måndag 26 september 2011

Och i ett förvirrat ögonblick…

Klicka för större bild..

… dröjer sig delar av personalmatsalens meny kvar på min skärm, trots att jag släckte ner dess fönster för tre sekunder sedan.
En kort stund får musikinstrument och bratwurst samsas om min uppmärksamhet.

Det är snurrigt men ganska vackert.

torsdag 8 september 2011

Blogg tillbaka!

Hej på er!

Jag har just pratat med redaktören på Australienbloggen. Han ber mig hälsa att han nu är tillbaka från sin väl tilltagna sommarsemester och publicerar artiklar igen.
Speciellt den om Kangaroo Island är han nöjd med.

”Fast den blev lång som ett godståg.”

torsdag 1 september 2011

Tidningsrubrikerna blir alltmer knepiga att förstå


Jag fattar inte vad Plura egentligen vill. Önskar han avtjäna straffet inne i en kondom? Varför i så fall?

onsdag 24 augusti 2011

En perfekt morgon eller kanske inte...

Ett par tre morgnar i veckan lämnar jag på dagis/fritids. Eftersom det åldermässigt är en viss spridning på barnen och Kungälvs kommun (nötter) inte tycker att det är någon prioriterad fråga att placera syskon på samma avdelning eller ens på samma dagis, lämnar jag på tre olika ställen.
Det är lite småmeckigt och jag pustar ut varje gång allt avlöper utan incidenter eller större motgångar.

Imorse tyckte jag att jag verkligen hade flyt. Barnen fick väckas strax efter sex men tog det med jämnmod. (Jämnmod betyder här att det blev en del gnäll men inga raseriutbrott) Inte ens det ständiga trätoämnet ”Vad ska/får jag ha på mig för kläder?” blev det bråk om, även om 8-åringen gruffade lätt.

In i bilen kom de och visst var lillkillen lite ledsen, när jag lämnade honom på dagis. 8-åringen gav mig en lång kram innan vi skildes åt i fritids tambur.

Sista stoppet var 5-åringens dagis. När jag skulle få/ge en hejdåpuss var det något hon sa. Hon sa det rätt i ansiktet på mig. Med ens kände jag hennes andedräkt. Den luktade unken nattandedräkt och med ens insåg jag: Ingen av barnen, i alla fall inte de två yngsta, hade fått sina tänder borstade.

Fail!

tisdag 23 augusti 2011

Olika semesterminnen

Vi satt ute i solen efter lunchen och drack en kopp kaffe. Så här nära inpå semestrarna låg det nära till hands att diskutera våra respektive förehavanden under ledigheten.

En kollega, vi kan kalla henne Petra, var nyss hemkommen från en vecka i New York. Fullproppad med minnen och intryck berättade hon om dagar späckade med sightseeing, promenader i Central Park och shopping. Hotellet låg mycket centralt: ”Vi bodde alldeles vid Time Square.”
Här kom iPhonen upp och ett filmklipp från just Time Square förevisades; komplett med sirener och gula taxibilar.
Jag tänkte för ett ögonblick: ”Är det nu som jag tar upp min telefon och visar mitt filmklipp på Babsan, som osminkad och utan peruk genrepar Ge mig en spanjor på Skansen inför Allsång på Skansen.”

Jag beslöt mig för att låta bli.

fredag 19 augusti 2011

Jag idag

Var är jag?
På jobbet, som ligger strax söder om Göteborg (Mölndal). Det är på ett stort företag, vars produkter ni alla känner till. Jag är konsult och arbetar med support gentemot webbredaktörer ute i verksamheten. De flesta har jag aldrig träffat, eftersom många av dem sitter utanför Sverige.

