Tidningsrubrikerna blir alltmer knepiga att förstå

Jag fattar inte vad Plura egentligen vill. Önskar han avtjäna straffet inne i en kondom? Varför i så fall?

Ny klänning? Äsch, den gamla trasan!

När de kungliga skred in i Stockholms Konserthus för att närvara och dela ut årets Nobelpriser, konstaterade jag snabbt att det såg ut som att Drottningens klänning var en omsydd, gammal gardin. Jag fick direkt mothugg av min fru som ansåg att klänningen var fin.

Nu visar det sig att det var en till som drog samma slutsats, och som dessutom skrev om det i Dagens Nyheter. Det lustiga och smått bisarra med detta var att tidningens chefsredaktör, Gunilla Herlitz, gick i taket och förklarade att frilansskribenten Linda Leopold inte skulle få skriva för DN mer, eftersom det var ”nedsättande skrivet.”
Hon skyndar sig att påstå att det inte handlar om drottningen, men det stämmer inte. Hade det inte varit så att just de kungliga blev utsatta för en smått elak recension, så hade inte Linda Leopold hamnat i blåsväder. Det lustiga är att samma Gunilla Herlitz, lät detta passera utan att ens i efterhand protestera. Det är väl ändå en värre bredsida än att påstå att någons klänning inte är vacker?

Här är (går)Dagens Nyheter för Gunilla Herlitz (och andra rojalister): Man får retas med de kungliga. Åtminstone i den meningen är de vanliga människor. Det är en demokratiskt god gärning, att när tillfälle ges, retas med de kungliga, ty då kan de som inte ser att kejsaren är naken (och att drottningen har en ful klänningen) kanske inse att monarki inte hör hemma i en modern, västerländsk demokrati.

Jag retas med kungahuset

– Nej barn, ni får aldrig mer äta glass!

Ni vet vilken tid på året det är. För er som har glömt eller inte läst föregående inlägg så säger jag det igen: Det är sommar!

Det finns en rad saker som vi förknippar med just sommar: Studentavslutningar, picnic i det gröna (Anita Hegerland sjöng en förfärlig låt som hette Picnic im Grünen. Om den dyker upp på iTunes så backa långsamt bakåt utan häftiga rörelser.), rockfestivaler, bad, sol, solglasögon, krabbfiske och… glass.

Nu har det emellertid dykt upp ett svart moln på glasshimlen. Chalmersprofessorn Göran Petersson förklarar i dagens GP att glass är "direkt hälsovådligt". Han har upptäckt att glass innehåller mycket fett och socker… Oj, liksom.
Luktar det förresten inte väldigt mycket kvällstidning om detta, GP? Ett matlarm och en professor ("expert") som uttalar sig...
Om någon började läsa i hopp om att det blivit någon sorts missförstånd, så grusar Göran alla glassförhoppningar mot slutet av artikeln: ”Den enda konstruktiva lösningen är att sluta äta glass. Glass innehåller ju inte mycket annat positivt, ingen näring. Den är inte bara meningslös, den är direkt hälsovådlig.”

Finns det någon som blir glad av att läsa sånt här? Inte ens hans fru kan tycka att detta är rolig läsning. Hans barn sa nog inte ens hej innan de lommade iväg till skolan. Det var viss risk för trakasserier från klasskompisarna idag.

Timingen kunde inte ha varit bättre/sämre heller. Det var en solig dag på Västkusten och många hade nog kunnat tänka sig att ta en glass. Nu vet vi alla att glass är livsfarligt och dessutom… meningslöst.

Det kan högst handla om minuter nu. Ett uppbåd med arga glassförsäljare närmar sig Göran Peterssons villa. Om han lyssnar noga så hör han även Glassbilens hemska truddelutt, men det är inte en bil som är på väg. Det är hundratals. En skopa fryst rättvisa skall levereras.

Ett scoop

För att läsa om de riktigt viktiga nyheterna - gå till Aftonbladet!

Nakna journalister (Uppdaterat)

Svenska folket vill läsa om kungahuset. Det finns en efterfråga på artiklar om Victoria och Daniel. Enligt en av de grundläggande ekonomiska reglerna kommer efterfråga att skapa ett utbud. I detta fall innebär det att det skrivs artiklar oavsett om det egentligen finns så mycket att skriva om.
Visst hör man redaktörernas skrik på kvällstidningarnas redaktioner?

