Jag har postat mitt sista a-kassakort

För den här gången i alla fall…

Sedan snart två veckor sedan arbetar jag. Det var en lustigt snabb och positiv process som ledde fram till detta. Jag hittade ett jobb som det praktiskt taget stod mitt namn skrivet över, och smällde ihop en ansökan, som jag skickade in sent en kväll. Morgonen därpå ringde de från rekryterings/konsultfirman och ville göra en avstämning över telefon. (Antagligen för att höra så att rösten i anda änden inte andades häftigt eller talade i tungor).

En timme senare ringde en konsultchef och bokade in en intervju, som gick bra. Därefter hörde kunden av sig och bokade in en intervju, som också gick bra.

Ett par dagar senare ringde från konsultfirman och sa grattis och välkommen in på avtalsskrivning. Jag fick det jag ville ha i lön och lite till.

Nu sitter jag på jobbet och försöker sätta mig in i allt det nya. Runt omkring mig har jag människor som är positiva och trevliga. Jag har redan hunnit med en resa till Stockholm för att ta över arbetsuppgifter och hälsa på kollegor, som jag kommer att arbeta mycket med.

Vad jag jobbar med? Jag jobbar på ett stort företag med webbsupport och utbildningar.

Så det kan gå, så det kan gå…

Och mina A-kassedagar var så när slut; 12 stycken kvar...

Bättre att lyss till den sträng som brast…

Det är synd att säga att det gick bra på det nya jobbet. Det gick faktiskt riktigt dåligt. Jag kände redan första dagen att det inte skulle bli lätt. Arbetsuppgifterna låg en bit sidan av det som jag tidigare arbetat med och kände mig hemma på. Inom it-skrået är jag utvecklare och inte driftare som man efterfrågade här.
Hur hamnade jag på ett sånt uppdrag då? Min arbetsgivare, samma företag som sa upp mig pga arbetsbrist för 1,5 år sedan, har hållit ögon och öron öppna åt mig. De kontaktade mig för att fråga om jag fortfarande var intresserad av att jobba med databaser. Jovisst var jag det. En stor del av min senaste it-utbildning upptogs just av databaser och ute i arbetslivet har jag gillat arbete mot och i databas. I samtal med både arbetsgivare och kund var jag öppen med vad jag kan och inte kan, och man kan därför i efterhand undra varför de ändå tog mig till ett uppdrag, som inte passade så bra. En del av förklaringen kan möjligtvis vara att jag gör mig bra i intervjusituationer. Jag är glad och trevlig och säger rätt saker, och kanske gick det lite för bra den här gången.
Det slutade med att kunden avslutade uppdraget efter fyra dagar. Det kändes snopet. Både min arbetsgivare och jag kände att det från kunds håll fanns en långsiktig ambition i mitt fall och att jag därför skulle tillåtas ha en lite längre startsträcka än man annars ger konsulter. Vi hade fel.
Grävde jag ner mig efter detta? Ja, i ett par dagar. Visserligen låg en stor del av ansvaret till att det sket sig ovanför mitt huvud, men det är ingen självförtroende-boast att få kicken pga att man inte anses klara av de arbetsuppgifter, som man förväntas utföra. Dessvärre var min anställnings hos konsultfirman intimt knuten till just detta uppdrag. Samma dag som uppdraget tog slut blev jag därför uppsagd och uppsägningstiden löper ut om tio dagar.

Nu är det dock nya tag. Jag har kontakt med ett systerföretag till min ack så kortvariga arbetsgivare. Där är man positiv och optimistisk. Det känns faktiskt som att det kommer att ordna sig i alla fall.

It-konsult

Jag har inte riktigt fattat det ännu, men på måndag börjar jag arbeta igen. Lustigt nog är det min tidigare arbetsgivare som har gett mig chansen igen. Jag kommer att skickas ut på uppdrag till... ett ställe med många databaser. :)

Jag är väldigt glad!

Väntar

Åter igen sitter jag och väntar. Jag måste gå till mappen på datorn med alla ansökningar för att se vilket jobb i ordningen, som jag väntar besked om. Det har varit en lång resa och en ganska trist sådan också. Ingen i stil med och när jag klev på tåget visade det sig att just den dagen bjöds alla passerare på gratis champagne. Snarare har det handlat om inställda avgångar, otrevlig personal och tåg som lämnat stationen med mig stående kvar på perrongen.

