tisdag 24 mars 2009

Arbetsdräneringen

Nej, Arbetsförmedlingen är inget upplyftande ställe. Dels befinner man sig i ett ledsamt underläge när man kommer dit. Dels vet man med säkerhet att inga arbeten kommer att förmedlas. Det var länge sedan Arbetsförmedlingen fungerade så. Numera är det ett ställe där du kan få ta truckkort eller någon annan utbildning om du tillhör ”en grupp som vi prioriterar”. Jag har aldrig hört till den gruppen.
Jag måste dit eftersom det är enda sättet för mig att få ut min a-kassa. Som tur var kunde jag vifta med mitt Du-slipper-fängelse-kort, som det står Trygghetsrådet på, och slapp därför diverse aktiviteter, som annars säkert hade tvingats på mig.

En arbetslös fd kollega från Företaget var tvungen att gå på en sökajobbkurs för några veckor sedan. Det var ren förnedring. Hon är it-specialist och fick lyssna tips som:

”och så kan ni gå in på Arbetsförmedlingens hemsida. Skriv VE,VE…”

Efter VE nummer två var det någon som avbröt och tyckte att det gick för fort fram.
Det blir så om man behandlar gruppen arbetssökande som en homogen hög med människor. Det är lite som SFI, där en läkare kan få en icke läskunnig kamelherde som bänkkamrat.

Jag måste ändå ge damen i receptionen ett litet hedersomnämnande. Hon var trevlig (definitivt inte ett krav för att arbeta på Arbetsförmedlingen!), och hon tipsade mig om att det nu fanns mycket pengar för dem som vill starta eget. Det torde inte vara alltför svårt att få Starta-eget-bidrag. Alltid något…

3 kommentarer:

Doktoranden sa...

Arbetsförmedlingen är något av ett idag samhällets avskräde. En institution av varken hjälpsamma eller humanistiska mått. Nej tyvärr är det dagens lott att allt får man ordna själv.

Men att alltid ordna allting själv är inte lätt, och inte ska någon heller försöka övertyga om annorlunda. Ibland behöver man hjälp och stöd, men känslan blir hård och kall när den inte står att få utan att få bänkgrannen lobotomi-Sverker bredvid sig.

Pysseliten sa...

Jag tänker på dig och alla olyckskamrater som blir utan arbete. Känslan av att vara den som står på tur är obehaglig, ingen vill dit!
En kollega till mig sade upp sig igår, han har fått ett nytt jobb. Det gladde mig enormt! Inte att han slutar utan att det finns (små) företag som anställer!
Kram och pepp till dig!

Comvidare sa...

Jag har gått en sökajobbkurs. Den slutade med att coachen (ja, de försöker ialla fall få det att låta lite mer modernt) frågade om han kunde få använda min CV som exempel på hur en sån ska se ut. Jag sa nej, och tänkte att han kan gott göra sitt jobb själv. "Förbövelen", la jag till i min tanke.