Namnsammanbrott

Det borde höra till varje förälders plikt att komma ihåg namnet på de barn, som man satt till världen. Det var ju i bådas fall dessutom en del resonerande innan min fru och jag kom fram till vad de skulle heta.
En del sköna skratt blev det också när de "omöjliga" namnen räknades bort. Det är väldigt roligt att med allvarlig min säga:

- Om det blir en flicka kan vi väl döpa henne till Barbro?

- Ja, men bara om du lovar att en pojke får namnet Kurt.

Om någon i min läsekrets skulle heta Barbro eller Kurt så ber jag ödmjukt om ursäkt. (Om någon i min läsekrets heter både Barbro och Kurt så ber jag er att höra av er och berätta mer.)
Det är ju så att vår generation döper våra barn efter våra mor- och farföräldrars generation. Dock skyr vi våra föräldrars namn. Berit och Rune, för att inte tala om alla dubbelnamn som Gert-Inge och Britt-Marie, går bort.

Nåja, det var ju inte det som jag skulle skriva om. Det var vådan av att inte klara av att minnas de små rackarnas namn. Givetvis klarar jag av att svara rätt på frågan "Vad heter dina barn?"
Det är i konversation med mina barn som hjärnan rör ihop det. Är det dessutom lite stressigt så ökar risken för felsägning. Ibland får den ena dottern för ett ögonblick pröva på hur det skulle vara att heta samma som systern. Jag är lika generös åt båda hållen och låter den andra dottern få den första dotterns namn, när jag rör ihop det.
Detta möts av himlande ögon och djupa suckar av 6-åringen. 3-åringen stirrar bara oförstående.
Tack och lov är jag inte ensam. Jag var tvungen att ställa frågan till Lotten, som ju har fem barn, om det inte var svårt att minnas namnen. Det var det.

Det är för all del inte bara döttrarnas namn som jag har problem med. När jag sitter och funderar på musik, vilket sker ganska ofta, kan plötsligt favoritgitarristens namn vara som bortblåst. Tur att Internet finns!

Det finns heller inget hopp om att jag ska bli bättre med tiden på att få till det med namn. Det är nämligen ett släktdrag. Min pappa är lika dålig som jag på det och min farfar var mästare på att inte minnas några namn. En typisk historia från förr ur min farfars mun kunde låta så här:

Jo alltså, utanför Äggvena bodde en skomakare som hette… han hette… Gottfrid? Nej, det var slaktaren. Han hette... August och hans fru hette... Nåja, hur som helst, det var hanses son… vad hette pojken… (vänder sig till farmor som inte har någon hjälp att ge) ...som for till Amerika.

I realtid tog ovanstående rader, med tankepauser för letande i minnet efter namn, ungefär en minut att säga. Behöver jag säga att jag och de andra åhörarna tyckte att det var aningen segt?
Skit samma, min tid kommer. Även jag kommer ju hålla yngre släktingar som gisslan i flera minuter alltmedan jag rotar i mitt förtvinade minne efter namn på folk.

Själv tycker jag att jag i förra veckan nådde ett nytt all-time-low när jag kallade yngsta dottern för Chip.

Chip är vår hund.