Trivs jag?
Ja mycket. Under försommaren började jag på allvar arbeta med utbildningar och det gillar jag. Som ”uppvärmning” körde jag en utbildning för några nya kollegor här på kontoret för att veckan efter undervisa en tjej i Japan på telefon och delad desktop. Härnäst står två länder som startar på ”Syd”. Jag hoppas att få möjlighet att åka dit istället för att ringa upp.
Vad som också är roligt är att min arbetsgivare är den bästa som jag någonsin har haft. Inte nog med att jag har fina villkor och förmåner. Det finns även en långsiktig ambition för mig; tankar om vad jag ska göra om några år och idéer hur jag ska komma dit. Det kanske är något helt naturligt för flera av er, men för mig som närmast kommer från ett konsultföretag, där man var sitt uppdrag och ambitionerna sträckte sig inte en minut bortom det, är detta fantastiskt. De tror på mig och vill att jag ska utvecklas och trivas på jobbet!

Och på fritiden?
Det blir en del svampplockning så här års. Om ni inte redan har märkt det, så kan jag berätta att det är strålande svampår. Speciellt gula kantareller är extra talrika. Jag plockade de första redan i andra veckan av juli och de bara fortsätter att komma.
I terrarierna har det kommit ägg i sommar. Dumt nog sabbade jag några av dem, men till sist blev det en unge av svart råttsnok och fyra ungar av mexikansk kungssnok. Ett ägg ligger kvar i kläckaren; ytterligare en mexikansk kungssnok, som kom från en andra kull, där de andra sex äggen var obefruktade.
Musiken har legat lite på is under sommaren. Nu ska jag dock snart börja spela in lite låtidéer. Jag tror att det blir något med många sångpålägg. Jag tror också att jag kommer att använda min iPad mycket.

Hur mår jag?
I huvudet mår jag bra. Fysiskt är det just nu lite sämre. Jag har ont i ryggen, vilket jag försöker mota med lite gymnastik på golvet i köket varje kväll. Det går så där, men jag har just börjat så det är för tidigt att säga om det funkar eller ej.
Mitt största problem är emellertid musarm. Det startade under våren och trots att jag ganska snart tog musen i vänster hand (vilket gick förvånansvärt enkelt att vänja sig vid) så fortsatte värken i överarmen, axeln och nacken. I sommar har det tidvis varit så jobbigt att jag har haft svårt att sova. Jag går med ständigt molande värk och ibland hugger det till ordentligt om jag gör en ”fel” rörelse.
Nu har jag äntligen varit hos läkaren och fått en del råd och tips samt en tid till en sjukgymnast i nästa vecka.
Jag ser detta som en påminnelse att det är viktigt att ta hand om sig själv och att det är viktigare ju äldre man blir.

Annars då?
Jo tack! Det finns hopp. Dessutom är det fredagsfika snart!

måndag 8 augusti 2011

”Vi skickar dig en present”

Min arbetsinsats var av det ringa slaget. Jag hade varit stand-by i den händelse att något skulle gå fel på en av de tyska sajterna i samband med publiceringen av ett par viktiga dokument. Stand-by innebar för mig att jag satt vid datorn och drack kaffe samtidigt som jag slösurfade.

Nu tillstötte faktiskt ett problem, men det var snabbt åtgärdat. Piece of cake.
Hon, den tillförordnade redaktören, var dock mycket glad, lättad och tacksam. De två rapporterna med bokslut och några andra dokument, som var intressanta för aktieägare, hade publicerats exakt när de skulle. ”Annars kan det bli juridiska problem.”
Det något utdragna tacket avslutades med ett ”Vi kommer att skicka dig en present.”
Mitt men jag gör bara mitt jobb viftades bort och jag uppmanades kolla min postlåda här på jobbet den närmaste tiden. (Det i sig var nästan lite unikt, eftersom det nästan aldrig landar något där. Senast det begav sig var i mars, då en inbjudan till ett lunchseminarium tydligen var så viktigt att blänkaren på Intranet inte var tillräcklig.)

Ett ganska bulligt paket väntade på mig, när jag tog vägen om postfacket på förmiddagen. Under själva öppnandet funderade jag på hur mina kollegor i Tyskland ansåg att man bäst tackade en duktig kollega. Jag behövde inte grubbla länge.


