fredag 13 mars 2009

Namnsammanbrott

Det borde höra till varje förälders plikt att komma ihåg namnet på de barn, som man satt till världen. Det var ju i bådas fall dessutom en del resonerande innan min fru och jag kom fram till vad de skulle heta.
En del sköna skratt blev det också när de "omöjliga" namnen räknades bort. Det är väldigt roligt att med allvarlig min säga:

- Om det blir en flicka kan vi väl döpa henne till Barbro?

- Ja, men bara om du lovar att en pojke får namnet Kurt.

Om någon i min läsekrets skulle heta Barbro eller Kurt så ber jag ödmjukt om ursäkt. (Om någon i min läsekrets heter både Barbro och Kurt så ber jag er att höra av er och berätta mer.)
Det är ju så att vår generation döper våra barn efter våra mor- och farföräldrars generation. Dock skyr vi våra föräldrars namn. Berit och Rune, för att inte tala om alla dubbelnamn som Gert-Inge och Britt-Marie, går bort.

Nåja, det var ju inte det som jag skulle skriva om. Det var vådan av att inte klara av att minnas de små rackarnas namn. Givetvis klarar jag av att svara rätt på frågan "Vad heter dina barn?"
Det är i konversation med mina barn som hjärnan rör ihop det. Är det dessutom lite stressigt så ökar risken för felsägning. Ibland får den ena dottern för ett ögonblick pröva på hur det skulle vara att heta samma som systern. Jag är lika generös åt båda hållen och låter den andra dottern få den första dotterns namn, när jag rör ihop det.
Detta möts av himlande ögon och djupa suckar av 6-åringen. 3-åringen stirrar bara oförstående.
Tack och lov är jag inte ensam. Jag var tvungen att ställa frågan till Lotten, som ju har fem barn, om det inte var svårt att minnas namnen. Det var det.

Det är för all del inte bara döttrarnas namn som jag har problem med. När jag sitter och funderar på musik, vilket sker ganska ofta, kan plötsligt favoritgitarristens namn vara som bortblåst. Tur att Internet finns!

Det finns heller inget hopp om att jag ska bli bättre med tiden på att få till det med namn. Det är nämligen ett släktdrag. Min pappa är lika dålig som jag på det och min farfar var mästare på att inte minnas några namn. En typisk historia från förr ur min farfars mun kunde låta så här:

Jo alltså, utanför Äggvena bodde en skomakare som hette… han hette… Gottfrid? Nej, det var slaktaren. Han hette... August och hans fru hette... Nåja, hur som helst, det var hanses son… vad hette pojken… (vänder sig till farmor som inte har någon hjälp att ge) ...som for till Amerika.

I realtid tog ovanstående rader, med tankepauser för letande i minnet efter namn, ungefär en minut att säga. Behöver jag säga att jag och de andra åhörarna tyckte att det var aningen segt?
Skit samma, min tid kommer. Även jag kommer ju hålla yngre släktingar som gisslan i flera minuter alltmedan jag rotar i mitt förtvinade minne efter namn på folk.

Själv tycker jag att jag i förra veckan nådde ett nytt all-time-low när jag kallade yngsta dottern för Chip.

Chip är vår hund.

15 kommentarer:

Ullah sa...

Haha, jag är redan i ett stadium där jag skulle kunna utmana din farfar.

Översättarhelena sa...

Jag tycker ändå jag var ett snäpp värre när jag kallade min yngsta dotter för Helena.

Johnny sa...

"Om någon i min läsekrets heter både Barbro och Kurt så ..."

Det skulle inte förvåna mig om det finns/fanns ett dansband med det namnet, typ:
KURT-BARBROS (alternativt KURT- BARBROZ)

Pseudonaja sa...

Ullah: Farfar tar just inte utmaningar längre så du vinner på walk-over. :)

Ö-Helena: Vad skulle en psykolog göra av det? Jag har vid några tillfällen presenterat mig i telefon som den som jag just ringt upp. Vad skulle en psykolog göra av det?

Johnny: "Snart i en melodifestival nära dig!"

Michadelica sa...

Min mormor är oslagbar i grenen "namnrabbling"! Jag kan inte minnas ett enda tillfälle när hon träffat rätt på första försöket, påfallande ofta hinner hon rabbla precis alla i familjen och släkten förekommande namn och dessutom inkludera namnen på de hundar som hon och morfar hade när mamma var barn, Trixie och Pia. :D

En lustig detalj i sammanhanget är att ena hunden faktiskt fick samma namn som de gett min mamma som andranamn, Pia. DET är knas! Heter någon av dina döttrar Chip i andranamn? Om inte så ligger du i lä vad gäller att ha bara råkat kalla ena dottern Chip, tycker jag. :)

paljettenq sa...

*skrattar igenkännande*
På mitt förra jobb fick de flesta undomarna heta: Lilla vännen, gubben, polarn och Du där. Jag är pinsamt dålig på att få fram rätt namn vid rätt tillfälle. Det tog säkert ett halvår innan jag lärde mig majoriteten av namnen... och det var bara 20 namn.
Skulle inte klara av att vara lärare med flera grupper.

Du kan ju tänka dig hur det blir på affärsevent där man minglar fram till en bekant profil eller en kollega och står där och söker namn med öppen mun och söker namnet eller säger helt fel. Jag är en mingelkatastrof!

Du är inte ensam, håll ut:)

Pseudonaja sa...

Michadelica: Ge mig lite tid bara!

PaljettenQ: Vi är många och vi är... förvirrade.

Lotten sa...

Liksom Översättarhelena har jag dragit in mig själv i namnförvirringen. När jag häromdagen svarade i telefon, sa jag:

- Lotten Stenson.

Det har jag inte hetat sedan jag gifte mig 1991.

Lotten sa...

Johnny: Min chef heter Kent Nilsson. (Inte Kenta Nilsson the hocckeyplayer.) Han gifte sig, och bestämde sig då för att ta sin frus namn eftersom det var mycket, mycket ovanligare.

Men så råkade ju hennes efternamn vara Ewertz.

(Det blev inget namnbyte.)

Johnny sa...

Lotten: :-D

Superkex sa...

Jag blandar ihop mina barns namn ibland. Priset tar ändå min mormor som brukar kunna kalla mig för min mammas namn (sic!). Det är då man känner sig lastgammal och ändå som värsta minneskonstnären.

Det är säkert bara en tidsfråga innan någon av pojkarna får sitt rojalistiskt inspirerade förnamn utbytt mot Milla. Det är hunden.

Ullah sa...

Mot slutet kallade min mormor mig för Pelle. Så hette hennes bror som hade dött i början 1920-talet.

christel sa...

Ja jösses, du är inte ensam...tyvärr

Pysseliten sa...

Haha, jag har svarat "Hallå, det är Magnus", i telefon! Ja, min kollega hette så och han svarade för det mesta.
OM jag fått en son hade han fått heta Ingemar, som är det finaste pojknamn jag vet, näst efter Martin (som min lillebroror heter).

Nonsensakuten sa...

Jag blandar också ihop mina barns namn. Det pinsamma är att en är kille och en annan är tjej.
"Nej...nej, Ville, vänta nu här!"
"Jag är inte Ville. Jag är Elsa!"