fredag 30 januari 2009

Jag reser till kungliga hufvudstaden

Nu åker jag till Stockholm.
Jag passar på att pusha lite igen för Bloggträffen imorgon.

Uppdateringar sker under helgen i den mån som det finns tillgång till trådlöst Internet.

Trevlig helg!

Stockholm

Pärlinspiration

Jag satt vid datorn och funderade på vad jag skulle blogga om idag. Inspirationen hade sprungit och gömt sig. Jag drack lite te och tittade på barnen som satt mittemot mig och pysslade med sitt. 3-åringen ritade och 6-åringen (tidigare känd som 5-åringen) satt och gjorde ett pärlhalsband till sin farmor.
6-åringen plockade pärlor ur en låda av modell större.

Så plötsligt sköljer inspirationen över mig! Jag ser hur 6-åringen med en alltför häftig armrörelse skickar lådan med pärlor över bordskanten. Som i slow-motion vänder sig lådan i luften på väg ner mot köksgolvet, och jag hinner tänka att det är precis som med smörgåsar, dvs att de hamnar alltid med fel sidan neråt.


Om en mindre ask pärlor hade åkt i golvet så hade jag nog blivit lite arg: "Men hur gör du? Du får väl se dig för!"
Nu var mängden pärlor som låg på golvet av bibliska mått, och det såg ganska roligt ut. Jag kunde inte låta bli att skratta och satte mig på golvet med barnen och började plocka pärlor. Någonstans inom mig tänkte jag ju också tanken: "Detta kan jag blogga om."

När de större pärlorna var uppsamlade och återbördade till sin låda, återstod de mindre pärlorna. Det blev ett drygare arbete. De pärlorna som bara är ett par millimeter i diameter är väldigt svåra att få upp från golvet.
Dessutom ställs man inför problemet att försöka lura ut vad som är pärlor och vad som är brödsmulor och andra oidentifierbara objekt.

På denna bild syns dels pärlor, dels smulor och dels "annat". (Troligen partiklar som damm är gjort av samt sånt som hamnar på golvet när hunden kliar sig.)

Nu är en stor del av pärlorna tillbaka i lådan. Jag säger stor del, eftersom man omöjligt kan få upp alla i det första svepet. Resten kommer att tas upp efter hand, dvs när man trampar på dem och slutligen vid nästa dammsugning.
Dock har golvet blivit aningen renare idag, eftersom en del smulor, partiklar som damm är gjort av samt sånt som hamnar på golvet när hunden kliar sig har funnit sin väg ner i pärllådan.

Inget ont som inte har något gott med sig!

torsdag 29 januari 2009

Dansk reklam

Igår skrev jag om vilken bild företag vill ge av sig själva. Det kan vara en viss skillnad i andra länder. Man behöver bara bege sig till Danmark för att springa på företag som är… ska vi säga annorlunda i sin marknadsföring.

Här har vi ett företag som heter Fleggaard. Det är uppenbarligen en firma i elektronikbranschen, och var annars än i just Danmark kommer man på idén att i samma reklamfilm försöka sälja starköl?
Filmen ser ni här.
Själva reklamfilmen sorterar in under kategorin suspekt.

I TV-reklamen pratar den gode dansken om en annan film, som man enbart kan se på nätet.
Den kan ni se här.
Den filmen sorterar in under kategorin bisarr. Den är så dålig att det i sig får ett sorts underhållningsvärde.

Danmark kan ibland vara ett väldigt konstigt land.

onsdag 28 januari 2009

Mormor och hennes 2,4% hjortron och 2,4% äpple

Idag ska vi titta lite på livsmedel och framför allt var som finns i de livsmedel som vi köper och sedan äter.
Yoghurt är riktigt gott. Det finns nästan alltid yoghurt i vår kyl. Just nu har vi en vaniljyoghurt från Valio. Valio har just en produktlinje med olika sorters vaniljyoghurt som utöver vanilj innehåller diverse frukt- och bärblandningar. Den som står här på bordet har hjortron och äpple i sig.


Jag ska säga som det är: Det är väldigt god. Jag har redan ätit en ansenlig mängd, men nu får jag allt spara lite till barnens kvällsmat.

Jag kollar lite på förpackningen. Även om jag inte har någon som helst anknytning till reklambranschen så tycker jag att det är intressant att se hur företagen marknadsför sina produkter och sig själva. Inte sällan blir det rena snömoset.
De som tillverkar livsmedel vill gärna ge en bild av produkter som tillverkas på samma sätt som för hundra år sedan. Ord och fraser som genuin, traditionell och som förr i tiden dyker ofta upp. Valios vaniljyoghurt med hjortron och äpple slår in på just det spåret:
Jovisst, nu ser vi henne där framför oss. Gamla mormor i förkläde och minsann står hon inte och rör i det stora yoghurttråget.
Låt oss titta på innehållsförteckningen vad kärringen har i sin yoghurt!

  • Högpastöriserad mjölk
  • Bärberedning (socker, vatten, hjortron, äpple, förtjockningsmedel (modifierad majsstärkelse och guarkärnmjöl), aromer (bl.a. vanilj och vanillin), surhetsreglerande medel (natriumcitrat))
  • Laktasenzym
  • Yoghurtkultur
  • Lactobacillus acidofilus
  • Bifidobacterium sp.
  • D-Vitamin
Valio vet också att berätta att yoghurten innehåller 2,4% hjortron och 2,4% äpple.

Det lustiga är att jag får massor av minnesbilder av hur det var när mormor kokade yoghurt. Vi barnbarn brukade flockas omkring henne när hon med triumf i rösten deklarerade att nu skulle det minsann bli yoghurt. Det gjordes eld i vedspisen, och sedan fick vi hjälpa mormor att hämta ingredienserna.
Jag sprang ner i källaren och hämtade förtjockningsmedlet som stod i en säck bredvid potatisen. Lillebror tog fram natriumcitrat som fanns i vedlåren. Småkusinerna fick i uppdrag att hämta laktaenzym som stod i en plåtburk i skafferiet.

Därefter började det roliga när vi rörde ner allt i den stora grytan. Mormor var väldigt petig med att allt skulle vara med. Grannfrun gjorde yoghurt utan förtjockningsmedel, natriumcitrat och Laktasenzym men det fnös mormor åt. Hennes mamma och hennes mammas mamma hade använt det här receptet så det var så det skulle göras yoghurt och därmed basta!
Vi turades om att röra om med sleven. Det var dock alltid mormor själv som rörde ner bären och frukten. Hon höll det nämligen som mycket viktigt för resultatet att det exakt skulle vara 2,4% hjortron och 2,4% äpple. Gud nåde den som var för generös med hjortronen!

Jag får alltså ge Valio rätt i sin marknadsföring. Alla mormödrar, födda på tidigt 1900-tal, håller säkert med.

tisdag 27 januari 2009

Prinsessan Lilian bloggar 15



I’ve been told that it would be appropriate if I sort of told the blog readers about last year, so here goes:
2008, what a year! It started with January and ended with December. Would you believe it?
Anyway, this was my 2008.

January: Went out for drinks with the girls just about every Tuesday. Got sick and vomited all over my place and was brought to hospital. Quite a few lookers among the doctors!

February: Went out for drinks with the girls just about every Tuesday. Watched the dogs mate every afternoon.

March: Went out for drinks with the girls just about every Tuesday. Discovered the Internet! Lots of porn out there, not that I had a look every night. It’s interesting to know that it’s there though.

April: Aaaah, spring! I had a Champagne blast in the garden with friends. Some poor people tried to steal some oysters, but I had the guys from SÄPO to release the hounds. Mind you, these people probably hadn’t had much to eat recently, but boy did they run! Got drunk confused at Gusty’s birthday festivities and was brought home. Went out for drinks with the girls just about every Tuesday.

May: Went out for drinks with the girls just about every Tuesday. Was talked into starting blogging. Got a load of new friends on the Internet. Had SÄPO to check them out in order to avoid people with a yearly income less than 1 000 000 kr. Lost most of my friends on the Internet.

June: Went out for drinks with the girls just about every Tuesday. Forgot the Internet on the 12th of June. Re-discovered the Internet on the 13th of June. Lots of porn out there, not that I had a look every night.

July: Don't remember a thing. Guess I went to the Wimbledon. Borg won, didn't he?

August: Was told by Gusty that my shopping had reached unbelievable heights. Keep it up, he said and increased my allowance. Stjärnorna på slottet was shot in Skåne. Went out for drinks with the girls just about every Tuesday.
Took a fall in my home and was rushed to the lookers at the hospital. Turned out I had broke my hip. Drank lots of Champagne when coming home.