Redaktör: Släng ihop något om Vickan och Danne. Jag vill ha det i min inkorg senaste kl 17!
Reporter: Men det har inte hänt något sedan igår. Jag kan väl inte skriva om Daniels förmodade nageltrång?
Redaktör: So what! Det har väl inte stoppat oss tidigare. Sätt fart nu!
Reporter: Ja ja.

Därför kan vi läsa i dagens Aftonbladet att några tanter nere i Tyskland prompt gick till närmaste resebyrå samma dag som förlovningen blev officiell. De ville förhöra sig om bussresor till Stockholm för att kunna vara på plats på bröllopsdagen. Wow liksom!

Expressens kan också baka suffléer på luft.
Johan T Lindwall är något så fint som Expressens hovreporter. Ni hästintresserade rycker genast till förstås: ”Äntligen någon som skriver ingående om hovar.”
Jag måste göra er besvikna. Det handlar om betydligt trivialare saker.

Johan T Lindwall har som uppgift att bevaka kungahusets väl och ve. Han går genom soptunnorna utanför Drottningholm, ringer till Maddes tandläkare och spanar med fågelkikare på gamla ryttmästare som mockade hästskit när Gustav V fortfarande var kung.
Han står och lurar utanför NK och andra exklusivare inrättningar i Stockholm i hopp om att Silvia, Victoria eller någon annan ur familjen ska komma ut efter avslutad shopping, för att sedan, när den omhuldade kungligheten skyfflas mot bilen av SÄPO-vakter, ropa fram några frågor:

Johan T Lindwall: Är Drottningen glad för förlovningen?
Drottningen: Ja.
Johan T Lindwall: Tycker Drottningen om Daniel?
Drottningen: Jo.
Johan T Lindwall: Ser Drottningen fram mot bröllopet?
Drottningen: Nein, eh jak menar ja.
SÄPO-vakt: Flytta på dig nu, Lindwall!

Därefter går Johan T Lindwall upp till redaktionen och svänger sitt journalistiska trollspö och se! Plötsligt uppenbarar sig en text som ger oss intrycket av att han suttit ner i ett förtroligt samtal med Drottningen. De har druckit te, pratat lite om sina familjer, tagit en extra bit scones för att det är så gott och skrattat lite åt hur tokig Alexander Bard ser ut i ridhjälm.

I dagens Expressen slår Johan T Lindwall till med en kejsaren-är-naken-artikel; dvs den handlar egentligen om inget alls. Det är bara en rad antaganden från hovreporterns sida.

Han vet att Daniel är nervös idag när han ska göra lite prinsjobb. Jasså verkligen?
Han "vet" också att Daniel åkte hem till Ockelbo för att förbereda sig inför dagens eldprov då stackarn ska visas upp på Kronprinsessans namnsdag.
Hur kan Johan T Lindwall veta med säkerhet att Daniel inte åkt hem för att hämta de där skivorna med New Kids on the Block som glömts kvar i pojkrummet?
Men å andra sidan sitter det en redaktör några skrivbord bort som accepterar vilket snömos som helst bara det handlar om Victoria och Daniel.

Redaktören: Lindwall, din jäkla vessla! Jag sa att jag vill ha något om Danne idag. Hitta på någon skit om att han är hemma i Råttebo hos mamma och laddar för sin stora dag!
Johan T Lindwall: Men min journalistiska integritet åker ut genom fönstret om jag fortsätter fabulera ihop sånt.
Redaktören: Din journalistiska integritet for ner i avloppet i samma ögonblick som jag anställde dig. Se så, lägg på en rem nu för tusan!

Man måste ändå ge Expressen en eloge för att man är så ärlig att man på startsidan inte lägger ut en bild på Daniel. Det är en bild på Johan T Lindwall, och det är väldigt passande.
Är det förresten ett skamset eller finurligt leende?

Uppdaterat:
Nu slår Johan T Lindwall till med ytterligare ett scoop på samma dag! Nu har han i sällskap av en Carl V Andersson skrivit en kort snutt om Daniels premiär på borggården.
Tänk att det behövs två reportrar för att värka fram detta krystade reportage.
Sin vana trogen får Johan T Lindwall också en "kort pratstund" med Victoria. Pratstunden består av följande:

Johan T Lindwall: Hur känns det att för första gången ha Daniel vid sin sida?
Victoria: Det känns jättebra.

