onsdag 14 januari 2009

Skolan på 70-talet

När jag för någon vecka sedan skrev om mina minnen från lågstadiets julspel, kom jag att tänka på en del knepiga saker som hände just under de åren. Ni hjälpte sedan till genom att berätta om era minnen från skolan i allmänhet och julspelen i synnerhet. Det fick mig att inse att det fanns små konservativa luftfickor kvar i skolan under andra hälften av 70-talet och även senare. Signaturen Froggy Mama som gick i lågstadiet i början av 90-talet berättar även hon om "pluggskolelärarna".

Nu känner jag mig inspirerad att berätta om vår frökens sätt att lotsa oss späda elever från klass 1 till halvvägs genom årskurs 3.

Vår fröken var oldschool i dubbel bemärkelse. Eftersom jag inte visste så mycket annat så var det inget som jag då reflekterade över. Det var först när vi fick en ny lärare, som jag insåg att det fanns andra sätt att leda en lågstadieklass.

Som jag skrev i julspelsinlägget så sjöng vi psalmer dagligen och bad även små morgonböner. Kristendom var då inte längre ett ämne i skolan, men någon hade glömt att berätta det för fröken. Förvisso berördes de andra världsreligionerna, men bara flyktigt. Jag minns förresten att hon kallade utövare av Islam för muselmaner och ibland mohammedaner, vilket hon måste ha varit en av de sista att göra.
Barnens Bibel lästes det ofta ur. Ibland uppmanades vi att rita någon profet eller något under utfört av Jesus under berättelsens gång. "Rita Lazarus stapplande första steg efter han väckts till liv igen av Jesus"
Vid ett tillfälle skulle just födelsescenen i stallet ritas med pastellkritor. Av någon anledning ansågs mitt bidrag som undermåligt, varpå jag uppmanades att "göra om".

Det festliga började emellertid redan utanför klassrummet på morgonen. När fröken kom gående från lärarrummet förmodades vi samla ihop oss och ställa upp på led; två och två. Jag stod bredvid Ulrika som jag sedan skulle komma att ha en mindre affär med på högstadiet. (Nu menar jag inte en liten tobaksaffär, hattbutik eller klädshop med tillhörande kemtvättfaciliteter, utan mer att gå runt och hålla varandra i handen och ligga tätt intill hemma i hennes kompis sovrum och känna lite på varandra.)
Fröken gick raskt fram och låste upp och öppnade dörren till klassrummet. Om alla stod snyggt och ingen pratade kom kommandot: Framåt! Vi gick in på led i klassrummet för att sedan bli stående vid respektive bänk. Först när nästa kommando kom, Sitt ner! fick vi sätta oss.
Allt detta gjordes dock inte baklänges vid skoldagens slut, vilket jag för ett ögonblick funderade på att skriva bara för att jäklas med er.

Vad som däremot var en annan lustig sak, var att om någon vuxen som t.ex. en annan lärare kom in i klassrummet under en lektion, så skulle vi barn genast utan tillsägelse resa oss upp och bli stående vid våra bänkar tills annat meddelades.
Vid ett tillfälle kom min pappa till skolan för att hämta mig för ett besök hos örondoktorn, varpå hela klassen ställde sig upp när han steg in i klassrummet. Pappa och jag utbytte roade blickar.

Nu kunde inte detta hålla i evigheter. Det var 70-tal och det var ett dåligt årtionde för äldre lärare med idéer om disciplin som kanske ansågs som passande 20-30 tidigare. Det är synd att säga att våra föräldrar var imponerade. Några var ganska kritiska till och med. Några var helt uppriktiga i sin kritik mot frökens Management By Fear, dvs att det var olämpligt att inför hela klassen förlöjliga någon av de elever, som hade lite svårare att ta till sig undervisningen.
Till sist blev konflikten mellan vänstervriden föräldragrupp och stockkonservativ lärardinosaurie för stor, varpå den senare gick in i väggen. Så kallades det ju inte på den tiden, men i efterhand har jag förstått att det var något i den vägen som hände.
I hennes ställe kom en ung kvinna vid namn Rosmarie, som undervisade oss de sista månaderna i treans vårtermin fram till sommarlovet. Rosmarie var inte mycket för bibeln och höll inte speciellt hårt på disciplinen. Hon gruvade sig även mycket inför utsikterna att behöva sätta betyg på oss. Jomen, vi var den sista kullen lågstadieelever som fick med oss ett riktigt betyg efter tredje klass. Gammelfröken hade under dryga två år predikat betygens förträfflighet och förutspått minskad inlärning och anarki i den händelse att betygen avskaffades.

Någon månad innan vi skulle gå ur trean kom så vår auktoritära fröken på besök. Hon berättade att hon varit sjuk men att hon skulle få en ny klass ettor till hösten. Vi ombads berätta om hur det gick med Rosmarie, som inte själv var med i klassrummet då. När det kröp fram att varken Gud, Jesus eller någon skäggig profet från Gamla Testamentet nämnts under de senaste månaderna, fick fröken något mörkt i synen. Att Barnens Bibel sedan lästes flitigt av Rosmarie under de sista veckorna måste ju ha varit en ren tillfällighet?