September: Discovered cable television. Spent most of that month indoors except on Tuesday nights.

October: Went out for drinks with the girls just about every Tuesday. Rewarded my hard-working staff with an additional 30 kronor for their good job. I think they went roller-skating.

November: Spent most of that dreadful month in Nice. Flew in the girls every Tuesday. Had Gusty to pay for their air fares.

December: Father Christmas arrived with lots of goodies. I thought about giving some of it away to feed some poor kids somewhere at a place I don’t know the name of and never will go to. It sounded plain stupid so I decided against it. Went out for drinks with the girls just about every Tuesday.

Well, there you are. Happy New Year and all that crap.

And remember, I’m a princess and what I say goes. All right?


Luv,

Lil

Pest eller kolera?

Idag när jag lämnade barnen på dagis hade personalen följande att meddela:

- Det är inte så många här idag. Barnen är hemma av följande anledningar: Influensa, vanlig förkylning, vinterkräksjuka och löss!

Det är kanske bäst att jag får ett eget bord på bloggträffen på lördag?

måndag 26 januari 2009

När bageriet brann

Lotten bloggar idag om ett bröddebacle. Jag känner att jag måste dra mitt strå till brödstacken.

En släkting arbetar på ett av de större bagerierna i Sverige. Vi skall inte dröja oss kvar vid detaljen vilket bageri det handlar om, eftersom min släkting gärna vill arbeta där även efter att jag skrivit detta på min blogg.

Det här bageriet har likt alla andra större bagerier noga utarbetade säkerhetsföreskrifter. Ett bageri är trots allt en arbetsplats där det är större risk att skada sig än på en revisionsbyrå.
Det man allra minst vill ha är brand. Därför körs diverse brandövningar med personalen med jämna mellanrum. Det är t.ex. av största vikt att man snabbt utrymmer lokalerna om branden är av den omfattning att man inte själv klarar av att släcka den.
Nu har man visserligen en man som är nära pension, Lars-Gunnar (som egentligen heter något annat) och en dam som är där på lönebidrag, Siw (som också heter något annat), men bedömningen har gjorts att även dessa två förstår det allvarliga med eldsvåda och vad man skall göra om en dylik inträffar.

En dag bär det sig inte bättre än att det tar fyr i en av ugnarna. Bageriet fylls av rök snabbt och arbetsledaren beordrar utrymning. En skara vitklädda bagerianställda står uppställda på parkeringen, när brandkåren anländer med sirener och blåljus.

– Är det någon kvar inne i byggnaden? är givetvis det första brandmännen undrar.

Här kan personalen inte riktigt ge ett entydigt svar varpå ett par rökdykare snabbt beger sig in.

Det är sämre sikt än i Lützen men man lyckas ändå ta sig fram till omklädningsrummet.
Där inne står Siw. Om Siw vet om att det brinner ute i en av ugnarna så låter hon inte det bekomma henne. Siw sjunger på en glad truddelutt. Siw blir varsamt men raskt ledsagad ut i friska luften.

Rökdykarna tar sig därefter fram till ugnarna och lokaliserar snabbt ugnen där källarfranska brinner med klar låga på en plåt.
En av brandmännen ser något i ögonvrån. Han vrider på huvudet.
Tre ugnar längre bort står en människa utan vare sig skyddsmask eller luftaggregat. Det är inte en brandman. Det är Lars-Gunnar. Lars-Gunnar håller just på att sätta in några plåtar med wienerbröd. Lars-Gunnar hostar lite lät, men visar inga andra tecken på obehag. Lars-Gunnar blir med oförstående min eskorterad ut samtidigt som eldsvådan släcks.


Poängen med denna anekdot är kanske något oklar. Man skulle väl kunna säga att det på alla arbetsplatser finns en del sköna typer. Ibland slänger de ner en sträng deg i fel tråg och ibland brinner de nästan inne.

Drink eller grogg?

Jag har funderat lite på på vanan att blanda sprit med läsk och liknande. Det jag tänker mest på är när slutprodukten kallas drink och när den kallas grogg.
Jag ska göra ett tappert försök att själv reda ut begreppen. Sedan är ni mer än välkomna att skriva kommentarer, där ni berättar vad ni tycker, rättar mig eller kanske bara talar om att jag är väldigt snygg och skriver bra.

Jag drar mig till minnes två bröllopsfester som jag varit på.
Det ena kalaset ägde rum på en bygdegård en bit utanför Göteborg. Efter att mat intagits, presenter öppnats och bröllopstårta ätits ställdes ett groggbord fram. Förutom whisky och konjak och någon likör fanns även fanta, cola, fruktsoda, citronläsk och brännvin.

Det andra kalaset hölls på Sjömagasinet i Göteborg. Efter att mat intagits, presenter öppnats och bröllopstårta ätits serverades förfriskningar. Det fanns en drinklista, där man bl.a. kunde få en Gin & Tonic för blygsamma 85 kr.

Om jag själv hade blandat mig en GT på bygdegården hade det alltså enligt arrangörerna (brudparet) varit en grogg.
Om jag å andra sidan hade beställd en GT på Sjömagasinet (och det gjorde jag) så handlade det om en drink enligt arrangören (Leif Mannerström).

Visst är det lite lurigt?

Själv tycker jag nog att en Gin & Tonic drar mer åt drinkhållet. Det gör givetvis också de där blandningarna som inte bara har en sorts alkohol i sig plus en massa andra saker och dessutom toppas med en parasoll och ett körsbär på en pinne. Om du har något i den stilen i din hand så är det en drink (Det är en drink även om den står på bordet.)
Extra drinkpoäng delas ut ifall en av ingredienserna är svår att uttala eller helt okänd för lekmän.


Om du däremot läppjar lite stillsamt på en blandning av fanta och vodka så vill jag nog ha det till att du dricker grogg. De här lite enklare varianterna med okryddat brännvin ihop med valfri läsk känns lite mer groggaktigt.
Det finns några andra indikationer på att det är en grogg du har fått i din hand:

  • Is saknas. Innehållet i ditt glas är ljummet.
  • Spriten förvarades i dunk innan den hamnade i ditt glas.
  • Du är raggare.
  • Det är midsommar och du befinner dig på en camping strax utanför Dals Ed.
  • Han som gett dig drinken groggen heter Kent-Börje och det rinner snus ner över hans framtänder.
  • I bakgrunden hörs Eddie Meduza.

Själv krånglar jag sällan till det utan dricker helst öl.

P.S. Just innan jag skulle publicera så bemödade jag mig att kolla upp fakta i målet. Oh well, det var roligt att skriva om det. Dessutom var min förklaring bättre! :-)

söndag 25 januari 2009

Neunundneunzig Geburtstagsballons

Idag firade vi döttrarnas födelsedagar. Vår yngsta blev 3 år för ett par veckor sedan. Vår äldsta fyller 6 imorgon.


En av mina arbetsuppgifter var att sätta upp ballonger. Det var ett uppdrag som jag mer än gärna åtog mig.

fredag 23 januari 2009

Jag får sparken



Det blev en ganska jobbig dag.

När jag i vanliga fall kommer till kontoret får jag komma in där min chef och hennes kollegor sitter och arbetar. Folk kommer fram och frågar hur läget är och man blir ombedd att ta kaffe.
Idag var det lite annorlunda. Min chef kom ut i entrén och visare mig in i ett av intervjurummen. En annan medarbetare hade strax innan kommit tillbaka från lunch och tittat bort för att slippa möta min blick. Kanske var de rädda att arbetslöshet smittar?

Jag fick skriva på pappret med villkoren för min uppsägning, gå igenom mina uppgifter som ska skickas till Trygghetsrådet och sedan var det tack och hej.
Jag var ganska off och det gjorde det lite jobbigare för min chef än jag hade planerat. Jag gillar henne. Hon har varit bra och tagit hand om mig på ett sätt som en bra chef ska göra. Genom facket har jag fått höra att hon antagligen varit under stor press ovanifrån för att få ett snabbt avslut med mig och de andra olyckliga.
Jag ska maila henne i nästa vecka och säga att jag har uppskattat att ha henne som chef.

Det var alltså en jobbig dag, men vet ni vad?

Nu är jag fri!



Tack för de snälla kommentarerna ni gav mig! Jag skattar dem högt. Jag skattar er högt!

Froggy Mama: Puss!

Howdy: Nu rodnar jag.

Miss Mythos: Ja, jag vet. Det har bara varit lite mycket på en gång de senaste veckorna.

Mattias: Tack för peppet! Du borde vara någon sorts positiv kreativitetskonsult, men det kanske du är?

