onsdag 22 oktober 2008

Blogstafetten: Varför behöver vi kultur?/Är kultur viktigt?

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Jag visste ju att likt en bestämd hand som läggs på en axel och en röst som säger: "Det är nog bäst att du kommer med här!" så skulle mailet dimpa ner i min inbox; mailet som talade om att det var dags att göra sin plikt. Dags att sätta på sig ringbrynjan och dra ut i fält. Dags att sätta på sig reflexvästen och stå vid övergångsstället utanför skolan. Dags att surra fönsterluckorna inför den annalkande stormen.

Mailet från blogstafetten hade kommit. Jag var ute med grannen när det hände. Grannen är bonde och han låter mig åka med på hans traktor ibland. Ja, hans traktor; jag sitter nämligen helst uppe på taket. Då kan jag se det roliga avgasröret. Ni vet, det som går rakt upp som en liten skorsten. Överst sitter en liten klaff, som öppnar sig när Sven-Olov startar motorn.
Jag blir alltid lite fnissig när jag ser att klaffen förblir öppen. Den liksom hänger svävandes i fria luften med ett lätt darr. När jag ser det så skrattar jag rakt ut och känner att jag verkligen lever. Efter en stund kan jag inte hålla mig längre utan börjar sjunga.
När vi hade plöjt ett par vändor så hörde jag barnaröster. Det var mina döttrar, som med andan i halsen kom sättandes borta på grusvägen.

– Far, far! Du måste komma hem. Du har fått mail!

Jag skuttade ner från traktorn och följde med de små liven hem. Mycket riktigt, där väntade ett mail från Vardagsmat. Spännande, spännande!
Emellertid så greps jag strax av tvivel och fruktan. Tänk om det inte var Vardagsmat som hörde av sig. Tänk om det var någon illasinnad som bara låtsades vara Vardagsmat och nu tänkte lura mig att blogga om fel ämne!
Jag beslöt mig för att inta en skeptisk attityd. Man vill ju inte lägga ner tid och själ på att skriva om "Tidelag förr och nu" eller "När Båtsman och jag reste till husvagnsmässan i Jönköping", när ämnet i själva verket är "Jag är en mördarsnigel".

Jag lät alltså mailet förbli oöppnat. Visst, jag erkänner. Jag slog små lovar runt datorn och var nära att kika några gånger, men lyckades låta bli.

På måndagsförmiddagen kom dock mailet från Jerry på Blogstaffeten. Nu fanns det ingen återvändo. Jag öppnade och läste:

Varför behöver vi kultur?/Är kultur viktigt?

Vad ända in i glödhetaste! Raseriet grep tag i mig och jag rusade ut i trädgården, fick tag i en stor påk som jag svingandes i luften rusade varv på varv runt huset. Regnet piskade mot mitt ansikte och mot min nakna kropp. Efter ett par minuter kilade jag in och satte på mig lite kläder (en beige gåbortskostym) för att sedan kuta ut igen och springa några varv med påken, skrikandes svordomar och förbannelser.

När jag hade lugnat mig gick jag in och satte jag mig med en kopp te och funderade på vad som menades. Kultur… kultur… kul tur… Kul Tur…
Aha, nu hade jag det! Det är kul att ha tur. Jag mindes hur jag på Lisebergs skivhjul någon gång för många år sedan vann fotbollslandslagets kampsång till VM 1974 på singel. Jag kom ihåg hur jag tänkte, när jag fick detta dyrbara vax i min hand att "det är kul att ha tur".
Kunde jag möjligen bygga upp något kring det? Fanns det några tipsvinster att kåsera kring? Kanske någon tombolatriumf som jag kunde skryta om?
Jag lade mig på sängen för att spåna lite. För att kunna dokumentera eventuella snilleblixtar hade jag kameran igång. Nu blev det ju lite pinsamt för plötsligt slog det ju mig vad det var som jag egentligen skulle skriva om. Ni kan själva se hur det gick till:

video

Sittandes i min manchesterkavaj kände jag en sorts tacksamhet och glädje. Äntligen skulle jag få chansen att ta handen ur chipsskålen och lyfta blicken aningen ovanför Idolträsket och Stjärnor på is-dimman. Jag skulle få blicka in i de lite finare rummen, där killar dricker vin ur glas och där man talar i vanlig samtalston utan den minsta antydan av någon bonnig dialekt. Nu skulle här bli kultur så det stod härliga till!

Var skulle jag göra mitt första nedslag? Frågan var egentligen retorisk för jag visste ju vart ska skulle behöva bege mig: Gyllene Prag i Göteborg. Hur många mer eller mindre välförtjänta förskott har omsatts till en karaff av husets röda på denna restaurang? Jag undrade verkligen detta och det blev min första fråga till servitören som skulle ta min beställning. Hans svar blev: "Hur många stjärnor finns det på himlen?"

Nu gällde det bara att hitta någon som arbetade med kultur. Jag beordrade handuppräckning. Det visade sig att alla i lokalen arbetade med kultur. Påfallande många var klädda i manchesterkavajer.

