Farmor

Igår var det på dagen två år sedan min farmor dog. Jag hade tänkt att jag skulle fundera lite extra på henne då och skriva om henne här, men eftersom jag lever lite dag för dag just nu och inte tittar i almanacka så ofta, så kom gårdagen och gick utan att jag insåg vilken dag det var.

Å andra sidan så kan man komma ihåg och prata om saker även om det är "fel" datum. Farmor själv var ett exempel på det. Någon gång på det sena 90-talet skaffade hon en kalender för att skriva upp saker som var lite svåra att komma ihåg nu när hon blivit lite till åren. Släkt och vänners födelsedagar skrevs in. Mitt namn landade på den 2 juli. Jag fyller inte den 2 juli. Jag fyller den 3 juli. Jag blev lite förvånad när farmor och farfar ringde den 2 juli och gratulerade mig på födelsedagen. "Men det är ju imorgon som jag fyller."
Jaha, då hade hon skrivit in fel och skulle genast rätta till det.
Året efter ringde telefonen den 2 juli igen. Hurra, hurra osv. Jag lät det passera. Därför blev jag gratulerad av mina farföräldrar en dag för tidigt under de få år som återstod innan de inte just ringde några samtal alls.
Att blogga en dag för sent om farmor är alltså bara lite payback.

Förutom mamma, pappa och mina syskon så var farmor den som jag kände mest för. Jag lär ha som liten sagt att "Jag tycker som farfar tycker", vilket det gjordes ett stort nummer av, men det var i själva verket farmor som jag trivdes bäst med, även om jag gillade och beundrade farfar mycket också. När han var ute i sin verkstad och grejade med alla verktyg och maskiner så var jag med farmor och bakade, rensade i trädgården, spelade kort, plockade bär och svamp eller vattnade krukväxter.

Farmor och farfar blev en slags extraföräldrar för mig eftersom jag växte upp med min då ensamstående pappa, som arbetade mycket. Jag var ofta hos dem i huset på Långedrag eller på Stillingsön på helger och lov och så gott som alltid när jag var hemma sjuk.
Även när jag blev vuxen fortsatte jag att besöka dem. De sista åren var det ofta med förbehållet "Det kan inte bli samma service som förut men kom gärna ändå". Jag kom väldigt gärna ändå och tog över matlagning och sånt.

Millennieskiftet kom. Jag drog mig till minnes att farmor och farfar för längesedan hade påpekat för mig att jag skulle vara 32 år då. På min fråga hur gamla de skulle vara då fick jag svaret: "Då är vi nog inte med längre". Jag påminde dem om detta och tillade "Ni ljög!"

Ett par år senare blev farmor svårt sjuk. Hon repade sig fysiskt något så när, men som så ofta med äldre människor så går den psykiska hälsan hand i hand med den fysiska. Farmors ibland lite ängsliga drag tog nu över nästan helt och ångesten blev ännu större när minnet började svika på allvar. Slutligen blev situationen ohållbar och hon fick flytta från farfar, som hon bott ihop med sedan 1939, och in på ett hem.
Farfar som blivit alltmer skröplig dog 2005 på det klassiska viset; föll och bröt lårbenet. Några dagar senare tog en lunginflammation hans liv. Farmor var med på begravningen men var nog inte fullt på det klara över vad som hade hänt.
Jag hälsade på farmor alltmer sällan under den sista tiden. Det var ledsamt och jobbigt att se någon som betytt så mycket för en reducerad till en skugga av sitt forna jag. Hon kände igen mig och kom ihåg mitt namn, men kunde inte riktigt placera mig rätt i släktträdet. Ibland var hon orolig och klagade att hon inte visste själv vem hon var. Vad svarar man på sånt?
Det underlättade i och för sig lite att ha med sig barnen. Då fanns det något att prata om, vilket annars blev allt svårare.

