Skolan på 70-talet

När jag för någon vecka sedan skrev om mina minnen från lågstadiets julspel, kom jag att tänka på en del knepiga saker som hände just under de åren. Ni hjälpte sedan till genom att berätta om era minnen från skolan i allmänhet och julspelen i synnerhet. Det fick mig att inse att det fanns små konservativa luftfickor kvar i skolan under andra hälften av 70-talet och även senare. Signaturen Froggy Mama som gick i lågstadiet i början av 90-talet berättar även hon om "pluggskolelärarna".

Nu känner jag mig inspirerad att berätta om vår frökens sätt att lotsa oss späda elever från klass 1 till halvvägs genom årskurs 3.

Vår fröken var oldschool i dubbel bemärkelse. Eftersom jag inte visste så mycket annat så var det inget som jag då reflekterade över. Det var först när vi fick en ny lärare, som jag insåg att det fanns andra sätt att leda en lågstadieklass.

Som jag skrev i julspelsinlägget så sjöng vi psalmer dagligen och bad även små morgonböner. Kristendom var då inte längre ett ämne i skolan, men någon hade glömt att berätta det för fröken. Förvisso berördes de andra världsreligionerna, men bara flyktigt. Jag minns förresten att hon kallade utövare av Islam för muselmaner och ibland mohammedaner, vilket hon måste ha varit en av de sista att göra.
Barnens Bibel lästes det ofta ur. Ibland uppmanades vi att rita någon profet eller något under utfört av Jesus under berättelsens gång. "Rita Lazarus stapplande första steg efter han väckts till liv igen av Jesus"
Vid ett tillfälle skulle just födelsescenen i stallet ritas med pastellkritor. Av någon anledning ansågs mitt bidrag som undermåligt, varpå jag uppmanades att "göra om".

Det festliga började emellertid redan utanför klassrummet på morgonen. När fröken kom gående från lärarrummet förmodades vi samla ihop oss och ställa upp på led; två och två. Jag stod bredvid Ulrika som jag sedan skulle komma att ha en mindre affär med på högstadiet. (Nu menar jag inte en liten tobaksaffär, hattbutik eller klädshop med tillhörande kemtvättfaciliteter, utan mer att gå runt och hålla varandra i handen och ligga tätt intill hemma i hennes kompis sovrum och känna lite på varandra.)
Fröken gick raskt fram och låste upp och öppnade dörren till klassrummet. Om alla stod snyggt och ingen pratade kom kommandot: Framåt! Vi gick in på led i klassrummet för att sedan bli stående vid respektive bänk. Först när nästa kommando kom, Sitt ner! fick vi sätta oss.
Allt detta gjordes dock inte baklänges vid skoldagens slut, vilket jag för ett ögonblick funderade på att skriva bara för att jäklas med er.

Vad som däremot var en annan lustig sak, var att om någon vuxen som t.ex. en annan lärare kom in i klassrummet under en lektion, så skulle vi barn genast utan tillsägelse resa oss upp och bli stående vid våra bänkar tills annat meddelades.
Vid ett tillfälle kom min pappa till skolan för att hämta mig för ett besök hos örondoktorn, varpå hela klassen ställde sig upp när han steg in i klassrummet. Pappa och jag utbytte roade blickar.

Nu kunde inte detta hålla i evigheter. Det var 70-tal och det var ett dåligt årtionde för äldre lärare med idéer om disciplin som kanske ansågs som passande 20-30 tidigare. Det är synd att säga att våra föräldrar var imponerade. Några var ganska kritiska till och med. Några var helt uppriktiga i sin kritik mot frökens Management By Fear, dvs att det var olämpligt att inför hela klassen förlöjliga någon av de elever, som hade lite svårare att ta till sig undervisningen.
Till sist blev konflikten mellan vänstervriden föräldragrupp och stockkonservativ lärardinosaurie för stor, varpå den senare gick in i väggen. Så kallades det ju inte på den tiden, men i efterhand har jag förstått att det var något i den vägen som hände.
I hennes ställe kom en ung kvinna vid namn Rosmarie, som undervisade oss de sista månaderna i treans vårtermin fram till sommarlovet. Rosmarie var inte mycket för bibeln och höll inte speciellt hårt på disciplinen. Hon gruvade sig även mycket inför utsikterna att behöva sätta betyg på oss. Jomen, vi var den sista kullen lågstadieelever som fick med oss ett riktigt betyg efter tredje klass. Gammelfröken hade under dryga två år predikat betygens förträfflighet och förutspått minskad inlärning och anarki i den händelse att betygen avskaffades.

Någon månad innan vi skulle gå ur trean kom så vår auktoritära fröken på besök. Hon berättade att hon varit sjuk men att hon skulle få en ny klass ettor till hösten. Vi ombads berätta om hur det gick med Rosmarie, som inte själv var med i klassrummet då. När det kröp fram att varken Gud, Jesus eller någon skäggig profet från Gamla Testamentet nämnts under de senaste månaderna, fick fröken något mörkt i synen. Att Barnens Bibel sedan lästes flitigt av Rosmarie under de sista veckorna måste ju ha varit en ren tillfällighet?

Allt var nu inte pest och pina med fröken. Fysisk bestraffning förekom aldrig. (Även om slöjdmajjen, en riktigt tokig fan, faktiskt gav en klasskompis en örfil för att olovandes ha startat svarven!)
Hon var faktiskt en duktig pedagog. Jag minns många av hennes stavningsregler och knep för att komma ihåg dessa än i idag. Kanske vågade jag inte annat än att lära mig?

Har ni några "annorlunda" minnen från er skoltid? Ni är mer än välkomna att bikta er här eller i era egna bloggar.