Jag försöker rannsaka mig själv. Har jag sökt rätt arbeten? Hur beter jag mig på intervjuerna? Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte komma på någon anledning till att det gått så dåligt. Kvar finns otur och dålig timing.

Nu väntar jag alltså på att telefonen ska ringa. Det var sagt att de skulle bestämma sig i torsdags eller senast på fredagen. Det luttrade och cyniska i mig visste att det antagligen skulle dröja en bit in i nästa vecka, och här är vi nu.
Jag borde lägga energi och tankekraft på något annat så länge. Ändå stirrar jag på en telefon som inte ringer.

Jobbigt

Jag vill inte låta bitter för i de flesta fall har jag kunnat skaka av mig besvikelserna snabbt. Det kommer ju nya möjligheter och chanser och det som inte blev var heller inte meningen att bli.

Samtidigt konstaterar jag att det har varit fler motgångar än medgångar. Inget glidande in på räkmackor för min del. Inga snabba puckar, där någon säger: ”Det här blir bra. Kan du börja på måndag?”

Jag pratar alltså om rekryteringar, dvs när jag söker jobb. När jag säger fler motgångar än medgångar så menar jag att jag alltid verkar hamna i konstiga situationer. Intervjuare som nästan ger mig en kram på vägen ut, lovar att höra av sig inom kort och sedan blir det tyst; kompakt tystnad. Hör man av dem över huvudtaget så är det först efter att själv ha ringt upp eller mailat. Ibland hjälper inte ens det och jag får gissa vad som gick snett.

Sedan har vi ju det stora it-konsultföretaget i Göteborg som kallade mig till intervju för ett systemutvecklarjobb. Tjejen som intervjuade förhörde mig i 90 minuter i en ton som hade passat på häktet. Mina svar nerifrån skyttegraven bemöttes med suckar och tvivel och när jag gick därifrån var jag övertygad om att jag inte skulle få jobbet, vilket jag kände tacksamhet över.
En vecka senare ringde hon och lät då hur trevlig som helst, men nej; något jobb blev det ju inte.

Vid samma tid blev jag uppringd av ett belgiskt företag med kontor i Göteborg. Kunde jag tänka mig att komma och diskutera en anställning? Jo då!
En väldigt trevlig kille pratade med mig och allt kändes väldigt rätt. På min obligatoriska fråga om vad som skulle bli nästa steg, fick jag svaret att nu skulle han ta sig en funderare på om jag var vidare till nästa omgång, men med en blinkning tillade han att jag inte skulle vara orolig.
En vecka senare kom ett korthugget mail om att de hade valt att gå vidare med en annan kandidat. I samma mail bad han om ursäkt för att han inte ringt mig i detta ärende. Han hade inte mitt nummer… Eniro, din skit! Eniro, din fegis!

Sedan har vi det stora it-företaget i Stenungsund som drog upp mig på tre intervjuer på vardera 90 minuter plus totalt tre timmars restid för att sedan inte svara på mail och mycket hastigt i telefon förklara att ”du inte passar profilen eller så kanske du ändå gör det men vi vet inte hur vi ska göra och du bör kanske ändå fortsätta att söka jobb…” som enda feedback.

Vi har ragatan på det stora rederiet som uppmanade mig att söka en tjänst som hon skulle tillsätta. Hon valde sedan en annan sökande och blånekade att hon ordagrant hade sagt: ”Jag skulle bli mycket glad om du sökte det här jobbet.”
Till och med HR medgav i efterhand att hon klantat sig men något jobb blev det inte.

Nu väntar jag på besked efter en mycket lyckad intervju. Vi är nu en vecka efter den dagen då jag absolut allra senast skulle få ett besked.

Det är inte meningen att jag ska arbeta.

En sak till: Jag är lika jävla kaffesugen som ett helt lass med kärringar på bussutflykt.

Jag är ett svin

Jag är på Trygghetsrådet med min fantastiska coach. Hon utstrålar en sån glädje. Jag inser att hon stortrivs på sitt jobb. Det är lite svårt att avgöra hur gammal hon är, men hon berättar mot slutet av vårt samtal att hon snart ska bli farmor för andra gången. Tänk att ha varit med så länge och fortfarande älska det man arbetar med.

