Musik och speedway i Göteborg

Hallå alla! Jag är hemma med sjukt barn idag så Lappmarodören får vila. Undrar om någon på jobbet kopplar min frånvaro med det faktum att samma lapp från igår sitter uppe idag?

Lilian flög ner till Nice igår kväll för lite shopping och sol, men har lovat (hotat?) att blogga imorgon igen.

Surfar runt lite och hittar Kalle Linds roliga blogg. Där skrattar jag åt ett inlägg som berör Tommy Randers inflytande över Göteborgs musikliv under 70-talet.

Tommy Rander var en av de ledande krafterna bakom musikklubben Sprängkullen, som huserade på andra våningen i ett hus i Haga. På bottenvåningen fanns en bokhandel med uppbyggande, politisk litteratur och skivbutik med uteslutande progg i lådorna. (Nu snackar vi den politiska proggmusik som härjade i Sverige på 70-talet. Den har väldigt lite gemensamt med den progressiva rocken som jag dyrkar.) Uppe på klubben spelade enbart artister med hjärtat långt ut på vänsterkanten.
Min pappa tog mig faktiskt till Sprängkullen ett par gånger. Första gången såg vi Stockholm Norra, vilket var en sorts fortsättning på Blå Tåget med Tore Berger och Torkel Rasmusson. Den andra gången såg vi Björn Afzelius, då nyligen uppflyttad från Skåne. Det var en rolig spelning med duktigt distade gitarrer; dvs innan Affe började skriva dansbandsmusik. För gitarrerna stod förresten skåningarna ”Mulle” Holmqvist och Fjellis Fjellström. Den senare spelade sedermera även med Mikael Wiehe och gjorde egna bluesskivor innan han, bara några månader efter Afzelius, även han dog i cancer.

Jag svävar iväg lite. Tillbaka till Sprängkullen och Rander. Det finns en festlig anekdot nämligen.
I slutet av 70-talet ringde en ung, lovande grupp från Stockholm upp Tommy Rander och undrade om det kunde gå för sig att komma ner till Göteborg och köra ett gig på Sprängkullen. Bandet i fråga var Dag Vag. Rander ansåg inte att dom var politiska nog att spela på Sprängkullen, så det blev kalla handen.
Dag Vag bokade in sig på en annan klubb istället. Jag minns inte om det var Cue Club, Errols eller något annat ställe. Spelningen lär ha varit helt fantastiskt. Fullsatt och ett ös som nästan fick taket att lyfta sig med lyriska recensioner i tidningarna dagen efter.
Veckan därpå ringer Tommy Rander upp Dag Vag och säger att han har ändrat sig. Dom var mer än välkomna att spela på Sprängkullen. Historien förtäljer inte exakt på vilket sätt man tackade nej till erbjudandet, men bara för att det vore roligt så kan vi väl anta att svaret blev ”Dra åt helvete!” sagt på den drygaste stockholmska, varpå man slängde på luren.

Som Kalle Lind vidare skriver så har Tommy Rander ägnat sig åt speedway under senare år; ni vet den där ”sporten” när man kör motorcyklar runt, runt i en ring. Han har inte kört själv men varit klubben Kaparnas ansikte utåt. Denna klubb har missköts så kapitalt att man nu saknar hemmabana och har förpassats långt ner i seriesystemet. Inte mig emot, för jag är inte intresserad av motorsport. Det känns inte så politiskt korrekt heller att syssla med sånt.
Rander hävdar att Göteborg behöver en speedwayklubb. Jag ber att få rapportera en avvikande åsikt. Om Göteborg verkligen hade behövt Kaparna så hade tillräckligt med folk kommit för att titta på deras tävlingar för att ge klubben ekonomisk bäring. Heder åt kommunen som till sist tröttnade på Rander och motorcyklarna och kopplade ur respiratorn.

Nu ska jag byta en blöja som inte luktar hallon precis.