tisdag 20 januari 2009

Inget jobb

Jag måste erkänna att jag är lite deppig nu.

Det blev ett nej från företaget, där jag var på två intervjuer i december. "Vi är inte säkra på att du passar vår profil" blev svaret när jag tog mod till mig och ringde upp idag. Jag borde väl ha bett om en mer ingående återkoppling för att höra lite mer exakt vad det var i min profil, som inte passade, men efter att trots löfte inte ha blivit uppringd i fredags och nu dessutom blivit informerad om att annonsen ligger ute igen, så önskade jag dem lycka till med rekryteringen och avslutade samtalet så snabbt det gick.

Imorgon kommer jag med stor sannolikhet få kicken av min nuvarande arbetsgivare och framtiden ter sig onekligen osäker. Å andra sidan så är väl det en möjlighet i sig.

Jag ska deppa en stund, men imorgon så är det dags att ta nya tag.

21 kommentarer:

Johnny sa...

Jag tycker att nån vaken tidning gott kunde plocka upp dig som krönikör eller nåt sånt.

Pseudonaja sa...

Ja, det skulle vara roligt. Jag gillar ju att skriva. Det gäller bara att övertyga någon om att betala mig för det...

Howdy Sailor sa...

Men då blir vi ju inte arbetsgrannar. Fasen. Vadå profil!?! Som om de har nån jäkla definierbar profil själva.

Mrs Li sa...

Åh vad tråkigt!
Här får du en varm omtankekram!

Jag håller med Johnny! Och du har en snygg profil ;)

Mattias sa...

Den kloke CG Jung lär ha haft för vana att lägga huvudet på sned och uttrycka sin oro när en person fick vad man kallar ett positivt besked: nytt jobb, ny förmögenhet o s v. Men om någon blev av med jobbet eller råkade ut för sjukdom: "Gratulerar, nu har du verkligen chansen att utvecklas!"
Något i den stilen.
I hans frånvaro tar jag på mig den uppgiften:
Grattis! Nu har du fått en anledning att leta fram din verkliga styrka.
En spännande resa ligger framför dig.
(Och du... ångesten hör till. Den hör till dina vägvisare.)

Pseudonaja sa...

Howdy: Vet du vad som är trist? Jo att just detta inte var "deras stil". De sa på intervjun att de skulle höra av sig oavsett: "Vi låter inte bara saker rinna ut i sanden."
Om jag verkligen vill bränna mina broar där, så borde jag ringa eller maila och konfrontera dom med just det...

Mrs Li: Tack! Det är skönt med bloggvänner!

Pseudonaja sa...

Mattias: Ja, någon gång längre fram kommer jag antagligen prisa det faktum att jag inte fick det här jobbet. Om jag bara visste varför...

Mattias sa...

Tja, du kan ju börja med att reflektera över följande: varför tyckte du att ett sånt skitföretag var värt dina tjänster?

Pseudonaja sa...

Mattias: Ja det är ju en intressant fråga. Grejen var att jag hade hört mycket gott om dom och ville gärna börja där. Nu blev det inte så, och det fanns väl som sagt en mening med det.

Pysseliten sa...

Det är OK att deppa lite, utsikten att vara utan jobb kan ju vara skrämmande. Jag skickar en pepp-kram! Du fixar det!

Mattias sa...

Det är OK att bli fullständigt upplöst i ångest också.
Det fina med den upplevelsen är att man får chansen att upptäcka att ångesten inte kan dräpa en, även om det känns så. Nästa gång kan man kanske till och med våga ställa sig frågan: Vad är det han försöker säga mig, Herr Ågren?
Budskapet handlar alltid om frihet. Hundra gånger av hundra.

Superkex sa...

Blä! Det där har hänt mig hur många gånger som helst och det är lika jävla irriterande varje gång.

Det är skrämmande med en oviss framtid, jag lever med det jämt. Man vänjer sig, märkligt nog. :)

Jag säger som jag sa till syrran en gång när hon deppade över att ha fått nobben av en kille; "Vill han inte ha dig så är han dum i huvudet. Är han dum i huvudet är han ingenting att ha." Det gäller även för arbetsgivare. ;)

linda sa...

åh vad trist! fasen också. deppa bara en liten liten stund nu. och det kommer säkert snart dyka upp nåt bra jobb till dig.

styrkekram :-)

Tesa sa...

Bryt ihop och kom igen. Se till att du gör det ordentligt och du blir än mer taggad när det gäller.

Pysselitens karlslok sa...

Det var ju riktigt tråkigt, för dom. Dom anar ju uppenbarligen inte vad dom går miste om. Sen är det ju klart att det är tråkigt för dej med, men den stora förlusten gör ju dom.

Ullah sa...

En gång fick jag inte ett jobb jag hett eftertraktade. Jag hade också varit på två intervjuer. Arbetsgivaren kunde inte bestämma sig - det stod mellan mig och en som var mindre kvalificerad - och skulle ringa på eftermiddagen en viss dag. Inget telefonsamtal. Till slut ringde jag upp. Han sa att han skulle återkomma. Han ringde kl. 22.30! Och den andra obildade typen fick jobbet. Jag var arg och ledsen.
Året därpå lades stället ner och jag hade fått ett annat, bättre jobb.
Må du få det också!

Michadelica sa...

Nääääe... vad trist! Och dåligt skött av dem, det tycker jag! Åh... Lycka till iaf, det kommer att lösa sig! *tröstkrama*

Nonsensakuten sa...

Känner med dig. Vi sitter ju lite i samma sits.
Får bara sån ångest när jag tänker på det.
Man får göra som i Sommar-OS mest angelägna gren; rodden.
Nämligen ta nya tag.
Tack för den, Arne Hegerfors...

Pseudonaja sa...

Tack för stöd och uppmuntran!

Vad som hade varit roligt vore att samla en grupp kreativa människor och göra något tillsammans. Vad skulle vi göra? Ingen aning... :-)

Ullah sa...

Sitta och tjôta?

Anonym sa...

Jag tycker dagens intervjuer där IT-företagen har HR inblandade blir alldeles fel. De klär av en naken med alla ingående orelevanta frågor. Till slut får man inte jobbet, och inte heller en bra förkaring. Jag är målinriktad, noggrann, strukturerad och planerar superbt (och oteknisk jämfört med tex. driftare), trots detta får jag höra att jag är: (olika företags fåordiga dissar)

* För teknsik (tillåt mig asgarva!! det var 10 år sedan jag tvingades i min utbildning bygga nätverk, datorer etc. Har inte hängt med ett dugg då andra gör det bättre!)

* För ostrukturerad (min perfekta struktur är det som räddat alla min projekt!!)

*För målinriktad ..... (tänka sig att det t.o.m är fel att ge folk ett mål att gå efter??!!!)

*För hög lön (trots att jag sagt att jag kan gå ner)

Kände mig som en prostituerad igår efter 2 timmar med HR. Chefen satt bredvid. Inte en endaste fråga om språk, miljöer, metoder etc... men massa om min barndom, hur ofta jag ringer pappa???!!! etc.

Så varför ber vi inte om en bättre förklaring så att vi kan utvecklas?? För att det känns, samtidigt som de inte vågar ge den riktiga dissen - vilket är ynkligt efter att ha visat dem så mycket!!!

/ EM