tisdag 3 mars 2009

Glöm det, lille vän!

Jag läser hos Pysseliten att hon satt ner foten ordenligt. Hennes dotter får inte pierca sig. Så är det bara och förhandlingarna är avbrutna.
Jag är helt med Pysse här. Mina döttrar kommer inte att få pierca sig en dag innan de blir 18. (Denna utfästelse kan jag komma att få äta upp, men jag tar risken. Det är trots allt ganska många år kvar.)

Jag tänker tillbaka lite på vad jag fick nej på när jag var "liten".

Inget örhänge
Faktiskt hamnar jag ganska nära Pysseliten och Karlslokens dotter. Jag var 12 år och ville ta hål i ett öra.
Min bästa kompis hade gjort det och jag tyckte att det såg tufft ut. Det skulle förbättra min image, tänkte jag. Vid den tiden var jag en ganska snäll och skötsam gosse. (Just det, det mesta är sig likt.)
Min pappa tyckte inte att det var någon bra idé. Han ansåg inte att örhängen på pojkar var något att sträva efter, och han var helt oförstående inför min önskan att se lite mer ut som en bad boy.
Efter en tids tjat gav jag upp och kan man tänka; när jag sedan själv kunde bestämma så var jag inte så sugen längre.
Mitt utlåtande som förälder: Bra tänkt pappa!

Händerna på täcket
Pappa sade också nej med eftertryck, när jag ville att han skulle åka till landet över en helg och låta mig och min flickvän ha lägenheten för oss själva. Vi var båda 15 år. ”Man vet aldrig vad som kan hända!”, sa pappa och himlade med ögonen.
Visst fanns det vissa fantasier och små förhoppningar hos mig, men han hade kunnat vara fullständigt lugn. Vårt förhållande var av det oskyldigare slaget… då…
Mitt utlåtande som förälder: No way! Inte en chans. Jag har ju döttrar och jag vet nog vad deras pojkvänner om något decennium kommer att tänka på…

Ta bussen!
Själv hade jag inget körkort men min gymnasiekompis hade. Vi två och ytterligare två klasskamrater hade kommit överens om att vi tillsammans skulle resa till Bengtsfors för att där sammanstråla med resten av klassen för vår avslutande klassresa; ett par dygns kanotpaddlande. Att komma med buss skulle vara ganska lamt. Därför fick jag i uppgift att försöka övertala pappa att låna ut sin bil till vårt lilla äventyr.
Den här gången tror jag till och med att han hånskrattade. Inte en chans!
På något vis fick vi ändå tag i en bil. Strax norr om Lilla Edet körde vi på en grävling. Oj, vad det smällde i bilen. Just då var jag glad för att pappa hade sagt nej.
Mitt utlåtande som förälder: Jag har ett minne av att pappa nog hade kunnat tänka sig att låna ut bilen om jag hade haft körkort och skulle köra. Det var nog ett ganska bra argument.

Vad fick ni nej på i er barndom/ungdom? Kan ni se det förnuftiga i era föräldrars beslut eller surar ni fortfarande. Skulle ni tillåtit era egna barn att göra det idag?
Skriv som kommentarer eller i egen blogg!

4 kommentarer:

Isidor sa...

Låta flickvännen sova över när vi gick i åttan. Nemas problemas.

Och sen tjatade jag aldrig om så mycket mer. Det grämer mig oerhört att jag inte gav farsgubben en tuffare match. Jag var på tok för vek. Men han fick igen det i vuxen ålder.

Isidor sa...

... och
http://comics.com/the_buckets/2009-03-02/

Precis på ditt tema

Nonsensakuten sa...

Jag ville börja blogga när jag var 13 men det satte de stopp för. Mycket beroende på att det inte fanns några bloggar då.
Som jag tagit igen det...
Nä: allvarligt; min familj var inte mycket för snabbmat. Så fort jag fick egna pengar gick de därför till pizza och hamburgare.

Kotte sa...

Fick inte heller pierca mig. Allergi fanns i släkten och mamma stod envist på sig att en piercing kunde utveckla allergi hos mig. "När du är 18 får du ta ett eget beslut". När jag var 18 tyckte jag att det var ganska cool att vra en av få som inte hade hål i öronen.
Men det gick över... piercade min tunga när jag var 20, öronen när jag var 24. Tungpiercingen försvann efter något år.
Men all cred till föräldrarna som stod på sig.