Nej, ingen ska dö!

I alla fall inte här och inte just nu.

I början av april blev min pappa sjuk och det såg ett tag illa ut. Nyckelordet här är såg. Då hade olyckor som hjärtattacker, misslyckade ballongsprängningar och förmodade tumörer i båda lungorna kommit slag i slag.
Därefter följde några mycket jobbiga veckor då vi befarade det värsta och då sjukvården hade svårt att både ge korrekt information och besluta vad som skulle göras och i vilken ordning.
Till slut konstaterades ändå att tumörerna var "beskedliga". Nu återstod "bara" den planerade bypass-operationen. Dock bestämde man sig för att med "experter" göra ett nytt försök att ballongspränga de igenkloggade kärlen och se, nu lyckades det! (Jag undrar varför dessa specialister inte kunde ha gjort det första försöket?)

Nu känns det som att jag har fått tillbaka min pappa. Behöver jag förklara hur lättad jag känner mig?

När någon dör

Det där samtalet kom sent en eftermiddag för tio år sedan. Hon hade dött. Endast 52 var hon fyllda. Visserligen med ett vuxet liv fyllt av sjukdom kunde man ju befara det värsta, men när det hände var det fullkomligt oväntat: En eftermiddagslur som drog ut på tiden och blev evig. Den nye fästmannen tyckte att hon sov väl länge och gick in i sovrummet för att väcka henne bara för att finna att hon inte andades och redan hunnit bli kall. En massiv hjärtattack konstaterades på obduktionen.

Hur förbereder man sig för ett plötsligt dödsfall? Det gör man ju inte och det är lite upplägget för detta blogginlägg. Om nu någon närstående ska till att dö: Är det bättre att det sker snabbt och oväntat? (En annan minnesbild som jag har är hur en kollega får ett dödsbud via telefon och faller ihop skrikande)
Eller är det bättre att få beskedet att någon ”inte har så lång tid kvar”, dvs ett mer utdraget lidande (både för stackarn som ska dö och för de närstående), men med chansen att ta ett ordentligt farväl?

Min mormor dog efter flera år med cancer. Själv var jag så liten då att jag endast har svaga minnesbilder av det. Jag kan dock föreställa mig hur det kan ha varit:
Besök på sjukhuset med blommor i handen; ”Idag ser du pigg ut!” Hempermission med kaffe på verandan i sensommarsol. Jobbig vecka; omställning av mediciner. Svagare under helgen som gick. Ny läkare tror inte att hon kommer att leva längre än någon månad. Prata testamente och begravning. Samtal från sjukhuset; ”Ni måste komma in nu. Det är inte långt kvar.” Kramar om henne. Varma händer smeker en svalnande panna.

En del av mig håller på att förbereda mig för det värsta men jag hoppas fortfarande på det bästa.

Julen och annat

Så här i mellandagarna skriver jag ännu en uppdatering; en sorts underförstådd ursäkt till min frånvaro. Då ska det ändå sägas att jag inte är mycket för att be om ursäkt för uteblivet bloggande. Varför liksom? Om ni betalade mig en furstlig månadslön och fick ett halvt inlägg för kosingen, skulle jag antagligen ödmjukt och med socker i stämman be om ursäkt (och ett förskott på nästa månads slant).
Nu är det ju dessvärre så att ni inte betalar mig (era as!) och jag kan därför självsäkert skriva när jag själv känner för det och har tid.

Julen kom och gick. Ja, den varar ju egentligen till tjugondagknut men för mig tar den slut i och med att Annandag Jul packar ihop reser iväg med ett försenat SJ-tåg. Nu väntar nyår och sedan följer januari som inte har ett skit att göra med advent, pepparkakor eller julklappar.

Julen var fin. Med fin menar jag att den uppfyllde mina krav på hur en jul ska vara: God mat, gott att dricka, uppspelta barn och firande utanför stan.
Vi begav oss till Tjörn den 23 december och kom hem på Juldagen. Till skillnad från vissa andra delar av Sverige hade vi dessutom ett fantastiskt, soligt väder. Det var visserligen ruskigt kallt men med varma kläder gick det alldeles utmärkt att ta ett par promenader.
I ett heligt ögonblick på Julafton låg jag och blundade på soffan och kände mig underligt tillfreds med det mesta. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, eller det vet jag kanske, men det var hur som en våg som jag red på resten av helgen och fortfarande.

Slutligen något ledsamt: En stor musikalisk förebild, Woolly Wolstenholme, tog sitt liv den 13 december. Han hade kämpat mot sina depressioner i ett par decennier. Jag skrev ett krya-på-dig-kort till honom vid ett tillfälle någon gång 2002-2003, då han låg inlagd.
Ironin i det hela är att första gången jag hörde en av hans sånger med Barclay James Harvest, bandet han spelade i, var när jag själv låg inlagd för *trumvirvel* depression…
Det är provocerande och svårt att förstå att någon väljer att avsluta sitt liv. Man kanske ska tänka så här istället: Depression är en fruktansvärd sjukdom som i vissa fall leder till döden.
Lyssna nu på ett av Woollys mästerverk med BJH. Han sjunger och spelar keyboards och har arrangerat låten.
http://open.spotify.com/track/5N3FVYHYCQbAsoSQB9D9Of
Själv vill jag stå upp med nävarna i luften när jag hör de sista skälvande takterna. Det får ni också göra om ni vill!

