Jag stod och kollade på ett svenskt, progressivt band på Sweden Rock Festival för några år sedan. Det var ett sånt där man som man förväntades tycka om. De hypades rejält i de musikaliska kretsar som jag rör mig i.
Ändå stod jag där och kunde inte ta det här bandet till mig. Det kändes konstigt för en hel del av de grejor, som jag går loss på fanns ju där: Krångliga takter, taktbyten, tonartsbyten, stämsång och duktiga instrumentalister.
Plötsligt slog det mig varför. Alla deras låtar gick i dur. Det blev nog lite för glättigt för mig.
Livet är inte bara trallala. Livet innehåller också melankoli och vemod och även de känslorna kan vara vackra och värda att bejaka. Därför behöver jag musik som går i moll. Jag behöver det för att ta fram det djupa i mig. Jag kan faktiskt le då också.
Varför inte lyssna på Shine on you crazy Diamond? Rick Wright, som just har lämnat jordelivet, spelar ett underbart solo med start 4:12. Han är ingen flyhänt keyboardist som Rick Wakeman, men han gör precis allt rätt här. Jag blundar och ler.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
13 år sedan