Innan sorlet hann ta över igen ställde jag den brännande frågan rätt ut i luften: "Är kultur viktigt?"

Det rungande ja-ropet som följde hördes säkert flera kvarter längre bort. Vid några bord kom dessutom tillägget "för fan!"

Eftersom jag hade deras uppmärksamhet så slängde jag ut nästa fråga: "Varför behöver vi kultur?"

Nu bröt ett hysteriskt oväsen ut. Det visade sig att det fanns en massa åsikter i ärendet. När jag försökte äska tystnad blev jag själv ombedd att hålla käft. Jag hade fått nog av kultur den kvällen och tackade för mig.

Väl hemma satte jag mig i favoritfåtöljen och funderade på begreppet kultur. En minnesbild kom för mig:
Någonstans i skarven mellan 70- och 80-tal var jag med min pappa ute på Angereds Teater. Vi såg bland annat Sven Wollter i Galileo Galilei. Det var en mycket bra föreställning. Vad jag dock minns extra bra var hur det stänkte om Wollter. Han spottade fram replikerna - bokstavligen. Kanske förstärkte en olycklig ljussättning och scenografi det hela, för i vitt ljus mot svart bakgrund syns saliv som lämnar en artikulerande skådespelarmun extra väl. Det såg ut som små diamanter som sprutade ur Galileos mun. Några störtdök ner mot golvet medan andra liksom stilla dalade till marken. Det blev som en liten pjäs i pjäsen.
För teaterinbitna kan jag skryta lite med att jag såg Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte ett par år innan på Angereds Teater. Det som var lite speciellt då var att man ännu inte hade fått en riktig teater att spela i. Istället hade man rest ett tält. Publiken satt på fällstolar.
Jag såg Folkteaterns uppsättning 20 år senare inne i Göteborg. Jag blev lite besviken. Jag mindes pjäsen som roligare. Kanske lyckades man inte lika väl som kollegorna i Angered.


Jag är inte säker på att jag kan svara på frågan Varför vi behöver kultur. Begreppet kultur är ju ganska brett också.
Kanske är det för ett reta hjärnan lite? Kanske är det en sorts intellektuell stimulans. Sedan om vi finner den i en Wagneropera eller genom att titta på något som reklamkanalerna sänder är ju olika från person till person. Det ena behöver ju förvisso inte utesluta det andra.


Att vi behöver kultur torde vara klart. Frågan är hur högt upp på prioriteringslistan den bör hamna i en kommun med begränsade medel (dvs alla Sveriges kommuner.)
Vad jag försöker säga är hur mycket pengar som ska läggas på kultur när skola, vård och omsorg skriker efter pengar.
Ett typiskt exempel på detta var när man i Göteborg drog in bidraget till Nationalteatern (dvs teatergruppen – inte rockbandet). Det fick den omedelbara effekten att Nationalteatern lades ner. Utan det ekonomiska stödet hade man ingen möjlighet att fortsätta. Deras publik var redan för liten och hade krympt ytterligare om de tvingats betala det belopp som biljetterna egentligen skulle kosta.
Naturligtvis blev det ett väldigt rabalder kring detta. Från kommunens håll försvarade man sig med att det inte var rätt att lägga pengar på en fri teatergrupp, när man inte hade nog med pengar att fixa dagisplatser åt alla som behövde. Det var onekligen en poäng: "Vill du att dina barn ska kunna gå på dagis eller är det viktigare att ett gäng teaterapor från 68-generationen ska få fortsätta spela inför en allt tommare salong?"

Det väcker ytterligare frågor. Vem ska betala för kulturen? Är det enbart de som nyttjar den? Finns det kultur som är så "bra" och/eller "viktig" så att den måste finnas oavsett hur få som är intresserade, och därmed ska bekostas av allmänna medel? Vem avgör vad som är bra och angelägen kultur?


Tar man ner det på individnivå så kan man fråga sig vem som ska kunna skriva konstnär eller artist på visitkortet. Om du sitter på din kammare och måla tavlor som inte säljer; är du konstnär då? Om du inte kan försörja dig på det du arbetar med så kanske du borde söka lyckan och anställning någon annanstans?
På Gyllene Prag skulle man påpekat att Van Gogh inte sålde ett skit under sin livstid, men nu går hans tavlor för miljoner. Hade van Gogh tvingats ta ett städjobb i Göteborg? Kanske.
Är det å andra sidan verkligen en mänsklig rättighet att få vara kulturarbetare, när det inte finns någon efterfråga efter ens tjänster? Är det inte i mötet mellan en artist och en publik som en stor det av konsten uppstår? Saknas publiken så är det lite som det fallande trädet skogen som ingen vet om det hörs, när det faller.