Efter att ha försäkrat sig om att jag har fått kaffe (med mjölk!) så dukar hon fram ett smörgåsbord av idéer, som ska leda fram till en anställning eller en egen firma.
Jag petar håglöst bland godsakerna som en tonåring med ätstörningar, och skäms för att jag är så lealös och inte vet vad jag vill.

– Du kanske har en lista över vilka fem företag som du helst vill arbeta på?

Det har jag inte. Istället halkar jag in i en lång utläggning om vilka företag som jag inte vill arbeta för, vad nu i hela jäkla världen nu det har att göra med något alls. Jag borde ha en stor spark i ändan och ger mig en mentalt, när jag kör hem.
Hon slänger pärlor till svin.

Vi fick i alla fall bestämt ett par viktiga saker. Nu ska bara jag försöka krypa ut ur mitt hål. (Jordsvin)

Vad är det värsta som sagts på en firmafest?

Säkert har de flesta av er varit på firmafest. Antagligen har den föregåtts av någon sorts löjlig ursäkt för att sedan kunna ha roligt: Studiebesök, Powerpointpresentation av chefen eller någon halvtrist workshop. Alla vet dock vad som hägrar: En kväll med arbetskamraterna, då mat och framför allt dryck är gratis.

Ju längre kvällen går desto mer frimodiga blir arbetskompisarna och du själv. Sanningar sägs, erbjudanden om lite "skoj" framförs och en del svårtolkat fyllesnack når ointresserade öron.

Jag vill veta det värsta/roligaste som sagt på en firmafest. Det finns två kategorier:
- Det du hört någon annan säga
- Det som du sagt själv

Man bör också berätta om vilka eventuella följder dessa alkoholdoftande utrop fick; kärlek, omplacering, uppsägning etc.

Jag börjar givetvis!

Det dummaste/roligaste som jag hört någon annan säga:
Detta var på min tid på det stora familjeföretaget i Göteborg. Jag tror att vi för omväxlings skull var hemma hos någon. Annars var vi oftast ute på krogen eller ombord på någon båt.
Till saken hör att det på detta företag fanns ganska många bögar. Det var till och med så att i mitt team var tre av de sex killarna bögar. Vi andra tre var alla upptagna.
Detta fick en promillestinn och kärlekstörstande, kvinnlig kollega att besviket utbrista framåt småtimmarna:

– Fan, varför har just vi fått så många fags? Jag vill ju att mina jobbarkompisar ska vara intresserade av mina bröst och mitt kön! (Sagt på en mycket bred göteborgska.)

Vad hände sedan: Inget alls. Alla bögar fick vara kvar. Den kvinnliga kollegan åkte hem till sin familj. Det som sägs på firmafest stannar på firmafest.

Det dummaste som jag sagt: Jag frågade på en annan fest en kvinnlig kollega:

- Var tänker du sova inatt?

Det var inte menat som en invit. Det var enbart en artig fråga, eftersom jag visste att hon bodde ute i tasselmarkerna och skulle ha svårt att ta sig hem. Jag hade inte ens en ledig sängplats att erbjuda. Det var bara ett tafatt försök att konversera.
Jag hörde dock att det lät värre än vad det var tänkt, och på hennes blick såg jag att hon var besvärad.
Här ska jag erkänna att jag inte var helt nykter, om ni nu trodde det. Det kan ha varit anledningen att jag ställde exakt samma fråga tio minuter senare, när vi möttes i baren. Nu såg hon jäkligt sur ut och jag lommade iväg och skämdes över min bristande sociala kompetens.

Vad hände sedan: Inget alls. Hon var sommarfågel och försvann iväg till ett av de andra kontoren. Vi sågs aldrig mer, tack och lov!

Nu är det er tur att blogga om saker som helst inte borde ha sagts; jobbarkompisar emellan.

Det är inte roligt

Jag arbetade ju fram till mars i år som it-konsult. Nu är jag arbetslös.
Jag raljerade mycket om mitt längsta uppdrag här på bloggen, när jag fortfarande var ute på det. Då hade jag en anställning. Mina arbetskompisar var töntar, det satt gråbruna idéer och tankar i väggarna och jag längtade därifrån.

