Franska Polynesien 1990

Inspirerad av Comvidare som funderar över hur länge man kan skryta om en resa som man gjorde för länge sedan, tänker jag nu skryta om en resa som jag gjorde för länge sedan.

Det var en rundresa som jag gjorde i Franska Polynesien 1990. I åtta veckor reste jag med båt mellan öar som jag suttit och dreglat över i kartböcker och i reseskildringar.
Söderhavet är på de flesta ställen mycket civiliserat. Till och med på de yttre öarna fanns telefonkiosker och satellitantenner som tog emot tv-sändningar från Tahiti. Nu för tiden finns det säkert mobiltelefontäckning ute på de avlägsna öarna.
Exakt hur civiliserat det var fick jag bevis på den sista veckan på min resa. Här är ett utdrag från mina reseanteckningar:


Under min sista vecka bestämmer jag mig att åka upp till någon av Tuamotuöarna. Denna arkipelag sträcker sig över ett mycket stort område öster om Sällskapsöarna, och består så gott som uteslutande av låga korallöar. Jag beslutar att resa till Kaukura.
På turistbyrån i Papeete ger man mig en katalog över fartyg, som tar passagerare, och jag finner att Manava avgång kl. 16.00 samma dag skulle passa alldeles utmärkt.
Samma eftermiddag är jag alltså än en gång på väg. Manava är ett av flera fartyg, som ett par gånger i veckan besöker de nordvästra öarna i Tuamotuarkepilagen. Med sig ut har man olika förnödenheter, som har beställts av de lokala handlarna och öborna och med sig tillbaka till Papeete fraktar man fisk, som sedan säljs på marknaden.

Jag kommer snart i samspråk med en annan av båtens passagerare. Han heter Raui och kan lite engelska. Det visar sig att han är från Kaukura och på väg hem för att besöka sina föräldrar. "Var på ön skall jag bo?" undrar han. Jag nämner namnet på pensionatet, som turistbyrån har tipsat mig om, men min nyfunne vän skakar på huvudet och bjuder på stående fot in mig att gästa honom och hans familj.

Snart syns Tahiti bara som en skugga i sydost. Havet är lugnt idag och jag tar upp min dagbok och skriver några rader. Efter ett tag tröttnar jag och tar upp min Walkman och lyssnar på musik. Nu blir Raui intresserad och gestikulerar att han vill lyssna. När jag räcker över lurarna till honom går det upp för mig att det kan vara första gången, som han lyssnar på musik genom en Walkman, och det känns därför nästan högtidligt, när jag trycker ner PLAY-knappen.
Raui skiner genast upp och säger: "Ah, Pink Floyd, one of my favourites !"
En fördom fattigare återgår jag till mitt dagboksskrivande.



Detta är en bild som jag tog några dagar senare