Kram!

Döden x 2

Jag hade två kollegor, som skulle komma att ha två saker gemensamt: Dels var de så odugliga i det de var satta att göra på företaget att deras karriärer där tog slut. (För att sedan förvisso fortsätta på andra ställen). Dels dog de båda med endast en dags mellanrum, varpå ett väldigt konstigt telefonsamtal ägde rum.
Samtliga heter/hette i verkligheten något annat…

Siw var en av marknadscheferna och på henne låg bl.a. att ansvara för Katalogen. Katalogen var vårt främsta säljverktyg. Detta var pre-internet så det fanns inga webshoppar eller något liknande. Katalogen, som kom en gång om året var alltså superviktig. Den var också säljarnas manual. Med tusentals produktkombinationer var en bra säljmanual A och O.
Alla, kunder, återsäljare och personal var mycket nöjda med hur katalogen hade varit upplagd de senaste åren. Från år till år bytte man lite bilder och gjorde andra smärre ändringar, men grundkonceptet var alla rörande överens om att det inte fick micklas med.
Nu köptes emellertid Siw över från en poppig reklambyrå i Stockholm. Siw kom med flera nya, "fräscha" idéer om hur kataloger skulle göras och av någon anledning fick hon hållas. Kanske var tanken att de i Stockholm hade en bättre koll på kataloger än vi bonnläppar i Göteborg hade. När kunnigt folk med mångårig erfarenhet hade invändningar, viftades dessa bort.
Jag minns att vår närmaste chef kom med en packe med de nya katalogerna, som delades ut med orden: ”Nu får ni inte bli arga. Ge det en chans åtminstone!”
Vi gav denna styggelse till katalog; denna förolämpning till allt vad kataloger hette, en chans och sedan blev vi inte arga, vi blev rasande. Den var så svår att arbeta med att man sedermera var tvungen att ta fram en separat säljmanual. Kunderna var förbannade eftersom inget var sig likt: ”Vi hittar inte i katalogen!”
Hade Facebook funnits hade det skapats hatgrupper till katalogens "ära".
Återförsäljarna var förtvivlade. De hade förutom våra produkter en massa annat, som de var tvungna att sälja, och de behövde all hjälp de kunde få att hålla saker och ting så enkla som möjligt.
Vid ett stormöte, där företagsledningen satt med, slaktades katalogen. Den mer eller mindre leddes ut på stallbacken och sköts. Inte ens Siws chef kom till hennes hjälp utan menade att nästa år skulle katalogen vara lätt att läsa och använda igen.
Siw själv hade där ett jätteläge att göra en full pudel och erkänna att hon goofat. Istället sade hon truligt med ett kroppsspråk, som andades trots, att hon minsann tyckte att katalogen hade blivit bra.
Några månader senare slutade Siw. Det förnekades att det på något vis hade att göra med katalogkatastrofen. Hon hade av en händelse fått ett erbjudande om ett jobb i Stockholm. Jomenvisstsörru!

Till skillnad från Siw var Gunilla någon som jag pratade med ganska ofta i mitt arbete. Hon hade ett ganska kargt sätt och många tyckte illa om henne för det. Jag hade i en period av kris fått mycket stöd av henne och hade därför stor respekt för henne som människa. Dock var vi alla överens om att hon var fullständigt värdelös i sin yrkesroll.
Gunilla hade nämligen för vana att strunta i att utföra vissa arbetsuppgifter. Hon kunde lova att fixa fram några viktiga papper eller att leverera en muntlig framställning en viss dag på ett visst klockslag för att sedan bara utebli. Det var också fullständigt omöjligt att få tag i henne på telefon. Jag gissar att hon under större delen av dagen körde unplugged. Det var ett mysterium att hon fick jobba kvar i så många år som det faktiskt blev.
Till sist fick hon faktiskt sparken, vilket i sig är smått fantastiskt, eftersom det är mycket svårt att sparka någon i Sverige pga att de gör ett dåligt jobb. Vi får därför anta att företaget hade väl på fötterna, när de visade henne på porten samt att hon förmodligen ändå fick med sig en årslön eller två, om facket var någorlunda på alerten.

