måndag 26 januari 2009

När bageriet brann

Lotten bloggar idag om ett bröddebacle. Jag känner att jag måste dra mitt strå till brödstacken.

En släkting arbetar på ett av de större bagerierna i Sverige. Vi skall inte dröja oss kvar vid detaljen vilket bageri det handlar om, eftersom min släkting gärna vill arbeta där även efter att jag skrivit detta på min blogg.

Det här bageriet har likt alla andra större bagerier noga utarbetade säkerhetsföreskrifter. Ett bageri är trots allt en arbetsplats där det är större risk att skada sig än på en revisionsbyrå.
Det man allra minst vill ha är brand. Därför körs diverse brandövningar med personalen med jämna mellanrum. Det är t.ex. av största vikt att man snabbt utrymmer lokalerna om branden är av den omfattning att man inte själv klarar av att släcka den.
Nu har man visserligen en man som är nära pension, Lars-Gunnar (som egentligen heter något annat) och en dam som är där på lönebidrag, Siw (som också heter något annat), men bedömningen har gjorts att även dessa två förstår det allvarliga med eldsvåda och vad man skall göra om en dylik inträffar.

En dag bär det sig inte bättre än att det tar fyr i en av ugnarna. Bageriet fylls av rök snabbt och arbetsledaren beordrar utrymning. En skara vitklädda bagerianställda står uppställda på parkeringen, när brandkåren anländer med sirener och blåljus.

– Är det någon kvar inne i byggnaden? är givetvis det första brandmännen undrar.

Här kan personalen inte riktigt ge ett entydigt svar varpå ett par rökdykare snabbt beger sig in.

Det är sämre sikt än i Lützen men man lyckas ändå ta sig fram till omklädningsrummet.
Där inne står Siw. Om Siw vet om att det brinner ute i en av ugnarna så låter hon inte det bekomma henne. Siw sjunger på en glad truddelutt. Siw blir varsamt men raskt ledsagad ut i friska luften.

Rökdykarna tar sig därefter fram till ugnarna och lokaliserar snabbt ugnen där källarfranska brinner med klar låga på en plåt.
En av brandmännen ser något i ögonvrån. Han vrider på huvudet.
Tre ugnar längre bort står en människa utan vare sig skyddsmask eller luftaggregat. Det är inte en brandman. Det är Lars-Gunnar. Lars-Gunnar håller just på att sätta in några plåtar med wienerbröd. Lars-Gunnar hostar lite lät, men visar inga andra tecken på obehag. Lars-Gunnar blir med oförstående min eskorterad ut samtidigt som eldsvådan släcks.


Poängen med denna anekdot är kanske något oklar. Man skulle väl kunna säga att det på alla arbetsplatser finns en del sköna typer. Ibland slänger de ner en sträng deg i fel tråg och ibland brinner de nästan inne.

8 kommentarer:

Lotten sa...

Åh. Tänk ändå. Siw- och Lars-Gunnartyperna är av stål. Låt bara himlen falla ner över oss, skaka av dig molnen och vandra vidare i livet.

Ullah sa...

Det var brandövning i en skola där jag arbetade. En av eleverna stängde in sig i ett skåp. Jag tyckte inte det var roligt.

Superkex sa...

Jag kunde nästan känna doften av välgräddad småfranska när jag läste inlägget. Så bra var det.

ab sa...

Otroligt! Vet du, jag tror nästan bageriet ifråga kan känna igen sig... dock inte identifiera släktingen!

Man blir så vansinnigt nyfiken på hur de tänkte, Siw och Lar-Gunnar, och hur de lyckades undgå larm och skrik och spring. Och rök. Chock, kanske?

Pseudonaja sa...

Lotten: Hjältar eller galningar, eller kanske galna hjältar, eller galningar från Hjälteby (Tjörn)?

Superkex: Men tack! :-)

Ullah: Men vad var vitsen med det?

ab: Ja, om de alls tänkte. "Inte de skarpaste knivarna i besticklådan" var omdömet från släktingen.

Ullah sa...

Pseudo: eleven kanske var en framtida Lars-Gunnar eller Siw? Eller ett typiskt exempel på ungdomlig dårskap.

Pseudonaja sa...

Ullah: Och visst undrar man hur han/hon tänkte: "Brand... låt se... mina bästa chanser är nog att låsa in mig i första bästa skåp... ja, så får det bli! Vaddå öppna? Jag tänker fanimej inte öppna. Jag blir här inne! Jag skiter i om ni skickar skolpsykologen på mig! Rektor? Han kan ta sig i rektum!"

Mattias sa...

Arbetslivets udda hjältar... I småländska Taberg brann en gång jag tror det var yllefabriken. En av arbetarna som tagit sig ut sprang in på kontoret igen för att rädda... oklart vad... men kom ut om en stund, brännskadad och med telefonkatalogen under armen.
Lång konvalescens. Chefen hälsade som sig bör på den stackars brände. Vilket endast förvärrade olycksoffrets redan djupgående bitterhet: "Han sa inte så mycket som tack!"