisen velat prata med mig om ett mord så hade jag inte promenerat in i en antikaffär och tvingat konstapeln att lufsa efter mig.

En sak som stör mig betydligt mer är att Barnaby numera rattar en Volvo. Det är fanimej lågt. Det är som att hänga en leksaksbanjo om halsen på Eric Clapton eller som att servera partygrillare med bröd på Nobelmiddagen. Skärpning!

Översättar-Helena skriver roligt om vem som i själva verket ligger bakom samtliga mord i Midsomer.