Vill ni visa er tacksamhet för en tysk, som har gjort en extra fin insats? Köp alltså en trevlig porslinsmugg med ett snyggt motiv. (Min har Bayerns färger och mönster). Krön det hela med ett paket pappersservetter.

Bitte schön!

måndag 30 maj 2011

Nej, ingen ska dö!

I alla fall inte här och inte just nu.

I början av april blev min pappa sjuk och det såg ett tag illa ut. Nyckelordet här är såg. Då hade olyckor som hjärtattacker, misslyckade ballongsprängningar och förmodade tumörer i båda lungorna kommit slag i slag.
Därefter följde några mycket jobbiga veckor då vi befarade det värsta och då sjukvården hade svårt att både ge korrekt information och besluta vad som skulle göras och i vilken ordning.
Till slut konstaterades ändå att tumörerna var "beskedliga". Nu återstod "bara" den planerade bypass-operationen. Dock bestämde man sig för att med "experter" göra ett nytt försök att ballongspränga de igenkloggade kärlen och se, nu lyckades det! (Jag undrar varför dessa specialister inte kunde ha gjort det första försöket?)

Nu känns det som att jag har fått tillbaka min pappa. Behöver jag förklara hur lättad jag känner mig?

tisdag 26 april 2011

När någon dör

Det där samtalet kom sent en eftermiddag för tio år sedan. Hon hade dött. Endast 52 var hon fyllda. Visserligen med ett vuxet liv fyllt av sjukdom kunde man ju befara det värsta, men när det hände var det fullkomligt oväntat: En eftermiddagslur som drog ut på tiden och blev evig. Den nye fästmannen tyckte att hon sov väl länge och gick in i sovrummet för att väcka henne bara för att finna att hon inte andades och redan hunnit bli kall. En massiv hjärtattack konstaterades på obduktionen.

Hur förbereder man sig för ett plötsligt dödsfall? Det gör man ju inte och det är lite upplägget för detta blogginlägg. Om nu någon närstående ska till att dö: Är det bättre att det sker snabbt och oväntat? (En annan minnesbild som jag har är hur en kollega får ett dödsbud via telefon och faller ihop skrikande)
Eller är det bättre att få beskedet att någon ”inte har så lång tid kvar”, dvs ett mer utdraget lidande (både för stackarn som ska dö och för de närstående), men med chansen att ta ett ordentligt farväl?

Min mormor dog efter flera år med cancer. Själv var jag så liten då att jag endast har svaga minnesbilder av det. Jag kan dock föreställa mig hur det kan ha varit:
Besök på sjukhuset med blommor i handen; ”Idag ser du pigg ut!” Hempermission med kaffe på verandan i sensommarsol. Jobbig vecka; omställning av mediciner. Svagare under helgen som gick. Ny läkare tror inte att hon kommer att leva längre än någon månad. Prata testamente och begravning. Samtal från sjukhuset; ”Ni måste komma in nu. Det är inte långt kvar.” Kramar om henne. Varma händer smeker en svalnande panna.

En del av mig håller på att förbereda mig för det värsta men jag hoppas fortfarande på det bästa.

måndag 11 april 2011

Orörda hyllmeter

Pikku gick just förbi mitt skrivbord. I vanliga fall ser hon rakt fram och låtsas att hon aldrig varit i närheten av min (hennes gamla) plats.
Nu tillät hon sig för en halv sekund att kasta en blick på hyllan, där hon alltjämt förvarar sin gamla bråte. Hon fick något jagat ångestaktigt över sig.
Ändå tror jag inte att hon kommer att flytta bort sina grejor den här månaden heller.

måndag 21 mars 2011

Vem är vem?


Det är givetvis lätt att vara klok med facit i hand. Ändå vill jag att ni tar en titt på bilden ovan och försöker tänka er att ni inte hade en aning om vilka personerna på bilden är. Tänk er sedan att någon ställde er frågan: Vem av dessa tre tror ni har rest till Las Vegas för att rulla runt i sänghalmen med porraktriser (notera plural!), använt illegala substanser till ett värde som antagligen skulle räcka till att driva en svensk vårdcentral i ett par år, stått på ett hustak druckit ur en flaska märkt tigerblod och viftat med en machete och slutligen bitit sin arbetsgivare så hårt i handen att denne sagt upp kontraktet, kontakten och strukit honom från julkortslistan.

