Musikanekdot - Tryckfelsnisse

Ett av de stora banden på 80-talet hette Marillion. De finns fortfarande kvar förresten.
Likt Spinal Tap hade de stor omsättning på trummisar under de första åren. Den förste att plåga skinn hette Mick Pointer. Han fick sparken efter första skivan, den fantastiska Script for a Jester's Tear.
Ersättaren hette Andy Ward och hade spelat med Camel. Eftersom han om möjligt drack ännu mer än sångaren, Fish, fick han också gå efter ett tag. Ytterligare ett par trummisar avverkades innan Ian Mosley satte sig på trummstolen. Där sitter han ännu kvar.

Tillbaka till Mick Pointer. Han spelade inte trummor på 15 år efter han slutat i Marillion. Jag tror att han försörjde sig som tapetsör, dvs han klädde om möbler. I mitten av 90-talet träffade han Clive Nolan, duktig keyboardist. Tillsammans kom dom att bilda Arena, ett av mina favoritband.
Man ville naturligtvis nå ut till så många som möjligt med nyheten att man skulle släppa sin debutskiva. Man beställde därför ett par tusen flyers med bilden på skivan och texten:

"Attention Marillion-fans! Mick Pointer is back!"

Dessa skulle sedan delas ut i samband med Marillion-konserter.
När lådorna med flyers kom från tryckeriet upptäcktes ett smärre tryckfel. Texten löd:

"Attention Marillion-fans! Mick Pointer is black!"