Förra sommaren vid den här tiden dog Siw och Gunilla. Siw dog i en hjärtattack och dagen efter omkom Gunilla i en olycka som tidningarna skrev om.
Min kompis Hanna var god vän med båda, och Siw och Gunilla var också bekanta med varandra. Därför slår Hanna Gunillas nummer i syfte att meddela att den gemensamma vännen Siw har gått bort. Hel ovetande om att Gunilla själv dött bara några timmar tidigare får hon Gunillas make Ernst på tråden. Nu utspelas den dialogen, som fick mig att knåpa ihop detta långa inlägg:

Hanna: Hej det är Hanna.
Ernst: Hej... (Sagt med tunn, darrig stämma)
Hanna: Men hur är det med dig? Du låter inte alls bra.
Ernst: HON ÄR DÖD!
Hanna: Ja, visst är det hemskt? Det är därför jag ringer.
Ernst: Jag kan inte fatta det. Imorse var hon ju hur levande som helst.
Hanna: Nej där misstar du dig. Hon dog igår.
Ernst: Nej… hon dog idag. Nu på förmiddagen.
Hanna: Nej det var igår. Det är jag säker på.

Detta dividerande, om när döden inträffade, pågår i ytterligare några replikskiften innan det går upp för de båda att liemannen har varit extra flitig.

Jag tycker att det är något smått surrealistiskt att någon ringer upp för att omedvetet för den nyblivne änklingen korrigera tiden för makans död och att det dröjer en liten stund innan det hela klaras upp. Ordet surrealistiskt kan i detta fall vara en omskrivning för lustigt.
Faktum är att när detta återgavs för mig så skrattade jag rätt ut. Döden är ett ganska laddat ämne så jag kan vara förlåten, tycker jag.

Hanna fick alltså i ett slag ytterligare en kompis att sörja och stackars Ernst fortsatte med att gråta själv i den nu så tomma lägenheten. Livet är förgängligt, om nu någon hade glömt det.

För att ändå sluta lite i dur klistrar jag in Hassans klassiska tjuvringning, där man kopplar ihop två pizzerior med varandra. Det blir lite som när Hanna och Ernst pratade; båda är tvärsäkra på att de har rätt, vilket de också har.

Hej på Halloween

Jag är tämligen ointresserad av att fira Halloween. För mig är det en "högtid" som handlarna tagit till Sverige för att kunna sälja en massa skräp och lösgodis. Därför låtsades jag inte höra när äldsta dottern började prata om att ha någon sorts firande här hemma redan förra hösten.
I år var hon mer envis och min fru och jag insåg att det var lika bra att göra henne till viljes.

Jag hann i alla fall gå en sväng till kyrkan igår och tända ljus för mormor, morfar, farmor och farfar. En snäll dam erbjöd mig en kopp kaffe men jag tackade nej. Jag var tvungen att gå hem och arrangera ett Halloween-party, eller Fredagsrys, som 6-åringen hade valt att kalla det.

En efter en kom de; häxor, spöken och vampyrer. Våra flickor hade toppiga häxhattar med tillhörande svarta mantlar.
Det blev ett lyckat kalas och jag befarar att det inte var sista gången. Nåja, det gjorde mig varm i hjärtat att se de små liven ha skoj.

Ha en riktigt fin Allhelgona/Halloween, säger Pseudonaja major och Pseudonaja minor.

Ett litet plåster på kinden…

… som håller fast sonden som går in i näsan. I myllret på tidningssidan är det den bilden som jag ser direkt. Vår dotter föddes sex veckor för tidigt och "åt" genom näsan de första veckorna innan hon blev stark nog att själv suga i sig mjölken, så jag vet vad det handlar om.
Hon var så liten och skör så det var inte svårt att tänka ut det värsta scenariot. Personalen på Neonatal var dock lugnande och menade att allt skulle gå bra. Det gjorde det också.

Den lille gossen på bilden i tidningen finns inte längre. Han dog idag för ett år sedan. Bilden hör till en Till minne av-annons. Hans trötta ögon kikar in i kameran. Vet han kanske att det inte kommer att gå?
Vem han än var kommer hans föräldrar aldrig få se honom växa upp. Han kommer vara ett litet minne, som vårdas ömt. Säkert har många tårar fällts, när hans nära och kära tänker på honom och fler tårar kommer att fällas över det som var och det som aldrig blev.

Vi är inne på det sjunde året med vår äldsta dotter. Detta otroliga energiknippe far fram och tillbaka i våra liv. Hon upphör aldrig att förvåna oss med sitt glada humör, sin sociala begåvning och sitt skarpa intellekt.
Igår var hon i skolan för första gången. Det hälsades på fröken och delades ut ett litet kuvert med en "sommarläxa". Stolt marscherade hon sedan hem med det ljusa håret fladdrande för vinden. Visst såg hon stor ut?

Om vi alla får leva och ha hälsan så kommer vi ha många år tillsammans med henne. Vi kommer att få vara med på hennes skolstart till hösten; finaste klänningen och rosett i håret, uppväxtåren, studentmottagning; finaste klänningen, kanske bröllop och barnbarn.

Vi är så tacksamma!

Begravningsentreprenörer och piprökning

Jag skrev för ett par dagar sedan ett frågande inlägg om det fortfarande finns folk som röker pipa nu för tiden.
Åsna skyndade sig att berätta att hennes pappa faktiskt röker pipa, och som ett brev doftande av Borkum Riff på posten, fick jag igår se en man som faktiskt rökte pipa. Han dök upp på det mest oväntade ställe: I min backspegel när jag körde om en begravningsbil (likbil). Bakom ratten satt entreprenören själv och sög på en pipa. Det såg ganska trivsamt ut, om än aningens dimmigt där inne.
Det gick givetvis inte att avgöra om han var ensam i bilen. Eller… han var ensam om att sitta upp i alla fall.
Det för oss in på vad man egentligen får göra i en likbil om man har någon i bagaget.