Vad skulle hända om vi plockade bort allt kulturstöd? Om vi enbart tittar på teater så skulle förmodligen många mindre teatergrupper försvinna över natt. En del skulle saknas av få – andra av fler. Kvar skulle de bli som hade en publik stor nog att få verksamheten att gå runt. Jag misstänker att det skulle handla om privatteatrar med fars på programmet. Ett par timmars spring i dörrar med utnötta ansikten. En föreställning tisdag-fredag, på lördagar och söndagar en eftermiddagsföreställning och en kvällsföreställning - vecka ut vecka in. Pjäsen? Någon engelsk pjäs i översättning. Några garv här, ett gapflabb där. Skådisar som låtsas inte kunna hålla sig för skratt på samma ställen kväll efter kväll. Publik som snällt lapar i sig den jämntjocka smet som serveras. Inget som utmanar, inget som provocerar. Folk som körs in i buss från småstäderna en bit bort. Paket med resa, hotell, supé (Skagentoast, helstekt ytterfilé med bakad potatis och bearnaisesås samt kaffe och kaka) och teater. Glas med bubbel i pausen.
Kultur enligt marknadsnormen, dvs endast det som säljer ska produceras. Kom och köp!

Är så himla bra då?

Ni märker att jag resonerar med mig själv, va? Min tanke är nog också att ni ska fortsätta resonemanget nere i kommentatorsfältet.

Själv planerar jag ett litet kulturprojekt. Det skulle kunna bli verklighet någon gång till vintern eller våren. Lappmarodören kommer att göra come-back. Vi snackar konst som utmanar, uppmanar och roar!

Till dess, slå ett slag för kulturen! Eller låt kulturen slå er med häpnad. Världen skulle vara fattigare utan kultur. De på Gyllene Prag skulle vara fattigare också. Gyllene Prag skulle vara fattigare. Svartsminkade estradpoeter skulle vända hamburgare på McDonalds istället för att uträtta storverk (nåja) uppflugna på ett bord i ett bokcafé.
Dessutom är jag så jäkla trött på folk som bara vill prata sport.

Se där! Nu är jag klar med inlägget. Jag tror att jag klarade det. Kul! Det är kul att ha tur! Kultur!



Fotnot: Alla bilder i detta inlägg fann jag genom att bildgoogla på ordet "kultur".

10 kommentarer:

Michadelica sa...

Kultur är så mycket mer än bara konst och teater och dylika ting. Det finns en sorts kultur som går så mycket djupare, det är det där arvet som vi har med oss från generationer tillbaka. Den typen av kultur kostar egentligen inget och kommer alltid att drivas vidare, vad än marknaden säger. Dock kommer den också att förändras hela tiden, beroende på vem som för närvarande har kulturen hos sig.

Den övriga typen av kultur, det som kanske kan definieras som konsto och teater och dylikt, det är mera uttryck för den förra delan. Lite grädde på moset. En lyxvara och bonus dessutom, på det sättet att det för mig aldrig kan vara det primära. Så länge man inte klarar av att ge barn och äldre vård och stöd, då kan inte den typen av kultur få högsta prioritet. Dock kan den där grädden på moset givetvis vara en livlina för vissa, men står valet mellan dagisplats eller teaterföreställning tror jag att dagiset kommer vinna alla gånger, det är den bistra kulturverkligheten.

Den dagen alla basbehov är uppfyllda, då kommer kulturen att blomstra och det kommer att finnas mer råd och tid för den, helt naturligt. Om vi kommer dit? Det vet jag inte.

...hoppas man fick skriva så här mycket. Det bara kom. :)

Johnny sa...

:-D
Bästa filmen jag har sett på länge. :-D

Sangvinisk sa...

*torkar mina tårar* Pseudonaja du får mig att gråta av skratt och det var ju bara filmen för sjutton.

Ett kanon inlägg om Kultur.
I min publik står vi alla upp och klappar händerna för dig.

Pysseliten sa...

Jag kan inte tänk mig ett samhälle utan kultur! Vad skulle bli kvar? En stel, platt, kall faktavärld!
Mina barn frågar mig vem som får kalla sig konstnär, jag svarar vem som helst som utövar annat än faktahantering.

paljettenq sa...

Jag lånar din påk och sätter fast spik och krokar med hullingar på den... *svingar den över huvudet*... nu funkar den bättre. Nu kan du gå ut och göra en kulturgärning. Sikta på dem som säger att det inte behövs kultur.

paljettenq sa...

Filmen BTW.. håller högre kvalitéer än många så kallade konstfilmer jag har sett! *garvar*
Jag håller dig på minnet om jag ska arrangera något med rätt tema;)

Ullah sa...

Tänk att jag fick träffa Sven Wollter på dagis när jag var liten. Hans barn gick också där.

Howdy Sailor sa...

Jag säger bara F**k kultur!

Comvidare sa...

Det var minsann en kul tur! Du överträffade mina förväntningar. Igen! Skrattet ekar på mitt kontor. Tårarna blänker i ögonvrån. Tack!

www.vardagsmat.blogg.se sa...

Fantastiskt.
Tack!