Pysseliten: Jag förstår precis hur du menar. Kanske är det just mitt problem att jag inte längre är säker på vad jag vill. Jag ifrågasätter mycket och gör det om och om igen. Det kanske är så att det finns andra saker i livet som jag borde satsa på. Men vad? Det är sånt som jag funderar på när jag inte kan sova.

Superkex: Ja, du har så rätt. Jag har velat bort från min tjänst tidigare; har sökt andra jobb och så, men nu hann dom först och det är jäkligt irriterande. Jag hade velat bestämma hur och när.

E: Tack! Jag vill gärna skriva mer, men har inte kommit på riktigt vad jag ska skriva om. Jag har just inga historier i huvudet. Jag kommer ihåg ditt inlägg. Jag ser att jag kommenterade det också. :-)

Ullah: Bra! Då håller jag på dig.

Vem är jag?

Jag sover dåligt på nätterna. Jag ligger vaken och funderar på hur livet kommer att bli nu. Kanske snubblar jag över något jobb snart; ett arbetsgivare som faktiskt vill att jag ska komma och arbete för dem.
Det har varit tre stora motgångar på den fronten den här vintern. Idag ska jag dessutom iväg in till min snart f.d. arbetsgivare och skriva på pappret för mitt avsked. Om två månader är jag arbetslös. Jag kanske var enfaldig, men jag trodde inte att jag skulle bli det någon mer gång. I alla fall skulle det inte hända så snart.

Jag vet att man inte ska förväxla vem man är med vad man gör. Det är ändå svårt att låta bli. Träffar man nya människor så är frågan efter man presenterat sig nästan alltid: "Vad jobbar du med?"
Frågan "Vad gör du?" tillåts flyta ihop med "Vem är du?"

Så vem är jag? Vem är jag nu? Vem är jag om två månader? Vem är jag om ett år?

Jag sover som sagt dåligt på nätterna. Det handlar inte så mycket om pengar. Vi lever inte på marginalerna. Det handlar just om vem jag är. Om jag nu inte är IT-konsult längre, vad är jag då? Jag vet att det kommer att ordna sig, men lik förbannat sover jag dåligt. Jag vill veta nu vad, när, hur då, var osv.


Franska Polynesien 1990

Inspirerad av Comvidare som funderar över hur länge man kan skryta om en resa som man gjorde för länge sedan, tänker jag nu skryta om en resa som jag gjorde för länge sedan.

Det var en rundresa som jag gjorde i Franska Polynesien 1990. I åtta veckor reste jag med båt mellan öar som jag suttit och dreglat över i kartböcker och i reseskildringar.
Söderhavet är på de flesta ställen mycket civiliserat. Till och med på de yttre öarna fanns telefonkiosker och satellitantenner som tog emot tv-sändningar från Tahiti. Nu för tiden finns det säkert mobiltelefontäckning ute på de avlägsna öarna.
Exakt hur civiliserat det var fick jag bevis på den sista veckan på min resa. Här är ett utdrag från mina reseanteckningar:



Under min sista vecka bestämmer jag mig att åka upp till någon av Tuamotuöarna. Denna arkipelag sträcker sig över ett mycket stort område öster om Sällskapsöarna, och består så gott som uteslutande av låga korallöar. Jag beslutar att resa till Kaukura.
På turistbyrån i Papeete ger man mig en katalog över fartyg, som tar passagerare, och jag finner att Manava avgång kl. 16.00 samma dag skulle passa alldeles utmärkt.
Samma eftermiddag är jag alltså än en gång på väg. Manava är ett av flera fartyg, som ett par gånger i veckan besöker de nordvästra öarna i Tuamotuarkepilagen. Med sig ut har man olika förnödenheter, som har beställts av de lokala handlarna och öborna och med sig tillbaka till Papeete fraktar man fisk, som sedan säljs på marknaden.

Jag kommer snart i samspråk med en annan av båtens passagerare. Han heter Raui och kan lite engelska. Det visar sig att han är från Kaukura och på väg hem för att besöka sina föräldrar. "Var på ön skall jag bo?" undrar han. Jag nämner namnet på pensionatet, som turistbyrån har tipsat mig om, men min nyfunne vän skakar på huvudet och bjuder på stående fot in mig att gästa honom och hans familj.

Snart syns Tahiti bara som en skugga i sydost. Havet är lugnt idag och jag tar upp min dagbok och skriver några rader. Efter ett tag tröttnar jag och tar upp min Walkman och lyssnar på musik. Nu blir Raui intresserad och gestikulerar att han vill lyssna. När jag räcker över lurarna till honom går det upp för mig att det kan vara första gången, som han lyssnar på musik genom en Walkman, och det känns därför nästan högtidligt, när jag trycker ner PLAY-knappen.
Raui skiner genast upp och säger: "Ah, Pink Floyd, one of my favourites !"
En fördom fattigare återgår jag till mitt dagboksskrivande.



Detta är en bild som jag tog några dagar senare

torsdag 22 januari 2009

När Gene Simmons bad mig dra åt helvete

Inspirerad av Mrs Li inser jag att det nu är dags att berätta om en då ganska jobbig händelse. På senare år har den snarare blivit något som jag är lite stolt över.

Jag älskade Kiss från det att jag var 10 år upp till 15-16årsåldern. Det var det absolut bästa bandet som fanns och så var det bara med den saken.
Min bror och jag var på vår första konsert 1980 när de spelade i Scandinavium. Oj, vad bra det var! Lustigt nog hade de ett förband som några år senare blev så stora att de hade kunnat ha Kiss som förband: Iron Maiden.
Därefter såg jag Kiss 1983 och sedan igen 1984.
Den sista gången lät jag mig mer eller mindre övertalas av en kompis, Mattias, som absolut tyckte att jag skulle hänga på. Jag hade mer eller mindre slutat att lyssna på Kiss till förmån för lite mer, ska vi kalla det, avancerad musik som t.ex Styx och Rush. Om nu en 16-åring kan bli nostalgisk så blev jag väl det och köpte en biljett, fastän spelningen året innan hade varit medioker.

Dagen innan konserten ringde Mattias och undrade om jag skulle med till flygplatsen och möta dem. Det lät onekligen spännande och nästa morgon stod vi där och hängde i ankomsthallen.
Efter flera timmars väntande kom de till sist. Det blev en yster dans med bandmedlemmar, fans och livvakter. Som en enda organism rörde vi oss ut på trottoaren där limousiner väntade.
När dörrar slagit igen och bilar kört in mot Göteborg så stod jag med en plansch signerad av Paul Stanley och Eric Carr. Den inhyrde gitarristen Bruce Kullic var ointressant, men det retade mig att jag inte lyckats fixa Gene Simmons autograf. Mattias visste dock hur detta skulle ordnas: "Vi åker till hotellet."

30 minuter senare stod vi tillsammans med en skock fans utanför Hotel Park Avenue, som på den tiden var stället där stjärnorna bodde. Tyvärr bevakades entrén av bastanta vakter, som spärrade vägen för alla finniga ungar i jeansjacka eller liknande. Här skulle inte något sorts spontant hårdrockskonvent finna sin väg in till lobbyn inte!

Nu var Mattias en driftig kille på många sätt. Ett par år senare fick jag höra att han råkat i klistret efter att ha sålt Kiss-prylar med autografer som han kluddat dit själv. Just denna dag bestod driftigheten i att han drog med mig in i hotellets restaurang, till vilken det fanns en obevakad ingång. Snabbt hittade vi till en hiss och for upp till VIP-våningen.

Väl där insåg vi att vi stod inför ett problem. Det fanns ganska många rum att välja på och vi kunde ju inte knacka dörr. Här borde egentligen historien tagit slut: "Men vi hade ju ingen aning om i vilket rum han bodde så vi gick hem och spelade Alfapet."

Nu ville ödet eller slumpen annorlunda. Det hördes ett kling och hissdörrarna öppnades bakom oss. Ut kommer en man med en bricka med en massa godsaker på. Han stegar fram till närmaste dörr och knackar på.
Ni har redan gissat vem som öppnar. Just det! Bengt Öste, det gamla nyhetsankaret i Rapport!
Nej, det är Gene Simmons. Han är naken förutom en handduk om midjan. Var hans peruk håller hus är oklart, men den sitter inte på hans huvud i alla fall.

Nu känns det som att tiden går väldigt långsamt. Gene tittar först på hotellkillen och brickan. Allt är bra så långt. Därefter höjer han blicken en aning och får se två killar stå där med osäkra flin och autografblock. Inte bra. Inte bra alls! Gene tycker att det här var det värsta som hänt denna dag så långt. I alla fall låter han som att han tycker det:

Fuck off! Fuck you! Get the fucking hell out of here!