Jag har kontaktat en av de större lirarna i begravningsskrået och ställt några frågor mailledes för att reda ut ett och annat om denna bransch, som vi alla vill ha så lite att göra med som möjligt:

Är det ok att röka pipa i likbilen?
Egentligen inte. Vi tycker inte att rökning och begravningar hör ihop även om det förra inte sällan leder till det senare. Dock har vi några medarbetare med endast en kortare tid kvar till pension (och begravning). De är samtliga piprökare och trots diverse påstötningar bolmar de vidare i våra bilar. Vi är medvetna om att det kan se illa ut men räknar med att denna olägenhet kommer att försvinna inom 4-5 år.

Dessa förare med pipdispens; vilken sorts pipa bör de använda?
Vi förespråkar definitivt den så kallade snuggan, dvs den böjda pipan, som ger ett respektfullt intryck. Den raka pipan för tankarna till en mer lättsam sinnesstämning med ekivoka undertoner. Kort sagt: Det är strängt förbjudet att suga på en rak pipa i något av våra fordon.

Får man äta hamburgare samtidigt som man kör på väg till en begravning?
Om det görs snyggt och om föraren inte äter slarvigt. Dressing i ansiktet eller på kavajslaget är högst opassande. Ett så kallat matkrig bör heller inte startas.

Får man ha på radion över huvud taget?
Ja, men på låg volym. Alla reklamfinansierade kanaler går bort. På våra bilar går det endast att lyssna på P2.

Är det i sin ordning att peta näsan vid ett rödljus?
Ja, om man håller upp en kistbukett som skydd för att inte stöta sig med andra trafikanter.

Nu har vi rett ut detta. Nu hoppas jag slippa fler frågor på detta tema. (Jag räknade till 35 stycken i inboxen idag.)


Graham Chapman hade fått pipdispens hemma hos mig om han hade skrikit ”BURMA” med tantröst.

En dåre och hans pengar går snart skilda vägar

Här har vi ett utmärkt exempel på att någon försöker svara på en fråga som du aldrig ställt:

Detta är nog en av de sista sakerna som jag faktiskt skulle vilja ha någon som helst information om.
Vem som helst med ett intellekt skarpare än en fröboll förstår dessutom att "testresultatet" inte kan ha någon som helst vetenskaplig bäring. Därför finns en rolig disclaimer med i villkoren:
"Livsprognos kan inte hållas ansvarigt om du dör senare eller tidigare än vad vi beräknat. Detta test kan inte användas i en stämning, i kombination med en livsförsäkring (sic) eller liknande."
Jasså verkligen?!

Givetvis är det inte gratis heller. 249 kr kostar det att få reda på när man ska sluta att tacka ja till fester och jobberbjudanden samt boka av morgontidningen och bredbandet.

Det stannar ju inte vid det. Om man lyckats valla in en osäker själ i fållan kan man ju inte släppa iväg denna stackars människa utan att mjölka ut några fler spänn.
Därför kan du uppgradera till Guld access (Hej särskrivning!) för 99 kr, vilket ger dig:

• Personlig trendanalys


• Personliga tips på hur du kan leva längre


• Innehåll

Visst blir man nyfiken på hur den personliga trendanalysen skulle te sig?

”Du är kusligt otrendig!”

eller

”Det finns gamla medaljongtapeter som är trendigare än du!”

De personliga tipsen om hur just du skulle kunna leva längre är ju givetvis bara rena tramset. Vad jag menar är att tipsen givetvis är de som man kan få utan att betala 99 kr:

• Ät riktigt


• Rök inte


• Motionera


• Stressa inte för mycket


• Gör roliga saker

Det stämmer in på alla människor. Följer vi ovanstående kommer vi med stor sannolikhet att leva bättre och längre än de som inte följer dessa råd.

Bakom Innehåll finns det smaskiga lockbetet att man får tillgång till de säkert utomordentligt fantastiska tipsen som gömmer sig bakom rubriker som t.ex. Social & Sexliv. Vad då social, förresten?
Om de menar att man måste vara lite social för att få ligga, så är även det ett tips som ni kan få av mig gratis:
”Om ni önskar idka sex med någon så försök att umgås med människor emellanåt!”

Jösses, jag kanske också borde börja ta betalt för all visdom som jag så slösaktigt delar med mig av?