Jag ser framför mig hur Johan T Lindwall ropar från sin plats bakom kravallstaketet och Victoria, som befinner sig 10 meter bort på väg till en väntande bil, vrider kort på huvudet på huvudet och svarar. Johan T Lindwall och Expressen har fått sin "pratstund".

Jag vet inte vad ni tycker, men jag anser att detta är stor journalistik!

Aftonbladet förundras över att Daniel vinkar. Jag undrar om han själv inser en sån jäkla soppa han har navigerat in sig i.

Swahnsång

När någon känd person har dött så måste ju skymningspressen ingående rapportera om detta. Finns det någon sjukdom med i bilden måste ju detta avhandlas i detalj.
Hur gick det till när personen dog? Helst ska man ju också intervjua någon som var med vid dödstillfället. Ett återkommande citat från nära vän eller anhörig brukar vara "Han dog inte ensam." Det får mig alltid att tänka: "Oj, var det fler som dog samtidigt?"

För några dagar sedan dog Lennart Swahn. Jösses, så många historier det gick om den mannen! (Jösses är förresten ett roligt ord. Det sorterar in under milda kraftuttryck. Det innebär att du kan säga det i de flesta sammanhang och komma undan med det. Dock kanske jag skulle låta bli att säga det om jag producerade ett gäng gangsterrappare från förorten. "Jösses så bra ni rappar på det här spåret, killar" skulle nog inte falla i god jord. Däremot skulle man kunna säga "Jösses en sån älg du klippte med din SUV, men borde du inte ha använt geväret?" till kungen. Skulle du befinna dig i ett engelsktalande land och känna en stark önskan att säga jösses så är crikey en bra översättning.)

Hur som så gillade jag verkligen Lennart. Bäst var han i På Minuten. Nuvarande programledare och tävlande är visst inte alls så dumma, men de står sig slätt i jämförelse med Margaretha Krook, Catrin Westerlund, Moltas Eriksson (bäst), Stig Järrel och en strålande Lennart Swahn som programledare.

Man kan tänka sig att det blev fullt upp på kvällstidningarnas nöjesredaktionener, när det meddelades att Lennart hade dött. Det är ju alltid så att det ska ringas runt till kollegor och vänner, det ska ordnas med bildspel och krönikor.
Extra bra tycker jag att Aftonbladet lyckades med rubriken och länken till artikeln.


Givetvis misstänker ingen att en kille som sitter och kollar på havet är sjuk.

- Du, jag hörde att Lennart skulle vara sjuk.
- Nej, det är bara skitsnack! Du ser väl hur han sitter och tittar på havet?

Smart av Lennart där!

Kvällspressen rycker ut

Ibland när nyhetstorka råder gör skymningspressen små nedslag i den lille mannens vardag. Ofta handlar det om en person som har utsatts för någon orättvisa. Reportagen brukar vinklas till den grad att det är löjligt. Inga kompletterande frågor ställs. Förstör inte en bra story.
Man måste ju få till en bra text till bilden på den förfördelade med moloken uppsyn sittandes i IKEA-soffan eller ståendes med bister min utanför inrättningen, där orättvisan ägt rum (Se bild nedan!)

GT (Expressen) specialiserade sig under många år (och kanske fortfarande) på att göra reportage om folk som inte hade fått åka med båten till Danmark. Det typiska fotot till artikeln föreställde en tatuerad man med slitet utseende, cigarettfimp bakom örat, plånboken i kedja, stålkam i bröstfickan och vattenkammat hår. Av någon outgrundlig anledning hade Raymond blivit stoppad av fartygsvärden, som felaktigt hade anklagat Raymond för att vara berusad.
Reportern: Men du var helt nykter?
Raymond: Ja, jag hade inte druckit en droppe, jag svär!
Reportern:: Hur känns det nu då?
Raymond: Det känns hemskans ledsamt. Jag hade tänkt åka till Danmark och köpa blommor åt min sjuka mor.

Notera att han har klippt Ica-kortet.