Han vrålar detta några gånger och samtidigt börjar tiden gå snabbare igen. Den går väldigt snabbt faktiskt för innan vi vet ordet av så har två vakter dykt upp från ingenstans, eskorterat oss ner till entréplan och visat oss på dörren med orden: "Och er vill vi inte se här mer idag."

Om jag redan innan denna händelse börjat tröttna på Kiss så blev detta droppen. Jag köpte aldrig några fler Kiss-skivor, men faktiskt var min bror och jag på återföreningskonserten 1997. Det var roligt men musiken kändes ganska daterad. (Nej, jag är inte bitter. =))



Som jag inledde med att skriva så har denna nesliga händelse med åren blivit till en fjäder i hatten. Om inte annat så är det en kul historia. Jag kanske borde blogga om det? Hoppsan, det har jag ju just gjort!

onsdag 21 januari 2009

Det blev ingen Mac ...

... det blev en sån här. Jag är mycket glad för den.



Jag ska köpa en Mac en annan gång.

Australien

För en dryg vecka sedan var vi för första gången på bio i Kungälv. Jag visste inte att det ens fanns en bio i Kungälv, men kan Skärhamn ha en så antar jag att det kan finnas en här också. Biografen hette Trappan och hade en mycket smidig bokningsservice av biljetter på Internet. Sånt ger alltid höga poäng hos mig. Det var till och med så bra att när jag ångrade mig så var det inga problem att boka av biljetterna och sedan när jag ångrat mig igen så kunde jag utan problem få biljetter till en senare föreställning.
Biografen Trappan, ni kommer att se mer av mig, och jag kommer se mer film hos er!

Nu var inte huvudsyftet att utforska ovan nämnda biograf utan att se den nya storfilmen Australia. Det är en film som turistindustrin Down Under hoppas ska bli samma push för landet, som Crocodile Dundee blev på 80-talet.
Blir den det? Ja, kanske. Det var en bra film; en klassisk äventyrsfilm, en matiné, en blåsa-i-biljetten-film. De goda karaktärerna var genomgoda och skurkarna var onda in i själen. Det var en bra historia med bra doser av action med en del romantik invävt.
Det jag gillade mest var scenerierna. Australiens dramatiska natur hade en stor roll. För mig, en Australien-junkie var det rena knarket. Jag satt där och njöt, men efteråt kände jag mig smått tom och ville ha mer, och helst då inte bara på vita duken utan på riktigt.

Jag vill åka tillbaka!
Jag vill besöka mina favoritstäder Sydney och Adelaide, hälsa på mina vänner och besöka ställen som jag gillar där. Jag vill resa utanför städerna till det riktiga Australien, the Outback, med Midnight Oil på hög volym i bilstereon. Jag vill sakta in för att en två meter lång varan promenerar över vägen. Jag vill tvärbromsa för att en Brown Snake ilar över vägen, hoppa ur bilen och rusa efter med kameran.

Jag vill sitta på en pub och äta Fish & Chips och dricka öl ur glas som bartendern har tagit ur ett kylskåp. Jag vill ta en tur upp till vingårdarna i Barossa Valley.

Jag vill, om jag känner mig frusen, bara gå ut från ett luftkonditionerat hus och bli varm igen utomhus. Jag vill höra de sällsamma ljuden från exotiska fåglar. Jag vill känna dofter som jag minns från tidigare besök.

Jag vill flyga ut till Norfolk Island och hälsa på Gillian och sitta på hennes terrass och dricka te med bisquits. Sedan kan vi promenera ner till kyrkogården och kolla gravstenarna med inskriptioner i stil med:
Samuel White – Hanged after a mutiny on the island on the 23th of January, 1823.

Jag vill tillbaka till Australien så mycket att det nästan gör ont.

tisdag 20 januari 2009

Inget jobb

Jag måste erkänna att jag är lite deppig nu.

Det blev ett nej från företaget, där jag var på två intervjuer i december. "Vi är inte säkra på att du passar vår profil" blev svaret när jag tog mod till mig och ringde upp idag. Jag borde väl ha bett om en mer ingående återkoppling för att höra lite mer exakt vad det var i min profil, som inte passade, men efter att trots löfte inte ha blivit uppringd i fredags och nu dessutom blivit informerad om att annonsen ligger ute igen, så önskade jag dem lycka till med rekryteringen och avslutade samtalet så snabbt det gick.

Imorgon kommer jag med stor sannolikhet få kicken av min nuvarande arbetsgivare och framtiden ter sig onekligen osäker. Å andra sidan så är väl det en möjlighet i sig.

Jag ska deppa en stund, men imorgon så är det dags att ta nya tag.

Pärlor till ett svin

Ibland får du saker som du inte riktigt förtjänat. Någon förärar dig en sak som du egentligen inte skulle ha haft. Det fanns kanske ett dussin människor som hade kämpat bättre än du. Likväl står du där och är tacksam och samtidigt lite generad.

Lotten, bloggarnas överprästinna, arrangerade sin traditionella julkalender i december. Likt en berusad mammut störtade jag den 8 december in i denna litteraturvetarnas porslinsaffär och sluddrade ur mig en gissning.
Dagen efter, ja den 9 december, publicerades det rätta svaret på facitsidan.
Jag hade tyckt mig känna igen någon sorts ton i den kluriga frågan och drämt till med Stephen King. Jag borde ha sagt Charles Baudelaire, för det hade varit rätt.

Ö-Helena svarade just Charles Baudelaire. Ö-Helena hade till skillnad från mig en aning om vem Charles Baudelaire var. Ö-Helena har antagligen översatt en knippe böcker av Charles Baudelaire. Hade inte Charles Baudelaire dött redan 1867 så hade Ö-Helena brevväxlat med honom. Ö-Helena brevväxlar antagligen med hans ättlingar. Ö-Helena är varje år huvudtalare vid ett Baudelaire-konvent.

Baudelaire

King

Döm därför av min förvåning då jag scrollar ner och ser att jag har vunnit priset; en T-shirt. Jag gissade på Stephen King ju. Jag inser att här handlar det inte så mycket om att gissa rätt utan att vara med och ha lite roligt tillsammans. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite skamsen; dels för att jag har snuvat Ö-Helena på priset och dels för att jag gissade på Stephen King av alla författare.
Jag gillar faktiskt Stephen King. Jag vet att han inte klassas speciellt högt i litteraturkretsar. Vi kan vara ganska säkra på att han inte kommer att tilldelas något Nobelpris i litteratur. Ändå tycker jag att han skriver en del väldigt bra saker. It är fortfarande den läskigaste bok som jag läst. Jag läste om den för ett par år sedan och det var... jobbigt.
Dessutom har han ett bra sätt att beskriva situationer och företeelser. T.ex. påpekar han i en bok, jag minns inte riktigt vilken (måhända Salems Lot), att relationen mellan svärfar och svärson aldrig kan bli riktigt avslappnad. Svärfar vet nämligen att svärsonen sätter på hans dotter och svärsonen vet att svärfar vet...

Men ändå. Jag har inte bara gissat på Stephen King när det skulle ha varit Baudelaire. Jag har dessutom belönats med ett pris för det.
Det är lite som att gissa på A-Teens när rätta svaret är Bob Dylan. Som att chansa på Prinsessan Lilian när det skulle vara Drottning Elizabeth II. Eller som att drämma till med Åsa Nisse i toppform när korrekt svar är Citizen Kane.

Jag tackar ändå för t-shirten men böjer samtidigt mitt huvud lite i skam. Ö-Helena, vi kanske kunde ha delad vårdnad? Du kunde ha den under jämna veckor och jag bär den udda veckor. Jag kan stå för tvätten också.

Vi ses på nästa Baudelaire-konvent!

måndag 19 januari 2009

Det rustas för strid

I veckan äger sista förhandlingsrundan angående min och några kollegors uppsägning rum. Första omgången den 8 januari lär ha gått till facket. Min chef hade enligt fackombudet kommit dåligt förberedd och dåligt påläst. När detta blev uppenbart för henne själv och de övriga närvarande tappade hon humöret. Tänk om man hade varit en fluga på väggen där.

Inför sista förhandlingsdagen på onsdag har parterna rustat för drabbning. Min chef kommer nu att flankeras av två(!) jurister. Är det någon mer än jag som slås av tanken att hon hett eftertraktar att bli av med mig?
Å andra sidan har facket bullat upp med två specialister på bemannings/konsultbranschen, varav den ena influgen från Stockholm.
Jag kommer att tänka på hur ett gäng nördiga tonåringar ställer upp sina pjäser inför en omgång rollspel, typ Drakar och Demoner.