När blir din dödsdag?
Jag skulle genomgående svara: "En torsdag"

Om jag någon gång slår till och drar igång min lilla rörelse med livstips, kommer mitt första steg bli att skaffa mig en Google-annons. Det borgar för ett seriöst erbjudande från ett seriöst företag…

Uppdaterat: Livsprognos är tydligen ett riktigt skitföretag. Länk

Ensam

För 7-8 år sedan var jag på begravning. Eftersom det var någon som egentligen var för ung för att dö som nu hade gått och dött i alla fall, så var det en ganska tung begravning för alla.
Det blev också en ganska underlig begravning. Det var nämligen så att kvinnan som dött, en kort tid innan dödsfallet hade träffat en ny man. Hon hade talat ganska varmt om honom, men det hade pga avståndet emellan oss inte blivit att vi hade presenterats för varandra. Det var just ingen annan av begravningsgästerna som hade träffat honom heller.

Nu stod han där emellertid vid kistan för att ta farväl. Han såg väl ganska normal ut, men det var något med klädseln, jag minns inte riktigt vad, som gjorde att jag ändå anade oråd. Plötsligt halade han upp ett löst blad från ett rutat kollegieblock ur fickan och läste upp en dikt, som han själv skrivit, talade sedan fritt en stund om hur fantastisk hon hade varit och hur bra de hade kunnat få det, om hon bara fått leva.
Så långt allt väl får man väl ändå säga, även om denna intimitet gentemot henne i kistan kändes lite konstig för oss att höra från någon som man aldrig hade sett tidigare.

Begravningen tog slut och vi drog oss till församlingshemmet för att äta en smörgås och få tårta och kaffe.
Trots att jag kunde sägas tillhöra de sörjande så var mitt viktigaste uppdrag denna dag att stötta och trösta mitt sällskap, vars mamma det var som vi tagit farväl av.

Man kan lugnt säga att jag blev något störd i min uppgift och aningen frustrerad, när det slumpade sig så att den "kvarlämnade" fästmannen skyndade sig att ta plats just vid vårt bord. Han hade såååå mycket fint att säga om sin kortvariga tid med sin nya fästmö, och ville gärna att vi skulle veta det. Han kunde helt enkelt inte låta bli utan pladdrade på såsom vi hade suttit på vilket kafferep som helst. Han ställde tusen och en frågor till och om oss; vad vi sysslade med, var vi bodde, vem som skulle ta hand om hunden som nu hade blivit mattelös, och jag bara häpnade ju längre tiden gick.

Mitt sällskap befann sig, som tur var, i någon slags chock och lät mig sköta konverserandet. Jag ställde artigt och pliktskyldigast några motfrågor.
Vi gled in på fritidsintressen. Han gillade att vara ute med sin husvagn på somrarna. Det fanns en massa fina ställen i närheten som man kunde åka till. Hade vi varit där på den där campingen som låg så fint vid en sjö? Nej, det hade vi inte. Vi är just inte mycket för husvagnssemestrar, svarade jag.

Man tycker att det borde ha fått den mest entusiastiske husvagnsälskaren att lugna sig, men vårt påtvingade sällskap stod helt enkelt inte att hejda.
Ville vi inte följa med honom på husvagnsemester till sommaren?

Hörde jag rätt? Hade en främling just bjudit med oss till Rövemåla camping, eller vad det nu var, till sommarn? När jag såg hans förväntansfulla min, så förstod jag att det var just vad han hade gjort. För ett ögonblick såg jag oss, fästmannen, mitt sällskap och jag, sittandes på en campingplats i varsin ihopfällbar campingstol utanför en husvagn. I närheten hördes dansbandsmusik från en stereo. Någon ropade från grannhusvagnen och undrade om vi ville ha grogg. På grillen låg några fläskkarréer och svettades.
Tanke var lika roande som bisarr. Jag svarade något avmätt att "vi fick väl se".

När vi reste hemåt på kvällen så slog det mig hur jäkla tragiskt allt var. Han hade just hittat en ny kärlek och så går hon och dör. Sedan försöker han på ett nästan desperat sätt att ragga nya vänner på begravningen. Han måste verkligen ha varit en mycket ensam människa.

Ett vackert farväl

Scenen är minnesstunden för Graham Chapman, känd från Monty Python. Chapman hade till sist förlorat kampen mot cancern och nu hade vänner och kollegor samlats för att minnas honom.


Det är inte så långt skratt och gråt. Ibland så skrattar vi så intensivt att tårarna rinner. Ibland kan man i djupaste sorg brista ut i ett skratt som de församlade gör när John Cleese håller det kanske bästa minnestal någonsin.

När inget händer

Idag vaknade jag och kände mig lite under isen. Eftersom jag inte druckit något igår kväll så hade jag inget att skylla på. Höll jag månne på att bli sjuk? När jag rörde lite på mig gjorde det ont i leder och nacke. Halsen kändes lite öm. Jag kom genast att tänka på rapporterna om att influensan nu tar ett hårdare grepp om landet och speciellt Västsverige. Var det min tur/otur nu? Ja, så måste det vara!
Jag förskansade mig i sängen tillsammans med böcker och tidningar, beredd på hög feber och frossbrytningar. Jag låg en stund och blundade och somnade nästan. Sedan läste jag en bit i en bok.
Framåt lunchtid kunde jag dels konstatera att det doftade nybryggt kaffe från köket, samt att jag inte hade det minsta tillstymmelse till feber. Dags att stiga upp och ta itu med dagen!