Det hade varit kul (och förvisso ganska tragiskt) om det var lillkillen, men givetvis skulle ingen vid sina sinnens fulla bruk gissa på honom.

Låt oss för ett ögonblick koncentrera oss på den till höger stående mannen i "trevlig" skjorta och med ett äppelleende som skulle kunna få omkull vilken dam över 50 som helst. Frisyren ser ut som något som en republikansk politiker skulle kunna ha, när han ställer sig i talarstolen för att deklarera hårdare tag mot brottslighet, muslimer, aborter och homosexuella.
Den knutna näven skrämmer ingen människa. Antagligen slår min 18 månader gamle son hårdare än den här mesen.
Känns det troligt att denna man skulle göra Vegas tillsammans med kvinnor som tjänar sitt uppehälle genom att nuppa på film? Knappast, va?

Kvar är herrn till vänster. Hans val av skjorta skvallrar om en mer "ledig" stil. Håret ser ut som om han på väg till fotosessionen kört MC utan hjälm. Visst, han ler men hur ler han? Är det ett leende hos en människa, som just har funnit Jesus och nu är på väg till barnhemmet med en stor säck leksaker?
Inte riktigt. Snarare är det leendet hos en man som har en flygbiljett till Las Vegas och ett knippe mobilnummer, som man kan ringa om man vill "ha lite kul".
Kanske kommer han hinna med lite gambling också…

torsdag 17 mars 2011

Inlägg nr 1000

Om man ger en apa en dator kommer han att skriva 1000 inlägg på sin blogg. Där är vi nu; dvs vid det tusende, för tusan!

Det har varit en rolig resa. Jag har haft tillfälle att häva ur mig både det ena och det andra och utmed vägen dessutom läst andra fantasiskt bra bloggar och i deras innehavare funnit nya vänner.

Nej, jag bloggar inte här så ofta men det finns inga planer på att lägga ner. Jag måste bara få lite tid till att anpassa mig till de övervägande positiva händelserna som "drabbat" mig på sistone. Under tiden kanske det kan bli kvalitet framför kvantitet? Eller varken eller?

En rolig slump är att Australienbloggen publicerade sitt hundrade inlägg igår. Ös på lillebror. Du ska bli mycket större!

tisdag 8 mars 2011

En första rapport från min nya arbetsplats

Eftersom jag har väldigt få pärmar (ingen alls) eller andra analoga ting där jag sitter, behöver jag inte utnyttja hyllorna, som står bakom mitt skrivbord. Tur är det eftersom människan som satt här innan mig, har alla sina saker kvar. Här står ett 20-tal pärmar, diverse varuprover och en stor låda disketter. Hade jag haft en diskett-enhet på min dator hade jag antagligen av ren nyfikenhet kollat om de fortfarande fungerade. Eller inte…

På tal om det: Minns ni när den första iMacen introducerades och det gjordes en stor grej av att den just saknade diskett-enhet? Jag tror mig också komma ihåg att från vissa håll, kanske bl.a. från min kollega, kom stark kritik just pga att den inte kunde ta disketter. Tiderna förändras…

Hur som, skrivet på de flesta av pärmarna stod innehavarens namn. Det gick att sluta sig till att det rörde sig om en kvinna, men resten var ett mysterium. Kan man ens heta så? Får man heta så? Vill man heta så?
Nu är det väldigt lockande att skriva ut namnet här, men just eftersom det är så ovanligt så är det bäst att låta bli. Även, eller kanske just, människor med knepiga namn googlar på sig själva.
Låt mig istället ge en liten vink av hur konstigt hon heter med ett påhittat namn i samma "anda": Pikku Pokki.