Nu när jag själv har kommit ganska långt i mitt liv inser jag hur mycket farmor och farfar faktiskt har påverkat mig. De var tidiga med att åka på charter och sedan också med att resa på egen hand. De pratade inga språk förutom modersmålet, men klarade sig ändå på något vis på resor nere i Europa, Afrika, Asien och Nord- och Mellanamerika. Man kommer trots allt en bra bit på "One double room" och "Ein Doppelzimmer". Jag tror att min lust till att resa långt och länge kommer från dem och till viss del från min morfar, som var sjökapten.
Farmor och farfar var också livsnjutare. Jösses, vad mycket gott att äta och dricka jag fick hos dem. Inte sällan var det stora kalas för släkten eller den stora umgängeskretsen.
Det är nog något som jag också har tagit till mig från dem.

Egentligen hade nog farmor redan dött för mig strax efter att hon begett sig in i skymningslandet och blev svår att kommunicera med. Det blev ändå svårt den dagen då hon faktiskt dog på riktigt.
Pappa ringde mig på förmiddagen och berättade att det var illa ställt med farmor. Personalen på äldreboendet hade funnit henne livlös på morgonen, fått dit en ambulans som fått igång andning och puls, men troligt var att hjärnskadorna var så stora att hon inte skulle leva länge till. Hon låg nu medvetslös på Sahlgrenska.
Var någon hos henne på sjukhuset? Min farbror hade varit där men inte orkat stanna. Min pappa, som var med när farfar dog och omskakades av den upplevelsen, hade bestämt sig för att inte åka in till sjukhuset.
Jag bestämde mig för att åka upp till henne. Jag som inte hade varit med när farfar dog och inte tagit ordentligt farväl, skulle nu inte missa det med farmor också. När jag dessutom inte hade besökt henne speciellt ofta den sista tiden så kunde jag åtminstone vara med henne nu på hennes yttersta.

Läkaren bekräftade bara det som pappa hade sagt. Hon kanske skulle leva i ett par dagar till. Hon kunde också dö redan samma dag.
Jag kramade hennes hand, sa hej och berättade vem jag var. Farmor var inte kontaktbar och andades mödosamt. Ibland vibrerade hennes stämband till och de suckande utandningarna ackompanjerades av hennes röst.
Hon rullades ner från intensiven till en vanlig avdelning. Så här efteråt funderar jag på om det var en avdelning, dit de hopplösa fallen fördes. Finns det sådana avdelningar?
Jag sa inte så mycket till farmor. Jag kramade hennes hand och klappade henne på kinden istället. Då och då gick jag ut och ringde upp pappa och farbror och lämnade rapport om hur det var med henne.
Personalen såg till så att jag hade kaffe och var inne då och då och tittade till farmor.

Strax innan 18.30 så reste jag mig från stolen. Jag minns inte efteråt varför, men på något vis förstod jag att hon var på väg bort. Jag strök henne över pannan. Andningen var inte lika ansträngd längre men grund. Så kom det som jag hade hört talas om. En inandning som inte följdes av någon utandning och därefter bara stillhet.

När hon sedan gjorts fin med en blomma i handen och personalen tänt levande ljus inne på rummet, så tog jag mig ytterligare en stund med henne. Då kom orden. Jag berättade för henne hur viktig hon varit för mig och att jag inte kunde ha haft en bättre farmor.
Farmor var den sista i sin generation som dog. Farfar, hennes syskon och så gott som alla vänner var redan borta. När jag stod där vid hennes sida så tänkte jag att de alla hade väntat på henne och tog emot henne där uppe. "Här kommer du ju äntligen." Givetvis skulle de ha en fest förberedd också. "Skål och välkommen!"
Jag log lite när jag gick ut till bilen.

På begravningen kunde man, när det egentligen skulle vara tyst, höra min yngsta dotter, farmors barnbarnsbarn, jollra. Det kändes bra. Hon har min farmors namn som andranamn.
Livet går vidare och vi håller dem vi älskar, som lämnat oss, i kärt minne.