En annan som väntade "förgäves" var min morfar.
När han i slutet av 80-talet, 79 år gammal, en dag sjuknade in plötsligt, ringdes hans barn in till sjukhuset. Det var kanske så att det inte var så långt kvar.
Mamma och hennes syster satt där på varsin sida av sängen med en illa medtagen pappa mellan sig.
Med svag röst bad han dem att be tillsammans med honom. De annars inte så gudfruktiga döttrarna kunde ju inte neka honom detta, så de bad en stund. Därefter infann sig en smula tvivel hos min på äldre dagar mycket religiöse morfar: "Tror ni att jag blir mottagen?"
Jodå, jodå! Visst skulle han bli det!
Med det avklarat dåsade morfar till och mamma och moster beredde sig på det värsta. Timmarna gick dock utan att något hände.
Plötsligt ser mamma hur morfar öppnar ena ögat försiktigt. Sedan öppnas det andra. Med en blick som säger "Va, är jag fortfarande kvar?" ser han sig om med förundran.
Morfar dog inte den natten och inte dagen därpå heller. Han levde ytterligare tre år.

Vak

Hur kommer min sista dag se ut? Hur kommer min sista natt att vara?

Här är en gripande berättelse från någon som höll i en hand.

Jag minns er!

Igår kväll kunde jag se genom fönstret hur kyrkogården fylldes av ljus.
Idag är det Alla Helgons Dag; en dag att minnas på. Vi som går med tiden minns dem som har gått ur tiden.
Jag kommer att minnas mina mor- och farföräldrar samt Ulf, som dog i oktober 2007.

Det var den förste av mina kompisar som checkade ut. Tiden går...
Ulf var en glad människa med ett stort hjärta. Tyvärr slutade hans hjärta att slå alldeles för tidigt. Å andra sidan så hann han nog med betydligt mer under sina 50 år än vad en "vanlig" människa hinner på 85 år. Han hann också med att glädja väldigt många under sitt liv, och det är något väldigt fint.
Lustigt att de som var med, då ambulansmännen gav upp hjärt- och lungräddningen, tyckte att det såg ut som Ulf log. Kanske tänkte han på något roligt när han dog. Vi kan väl säga att han gjorde det?

Just nu så är det någon uppe i himlen som skrattar åt något som Ulf just har sagt.

Några ord till om farmor

Tack alla för de fina kommentarerna som kom efter gårdagens inlägg!

Farmor blev 87 år. Hon levde ett på många sätt rikt liv. Det var egentligen bara de sista 2-3 åren, som var ganska skruttiga.
Det är inte utan att jag har funderat på hur det kommer att bli när jag själv blir gammal (om jag nu blir det.) Det är ju inte alla förunnat att vandra kärnfriska genom livet för att sedan vid 90 års ålder trilla ihop i en hjärtattack så kraftig att man redan är död när man tar mark.
En stillsam död i sömnen hade nog suttit fint också.
Eller så kan man tyna bort som farmor…

Det är bäst att ha så roligt som det bara går fram tills det är dags!

Här är farmor på Liseberg med sitt äldsta barnbarn

Farmor

Igår var det på dagen två år sedan min farmor dog. Jag hade tänkt att jag skulle fundera lite extra på henne då och skriva om henne här, men eftersom jag lever lite dag för dag just nu och inte tittar i almanacka så ofta, så kom gårdagen och gick utan att jag insåg vilken dag det var.

Å andra sidan så kan man komma ihåg och prata om saker även om det är "fel" datum. Farmor själv var ett exempel på det. Någon gång på det sena 90-talet skaffade hon en kalender för att skriva upp saker som var lite svåra att komma ihåg nu när hon blivit lite till åren. Släkt och vänners födelsedagar skrevs in. Mitt namn landade på den 2 juli. Jag fyller inte den 2 juli. Jag fyller den 3 juli. Jag blev lite förvånad när farmor och farfar ringde den 2 juli och gratulerade mig på födelsedagen. "Men det är ju imorgon som jag fyller."
Jaha, då hade hon skrivit in fel och skulle genast rätta till det.
Året efter ringde telefonen den 2 juli igen. Hurra, hurra osv. Jag lät det passera. Därför blev jag gratulerad av mina farföräldrar en dag för tidigt under de få år som återstod innan de inte just ringde några samtal alls.
Att blogga en dag för sent om farmor är alltså bara lite payback.

Förutom mamma, pappa och mina syskon så var farmor den som jag kände mest för. Jag lär ha som liten sagt att "Jag tycker som farfar tycker", vilket det gjordes ett stort nummer av, men det var i själva verket farmor som jag trivdes bäst med, även om jag gillade och beundrade farfar mycket också. När han var ute i sin verkstad och grejade med alla verktyg och maskiner så var jag med farmor och bakade, rensade i trädgården, spelade kort, plockade bär och svamp eller vattnade krukväxter.

