lördag 7 mars 2009

Giftormar i bok och på film

Jag tittade in på Bokia i Kungälv idag i ärendet att hitta en bok till min lillasyster, vars födelsedag närmar sig med hastiga kliv. Första boken som jag fick syn på bestämde jag mig för att köpa; åt mig själv.
Det var All världens giftormar av Mark O'Shea. Boken var med i bokrean och kostade relativt blygsamma 125 kronor.

Det var en sorts ormarnas coffee-table-bok, dvs klatschig yta men lite djup. På svenska betyder det att jag kommer att kolla en del på bilderna. Det som jag läser kommer jag inte att lära mig något nytt av.


Några av er har säkert sett Mark O’Shea på Animal Planet. Han har delvis nischat in sig i samma naturfilmsfack som Krokodiljägaren låg i; dvs han är ute i naturen och handskas med farliga djur.
Två avgörande skillnader är dock att där Steve Irwin gjorde mycket med glimten i ögat och en stor portion självdistans och utan att skada sig själv (med undantag från den otroliga olyckshändelse som ändade hans liv) så far Mark O’Shea fram i naturen med tämligen buttert humör och blir dessutom biten av giftormar vid några tillfällen.

Tyvärr hittar jag inga av ormbettsklippen på YouTube. Det finns en extra rolig sekvens när han slarvat och blivit biten av en Night Adder i Sydafrika och sitter och gnyr i en jeep varpå en medarbetade frågar om det gör ont. Utbrott följer…

Detta är ett ganska roligt klipp med O’Shea fumlandes med sina glasögon med en spottkobra i ormtången.


Ska man säga något snällt om Mark O’Shea är det väl att det fuskas väldigt lite, eller inget alls i hans program, vilket annars är legio inom inte bara filmer om reptiler utan i hela naturfilmsgenren.

Mark O’Shea har varit och hållit föredrag två gånger i Norrköping, där det stora reptilsymposiet hålls i november varje år.
Efter en av gångerna var vi ett litet gäng som tog en öl i hotellobbyn och den gode O’Shea gjorde oss sällskap. Han hade mycket att säga; om sig själv. Det var för all del intressanta historier om äventyr i fält som han drog, men det var just slående att han inte för ett ögonblick undrade vilka vi var, var vi kom ifrån och vilka djur vi sysslade med. Det senare är annars den första frågan som ställs reptilfolk emellan: Vad har du?

Jo, syrran fick en kokbok.

7 kommentarer:

Mattias sa...

Med schyssta skallerormsrecept i, förmodas?

Mattias sa...

Jag kontrar med en historia om David Attenbourgh. Jag pluggade minsann biogeovetenskap i hela fem veckor och hann med att ta fem poäng i zoomorfologi. I kursen ingick tittning av "Life on earth", tror jag det var, med den store Lord A. Som vi skrattade! Han är lätt Englands näst roligaste man, efter John Cleese då förstås. Det leder för långt att gå in på orsakerna, men han är det.
Nå, det hela resulterade i ett beundrarbrev som större delen av kursen skrev under, och minsann fick vi inte svar tillbaks! Jag har det nog nånstans i mina gömmor ännu, klenoden, men inledningen minns jag utan att behöva titta efter: "Thank you very much indeed..."
Ett äkta indeed från den högst himself David Attenbourgh!
Indeed-David kallas han nog på klubben, fast i den miljön är väl det ordet lika frekvent som ba på tåget till Botkyrka.

Mattias sa...

Poängen med historien var närmast den att den gamle naturfilmarlorden av allt att döma är gjord av ett betydligt ödmjukare virke än den ormjesus du berättar om.

Pseudonaja sa...

Ja, Sir David ger ett sympatiskt intryck i sina program.

Vi höll på ett tag med att göra Sir David-ntréer mnär vi var ute på våra fältutflykter med reptilföreningen.

Man går undan lite från resten av gruppen och uppenbarar sig sedan genom att komma gående genom ett buskage för att kunna vika undan de sista grenarna och komma fram och börja prata.

Välkommen tillbaka, Mattias!

Mattias sa...

Tackar tackar...
Sir David ja... Brittiskheten personifierad. Fartyget må sjunka i nollgradigt vatten, men inte är väl det anledning nog att ta fiolen från greppet under hakan och sluta gnida "Närmare Gud till dig"? "A tiger??!!" undrar Monty Python i den scen där officeraren självklart inte slutar raka sig bara för att det råka fara omkring lite zuluspjut och mannarna dör som flugor.
That´s David Attenbourgh. Akademiskt redogörande för livets anpassningsförmåga, medan han låter endast svettdropparna i pannan och en liten ansträngning kring mungiporna avslöja att fötterna håller på att koka bort i den afrikanske varm- och saltvattenlagunen... För att i nästa tagning fortsätta redogörelsen bekvämt lutad - som på klubben - mot ett isblock på arktis isar, i ett vimmel av sälar och valrossar och fantamig nästan isbjörnar, som man bara undrar hur de burit sig åt för att hyra in...
Monty Python behövs knappt när man har sir David.
Öva på du, Pseudonaja, och når du i närheten av sir Davids gentlemannacoola höjder så är du snart redo för Nirvana.

mrarboc sa...

Nä, nu har du skjutit en av mina idoler i sank. Har länge haft honom på listan över människor jag skulle vilja umgås med ett tag (jo, det är en lång lista) men självgoda människor tål jag inte.

Fast han kanske trodde att ölen efteråt ingick i uppdragen han (antagligen) fick betalt för och fortsatte föreläsa:-)

Pseudonaja sa...

mrarboc: Han är nog mycket kunnig och duktig som få i fält, men inte har du väl undgått att se hur jäkla sur han kan vara i sina program? Hur han ryter år inhyrda bärare och lokala guider?
Det var ganska kul att sitta och prata med honom. Det strök en del avundsjuka herpetologer runt vårt bord. Han hade många roliga historier från sina resor att berätta, men som sagt så handlade det bara om honom.

Jag vet att han fick någon sorts honorar. De "stora" föredragshållarna får det i Norrköping. Själv fick jag resa, mat (och en del öl) samt boende betalt den gången som jag föreläste där, och det var helt ok.