När kameran blir granne med penis

Vi har alla varit med om det: Vi har genom en osannolik räcka av händelser navigerat in i den oundvikliga situationen när vi blir tvungna att sitta med en kamera innanför byxorna i nära tre timmar. Jag förstår att ni liksom hoppar upp och ner på stolen i er iver att få berätta hur ni hamnade i en sån tokig och obekväm situation.
Lugn! Er tid kommer. Nu är detta min blogg så jag börjar.

Detta var år 2004. Jag hade med tåg rest upp till den Kungliga Hufvudstaden för att tillsammans med några tusen andra nördiga killar med smak för avancerad rock; dvs progressive rock, avnjuta en konsert med Yes på Globen.

Alan White, trummis i Yes. Han spelade även trummor på en viss låt av John Lennon – Imagine
Eftermiddagen gick i triumfens tecken. Svenska Yessällskapet hade på Hotel Sheraton arrangerat en förträff, dit samtliga medlemmar i Yes anslöt för att skriva autografer och posera för bilder.
När kvällen försommarkvällen sänkte sig över Stockholm tog vi tunnelbanan ut till Kulan (Just det alla stockholmare! Så nedsättande kallar vi jag ert skrytbygge. Kulan! Ha ha!)

Kvällens utmaning bestod i att smuggla in en kamera. Redan då hade ju många kameror i sina mobiler men en apparat som enbart fungerade som kamera fick man inte ta in (och det är väl fortfarande förbjudet?)
Såvida du inte står, iförd endast kallingar, inne i förhörsrummet som tullen har på flygplatser, så vet du att ingen som visiterar dig kommer att ta dig på k*ken. Det är liksom en fredad zon.
Ska man föra in gods någonstans så lämpar sig därför skrevet som tillfällig förvaring.

Jodå, en slentrianmässig sökning gjordes på min övre del av kroppen och vips så stod jag inne i Globen Kulan med min kamera i byxorna.
Nu är ju en kamera inte något som man tar upp och hänger om halsen så den fick bli där den var.

Det finns flera fördelar att genom Svenska Yessällskapets försorg hamna på första raden på en Yes-konsert. Man ser bra, man hör bra och man känner sig väldigt privilegierad.
Det visade sig också finnas en nackdel. Tre meter framför mig, på en stol vänd åt mitt håll, satt en vakt med uppgift att se till att ingen tokdåre rusade upp på scen samt att ingen idiot fick idén att plocka fram en kamera och bränna iväg ett femtiotal bilder med blixt mot musikerna i övre medelåldern.

Kameran fick bli kvar innanför gylfen.

Jag tror inte att jag behöver argumentera speciellt länge för mitt påstående att det är obekvämt att sitta med en kamera i brallorna i närmare tre timmar. Kameran och jag fick visserligen några minuters frist, när vakten släntrade bort och ropade några ord i örat på en kollega. Kameran kom upp och fick lufta sig en aning och jag hann knäppa tre-fyra bilder. Sedan fick den snällt återvända till mina mer intima regioner för en ytterligare en stunds kontemplation.

När sista extranumret hade startat så sket jag i konsekvenserna och halade upp en svettig kamera och tryckte helt ogenerat av några bilder. Vakten såg vad jag höll på med men lät det passera. Varför slänga ut någon när det ändå bara återstår minuter?

Yes bockar och tackar efter konserten. Min kamera drar en suck av lättnad.

Robin Gibbs hår - Lost and found

Jag skrev för några dagar sedan om Robin Gibb. Jag noterade då att storebror Barry hade konstigt hår och att Robin såg konstig ut. Jag kunde ha konstaterat att även Robin har konstigt hår – i alla fall sett över tid. Låt oss först gå tillbaka till 60-talet.

Här har den gode Robin en ordentlig kalufs. Man måste nästan titta två gånger för att försäkra sig om att han inte har en mopedhjälm på skulten.

Därefter kommer vi till 70-talet. När Bee Gees fick en lång radda hits med soundtracket till Saturday Night Fever såg Robin ut så här:
Steven Tyler från Aerosmith, som tillsammans med bl.a. Bee Gees, spelade med i den osannolika filmen Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, kunde i en intervju för några år sedan berätta att de tre bröderna Gibb ägnande en stor del av tiden mellan tagningarna åt att borsta och föna sig. När jag tittar på bilden på Robin här ovan, så är jag beredd att tro på Tyler. Inom Aerosmith slogs det förresten vad om vem som skulle våga gå fram till någon av Gibbarna och rufsa om i håret. Ingen vågade.

80-talet kom och gick och det blev 90-tal. Hårfen kom och plockade bort ganska många strån från Robins huvud:


Därefter hände dock det fantastiska: Håret växte ut!

Tror fasen att man gör tummen upp om man fått tillbaka håret.

Alla missunnsamma läsare av denna blogg skriker nu unisont: Tupé!!!
Kanske är det så. På något vis fann håret sin väg tillbaka till Robins svål, om än kanske bara tillfälligt. Bilder från sent 90-tal och 00-tal på Robin Gibb visar honom dels med lugg och dels med ingen lugg alls.


Här har han klippt upp sin tupé lite, eller rent av investerat i ytterligare en skojskalp, eller så kallat hittehår.

Har ni förresten hört talessättet: Det var på hittefåret…

Jag ska medge att jag skrattade till när jag skrev förra meningen.

Ha nu en trevlig helg alla!

När Gene Simmons bad mig dra åt helvete

Inspirerad av Mrs Li inser jag att det nu är dags att berätta om en då ganska jobbig händelse. På senare år har den snarare blivit något som jag är lite stolt över.