- Härmed förklarar vi mötet öppnat!



- … och sålunda avser vi säga upp Pseudonaja och hans kollegor pga av arbetsbrist, (Arbetsrätt 2:13)


- Arbetstagarsidan anser att varslet i högsta grad bryter mot turordningen! (Arbetsrätt 3:53)


- Då det ej kan anses meningsfullt att i detta läge sätta in ett utbildningspaket kan vi möjligen gå med på att förlänga uppsägningstiden med en månad. (Arbetsrätt 5:65)


- De som förhandlar hårt skall också fika (Korintierbrevet 12:41). Är det sålunda mötets önskan att nu bryta för kaffe och semlor?


- Ja för bövelen!

söndag 18 januari 2009

Ska det vara så här?

I fredags tröttnade jag på att vänta utan att få besked. Jag ringde till företaget, där jag var på intervju i mellandagarna för att höra om jag var aktuell för tjänsten. Dels ville jag veta och dels tänkte jag att det skulle ge ett intryck av en person som är framåt.

Det var sent på eftermiddagen men ändå fanns personen som jag sökte fortfarande på plats. Han visste precis vem jag var. Man kunde dock höra typiskt fikarumssorl i bakgrunden, och han bad om att få ringa upp om tio minuter.

Nu har jag väntat i ungefär 2880 minuter. Tror ni att jag vågar lämna telefonen för en stund?

Semlor

Nu är vi inne i semletider. Efter nyår anser jag att det är legitimt att äta semlor.
De ska ätas på det "vanliga" viset med sked och med en kopp kaffe till.
Det finns dock de som är lite speciella och äter semlor som hetvägg. Man tar den mycket goda semlan och förstör den genom att placera den i en skål med varm mjölk.
Om man tycker de där bitarna av bulle, som man av misstag tappar ner i ett glas mjölk, är extra delikata, eller om man har så dåliga tänder att det är svårt att tugga, så är hetvägg ett utmärkt sätt att äta semla på. I annat fall är det bara väldigt suspekt.

Härom dagen begick vi semlepremiär. 5-åringens entusiasm när jag packade upp gräddiga bullar visste inga gränser. 3-åringen (tidigare känd som 2-åringen) fattade inte vad det var frågan om, men smittades av 5-åringens upphetsning. Båda var i full gång att slicka grädde innan jag ens satt mig.

- Skynda dig pappa! Det är jättegott! ropade 5-åringen och det kom en puff florsocker ur hennes mun.

När grädden var slut så mattades dock intresset snabbt. Till sist satt jag själv kvar med egna semlan och två halvätna. Jag fick en lugn stund med kaffe och semla.

lördag 17 januari 2009

Stämsång 1

Jag tänkte skriva lite om något som jag är väldigt svag för. Stämsång.

Det kanske kommer sig av att jag sjungit i kör som yngre, men en sång som har snyggt arrangerade sångstämmor ligger bra till hos mig.
Det är också något som jag själv skulle vilja göra: Arrangera sång. Det kommer jag att göra lite längre fram. Till dess så lyssnar vi lite på ett par pärlor från 60-talet.

Först ut är den gruppen som kanske var allra bäst just på stämsång: The Beach Boys.
Den här sången gör mig både glad och tårögd.



Och visst var Mamas & the Papas nästan lika bra?

fredag 16 januari 2009

Ny dator?

Nu börjar den bistra it-verkligheten tränga sig på. Jag behöver verkligen en ny dator! Jag har haft en rolig surfdator, en bärbar liten sak, som egentligen tillhör min bror. Det var ganska länge sedan han lämnade den här och lånet har nästan förvandlats till en gåva. Tyvärr ringde han igår och ville ha den tillbaka. Gick det bra? Jag kände för att säga något av nedanstående:

– Dator? Vilken dator?
– Den försvann med stormen Gudrun.
– Vem är du?

Istället sa jag: "Självklart, det är ju din dator!"

Kvar i hårdvaruparken är då den stationära burken från 2002. Det var en state-of-the-art-maskin på den tiden. Så löjligt snabb att man bara log klentroget.

Nu är den en skugga av sitt forna jag. Hårddisken är knökfull och borde defragmenteras. Om man lyssnar noga kan man faktiskt höra datorn jämra sig:

– Snälla, installera om Windows! Avinstallera åtminstone alla program som du inte använder!

Jag tänker att jag ska göra det imorgon. Jag ska, jag ska! Det tänkte jag visserligen igår också, men imorgon kanske det verkligen blir av.

Om jag nu skulle köpa en ny dator så fick det givetvis bli en bärbar. För drygt tio år sedan så var det inte helt självklart om man skulle köpa en PC eller Mac. Sedan följde några år då PC var enda alternativet om man inte var djupt insyltad i den grafiska branschen eller arbetade med musik.
Nu känns det som att vi är tillbaka i ett skede då det inte är helt självklart att det ska vara en PC.
Jag går och suktar lite efter en Mac. Förutom att de är väldigt snygga att titta på, så skulle jag vilja använda min nya dator för att spela in musik, och då sitter ju en Mac som en smäck. Nu finns ju de flesta av de programmen för PC också, men ändå har jag svårt att släppa tanken på en Mac. Jag skulle ju inte behöva oroa mig för virus och trojaner på samma vis.

Kanske en PC?

Vad som lockar med en ny PC är att jag skulle kunna köra lite roliga spel på den. Jag har en 4-5 spel som väntar på en dator med tillräckligt bra prestanda för att spelas. Visserligen kan man, vad jag förstår, även köra Windows på en Mac, men frågan är hur det fungerar ihop med grafikkort och sånt. Kanske någon av er som vet?

Kanske en Mac?

Jag skulle också vilja höra från er som är Mac-frälsta, vad som retar er mest med era Macar? Finns det några uppenbara brister?

torsdag 15 januari 2009

Bloggträff / Reptilmässa (Uppdaterad)

Jag tänkte ta mig till Stockholm den sista lördagen i januari. Det som lockar är en reptilmässa som arrangeras i en tennishall i Solna.

Här sticker jag genast in en anekdot: I samband med en mässa på samma ställe för ett par år sedan kliver en man i 30-årsåldern in i lokalen. Det finns inte en enda tennisspelare där. Istället är hallen fylld med säljbord fullpackade med allehanda reptiler och tillbehör.
Hans ansiktsuttryck är först förvånat för att sekunden efter bli mycket vredgat. Han rycker tag i närmsta funktionär och frågar vad i hela friden detta ska föreställa. Detta är en reptilmässa, blir svaret.

– Men jag har bokat tid!
– Vi har hyrt hallen hela dagen så det har nog skett någon kommunikationsmiss mellan din klubb och dig.

Alla ormar och flera hundra besökare borde ha övertygat mannen om att han var ute i ogjort väder, men skam den som ger sig.

– Hör nu, grabben! Jag har den här tiden varannan lördag och jag är här för att spela. Jag vet fler som är på väg. Nu är ni så goda och utrymmer lokalen!
– Du får ta det med din klubb. Vi betalar en hög hyra för det här stället och vi är inte klara här förrän ikväll.

Efter att ha stått en stund och blängt argt lommade han iväg. Det kom inga fler tennisspelare den dagen.

För mig som håller på med ormar är det skoj att då och då besöka en reptilmässa. Dels kan det ju finnas något som måste köpas och dels är det skoj att träffa kompisar som har samma hobby som en själv.

Bloggträff?
Det är inte så att det skulle vara läge för en bloggträff på seneftermiddagen/kvällen den 31 januari någonstans i Stockholm? Jag skulle gärna komma. Finns det någon som nappar på idén och vet något bra ställe så meddela mig och sprid budskapet!

Uppdaterat: Nu är det officiellt. Länk

onsdag 14 januari 2009

Skolan på 70-talet

När jag för någon vecka sedan skrev om mina minnen från lågstadiets julspel, kom jag att tänka på en del knepiga saker som hände just under de åren. Ni hjälpte sedan till genom att berätta om era minnen från skolan i allmänhet och julspelen i synnerhet. Det fick mig att inse att det fanns små konservativa luftfickor kvar i skolan under andra hälften av 70-talet och även senare. Signaturen Froggy Mama som gick i lågstadiet i början av 90-talet berättar även hon om "pluggskolelärarna".

Nu känner jag mig inspirerad att berätta om vår frökens sätt att lotsa oss späda elever från klass 1 till halvvägs genom årskurs 3.

Vår fröken var oldschool i dubbel bemärkelse. Eftersom jag inte visste så mycket annat så var det inget som jag då reflekterade över. Det var först när vi fick en ny lärare, som jag insåg att det fanns andra sätt att leda en lågstadieklass.