Idag skulle jag nästan ge vad som helst för att få börja igen.

Pranks på jobbet

För massor av år sedan hade jag ett arbete på ett företag där det rådde uniformstvång och alla bar namnbrickor. Uniformerna gick det inte att göra så mycket åt. Vi med smått rebelliska anlag la ner krutet på namnbrickorna.
Vi skulle ha med både för- och efternamn var det bestämt. Jag varierade mig därför med olika varianter med namnskylt med enbart initialer, namnskylt med alla mina namn, inklusive mitt andranamn som alla tror är ett efternamn, utskrivna eller namnskylt med någon kollegas namn.

Under en period körde vi en kampanj, som hade anknytning till Bingolotto. Som ett hån klistrade jag fast en liten bild av Loket på min namnbricka. Ironisk humor var emellertid inget som slog an någon sträng hos våra inavlade kunder. De blev glada, pekade på min skylt och utbrast lyckligt: ”Åååh, där är ju Loket!”
Loket åkte ner i papperskorgen efter ett par dagar.

Allra roligast var dock att ändra kollegornas namnskyltar. Det gick ju förstås att byta så att Lars hette Barbro och vice versa i några timmar innan någon humorlös, trist kollega påpekade för Lars/Barbro och Barbro/Lars att någon sorts skämt hade utförts.

Den mest lyckade namnskyltsattacken vill jag själv ta åt mig hela äran för. (Vilket ger er en idé om hur fruktansvärt rolig/barnslig jag är.)
Föremålet för namnskyltsskojet var Nicklas. På skylten hans stod det givetvis NICKLAS. En tisdagsförmiddag petade jag ut papperslappen med han namn på och ersatte den med en ny lapp, där det med tryckbokstäver stod: TESTICKLAS.

Nicklas, eller Testicklas, gick runt med den skylten i två dagar. När jag hörde mitt förnamn vrålas från omklädningsrummet så visste jag att det roliga var över, eller snarare börjat.
För sedan kunde vi ju garva åt honom och försöka få honom att räkna ut hur många hundra människor som hunnit läsa hans TESTICKLAS-namnskylt. Han gömde ansiktet i händerna, när han insåg det.
Stackars Testicklas!

Var vi så löjliga att vi gjorde om samma skämt? Jajamen!

Skojar ni på era arbeten också?

Min framtid

Jag har varit arbetslös i ungefär tre veckor. Jag har varit väldigt ineffektiv i mitt arbetssökande. Jag lallar runt i en värld, där jag hela tiden intalar mig att allt kommer att ordna sig. Det gör det ju säkert också men det vore nog bra om jag vidtog steg och mått för att det verkligen ska ordna sig.

I och för sig så gör jag ju det. Jag nätverkar, jag är involverad i ett spännande om än obetalt projekt och jag ska delta i ett tre dagar långt starta-eget-seminarium.

Jag önskar bara att jag visste redan nu vart det bär hän. Jag behöver lite tankero och jag behöver hitta en yrkes/karriäridentitet. Jag saknar att kunna berätta för människor som jag möter vad jag sysslar med på dagarna. Jag saknar att kunna dra roliga anekdoter från jobbet.

Jag vill sluta oroa mig.

Huka er gubbar - Nu laddar han om!

Jag jobbade på ett ställe en gång som hade en innergård där en alltför stor skara duvor stortrivdes. Det diskuterades lite från och till vad man kunde göra åt saken, men problemet ansågs inte speciellt stort eller akut.

Jag har i tidigare inlägg konstaterat att om man är fler än 20 personer på en fest, gruppresa, skolklass, arbetsplats eller dylikt så är minst en person i sällskapet spritt språngande galen. Så också här.

Denna person hade, innan min tid tack och lov, under en fikapaus visat en videoupptagning av sin hemorrojdoperation. Han hade även på sitt rum en frystorkad hund som stod och stirrade dystert.
I många avseenden var detta även en handlingens man; inte nödvändigtvis en eftertänksam, handlingens man, utan kanske mer de överilade handlingarnas man. Givetvis gick duvproblemet att lösa; med våld.