Allt var nu inte pest och pina med fröken. Fysisk bestraffning förekom aldrig. (Även om slöjdmajjen, en riktigt tokig fan, faktiskt gav en klasskompis en örfil för att olovandes ha startat svarven!)
Hon var faktiskt en duktig pedagog. Jag minns många av hennes stavningsregler och knep för att komma ihåg dessa än i idag. Kanske vågade jag inte annat än att lära mig?

Har ni några "annorlunda" minnen från er skoltid? Ni är mer än välkomna att bikta er här eller i era egna bloggar.


11 kommentarer:

Michadelica sa...

Oh, skolan... Jag är iofs född på sjuttiotalet men skolan avverkades i huvudsak på åttiotalet (för att avslutas på nittiotalet) och då hade det nog hänt en hel del, men några vibbar får jag allt från din berättelse.

I sexan hade vi en vikarie som var rätt malplacerad faktiskt, det är ett minne jag har. Hon var egentligen lågstadielärare och hade tillbringat sina senaste år som kristen missionär och lärare i Afrika. Hon hade ingen som helst förmåga att undervisa i en svensk skola, inte min klass iaf. Och när hon blev frustrerad tog hon till metoden att förbjuda bänkar och stolar eftersom vi skulle känna på hur det var att gå i skolan i Afrika (vi skulle nog lära oss att vara tacksamma för att vi har det så bra). När hon var sjuk en dag så ringde hon inte till skolan för att ordna en vikarie, hon skickade helt sonika sin gamla pensionerade mamma!

Nåja, jag överlevde skolans alla vedermödor och även om det var mycket jag tyckte var otrevligt då så skrattar jag mest åt det hela nu.

Ulrika Good sa...

Jag repriserade ju nyligen ett inlägg om skolteater med en väldigt tydlig sjuttiotalsanda. Den kan du läsa här.

Anonym sa...

Ytterligare ett oerhört intressant inlägg! Hörru, herr P, nu får du ta och ge ut dina bektraktelser i bokform snart! :-)

Beträffande mina egna upplevelser av skolan, så bloggade jag om dem för länge sedan:

http://stalkerlady.blogspot.com/2008/02/mina-lrdomar-frn-skolan.html

Jag har ju också stått på andra sidan katedern, vilket jag berättade om ganska nyligen. Och lade till samma låt som du! :-)

Översättarhelena sa...

Min lågstadietid var intill förväxling lik din, med ett undantag: I min lilla by var det minsann inte en enda förälder som sa ett knyst för att opponera sig mot stenåldersmetoderna. Särskilt inte mina. Det var nämligen min mamma som var fröken.

Susjos sa...

O ja, visst minns jag skolan på -70 talet! T.o.m sent -60 tal! Så gammal är jag! Tramp orgel och "Din klara sol går åter upp" . Fast vår fröken var inte så strängt religiös vad jag minns? "Hej Matematik"böckerna med mängdlära....och rullbandspelarens engelska lärare Dennis Gotobed,minns någon honom?!!

Pysseliten sa...

Vi är visst hyfsat jämnåriga och min skolgång påminner också mycket om din och precis som för Översättarhelena var det mamma som var min första fröken.
Jag vet att alla barn fick stå i led två och två på morgonen, men jag var sällan där själv. Jag strosade i sakta mak till skolan och när jag, för sent, kom till klassrummet neg jag och sa "Förlåt" och då sa fröken (som inte var mamma) "Det gör ingenting!" Och just det tog jag till mig och brydde mig aldrig om att komma i tid bara för att stå i led och väääänta!

Mattias sa...

Just tramporgeln kom upp i mitt minne också, precis som för Susjo. Dess... hm... finns det något ord för det ljudet? Knakande/gnisslande/flämtande...? Något åt det lungsjuka hållet, som en gammal respirator kanske. Vid pedalerna satt Anita Ekenberg som hörde till min barndoms fåtaliga änglar, vem vet vad hon kan ha betytt för att ge mig och många andra små ljungbybarn en tro på goda vuxna?
Blomman för dagen som vi odlade på fönsterbrädena och ljusstakarna av trolldeg vid advent... Mörkt ute, mörkt inne, levande ljus och så ligga raklång över banken och lyssna på högläsningskapitel. Vilken bok minns jag inte, men visst fanns barn och herdar med under hela lågstadietiden. Och det vete sjutton om inte muslimer hette just muhammedaner. De var ett teoretiskt eller åtminstone långt bort förekommande folkslag.

Mattias sa...

Och lukten av nytt bänk- och omslagspapper; känner ni den om ni sluter ögonen?
Trätofflorna som man köpte med mamma en eftermiddag i dagsmejans tid, kulspelandet och hopprepandet som även pojkarna var queera nog att ta del av ibland. Liksom hopphagandet. Men aldrig twist, där gick någotslags gräns.

Pseudonaja sa...

Lady Stalker: Jag tror inte att det finns så många som skulle vilja betala för att läsa det jag skriver. :-)

Översättarhelena: Hände det att du lyckades tjuvkika på något prov i förväg?

Pysseliten: Du kom mer eller mindre när du ville? Nåja, det blev ju folk av dig också. :-)

Mattias: Det där var väldigt bra skrivet. Jag ser det framför mig, hör ljuden och känner dofterna.

Mattias sa...

Thank you! Vad härligt att börja bli halvgammal och har privilegiet kunna minnas flydda dagar. Att kunna säga till de stackars unga: "ni vet inget om hur björnklister luktar"... Eller vet de det?

Pseudonaja sa...

Eller hur det smakar...