Farmor och farfar blev en slags extraföräldrar för mig eftersom jag växte upp med min då ensamstående pappa, som arbetade mycket. Jag var ofta hos dem i huset på Långedrag eller på Stillingsön på helger och lov och så gott som alltid när jag var hemma sjuk.
Även när jag blev vuxen fortsatte jag att besöka dem. De sista åren var det ofta med förbehållet "Det kan inte bli samma service som förut men kom gärna ändå". Jag kom väldigt gärna ändå och tog över matlagning och sånt.

Millennieskiftet kom. Jag drog mig till minnes att farmor och farfar för längesedan hade påpekat för mig att jag skulle vara 32 år då. På min fråga hur gamla de skulle vara då fick jag svaret: "Då är vi nog inte med längre". Jag påminde dem om detta och tillade "Ni ljög!"

Ett par år senare blev farmor svårt sjuk. Hon repade sig fysiskt något så när, men som så ofta med äldre människor så går den psykiska hälsan hand i hand med den fysiska. Farmors ibland lite ängsliga drag tog nu över nästan helt och ångesten blev ännu större när minnet började svika på allvar. Slutligen blev situationen ohållbar och hon fick flytta från farfar, som hon bott ihop med sedan 1939, och in på ett hem.
Farfar som blivit alltmer skröplig dog 2005 på det klassiska viset; föll och bröt lårbenet. Några dagar senare tog en lunginflammation hans liv. Farmor var med på begravningen men var nog inte fullt på det klara över vad som hade hänt.
Jag hälsade på farmor alltmer sällan under den sista tiden. Det var ledsamt och jobbigt att se någon som betytt så mycket för en reducerad till en skugga av sitt forna jag. Hon kände igen mig och kom ihåg mitt namn, men kunde inte riktigt placera mig rätt i släktträdet. Ibland var hon orolig och klagade att hon inte visste själv vem hon var. Vad svarar man på sånt?
Det underlättade i och för sig lite att ha med sig barnen. Då fanns det något att prata om, vilket annars blev allt svårare.

Nu när jag själv har kommit ganska långt i mitt liv inser jag hur mycket farmor och farfar faktiskt har påverkat mig. De var tidiga med att åka på charter och sedan också med att resa på egen hand. De pratade inga språk förutom modersmålet, men klarade sig ändå på något vis på resor nere i Europa, Afrika, Asien och Nord- och Mellanamerika. Man kommer trots allt en bra bit på "One double room" och "Ein Doppelzimmer". Jag tror att min lust till att resa långt och länge kommer från dem och till viss del från min morfar, som var sjökapten.
Farmor och farfar var också livsnjutare. Jösses, vad mycket gott att äta och dricka jag fick hos dem. Inte sällan var det stora kalas för släkten eller den stora umgängeskretsen.
Det är nog något som jag också har tagit till mig från dem.

Egentligen hade nog farmor redan dött för mig strax efter att hon begett sig in i skymningslandet och blev svår att kommunicera med. Det blev ändå svårt den dagen då hon faktiskt dog på riktigt.
Pappa ringde mig på förmiddagen och berättade att det var illa ställt med farmor. Personalen på äldreboendet hade funnit henne livlös på morgonen, fått dit en ambulans som fått igång andning och puls, men troligt var att hjärnskadorna var så stora att hon inte skulle leva länge till. Hon låg nu medvetslös på Sahlgrenska.
Var någon hos henne på sjukhuset? Min farbror hade varit där men inte orkat stanna. Min pappa, som var med när farfar dog och omskakades av den upplevelsen, hade bestämt sig för att inte åka in till sjukhuset.
Jag bestämde mig för att åka upp till henne. Jag som inte hade varit med när farfar dog och inte tagit ordentligt farväl, skulle nu inte missa det med farmor också. När jag dessutom inte hade besökt henne speciellt ofta den sista tiden så kunde jag åtminstone vara med henne nu på hennes yttersta.

Läkaren bekräftade bara det som pappa hade sagt. Hon kanske skulle leva i ett par dagar till. Hon kunde också dö redan samma dag.
Jag kramade hennes hand, sa hej och berättade vem jag var. Farmor var inte kontaktbar och andades mödosamt. Ibland vibrerade hennes stämband till och de suckande utandningarna ackompanjerades av hennes röst.
Hon rullades ner från intensiven till en vanlig avdelning. Så här efteråt funderar jag på om det var en avdelning, dit de hopplösa fallen fördes. Finns det sådana avdelningar?
Jag sa inte så mycket till farmor. Jag kramade hennes hand och klappade henne på kinden istället. Då och då gick jag ut och ringde upp pappa och farbror och lämnade rapport om hur det var med henne.
Personalen såg till så att jag hade kaffe och var inne då och då och tittade till farmor.

Strax innan 18.30 så reste jag mig från stolen. Jag minns inte efteråt varför, men på något vis förstod jag att hon var på väg bort. Jag strök henne över pannan. Andningen var inte lika ansträngd längre men grund. Så kom det som jag hade hört talas om. En inandning som inte följdes av någon utandning och därefter bara stillhet.