En dag hördes skottlossning på jobbet. De som satt i kontor som vette mot innergården kunde i efterhand vittna om att rikoschetterna smattrade muntert mot husväggen.
Javisst, min kollega stod nere på gården och gav eld med ett salongsgevär. I ett moln av fjädrar lyfte en handfull duvor och flög iväg i panik för att inte återses på flera minuter.

Man tycker att huvudskyddsombudet på arbetsplatsen skulle ha haft en del att säga om detta tilltag. Dessvärre var han upptagen med att skjuta med salongsgevär.

Very Good Indeed

Kay Pollak reser land och rike runt med ett föredrag som heter Att växa genom möten. Jag har inte själv sett det och inte heller läst hans böcker i ämnet, men det lär vara mycket inspirerande.
Idén att det går att växa genom möten anammar jag till 100%. Jag känner mig ofta upprymd och inspirerad efteråt.

Idag lunchade jag med en bloggkompis. Vi pratade om bloggande (no shit?), yrkeskarriärer och gemensamma vänner.
Efter indisk mat fick jag hänga på till stället, där allt reklamfolk i centrum stod och drack kaffe och var lite så där lunchkreativa. Mitt försök att smälta in stöp i backen så fort jag öppnade munnen.
Tack Ulrika för att du inspirerade, coachade och gav mig en självförtroendekick!

Alla ni andra, iväg och kolla in hennes intressanta blogg!

En sak till: Vi pratade lite löst om att det vore roligt att ha en bloggträff i Göteborg någon gång i vår. Vem är sugen på att vara med?

Arbetsdräneringen

Nej, Arbetsförmedlingen är inget upplyftande ställe. Dels befinner man sig i ett ledsamt underläge när man kommer dit. Dels vet man med säkerhet att inga arbeten kommer att förmedlas. Det var länge sedan Arbetsförmedlingen fungerade så. Numera är det ett ställe där du kan få ta truckkort eller någon annan utbildning om du tillhör ”en grupp som vi prioriterar”. Jag har aldrig hört till den gruppen.
Jag måste dit eftersom det är enda sättet för mig att få ut min a-kassa. Som tur var kunde jag vifta med mitt Du-slipper-fängelse-kort, som det står Trygghetsrådet på, och slapp därför diverse aktiviteter, som annars säkert hade tvingats på mig.

En arbetslös fd kollega från Företaget var tvungen att gå på en sökajobbkurs för några veckor sedan. Det var ren förnedring. Hon är it-specialist och fick lyssna tips som:

”och så kan ni gå in på Arbetsförmedlingens hemsida. Skriv VE,VE…”

Efter VE nummer två var det någon som avbröt och tyckte att det gick för fort fram.
Det blir så om man behandlar gruppen arbetssökande som en homogen hög med människor. Det är lite som SFI, där en läkare kan få en icke läskunnig kamelherde som bänkkamrat.

Jag måste ändå ge damen i receptionen ett litet hedersomnämnande. Hon var trevlig (definitivt inte ett krav för att arbeta på Arbetsförmedlingen!), och hon tipsade mig om att det nu fanns mycket pengar för dem som vill starta eget. Det torde inte vara alltför svårt att få Starta-eget-bidrag. Alltid något…

Arbetsförnedringen i Kungälv

Jag har varit arbetsbefriad i ett par månader. Arbetsbefriad… Det låter inte som något som man skryter med på krogen eller någon annanstans heller för den delen.
Det betyder att jag har gått hemma med lön, men låter mer som att jag har varit oförmögen att arbeta. Lite som att på mönstringen till lumpen få förklarat för sig att med de plattfötterna eller den explosiva astman går det inte att göra värnplikten. ”Du blir härmed arbetsbefriad!”

Idag, måndagen den 23 mars övergår jag från att varit arbetsbefriad till att vara arbetslös. Ur askan i elden onekligen. I detta nu sitter jag på Arbetsförmedlingen i Kungälv. Det är några nummer kvar innan det är min (o)tur. Vi är några olyckliga som sitter här och ser lite ihopsjunkna ut. Vi är arbetslösa och det är trist att sitta på ett underbemannat Arbetsförmedlingskontor och stirra tomt framför sig.