Som jag skrev i julspelsinlägget så sjöng vi psalmer dagligen och bad även små morgonböner. Kristendom var då inte längre ett ämne i skolan, men någon hade glömt att berätta det för fröken. Förvisso berördes de andra världsreligionerna, men bara flyktigt. Jag minns förresten att hon kallade utövare av Islam för muselmaner och ibland mohammedaner, vilket hon måste ha varit en av de sista att göra.
Barnens Bibel lästes det ofta ur. Ibland uppmanades vi att rita någon profet eller något under utfört av Jesus under berättelsens gång. "Rita Lazarus stapplande första steg efter han väckts till liv igen av Jesus"
Vid ett tillfälle skulle just födelsescenen i stallet ritas med pastellkritor. Av någon anledning ansågs mitt bidrag som undermåligt, varpå jag uppmanades att "göra om".

Det festliga började emellertid redan utanför klassrummet på morgonen. När fröken kom gående från lärarrummet förmodades vi samla ihop oss och ställa upp på led; två och två. Jag stod bredvid Ulrika som jag sedan skulle komma att ha en mindre affär med på högstadiet. (Nu menar jag inte en liten tobaksaffär, hattbutik eller klädshop med tillhörande kemtvättfaciliteter, utan mer att gå runt och hålla varandra i handen och ligga tätt intill hemma i hennes kompis sovrum och känna lite på varandra.)
Fröken gick raskt fram och låste upp och öppnade dörren till klassrummet. Om alla stod snyggt och ingen pratade kom kommandot: Framåt! Vi gick in på led i klassrummet för att sedan bli stående vid respektive bänk. Först när nästa kommando kom, Sitt ner! fick vi sätta oss.
Allt detta gjordes dock inte baklänges vid skoldagens slut, vilket jag för ett ögonblick funderade på att skriva bara för att jäklas med er.

Vad som däremot var en annan lustig sak, var att om någon vuxen som t.ex. en annan lärare kom in i klassrummet under en lektion, så skulle vi barn genast utan tillsägelse resa oss upp och bli stående vid våra bänkar tills annat meddelades.
Vid ett tillfälle kom min pappa till skolan för att hämta mig för ett besök hos örondoktorn, varpå hela klassen ställde sig upp när han steg in i klassrummet. Pappa och jag utbytte roade blickar.

Nu kunde inte detta hålla i evigheter. Det var 70-tal och det var ett dåligt årtionde för äldre lärare med idéer om disciplin som kanske ansågs som passande 20-30 tidigare. Det är synd att säga att våra föräldrar var imponerade. Några var ganska kritiska till och med. Några var helt uppriktiga i sin kritik mot frökens Management By Fear, dvs att det var olämpligt att inför hela klassen förlöjliga någon av de elever, som hade lite svårare att ta till sig undervisningen.
Till sist blev konflikten mellan vänstervriden föräldragrupp och stockkonservativ lärardinosaurie för stor, varpå den senare gick in i väggen. Så kallades det ju inte på den tiden, men i efterhand har jag förstått att det var något i den vägen som hände.
I hennes ställe kom en ung kvinna vid namn Rosmarie, som undervisade oss de sista månaderna i treans vårtermin fram till sommarlovet. Rosmarie var inte mycket för bibeln och höll inte speciellt hårt på disciplinen. Hon gruvade sig även mycket inför utsikterna att behöva sätta betyg på oss. Jomen, vi var den sista kullen lågstadieelever som fick med oss ett riktigt betyg efter tredje klass. Gammelfröken hade under dryga två år predikat betygens förträfflighet och förutspått minskad inlärning och anarki i den händelse att betygen avskaffades.

Någon månad innan vi skulle gå ur trean kom så vår auktoritära fröken på besök. Hon berättade att hon varit sjuk men att hon skulle få en ny klass ettor till hösten. Vi ombads berätta om hur det gick med Rosmarie, som inte själv var med i klassrummet då. När det kröp fram att varken Gud, Jesus eller någon skäggig profet från Gamla Testamentet nämnts under de senaste månaderna, fick fröken något mörkt i synen. Att Barnens Bibel sedan lästes flitigt av Rosmarie under de sista veckorna måste ju ha varit en ren tillfällighet?

Allt var nu inte pest och pina med fröken. Fysisk bestraffning förekom aldrig. (Även om slöjdmajjen, en riktigt tokig fan, faktiskt gav en klasskompis en örfil för att olovandes ha startat svarven!)
Hon var faktiskt en duktig pedagog. Jag minns många av hennes stavningsregler och knep för att komma ihåg dessa än i idag. Kanske vågade jag inte annat än att lära mig?

Har ni några "annorlunda" minnen från er skoltid? Ni är mer än välkomna att bikta er här eller i era egna bloggar.


tisdag 13 januari 2009

Musiken till Astrids filmer

Nej, jag är inte färdig med Astrid Lindgren! Idag tänker jag reflektera lite över musiken till hennes filmer, och den här gången ska jag göra det mer seriöst än sist. Det var väl i och för sig ganska seriöst men inte helt överensstämmande med sanningen.
Givetvis ska jag inte gå genom alla filmer utan endast de som jag tycker känns mest relevanta och de som jag tycker bäst om.

Bullerbyn (TV-serie 1960)
Det är så klämkäckt men samtidigt ganska slätstruket. Det låter mest som musiken som man kan höra till SF-journalen, dvs en ljudkuliss som varken roar eller oroar.
Musik: Charles Redland

Saltkråkan (TV-serie och filmer 1963-1967)
En sorts reaktion på det meningslösa Bullerbyjolmet. Slätstruket är det sista ordet man kommer att tänka på, när man hör musiken till Saltkråkan. Det är någon sorts frijazz som ibland grensar till konstmusik. Det är bitvis ganska häftigt och passar bra till filmerna, men jag tror inte att det finns många som skulle kunna tänka sig att njuta musiken enbart utan bilderna till.
Dock hittar vi den första Astrid-hiten här: Nu ska du höra nånting som jag vill tala om ... Ibland visslas den också.
Musik: Ulf Björlin

Pippi Långstrump (TV-serie och filmer 1969-1970)
Behöver väl egentligen ingen presentation, men kanske ändå? Jag hörde ett program på nationaldagen för några år sedan. Det handlade givetvis om sånt som vi anser vara riktigt svenskt, som t.ex. visorna från Astrid Lindgrens filmer. George Riedel, som skrev musiken till alla hitsen (Astrid skrev texterna), var där som gäst och som introduktionsmusik spelades ledmotivet till Pippi Långstrump.
Hade programmakarna bemödat sig att göra aningens research så skulle de ha funnit att just den låten skrevs inte av Riedel utan av Jan Johansson, den kände jazzpianisten. Han fann inspiration till Pippi-sången från en västafrikansk militärmarsch.
Jan Johansson var kontrakterad för att göra musiken till hela första tv-serien, men omkom i en bilolycka. Hans kompis George Riedel tog över och skrev musiken till Pippi samt till ...

Emil (Filmer 1971-1973)
där Riedel verkligen fick till det med klassiker som Hujedamej sånt barn han var, Fattig bonddräng, Opp och ner, Du käre lille snickarbo, Lille katt och inte minst Idas sommarvisa, som sjungs på skolavslutningar och i allsångssammanhang än idag.
Man skulle kunna tro att George Riedel därmed skulle ha varit självklar för samtliga filmatiseringar av Astrids filmer som skulle komma att spelas in, men så blev det inte. Endast till Karlsson på taket (1974) och Lasse Hallströms nyinspelning av Bullerbyn (1986) gjordes musiken av Riedel.

Jag har sparat min favoritkompositör till sist: Björn Isfält, som komponerade musiken till "storfilmerna" Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Den senare tycker jag inte något speciellt om. Jag har dessutom aldrig varit så imponerad av vare sig bok eller film.
Musiken till Bröderna Lejonhjärta är dock fantastisk:



Min favorit är dock Isfälts musik till den halvtimmeslånga Allra käraste syster (1988).



De inledande tonerna här är fina, men 2:34 in i detta klipp börjar ledmotivet och det är så bra, så bra. *Gåshud*

måndag 12 januari 2009

Hälsorapport den 12 januari

Idag har jag gjort upptäckten att det finns ett ställe i källaren, där jag är aningens för lång (176 cm) att gå upprätt. Jag gick inte runt med måttband och kollade höjden i källaren. Nej då, det finns roligare sätt.
Det finns ett rör, som gör en liten böj nedåt. Under det kom jag gående i rask takt. Det var lyckligtvis ett rör som var isolerat (troligen med asbest eller något annat spännande) så jag slog inte skallen speciellt hårt.
Vad som däremot hände var att fötterna liksom lättade från marken och jag satte mig på baken. Dumt nog satte jag även instinktivt ner vänster hand i golvet för att ta emot och det gjorde ont.
Nu försöker jag göra så lite som möjligt med vänsterhanden. Ordbehandla går fint, men det känns inte bra att böja den. Böja verb går dock bra.

