Nej, jag är inte färdig med Astrid Lindgren! Idag tänker jag reflektera lite över musiken till hennes filmer, och den här gången ska jag göra det mer seriöst än sist. Det var väl i och för sig ganska seriöst men inte helt överensstämmande med sanningen.
Givetvis ska jag inte gå genom alla filmer utan endast de som jag tycker känns mest relevanta och de som jag tycker bäst om.
Bullerbyn (TV-serie 1960)
Det är så klämkäckt men samtidigt ganska slätstruket. Det låter mest som musiken som man kan höra till SF-journalen, dvs en ljudkuliss som varken roar eller oroar.
Musik: Charles Redland
Saltkråkan (TV-serie och filmer 1963-1967)
En sorts reaktion på det meningslösa Bullerbyjolmet. Slätstruket är det sista ordet man kommer att tänka på, när man hör musiken till Saltkråkan. Det är någon sorts frijazz som ibland grensar till konstmusik. Det är bitvis ganska häftigt och passar bra till filmerna, men jag tror inte att det finns många som skulle kunna tänka sig att njuta musiken enbart utan bilderna till.
Dock hittar vi den första Astrid-hiten här: Nu ska du höra nånting som jag vill tala om ... Ibland visslas den också.
Musik: Ulf Björlin
Pippi Långstrump (TV-serie och filmer 1969-1970)
Behöver väl egentligen ingen presentation, men kanske ändå? Jag hörde ett program på nationaldagen för några år sedan. Det handlade givetvis om sånt som vi anser vara riktigt svenskt, som t.ex. visorna från Astrid Lindgrens filmer. George Riedel, som skrev musiken till alla hitsen (Astrid skrev texterna), var där som gäst och som introduktionsmusik spelades ledmotivet till Pippi Långstrump.
Hade programmakarna bemödat sig att göra aningens research så skulle de ha funnit att just den låten skrevs inte av Riedel utan av Jan Johansson, den kände jazzpianisten. Han fann inspiration till Pippi-sången från en västafrikansk militärmarsch.
Jan Johansson var kontrakterad för att göra musiken till hela första tv-serien, men omkom i en bilolycka. Hans kompis George Riedel tog över och skrev musiken till Pippi samt till ...
Emil (Filmer 1971-1973)
där Riedel verkligen fick till det med klassiker som Hujedamej sånt barn han var, Fattig bonddräng, Opp och ner, Du käre lille snickarbo, Lille katt och inte minst Idas sommarvisa, som sjungs på skolavslutningar och i allsångssammanhang än idag.
Man skulle kunna tro att George Riedel därmed skulle ha varit självklar för samtliga filmatiseringar av Astrids filmer som skulle komma att spelas in, men så blev det inte. Endast till Karlsson på taket (1974) och Lasse Hallströms nyinspelning av Bullerbyn (1986) gjordes musiken av Riedel.
Jag har sparat min favoritkompositör till sist: Björn Isfält, som komponerade musiken till "storfilmerna" Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Den senare tycker jag inte något speciellt om. Jag har dessutom aldrig varit så imponerad av vare sig bok eller film.
Musiken till Bröderna Lejonhjärta är dock fantastisk:
Min favorit är dock Isfälts musik till den halvtimmeslånga Allra käraste syster (1988).
De inledande tonerna här är fina, men 2:34 in i detta klipp börjar ledmotivet och det är så bra, så bra. *Gåshud*
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
12 kommentarer:
Jag blir somrigt glad av saltkråkemusiken trots att den inte är bra.
Vad gäller Ronja gillar inte jag heller vare sig film eller bok, förutom den allra första sidan, faktiskt de första styckena. Det är litteratur av absolut högsta klass.
Minsta gemensamma nämnare: galopp i slowmotion.
Din artikel gäller musiken i första hand, men jag ber ändå att få anmäla en avvikande mening om Ronja. Jag tycker att det är bra pedagogisk skildring av barns förmåga att se väl så klart som vuxna och av betydelsen att stå på sig och vara sig själv trogen. Att kärleken leder oss genom konflikterna, och till och med till alternativa lösningar som vi inte ens anade (silverådern).