Här har man dessutom lagt upp det så fint att den enda handläggaren sitter ungefär fem meter från de väntande. Det innebär att man hör allt vad som sägs. Jag vet att hon som sitter där nu söker restaurangjobb och saknar A-kassa. Nu gör de upp om en handlingsplan.
Eftersom det tydligen är lite rusning idag tar damen i 55-årsåldern i receptionen också emot. Jag tror inte att jag stående mot en disk i Kungälvs Arbetsförmedling kommer få vare sig jobb eller några goda förslag.

Jag vill bara anmäla mig arbetslös och försvinna ut ur detta trista hål!

Jag söker nästan jobb

Nej nu jäklars är det dags att söka arbete!
Jag har fått korn på ett jobb för en politisk styrd organisation. Det är dock oklart vilken organisation det handlar om och vilken politik man driver.
Jag vill ju gärna komma ut på banan igen, men det finns ju vissa ideologier som jag inte vill sälja min själ till eller för den delen mitt vassa intellekt. Jag kan ju faktiskt gå in och titta närmare på annonsen, men låt oss för en stund gå över de tänkbara, politiska inriktningar som finns till buds.

Moderater
Det brukar vara färglösa människor, vars tankar mest drar åt pengar, pengar och någon gång ibland åt pengar.

Folkpartister
Det är människor som egentligen vill vara moderater, men som någonstans inom sig har någon sort liberal ådra, som de inte kan bortse ifrån. Exakt vad den liberala ådran i Folkpartiet år 2009 består i är oklart för samtliga inblandade.

Klisterdemokrater
Ett parti som inte nöjer sig med att diskutera skattefrågor, barnomsorg och försvarspolitisk. De vill även ha ett ord med i vad som händer i sängkammaren och vilka vi älskar. Ett i många avseenden mycket otäckt parti.

Centerpartiet
Ett parti för dem som gillar doften av gödsel. Skall vara de regeringens miljösamvete. Börja då med att sparka miljöbovarna bland bönderna hårt i baken!


Socialdemokraterna
Sveriges enda riktigt konservativa parti. Övriga kommentarer är överflödiga.

Vänsterpartiet
Sveriges kommunistiska rest. Partiet som inte vill ha Berlinmurar och Gulagläger för oliktänkande, men som anammar resten av den kommunistiska ideologin.
Är det inte lite som att vilja ha nazisternas politik utan koncentrationsläger och strävan efter världsherravälde?

Sverigedemokraterna
Eh… nej!


Jag kommer raskt fram till att jag är olämplig för att arbeta i en politiskt styrd organisation. Det får bli kaffe istället för jobbansökan.

Jag pratar med polisen

Jag har känt Erik sedan han var tio år och smal som en speta. Nu är han en bjässe och dessutom polis.
I ett samtal med honom för en tid sedan passade jag på att reda ut ett par saker samt gav honom tillfälle att berätta om sin mest dråpliga händelse i yrket.

Jag: Har du någonsin i tjänsten sagt: ”Hur var det här då?”
Erik: Jo, det har hänt ett antal gånger.

Jag: Har du någonsin i tjänsten sagt: ”Stopp i lagens namn!”
Erik: Nej.

Jag: Skulle du för 500 kr säga just ”Stopp i lagens namn!” så fort du fick tillfälle i tjänsten under en vecka?
Erik: Det tror jag inte.

Jag: Vad är det dråpligaste du varit med om i ditt jobb?
Erik: Vi var ute och jagade en biltjuv. Han stannade till vid ett skogsområde och rusade iväg in bland träden. Kollegan och jag stannade och hängde på. Dumt nog tappade vi bort honom ganska snart och vände tillbaka mot bilen. Ja bilen, den var ju borta när vi kom ut på vägen. Ingen av oss hade haft tid eller tanke på att låsa den innan vi kutade efter tjuven. Någon hade snott vår polisbil.

Jag: Har det vid något tillfälle hänt att du fått tråkningar från kollegor pga den händelsen?
Erik: Så gott som dagligen i ett par veckor efteråt.

Att smita från ett möte

Jag skrev för en tid sedan om hur jag slavade i webbgruvan för min pappa och hans hembygdsförening. Dock har jag också ett betalt uppdrag för en systerförening. Det är lättförtjänta pengar, då uppdateringarna sällan blir fler än en gång i kvartalet. Å andra sidan känns just den summa pengar som jag håvar in ligga i paritet med just min arbetsinsats.