Som ett av de första målen jag satte upp på mitt nya jobb, var att lura ut vem Pikku Pokki var. (Jo, jo! Det gäller att ha ambitioner!)
Jag visste att hon var en i gruppen på ca 15 personer, som arbetar inne på labbet på andra sidan korridoren. De flesta såg relativt normala ut; kanske inte street-smart utan snarare labb-smart: Vita rockar med kulspetspennor i bröstfickorna och en blandning av akademisk visdom och lätt förvirring i blick.

En liten dam stack dock ut något. Förvirringen i hennes blick var mer påtaglig. Hennes ålder bestämde jag till någonstans mellan 55 och 60, men hennes hållning och kroppsspråk såg mer ut som en 75-årings. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara Pikku.

Så häromdagen passerade damen samt mannen, som jag tror är någon sorts labbchef, förbi mitt skrivbord. Han vände sig till henne och utbrast: ”Men Pikku, nu får du allt rensa ut grejorna från din gamla plats!”
BINGO!

Dock hyser jag liten förhoppning om att detta ska ske i brådrasket. Svaret från Pikku var nämligen något i stil med: ”Ja, jo… det… hmmmm…när [ohörbart mummel]… huruvida… [mer ohörbart mummel]…provrör.”
Det var ett svar värdigt någon med namnet Pikku Pokki.

måndag 7 mars 2011

Mail från dåtiden

Jag tog en micropaus vid mitt skrivbord. Alltmedan jag åt en banan kollade jag min hotmail. Jag registrerade det kontot i mitt eget namn 1998 och det kändes stort, minns jag. Nu skulle jag äntligen komma in i den där nya världen och visst blev det så.
Jag minns speciellt hur jag ett par månader senare i Perth i Västaustralien skickade ett mail till en lokal celebritet på reptilområdet med frågan var jag kunde hitta tigerormar. Svaret kom samma kväll och dagen därpå stod jag med en präktig Tiger Snake på ormkroken. God bless email!
Bananen var närapå slut, när jag kom på idén att göra liten mailarkeologi; dvs kolla när mitt äldsta, sparade meddelande var ifrån och framför allt vad det innehöll. Det skulle bli lite som att hälsa på sig själv i slutet av 90-talet. Vem var jag då? Vad rörde sig i mitt huvud?

Det visade sig vara ett mail från 1999 från mig själv. Jag hade uppenbarligen en länk som var så viktig att jag velat spara den. Möjligen kände jag inte till favoriter/bokmärkes-funktionen, eller så existerade den kanske inte ens.
Vart gick då denna länk? Jo, det var ett ljudklipp och jag kände genast igen det på adressen: Runt 1996-1997 var Yes gäster hos Howard Stern i samband med ett nytt skivsläpp. Keyboardisten Rick Wakeman, också känd från Grumpy Old Men bombarderar Stern med fjantiga frågor. Själva klippet innehåller följande ordväxling:

Wakeman: Do you have an insurance in case of a studio man breaking wind?
Stern: It could happen any time. It could happen any time.

Mellan de två It could happen any time hörs ljudet av en fis.

Det var jag 1999. Väldigt lite har förändrats på tolv år…


Givetvis var länken död men jag hittade detta i alla fall. Det är från samma tillfälle och ger en liten uppfattning om den uppsluppna stämningen.

lördag 29 januari 2011

Länkar

Jag tänkte tipsa om tre bloggar som ni inte får missa.

80-talet - Som du minns det och som det var
Några av er kommer kanske ihåg Lady Stalker. Detta är hennes nya blogg, där hon skriver om 80-talet. Det handlar om musik, TV-underhållning, bakmaskiner, solarier och annat som var så typiskt 80-tal. Rekommenderas!



Personlighet. Personlig. Het.
Comvidare har ömsat skinn och startat om i ny blogg. Hon skriver lika bra (eller bättre) som tidigare. Jag undrar vad nytändningen beror på. Läs!