Jag älskade Kiss från det att jag var 10 år upp till 15-16årsåldern. Det var det absolut bästa bandet som fanns och så var det bara med den saken.
Min bror och jag var på vår första konsert 1980 när de spelade i Scandinavium. Oj, vad bra det var! Lustigt nog hade de ett förband som några år senare blev så stora att de hade kunnat ha Kiss som förband: Iron Maiden.
Därefter såg jag Kiss 1983 och sedan igen 1984.
Den sista gången lät jag mig mer eller mindre övertalas av en kompis, Mattias, som absolut tyckte att jag skulle hänga på. Jag hade mer eller mindre slutat att lyssna på Kiss till förmån för lite mer, ska vi kalla det, avancerad musik som t.ex Styx och Rush. Om nu en 16-åring kan bli nostalgisk så blev jag väl det och köpte en biljett, fastän spelningen året innan hade varit medioker.

Dagen innan konserten ringde Mattias och undrade om jag skulle med till flygplatsen och möta dem. Det lät onekligen spännande och nästa morgon stod vi där och hängde i ankomsthallen.
Efter flera timmars väntande kom de till sist. Det blev en yster dans med bandmedlemmar, fans och livvakter. Som en enda organism rörde vi oss ut på trottoaren där limousiner väntade.
När dörrar slagit igen och bilar kört in mot Göteborg så stod jag med en plansch signerad av Paul Stanley och Eric Carr. Den inhyrde gitarristen Bruce Kullic var ointressant, men det retade mig att jag inte lyckats fixa Gene Simmons autograf. Mattias visste dock hur detta skulle ordnas: "Vi åker till hotellet."

30 minuter senare stod vi tillsammans med en skock fans utanför Hotel Park Avenue, som på den tiden var stället där stjärnorna bodde. Tyvärr bevakades entrén av bastanta vakter, som spärrade vägen för alla finniga ungar i jeansjacka eller liknande. Här skulle inte något sorts spontant hårdrockskonvent finna sin väg in till lobbyn inte!

Nu var Mattias en driftig kille på många sätt. Ett par år senare fick jag höra att han råkat i klistret efter att ha sålt Kiss-prylar med autografer som han kluddat dit själv. Just denna dag bestod driftigheten i att han drog med mig in i hotellets restaurang, till vilken det fanns en obevakad ingång. Snabbt hittade vi till en hiss och for upp till VIP-våningen.

Väl där insåg vi att vi stod inför ett problem. Det fanns ganska många rum att välja på och vi kunde ju inte knacka dörr. Här borde egentligen historien tagit slut: "Men vi hade ju ingen aning om i vilket rum han bodde så vi gick hem och spelade Alfapet."

Nu ville ödet eller slumpen annorlunda. Det hördes ett kling och hissdörrarna öppnades bakom oss. Ut kommer en man med en bricka med en massa godsaker på. Han stegar fram till närmaste dörr och knackar på.
Ni har redan gissat vem som öppnar. Just det! Bengt Öste, det gamla nyhetsankaret i Rapport!
Nej, det är Gene Simmons. Han är naken förutom en handduk om midjan. Var hans peruk håller hus är oklart, men den sitter inte på hans huvud i alla fall.

Nu känns det som att tiden går väldigt långsamt. Gene tittar först på hotellkillen och brickan. Allt är bra så långt. Därefter höjer han blicken en aning och får se två killar stå där med osäkra flin och autografblock. Inte bra. Inte bra alls! Gene tycker att det här var det värsta som hänt denna dag så långt. I alla fall låter han som att han tycker det:

Fuck off! Fuck you! Get the fucking hell out of here!

Han vrålar detta några gånger och samtidigt börjar tiden gå snabbare igen. Den går väldigt snabbt faktiskt för innan vi vet ordet av så har två vakter dykt upp från ingenstans, eskorterat oss ner till entréplan och visat oss på dörren med orden: "Och er vill vi inte se här mer idag."

Om jag redan innan denna händelse börjat tröttna på Kiss så blev detta droppen. Jag köpte aldrig några fler Kiss-skivor, men faktiskt var min bror och jag på återföreningskonserten 1997. Det var roligt men musiken kändes ganska daterad. (Nej, jag är inte bitter. =))



Som jag inledde med att skriva så har denna nesliga händelse med åren blivit till en fjäder i hatten. Om inte annat så är det en kul historia. Jag kanske borde blogga om det? Hoppsan, det har jag ju just gjort!

Musikanekdot - Tryckfelsnisse

Ett av de stora banden på 80-talet hette Marillion. De finns fortfarande kvar förresten.
Likt Spinal Tap hade de stor omsättning på trummisar under de första åren. Den förste att plåga skinn hette Mick Pointer. Han fick sparken efter första skivan, den fantastiska Script for a Jester's Tear.
Ersättaren hette Andy Ward och hade spelat med Camel. Eftersom han om möjligt drack ännu mer än sångaren, Fish, fick han också gå efter ett tag. Ytterligare ett par trummisar avverkades innan Ian Mosley satte sig på trummstolen. Där sitter han ännu kvar.

Tillbaka till Mick Pointer. Han spelade inte trummor på 15 år efter han slutat i Marillion. Jag tror att han försörjde sig som tapetsör, dvs han klädde om möbler. I mitten av 90-talet träffade han Clive Nolan, duktig keyboardist. Tillsammans kom dom att bilda Arena, ett av mina favoritband.
Man ville naturligtvis nå ut till så många som möjligt med nyheten att man skulle släppa sin debutskiva. Man beställde därför ett par tusen flyers med bilden på skivan och texten:

"Attention Marillion-fans! Mick Pointer is back!"

Dessa skulle sedan delas ut i samband med Marillion-konserter.
När lådorna med flyers kom från tryckeriet upptäcktes ett smärre tryckfel. Texten löd:

"Attention Marillion-fans! Mick Pointer is black!"