Nu har emellertid denna förening en liten avknoppningsverksamhet, som börjar få luft under vingarna. Någon i detta gäng har kommit på att det är bra att synas på nätet.
Så trevligt, svarade jag artigt i ett mail, fastän jag inte alls tyckte det var trevligt. Snarare kände jag mig lika upphetsad som om en blå bil hade kört förbi utanför mitt fönster.
Jag bad dem att maila över materialet tillsammans med eventuella önskemål om hur det skulle se ut på hemsidan. Vad får jag till svar? Jo, detta och mina kommentarer är kursiva:

Nu känner vi oss redo att försöka få till ett möte.
Möte? Vi har väl aldrig talat om att mötas? Jag kan tänka mig många som jag hellre vill träffa än er. Varför kan ni inte bara skicka över grejorna som vi sa?

Skulle du kunna tänka dig att föreslå några alternativa tider under de närmaste veckorna?
Nej, jag vill inte träffa er! Ca 10% av mitt arvode ryker i bensinpengar om jag ska köra in till stan för att ta er webb-oskuld.

Kvällstid passar oss bäst, låt säga mellan 18 - 20.
Själv vill jag träffas någon gång tidigt på morgonen på planeten Ur-anus. Skulle 04.30 passa, tro?

Lokal: vi fixar.
No shit?! Jag som trodde att jag skulle få hyra något och ordna med en lättare förtäring samt Ramlösa till alla. Så glad jag känner mig!

Nu måste jag tänka ut ett bra sätt att avboka detta möte, och sköta allt från hemmets lugna vrå, som det var tänkt från början.

Jag klurar på någon av dessa ursäkter:

Nu tror ni mig inte men jag är faktiskt inte människa. Jag är en väldigt smart hund. Jag får inte åka in till Göteborg på egen hand. Vänligen maila över materialet! Vov, vov!

Jag kan inte läsa ert mail. Det fattas bokstäver och trycket är dåligt. Byt toner och försök igen!

Jag kommer men då får ni lova att spänna fast mig och piska mig. Puss från er webb-servant.

Jag inte är svenska pratar jag inte. Ni komma till Bergsjön. Jag bjuda fest. Vi grilla får. Ni dansa med min släkt. Ni gifta med ogift moster. Hon 67 år. Gammla skojiga tantet med vårta! Hemsksida maila ni mig, ja?

Flygande drömmar

Ny vecka. Nya möjligheter. Nya idéer.

Jag har så smått börjat fundera på att starta eget. Det är ju inte precis så att de lediga tjänsterna växer på träd längre. Nu gäller det bara att komma på vad det är som jag har att erbjuda som folk kan tänkas ta upp plånboken med ett flin och utbrista: "Det här var banne mig det bästa som någon har erbjudit på länge. Jag tar 12 stycken! 5000 kr? Det var billigt! Då tar jag tio till! Jag ska berätta för alla mina kompisar. Snygg är du också!"

Jag kilar fram och tillbaka på mina tankars bakgård och grunnar. Inte sällan vaknar jag upp på nätterna och funderar lite till.

Nu har jag en idé som jag gärna vill bolla med er. Jag tänker mig att när det våras kryssa runt lite på de större vägarna och leta efter överkörda djur. De som just gått hädan är av ringa intresse. Det är de som legat ett tag som jag kommer att vara ute efter. T.ex. en grävling som är så uppjäst att den har knoppnavel eller en något småvilt som är mer eller mindre klotrunt.

Affärsidén ligger någonstans i antagandet att dessa djur innehåller så mycket gas att de med en smärre övertalning kan fås att sväva. I vissa fall kanske det kan behövas en uppmuntrande puff helium. Ett snöre fästes i svans eller annan utstickande kroppsdel och abra-kadavra; så har man en väldigt exklusiv ballong!

Jodå, jag ser allt hur ni redan nu famlar efter era plånböcker.


Jag tänker mig att stå med ett knippe djur utanför Liseberg och vad nu den där asfaltsöknen i Stockholm heter… Gröna Lund! Det blir en rolig sak att ha med hem för barnen: "Snälla pappa, köp mig en kaninballong! Dom har ju päls till och med!"