När hon sedan gjorts fin med en blomma i handen och personalen tänt levande ljus inne på rummet, så tog jag mig ytterligare en stund med henne. Då kom orden. Jag berättade för henne hur viktig hon varit för mig och att jag inte kunde ha haft en bättre farmor.
Farmor var den sista i sin generation som dog. Farfar, hennes syskon och så gott som alla vänner var redan borta. När jag stod där vid hennes sida så tänkte jag att de alla hade väntat på henne och tog emot henne där uppe. "Här kommer du ju äntligen." Givetvis skulle de ha en fest förberedd också. "Skål och välkommen!"
Jag log lite när jag gick ut till bilen.

På begravningen kunde man, när det egentligen skulle vara tyst, höra min yngsta dotter, farmors barnbarnsbarn, jollra. Det kändes bra. Hon har min farmors namn som andranamn.
Livet går vidare och vi håller dem vi älskar, som lämnat oss, i kärt minne.

Dödsrädd för dödsbädd?

Saker som jag hoppas slippa behöva säga på min dödsbädd:

Jag gjorde inget vettigt av mitt liv, men oj va’ mycket bra på TV jag såg!

Jag gjorde inget vettigt av mitt liv, och inte var det något bra på TV.

Jag gjorde inget svettigt i mitt liv, men oj en sån hjärtattack jag fick!

En spruta mot vad säger du..?

Men om du tar hallbordet så kan hon få gökuret. Blir det bra då?

Hallå! Är det någon där? Jag tror jag håller på att dö här inne! Syster?! Hallå?! Jag behöver kissa dessutom! HALLÅ!


Men däremot skulle jag inte ha något emot att få säga:

Vad skönt att ha mina nära och kära här! Går det att få en öl till förresten?

Men om du tar båtarna så kan hon få godset. Blir det bra då?

No one dies, they just move to the other side

Sitter på jobbet och har tråkigt. Det är lite att göra och jag slösurfar lite. Sätter på Porcupine Trees mörkaste skiva, Deadwing, som handlar om en mor som förlorar sin son i en bilolycka. Ungefär samtidigt ser jag på en nättidning att ett barn var bland de förolyckade i en större krock utanför Alingsås.
Det är sorg i en familj idag. Hur klarar man att resa sig efter att ha förlorat ett barn? Varför händer det? Vad finns meningen i det?

Kommer att tänka på några rader ur Marillions Estonia, en sorglig men vacker låt.

Finding the answer
It's a human obsession
But you might as well talk to the stones and the trees and the sea
'Cause nobody knows
And so few can see
There's only beauty and caring and truth beyond darkness

No one leaves you
When you live in their heart and mind
And no one dies
They just move to the other side
When we're gone
Watch the world simply carry on
We live on laughing and in no pain
We'll stay and be happy
With those who have loved us today

Going for that great gig in the sky

Några minnen skrivna av mig så här när en dag då skymningen sänkte sig tidigt.

Så mycket roligt vi hade tillsammans. De första åren på jobbet och sedan några år i samma band. Vi spelade båda gitarr. Han köpte en halvakustisk Epiphone av samma modell som John Lennon spelade på. Jag retades och kallade det för gubbgitarr. Uffe bara skrattade. Dock hade han en Hughes-Kettner förstärkare som jag var avundsjuk på.

Jag minns hur vi inför vårt sista gig hade hjälp av en sorts festkonsult. Han hade den käcka idén att vi skulle avskärma en del av festtältet och rigga scenen där bakom. Sagt och gjort.
Vid 16-tiden på eftermiddagen gled vi in, inspekterade scenen och gjorde soundcheck (Precis som ett ”riktigt” band.)
Sedan satt vi i vårsolen på utsidan och drack en öl, pratade och skojade. Spelningen närmade sig och Ulf blev lite inåtvänd. Nervös? frågade jag. Mmmm, sa han. Äsch, nu går vi in och har roligt.

Ulf hade en idé om att vi skulle förstöra festfixarens upplägg. Det var nämligen ett stort tygstycke som dolde scenen. På en given signal skulle det åka i golvet när magneterna som höll det på plats släppte. (Klassisk rockentré) ”Och då ska ni fan stå där och börja spela!” Det lät som om han hade haft en traumatisk upplevelse med det upplägget tidigare.
Detta måste ha satt igång fantasierna hos Ulf: ”Istället för att vi står där och börjar spela så kan jag sitta där själv på en stol, iklädd morgonrock och ätandes på en hönökakssmörgås med skivad falukorv på.” Vad han fick det ifrån vet jag inte, men jag skrattade så att jag fick tårar i ögonen. Det var väl sättet som han sa det på också.

Sedan stod vi där i mörkret och log nervöst mot varandra. Signalen kom, jag tog första ackorden på ”Ring, ring” (Sator-versionen) och ridån föll. 150 festsugna människor stirrade på oss för att sekunden efter börja dansa och sjunga med.
Vi gjorde vårt bästa gig den kvällen. Alla hade roligt; både publiken och vi. Det skulle med tiden visa sig att det var vårt sista gig också. Bra så…


Ulf 1957 – 2007