Vad kan jag berätta mer? Jo, jag tycks ha fått samma magåkomma som barnen har haft i helgen. Man slipper att spy men … Äsch, jag tror att jag besparar er detaljerna.

Imorgon ska jag skriva mer om Astrid Lindgren. Nu blev ni allt förvånade, va?

söndag 11 januari 2009

När inget händer

Idag vaknade jag och kände mig lite under isen. Eftersom jag inte druckit något igår kväll så hade jag inget att skylla på. Höll jag månne på att bli sjuk? När jag rörde lite på mig gjorde det ont i leder och nacke. Halsen kändes lite öm. Jag kom genast att tänka på rapporterna om att influensan nu tar ett hårdare grepp om landet och speciellt Västsverige. Var det min tur/otur nu? Ja, så måste det vara!
Jag förskansade mig i sängen tillsammans med böcker och tidningar, beredd på hög feber och frossbrytningar. Jag låg en stund och blundade och somnade nästan. Sedan läste jag en bit i en bok.
Framåt lunchtid kunde jag dels konstatera att det doftade nybryggt kaffe från köket, samt att jag inte hade det minsta tillstymmelse till feber. Dags att stiga upp och ta itu med dagen!

En annan som väntade "förgäves" var min morfar.
När han i slutet av 80-talet, 79 år gammal, en dag sjuknade in plötsligt, ringdes hans barn in till sjukhuset. Det var kanske så att det inte var så långt kvar.
Mamma och hennes syster satt där på varsin sida av sängen med en illa medtagen pappa mellan sig.
Med svag röst bad han dem att be tillsammans med honom. De annars inte så gudfruktiga döttrarna kunde ju inte neka honom detta, så de bad en stund. Därefter infann sig en smula tvivel hos min på äldre dagar mycket religiöse morfar: "Tror ni att jag blir mottagen?"
Jodå, jodå! Visst skulle han bli det!
Med det avklarat dåsade morfar till och mamma och moster beredde sig på det värsta. Timmarna gick dock utan att något hände.
Plötsligt ser mamma hur morfar öppnar ena ögat försiktigt. Sedan öppnas det andra. Med en blick som säger "Va, är jag fortfarande kvar?" ser han sig om med förundran.
Morfar dog inte den natten och inte dagen därpå heller. Han levde ytterligare tre år.

lördag 10 januari 2009

Vak

Hur kommer min sista dag se ut? Hur kommer min sista natt att vara?

Här är en gripande berättelse från någon som höll i en hand.

fredag 9 januari 2009

Lindgrens sagor

Jag har några riktigt stora favoriter i genren inlästa sagor.

På första plats kommer Toivo Pawlos inläsning av Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang. Jag brukade gå i på biblioteket som barn och lyssna på den skivan. Det är Toivo Pawlos berättarröst som man hör till Kalles Klätterträd också. Visst var han bra?

Allan Edwall måste nämnas också. Jag är mycket förtjust i hur han varierar rösterna i Nalle Puh. Han låter verkligen som Nasse. Man kan också höra på Edwalls röst hans röst att Puh verkligen är en björn med en mycket liten hjärna.

En annan sagoläsare av rang var Håkan Serner. Han har varit död i ganska många år han också, så tyvärr hör man honom inte ofta. Han läste bl.a. in Det susar i säven.

Det är något visst med Astrid Lindgren också. När jag läser hennes sagor för barnen så hör jag hennes röst i huvudet. Man kan ju inte tänka sig någon annan läsa in hennes böcker.
Eller kan man?
Nyligen sprang jag på den här inspelningen. Det är en stämma len som sockerkakssmet, som smeker orden varsamt och kliar dem lite försiktigt på ryggen. Kanske kan den här människan komma att läsa in sagor av Astrid Lindgren framöver i den mån som det behövs nyinspelningar?

video

torsdag 8 januari 2009

Nyårslöften

Jag har inte gett något nyårslöfte i år. Har ni? Jag brukar ha svårt att hålla nyårslöften.
En gång lovade jag att fullfölja en fasta. Det gick mindre bra. Dag två var jag på seneftermiddagen så fruktansvärt hungrig och grinig att omgivningen bönade och bad om att jag skulle börja äta igen, och jag åt! Gud så jag åt, och sedan fick jag ju grymt ont i magen.
Ni ser, nyårslöften är inte bra.

För att sedan komma undan mitt löfte så menade jag att jag i själva verket inte hade lovat att fullfölja en fasta utan att förfölja en faster.
Nu gjorde jag i och för sig inte det heller.

När Socialdemokraterna någon gång på 80-talet hade dagisplats åt alla (endast barn dock) som vallöfte (vallöfte = politikens nyårslöfte) lockades nog en och annan att rösta på dem. Tyvärr så hade inte alla barn dagisplats, när nästa mandatperiod närmade sig sitt slut.
Då gick Ingvar Carlsson ut och meddelade att det inte hade varit ett löfte; det hade varit en målsättning. Med ens kände sig alla föräldrar med barn i kö till förskola sig lite mindre svikna...

Jag tänker för en sekund eller två bli socialdemokrat! Jag känner hur varma tankar om fackföreningsrörelsen kommer över mig. Jag får lust att klä mig i kofta och loafers med bjällror. Jag kontemplerar en stund över Ådalen. Jag kollar in ett tal på YouTube med Mona, där hon pratar ”så att folk ferstååår.”
Så… nu kan jag avge några nyårsmålsättningar!

Jag ska skaffa ett nytt jobb. Gärna snart...
Jag tänker parallellt arbeta för att på sikt kunna göra det som jag egentligen tror att jag vill göra: Göra musik och skriva. Riktigt hur det praktiskt ska gå till vet jag inte idag, men jag ska fortsätta att blogga och under året införskaffa det som behövs för att kunna spela in musik här hemma.
Jag ska göra fler roliga saker: Hälsa på kompisar, gå på fler konserter t.ex.
Jag ska inte dras ner i negativa tankespiraler.

Så där, nu tar jag av sossekoftan för den här gången.

Nu är det nytt år och det är en ny dag. Nya möjligheter, nya chanser!

onsdag 7 januari 2009

Hon tänker flytta

Förhandlingarna har brutit ihop totalt. Positionerna är låsta.

5-åringen hävdar sin rätt att från garaget hämta in trehjulingen. Den skall sedan användas som ett fortskaffningsmedel inomhus.
Jag påpekar det starkt olämpliga att ta in detta fordon, då det är smutsigt och antagligen skulle åsamka skada på det relativt nyslipade parkettgolvet i vardagsrummet.
5-åringen menar att cykeln går att tvätta av och sedan kommer att framföras med största försiktighet.
Jag kontrar med att det skulle bli jag som skulle tvätta cykel och att det inte finns med på min att-göra-lista idag.
Dessutom är jag helt emot konceptet med utomhusleksaker som tas in i huset. Därtill för jag också fram mina farhågor att trösklar och dörrposter skulle komma att kunna ta skada av inomhusfärder på cykel.

Här väljer 5-åringen att ta till stridsåtgärder. Hon ger upp ett illtjut, vilket får mig att ställa in förhandlingarna och bestämt uppmana henne att "ta resten uppe på ditt rum."
5-åringen förklarar även hon att förhandlingarna definitivt är över och att hon nu ämnar flytta hemifrån.
Jag håller med om att det kanske är den enda utvägen.

Nu befinner vi oss i det skedet att det viktigaste har packats ihop. Kudden, grisen och munspelet har lagts i en väska. Jag ber en stilla bön om att åtminstone munspelet kommer att flytta för gott. 5-åringen, kudden och grisen är välkomna tillbaka, men munspelet får gärna bege sig ner i en aktiv vulkan eller självmant sänka sig ner i närmaste vattendrag.

Gaza

Galna människor med vapen i hand löser sällan konflikter. Under tiden lider och dödas vanliga, oskyldiga människor.

Röda korset , PG: 900 800-4. Märk talongen "Gaza".