Jag har kanske inte riktigt tänkt klart, men det lutar åt att det blir något åt detta håll som jag kommer att försörja mig på.

Hur känns det för er när ni läser detta? Kan jag vara något på spåret här? Ska jag annonsera i dagspressen eller kanske hålla mig till Internet? Hur mycket ska jag ta för en leviterande räv? Behöver man tillstånd?

Jag får sparken

Det blev en ganska jobbig dag.

När jag i vanliga fall kommer till kontoret får jag komma in där min chef och hennes kollegor sitter och arbetar. Folk kommer fram och frågar hur läget är och man blir ombedd att ta kaffe.
Idag var det lite annorlunda. Min chef kom ut i entrén och visare mig in i ett av intervjurummen. En annan medarbetare hade strax innan kommit tillbaka från lunch och tittat bort för att slippa möta min blick. Kanske var de rädda att arbetslöshet smittar?

Jag fick skriva på pappret med villkoren för min uppsägning, gå igenom mina uppgifter som ska skickas till Trygghetsrådet och sedan var det tack och hej.
Jag var ganska off och det gjorde det lite jobbigare för min chef än jag hade planerat. Jag gillar henne. Hon har varit bra och tagit hand om mig på ett sätt som en bra chef ska göra. Genom facket har jag fått höra att hon antagligen varit under stor press ovanifrån för att få ett snabbt avslut med mig och de andra olyckliga.
Jag ska maila henne i nästa vecka och säga att jag har uppskattat att ha henne som chef.

Det var alltså en jobbig dag, men vet ni vad?

Nu är jag fri!



Tack för de snälla kommentarerna ni gav mig! Jag skattar dem högt. Jag skattar er högt!

Froggy Mama: Puss!

Howdy: Nu rodnar jag.

Miss Mythos: Ja, jag vet. Det har bara varit lite mycket på en gång de senaste veckorna.

Mattias: Tack för peppet! Du borde vara någon sorts positiv kreativitetskonsult, men det kanske du är?

Pysseliten: Jag förstår precis hur du menar. Kanske är det just mitt problem att jag inte längre är säker på vad jag vill. Jag ifrågasätter mycket och gör det om och om igen. Det kanske är så att det finns andra saker i livet som jag borde satsa på. Men vad? Det är sånt som jag funderar på när jag inte kan sova.

Superkex: Ja, du har så rätt. Jag har velat bort från min tjänst tidigare; har sökt andra jobb och så, men nu hann dom först och det är jäkligt irriterande. Jag hade velat bestämma hur och när.

E: Tack! Jag vill gärna skriva mer, men har inte kommit på riktigt vad jag ska skriva om. Jag har just inga historier i huvudet. Jag kommer ihåg ditt inlägg. Jag ser att jag kommenterade det också. :-)

Ullah: Bra! Då håller jag på dig.

Vem är jag?

Jag sover dåligt på nätterna. Jag ligger vaken och funderar på hur livet kommer att bli nu. Kanske snubblar jag över något jobb snart; ett arbetsgivare som faktiskt vill att jag ska komma och arbete för dem.
Det har varit tre stora motgångar på den fronten den här vintern. Idag ska jag dessutom iväg in till min snart f.d. arbetsgivare och skriva på pappret för mitt avsked. Om två månader är jag arbetslös. Jag kanske var enfaldig, men jag trodde inte att jag skulle bli det någon mer gång. I alla fall skulle det inte hända så snart.

Jag vet att man inte ska förväxla vem man är med vad man gör. Det är ändå svårt att låta bli. Träffar man nya människor så är frågan efter man presenterat sig nästan alltid: "Vad jobbar du med?"
Frågan "Vad gör du?" tillåts flyta ihop med "Vem är du?"

Så vem är jag? Vem är jag nu? Vem är jag om två månader? Vem är jag om ett år?

Jag sover som sagt dåligt på nätterna. Det handlar inte så mycket om pengar. Vi lever inte på marginalerna. Det handlar just om vem jag är. Om jag nu inte är IT-konsult längre, vad är jag då? Jag vet att det kommer att ordna sig, men lik förbannat sover jag dåligt. Jag vill veta nu vad, när, hur då, var osv.