Jag slogs lite av hur jobbigt det måste vara att vara bildproducent när det är humor i direktsändning. Om man bandar något i förväg så kan man i efterhand klippa in passande publikreaktioner ihop med skämten.
Schyffert säger något roligt – Bild på en skrattande kille. Schyffert säger något väldigt roligt – Bild på tjej som asgarvar så till den milda grad att tårarna rinner ner för hennes kinder.
När det är direktsändning är det en annan femma. Jag gissar att bildproducent tillsammans med kameramän snabbt måste identifiera de mest lättroade i publiken. ”Just det, han i brun kavaj och lila skjorta! Han flinar ju åt allt. Kanske är han lite packad men strunt i det. Återkom till honom nästa gång Schyffert levererar!”
Problemet är att killen eller tjejen som två minuter tidigare skrattade lydigt, kanske inte alls tycker att nästa skämt är kul. Då händer det smått pinsamma att Henrik Schyffert säger något skoj, man hör skratt men när kameran zoomar in på en enskild människa i publiken så skrattar hon inte. Hon bara sitter där och ser lite konfunderad ut. Det ser nästan ut som om hon ställer sig frågan: ”Varför skrattar alla? Det där var väl inte speciellt roligt!”
När samma sak händer en stund senare och mannen i bild gnider sin haka och ser allvarlig ut, så är det jag som ler. Jag kan nästan höra de ilskna kommentarerna i kontrollrummet:
- Fan! Inte igen! Jävla tråkmåns!
Plötsligt har jag roligt både åt föreställningen och åt människor med stenansikten.