Och första kapitlet i Bröderna Lejonhjärta... ajaj... Jag avskyr och älskar Astrid Lindgren för det (mest det senare); är det meningen att en vuxen karl ska bli rörd till tårar av sånt... trams?
AL dansade ofta precis på gränsen till ren plattityd, just där stor konst sker. Inte minst i "Allrakäraste syster" gör hon det, det är rena rama My Little Pony... Men det håller! För den som inte kan ta till sig fantasydragen går det bra att se som en perfekt genomför skildring av en 6-8-årig flickas fantasilek.
Annars är realisten Astrid Lindgren utan tvekan bäst enligt mitt tycke. Bullerbyn och Madicken är mina favoriter. Förutom Pippi, som är på något sätt utom tävlan.
Vad gäller musiken så hör Riedellåtarna till det ständigt varierade kvällspoutporri jag brukar sjunga för sonen vid läggdags. Och vilka arrangemang sen! Tuba!
"pedagogisk" var ett ord som skulle bort. Men den är kanske just pedagogisk, kanske är det som gör att den inte funkar för dig? Ronja, alltså.
Fattig bonddräng är nog min favorit.
Det här var ett verkligt intressant inlägg! :-) Tack!
Jag fullkomligt älskar musiken till Bröderna Lejonhjärta. Den spelades också på Astrid Lindgrens begravning om jag inte minns fel?!
Själva historierna (Bröderna L, Mio min Mio och Allrakäraste syster är också gåshudsframkallande.)
Musiken till Mio min Mio är förresten underbar! Jag får gåshud både av texten och tonerna:
Över rosengården
börjar det att skymma
och jag ser min fågel
svinga sig mot skyn
på sina breda vingar
flyger den rakt mot himlen
Flyger mot det svarta,
landet utanför
och mitt hjärta darrar,
när min faders röst jag hör
Mio, min Mio
Mio, min Mio
Ronja Rövardotter är okej som bok, men i filmatiseringen tycker jag att Börje Ahlstedts gapande och skrikande tar över för mycket.
Mattias: Jag vet egentligen inte varför. Det kanske var det att jag var lite för gammal för boken när den kom. Jag får fundera vidare och se om jag kommer på någon anledning.
Ullah: Ja, det är nog Astrids i särklass bästa sångtext.
Lady Walker: Ja, du har rätt, Mio min Mio är fin. Kanske kunde panflöjten varit liiite tystare bara.
Lady Walker? ;-)
Lady Stalker: Hoppsan, jag halkade visst på tangenterna.
Jesus var hon hann med, Astrid Lindgren, med tanke på hur sent hon debuterade. Rasmus på Luffen och Lotta på Bråkmakargatan har vi inte ens nämnt. Också verk av den realistiska Lindgren som var den allra bästa, tycker jag. (vilket såklart är en smaksak).
Men musik...? Tja, värd att nämna är "Jag drömde i natt" som är "nlåter nästan som en visa!" eller hur det nu var Rasmus sa... Om inte annat illustrerar det hur Astrid Lindgren såg på skapandeprocessen. "Det ÄR en visa!" försäkrar Luffaren.
Med korvvisan i Bullerbybarnen är det ungefär samma sak; flickorna leker lite med nytt material i en begagnad form, och hipp-happ så har de skapat något nytt. "Det låter nästan som en skolsång!", vilket jag översätter som: "vår lek gav ju ett riktigt gott resultat, vi är ju riktigt kapabla!".
Det var ju förresten så Pippi Långstrump kom till i vissa delar. Pappan i Söderhavet lär ju ha funnits på riktigt, och Mary Pickford skurade golvet på pippivis långt före Pippi. I själva verket är Pippi nog kalkerad på Mary Pickford, men... precis som korvsången blev det ett självständigt verk av det hela.
Finns det någon möjlighet att få tag på noterna till allrakäraste syster? i så fall hur????
Hej Tomten,
Björn Isfält, kompositören, är död sedan i slutet av 90-talet. Jag skulle kolla med förlaget som har rättigheterna till hans musik. Vet inte vilket, men kolla om du kan hitta hans cd med filmmusik. Där finns nog ett par ledtrådar.
Har du musiköra kan du säkert plocka ut melodin själv. :)
Skicka en kommentar