En efterlysning

Mina funderingar kring gravidas matvanor har fått ny energi nu när två kompisar väntar smått. Jag har träffat kvinnor som under sin graviditet haft ätnojor som lakrits, isglass och persikor. Dock har jag ännu inte träffat någon som ätit den mest klassiska av graviditetsnojorna: Jord.
Finns dessa kvinnor med jord i mungiporna på riktigt? Finns det verkligen kvinnor som inte bara varit sugna på jord utan även gjort slag i saken?

Härmed skickar jag ut en efterlysning:
Har du under din graviditet ätit jord eller känner du någon (inte kompis kompis utan på nära håll) som festat loss ute i trädgårdslandet?
I väntan på att svaren ska börja strömma in så har jag förberett några frågor:

1. När du åt jord, var det då en överlagd handling, dvs hämtade du in lite jord och lade upp snyggt på ett fat, eller var det mer impulsivt i stil med rusa ut i trädgården och trycka in en grabbanäve mull i munnen?
2. Såg du dig noga om så att ingen tittade när du åt jord eller njöt du ogenerat?
3. Vad smakar det? När vinkännare ibland påstår att ett vin har en tydlig jordsmak, vet de vad de om pratar om då?
4. Svalde du jorden eller nöjde du med att ha den i munnen ett slag?
5. Åt du något till din jord? Ett salladsblad ligger ju nära till hands, men berätta själv. Jag vill ju inte lägga (j)ord i din mun.
6. Vilken jord fungerar bäst? Matjord? Sandjord? Jord med inslag av lera?
7. Betraktar du ditt jordätande som en engångsföreteelse eller kan du tänka dig att äta jord fler gånger?
8. Andra föräldrar försöker få sina barn att låta bli att äta sand sandlådan. Nickar du istället bara uppmuntrande, när ditt barn för spaden fullastad med sand mot sin mun?
9. Har dina smaklökar styrt ditt yrkesval? Trädgårdsmästare, botaniker, dödgrävare, arkeolog…
10. Missionerar du, dvs försöker övertyga din omgivning om det fina i att äta jord?

Hör av dig!