Magnus gör entré

Tiden före reptilmässan hade jag mailledes kontakt med Magnus; en av reptilföreningens medlemmar. Han hade varit med i ett par år men så långt endast varit passiv medlem. Nu ville han gärna vara med och arbeta på mässan. Kort sagt: Han ville gå från passiv till aktiv medlem.

Alla som har suttit i en föreningsstyrelse vet att den sortens erbjudande sorterar in under "välsockrade erbjudanden". Ni vet, något i stil med de fyra nedanstående exemplen:

– Lägg dig nu ner i sängen så ska du få se på grejor!

– Öppna kuvertet och du hittar en större summa pengar. Allt är ditt!

– Jag har lagt kortet i baren. Ta vad du vill att dricka!

– Vill du följa med mig till Tahiti?

För att inte skrämma bort honom så svarade jag något i stil med att vi säkert skulle hitta något bra åt honom att jobba med på mässan. "Kom du bara."

När man inte sett någon utan bara mailat med personen i fråga, så blir man ju tvungen (nej, egentligen inte, men för mig sker det automatiskt) att göra sig en bild i huvudet av hur personen ser ut.
Det finns en annan Magnus i föreningen och därför bestämde min lata hjärna sig för att den nye Magnus var snarlik gammel-Magnus; dvs glasögon, kort hår och såg ut som att han pluggade på Chalmers (Stockholmare, läs: KTH).

Snäll som jag är hade jag ordnat skjuts åt Magnus med styrelsekollegor från Göteborg upp till mässan i Kungälv. När jag nu stod där strax efter sju på lördagsmorgonen och gäspade så kunde jag inte fatta vem killen var som på något vänster lyckats ta sig in i lokalen flera timmar innan öppningsdags. Han såg ut som en övervintrad hippie som kommit direkt från någon husockupation. Hår och skägg såg ut att tävla om vem som skulle blir längst. Runt halsen hängde en palestinasjal. Örhängen och piercing fanns också. Armarna saknade inte tatueringar.
Ja, ni har redan gissat att det var Magnus.

Tillsammans med två andra medlemmar hamnade han och jag i köket, där vi förberedde frallorna som skulle säljas till fikasugna besökare. Det breddes smör och skivades grönsaker. Skinka och färdigskivad ost packades upp ur storpack. Ett par kaffebryggare puttrade hemtrevligt på köksbänken.

– Nu tar alla kaffe eller te om ni blir sugna, klämde jag i käckt.

– Jag dricker just varken kaffe eller te, kom det från Magnus.

Av någon anledning blev jag inte förvånad.

– Fast grönt te går bra.

Check!
Men det hade vi ju inte.

– Ta en Fanta eller Cola, försökte jag.

Jag bet mig nästan i tungan. Nu skulle han väl säga något om imperialistiskt sockervatten, som han hellre skulle hälla ut framför amerikanska ambassaden än ta i sin mun.

– Eller Ramlösa, skyndade jag mig att lägga till.

Magnus hade emellertid svar på tal nu också.

– Jag har lite svårt för dryck med kolsyra i.

Som tur var så hade vi köpt saft "till barnen". Magnus försåg sig ur den tillbringaren några gånger under dagen, trots att han konstaterat att den innehöll något sötningsmedel, som "egentligen inte var så bra."

Magnus var alltså petig med drycker och såg ut som "USA ut ur Vietnam", men han var också väldigt trevlig. Det ska bli roligt att lära känna honom bättre.