Dagens loser återfinns i Aftonbladet. Det är Karl-Erik Borg som inte fick köpa cigaretter på Ica. Han hade inget leg med sig och trots sin mogna ålder, 64 år, blev han då nekad att köpa sina Marlboro.
Visst är Ica övernitiska i detta läget, men Karl-Erik är inte bara lite sur; han är djupt kränkt.
Här är ett citat ur artikeln: ”Aldrig mer Ica, i fortsättningen handlar jag på Coop. Icakortet har jag redan klippt.”
Min favorit är dock: ”Jag blev ursinnig, jag har aldrig känt mig så förolämpad i hela mitt liv.” Karl-Erik har trots sina modiga 64 år aldrig blivit så förolämpad i hela sitt liv...
På slutet får artikeln en lustig tvist, när Karl-Erik berättar att nu slutar han att röka: ”Hela historien har gjort mig så förbannad att jag beslutat mig för att fimpa för gott, säger Karl-Erik.”
Jag tänker att man förutom att visa leg även skulle tvingas sjunga en aria ur en opera på italienska, göra en frivolt och säga namnet på Jemens stadschef för att få köpa cigaretter. Inte en käft hade fått köpa tobak och djupt kränkta hade de slutat med cigaretter och snus. Folkhälsan skulle öka dramatiskt.

Ett par ord till dig Karl-Erik: Om det stämmer att detta var det ögonblick i ditt liv då du känt dig allra mest kränkt så vill jag gratulera dig. Du måste ha levt ett ganska behagligt liv utan några större förnedringar eller besvikelser.
Men vet du vad? Egentligen tror jag att du är en billig drama queen.

Premiär

Hej alla! Eftersom jag är en kille som lever mycket i det förflutna så inleder jag mitt bloggade med att publicera en sak som jag skrev igår. Så kommer det att bli här i fortsättningen också; jag ska varva aktuellt med sånt som jag skrivit genom åren. Enjoy!

Så var det torsdag. På torsdagar har vi teammöten. Varannan vecka har vi långa teammöten och varannan är det korta. Idag var ett kort möte. Det kändes bra. Det är illa nog med korta möten och ett rent helvete med långa möten. 95% av det som sägs rör mig inte och jag bara längtar därifrån. Idag var det som sagt ett kort möte OCH en sak som rör mig kom upp. Projektet, för vilket jag har byggt en applikation under vintern och våren, läggs ner. Jag är lite förvånad över min reaktion. Jag borde vara besviken när det roligaste jag har gjort sedan jag började på Företaget antagligen inte kommer att användas alls. Istället känner jag mig lite fnissig. Det är förvisso inte helt kört. Planen var att applikationen skulle användas av Företaget worldwide och det är bara vår division som har beslutat att lägga ner det. Jag får ta och ringa min beställare och höra vad hon säger.

Företaget är ett festligt ställe fyllt med en massa festliga personer… not. I och för sig finns det faktiskt en del roliga människor här. Träffar man en sån så är det med största sannolikhet en konsult eller någon som bara varit anställd en kortare tid. I väggarna sitter nämligen något som gör alla som blir här för länge till en sorts grå, trista, snävt tänkande människor. För vissa tar det ganska kort tid att anpassa sig. Jag har kollegor som är 7-8 år yngre än vad jag är och dom har redan förvandlats till farbröder och tanter. Dom klär sig i kostym och dräkt, älskar att gå på möten, andas regler och paragrafer och vederkvickas av den gigantiska byråkratin som finns här. För ett halvår sedan tejpade någon upp en nyckel på den gemensamma anslagstavlan på vår våning. Bredvid stod det: "Upphittad nyckel". Dagen efter lade jag till texten "Återfås mot beskrivning". Jag trodde att mitt lilla tillägg skulle vara raderat samma dag. Det och nyckeln sitter fortfarande uppe. Det säger en del om stället som jag arbetar på.

Imorse kom nyheten att världstenoren Pavarotti har dött. Av operakännare har han hållits för den främste tenoren sedan Jussi Björling så det är en gaaaanska stor nyhet att han nu har tagit sin sista ton. Klockan är 07.00 och Ekot sänds på radion. Man inleder med att säga att Sverigedemokraterna inte är speciellt aktiva ute i de kommuner där man fått platser i kommunfullmäktige. Tydligen är det få motioner som har lagts fram. En sverigedemokrat från Upplands Väsby intervjuas. Han heter, precis som alla manliga sverigedemokrater något som slutar på y; Jimmy, Sonny, Ronny, Kenny, Conny osv. Han berättar att det tar lite tid att komma in i arbetet som kommunpolitiker. DÄREFTER berättar man på Ekot att Pavarotti är död. Jojomen, det gäller att prioritera…