Australienbloggen
Bloggen för oss som inte kan få nog av Australien. Rekommenderas!

torsdag 27 januari 2011

Jag har postat mitt sista a-kassakort

För den här gången i alla fall…

Sedan snart två veckor sedan arbetar jag. Det var en lustigt snabb och positiv process som ledde fram till detta. Jag hittade ett jobb som det praktiskt taget stod mitt namn skrivet över, och smällde ihop en ansökan, som jag skickade in sent en kväll. Morgonen därpå ringde de från rekryterings/konsultfirman och ville göra en avstämning över telefon. (Antagligen för att höra så att rösten i anda änden inte andades häftigt eller talade i tungor).

En timme senare ringde en konsultchef och bokade in en intervju, som gick bra. Därefter hörde kunden av sig och bokade in en intervju, som också gick bra.

Ett par dagar senare ringde från konsultfirman och sa grattis och välkommen in på avtalsskrivning. Jag fick det jag ville ha i lön och lite till.

Nu sitter jag på jobbet och försöker sätta mig in i allt det nya. Runt omkring mig har jag människor som är positiva och trevliga. Jag har redan hunnit med en resa till Stockholm för att ta över arbetsuppgifter och hälsa på kollegor, som jag kommer att arbeta mycket med.

Vad jag jobbar med? Jag jobbar på ett stort företag med webbsupport och utbildningar.

Så det kan gå, så det kan gå…

Och mina A-kassedagar var så när slut; 12 stycken kvar...

måndag 10 januari 2011

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen…

Scenen var trottoaren utanför radhusen, där min bror och hans familj bor. Vi var där på nyårsbesök med alla härliga tillbehör såsom fantastisk mat, dryck samt trevligt sällskap. Det fanns även raketer, eller snarare en tårta. Man köper tydligen inte raketer i samma utsträckning längre utan tårtor; dvs en lådliknande tingest med ett flertal, mindre raketer i.
Min bror hade talat om den där tårtan nästan hela kvällen. Hur den skulle slå alla med häpnad och att det nästan var synd om alla andra på gatan. Vad de än tog med ut skulle det ju bara vara trams med det som vi skulle bränna av.

I vår ände av trottoaren hade ytterligare ett sällskap samlats. De hade också en tårta. Den var något mindre än vår. Min bror viskade i mitt öra: ”Vi låter väl dom skjuta av sin först. Det bästa sist, vettu!”

En härlig kaskad av brinnande klot for ut ur grannens tårta. De fortsatte upp en ganska lång bit för att sedan explodera i ett färgglatt gnistregn till ljudet av ganska kraftiga explosioner.

Sedan hukade min bror sig ner för att visa var fyrverkeriskåpet skulle stå. Stubinen började brinna och vi backade förväntansfullt. Nu skulle det bli åka av!
Jodå, visst flög det brinnande klot ut vår låda också och visst sa de pang när de kommit en bit upp. Men panget var inte lika ljudligt som grannens pang och gnistregnet hade tristare färger. Inte flög kloten lika högt heller.

Efter sju åtta klot stillade sig plötsligt tårtan. ”Nu kommer den”, sa min bror. ”Den stora finalen.”
Vi hann alla tänka att nu skulle ett jättelikt brinnande klot fara till väders och explodera med en knall, som skulle höras över hela grannskapet. Brandkåren skulle sedan tvingas rycka ut för att släcka bränder efter regnet av färgstarka gnistor. Grannfamiljen skulle diskret smyga in till sitt med huvuden skamset böjda inför denna pyrotekniska övermakt.

En klar, orange låga, kanske en decimeter hög, slog upp ur lådan. Detta bådade gott. Den brann i tio långa, spännande sekunder för att sedan försvinna med ett stilla väsande. Därefter följde… ingenting.

Lite snopna lommade vi in igen, men inom mig kände jag en besynnerlig tillfredsställelse, nej glädje. Jag insåg att detta var roligare än om allt hade avlöpt som tänkt. Speciellt min brors min, när han insåg att allt var förlorat, kommer att liva upp mig i flera veckor.