Bluffen med de tre vise männen

Nu är helgerna förbi och vi återgår till vardagen. Gillar vi det tro, eller hade vi gärna haft en omgång helger till?
Här hemma anser 5-åringen att det hade varit hur bra som helst med en julafton till. Hon påstår till och med att hon sa till Gud på julaftonskvällen att det skulle bli julafton igen dagen efter. Om Gud hör bön så innebär inte det automatiskt att han uppfyller bön, kan vi nog sluta oss till, eftersom det blev Juldagen som vanligt morgonen därpå.

Trettonhelgen, som vi just gått genom, firar vi för att uppmärksamma de tre vise männen tittade in hos Josef, Maria och pojken deras.

När jag fick reda på detta slog det mig att jag i unga år utsatt för en historieförfalskning av grövsta sort. Jag talar givetvis om de traditionella julspelen som vi lågstadieelever sattes att framföra för en djupt rörd föräldrarskara.

Vi hade en fröken som höll väldigt hårt på det religiösa. Det sjöngs psalmer så gott som dagligen med henne bakom tramporgeln och jag tror att vi bad små böner ibland också.
Detta var förresten under åren 75-78, så vi måste ha varit bland de sista elever, som var med om något sånt.

Hur som helst: Julspelet! Vi började repa flera veckor innan. Julspelet var en tvåstegsraket med både luciatåg och en liten teaterföreställning om Jesu födelse.
Klassen anförtroddes genom röstning vem som skulle bli Lucia. Rollerna till teatern besattes dock av fröken utan att någon hade någon hade möjlighet att komma med synpunkter.
Maria spelades av den tjej som var duktigast i klassen. Jag vill minnas att det var olika tjejer från år till år. Uppenbarligen var det hård konkurrens.
Rollen som Josef spelades dock alltid av den genompräktige Jonas, som sedermera kom att studera på Chalmers.
Egentligen är det konstigt att jag kommer ihåg det, när jag inte är helt säker på vem jag fick spela. Jag tror mig minnas att jag åtminstone ett år var en av de vise männen. Jag har i alla fall någon sorts minne av att jag stått där i mantel, krona och med en presentattrapp; något fint paket i guldpapper.
Guld, rökelse och myrra; vad var det för gåvor att komma med till en nyfödd?
Guld hade väl gått an. Det är ju relativt lätt att omsätta till kontanter, men rökelser och myrra är väl inget som kan glädja en bebis? Det är dessutom tautologi, dvs kaka på kaka, eftersom myrra är en sorts rökelse. Kunde inte de tre vise männen ha överlagt lite innan de shoppade?

"Jasså du har redan köpt rökelse? Ja, då lämnar jag tillbaka myrran och byter till en skateboard."

"För all del... Fast vi skulle kunna blanda myrran med de här löven med taggiga blad, som jag köpte i Damaskus av en skum typ. Sedan trycker vi ner allt i Melkiors vattenpipa och softar lite."


Nu kommer vi till historieförfalskningen. När Jesusbarnet väl är fött där mellan katedern och orgeln så är herdarna och deras får snabbt på plats. "Vi skådade stjärnan med förunderligt ljus … bääää, bääää!" och så vidare.
De hinner knappt lyckönska de nyblivna föräldrarna och kolla in frälsarbebisen innan de tre vise männen brakar in och börjar vifta med rökelser och grejor. Ingenstans i föreställningen framgår det att det mellan födseln och de tre vise männens ankomst gick nästan två veckor!

Det var alltså en starkt komprimerad version som serverades föräldrarna. Nu hördes aldrig någon klaga i och för sig. Det fanns ju en dramaturgisk poäng att göra på det viset. Att återge berättelsen i realtid hade varit uteslutet eftersom vårt jullov då hade frusit inne.
Kanske borde man dock på något vis ha markerat att ett dussin dagar förflöt från det att herdarna lufsade in till det att de tre vise männen anlände. En skylt kunde ha hållits upp: "Två veckor senare" eller man kunde ha projicerat ett antal soluppgångar och solnedgångar med hjälp av den gamla diabildsprojektorn. Josef hade kunnat spela ett utdraget parti schack med det intelligentaste av fåren; kanske en tacka vid namn Betsy.

Istället var det först flera år senare som sanningen gick upp för mig och jag kunde börja fira trettondag jul på riktigt sätt; dvs som i år då jag har ätit, fikat, promenerat och bloggat.

Som en liten bonus ska jag nu dra en vits som jag hörde i Australien. Där ligger man nämligen i en vänskaplig fejd (likt den vi har med Norge) med Nya Zeeland. Ett litet skämt om grannen lyder så här:

Why wasn’t Jesus born in New Zealand?

The couldn’t find three wise men and a virgin.


Och när vi ändå håller på…

Why do birds fly upside-down over New Zealand?

It ain’t even worth shitting on!



Hoppas att ni haft en trevlig trettonhelg!


Här är en bild som jag hittade när jag bildgooglade på ”julspel”. Visst är de fina?
Den vise mannen i blått håller i något som kan vara guld, rökelse eller myrra.
Castingen har fungerat perfekt här. Barnen liknar antagligen befolkningen i Mellanöstern för 2000 år sedan mer än vad vi lintottar gjorde. (Tack till www.sterikskatolskaskola.se för lån av bild!)

tisdag 6 januari 2009

Bloggen i backspegeln 5

Strax innan halvårsskiftet tyckte jag att det var dags att kolla upp vilka ni läsare egentligen är. Jag ångrade snabbt att jag hade frågat …

När jag började blogga så hade jag väl aldrig trott att jag skulle komma att skriva om bajs. Å andra sidan så kan man ge 1000 apor varsin skrivmaskin (eller dator) och förr eller senare kommer de att skriva om bajs.

Ytterligare en omgång (holmgång) med svenska språket blev det.

Om allt går ut på att skriva långt och berätta hur det egentligen gick till så var detta ett bra inlägg. Något säger mig att det kan finnas folk som tycker annorlunda.

Från och med imorgon återgår denna blogg till ordinarie sändningar; dvs med nyskrivna inlägg av skiftande kvalitet; dvs allt från mycket bra inlägg till hysteriskt bra inlägg.
Något säger mig att det kan finnas folk som kan komma att tycka annorlunda.

söndag 4 januari 2009

Bloggen i backspegeln 4

Jag är en äkta slöbloggare . (Nytt bloggrelaterat ord! Kolla vidare hos Lotten!) Snart blir det nyskrivna inlägg igen. Till dess så...

I maj funderade jag lite extra på gravida kvinnors matvanor, och gladdes åt det kommande, kungliga besöket. Tyvärr så uteblev de positiva effekterna som jag förutspådde.

Hedrad blev jag av att få ett uppdrag av de aderton, och tänk så bra det blev också.

Bloggen i backspegeln 4

Jag hade en tid funderat på att låta någon gästblogga. Frågan var bara vem det skulle bli. Svaret uppenbarade sig i form av ett stramt formulerat brev på engelska, där självaste Prinsessan Lilian ville ut på nätet. Hon erbjöd sig helt enkelt att blogga här. Erbjudandet var för flott för att tacka nej till.

Prinsessan Lilian bloggar

lördag 3 januari 2009

Bloggen i backspegeln 3

Jag tänkte ta ytterligare en runda retrospektivt navelskåderi. Ni som nu rynkar på nästan bör betänka att det i alla fall är bättre än rektoskopiskt navelskåderi. Jag tror att det är bättre i alla fall …

Jag är en viol om ni undrade. Vad ni inte visste var vilken sorts planta som jag påstod växte bakom mitt garage. Har någon en gissning?

Lappmarodören ligger i vinterdvala nu. I våras så var han i farten på Företaget.

fredag 2 januari 2009

Bloggen i backspegeln 2

Nästa repris innefattar ett inlägg om bowling, som knoppade av sig och genererade några ord om toppmötet i Jalta, som i sin tur på något underligt vis återknöts till just bowling en gång till.
Jag måste ha haft lite att göra på jobbet den dagen.

Zoologiskt intresserade kan möjligen få någon sorts utbyte av att läsa om Monsterpigan.

Om någon av er fick presentkort på biobesök till julklapp, så skulle detta kunna vara ett litet filmtips.

torsdag 1 januari 2009

Bloggen i backspegeln

Jag tog en liten sniff och ett smakprov på julskinkan idag på morgonen. Jodå, den dög idag också. Bara för att något inte är alldeles nytt så behöver det inte vara dåligt.
Med det i tanken tänkte jag reprisera några inlägg från 2008.

Jag startar med när gubbarna kom och skulle installera pumpen till bergvärmen:
En grävande IT-konsult 1
En grävande IT-konsult 2

Därefter kan ni som fortfarande orkar titta på hur jag fixade till gänget på Microsoft.

samt slutligen ett inlägg om te.

God fortsättning på 2009!