fredag 31 oktober 2008

Hallå igen

Någon vänlig själ i Bollobompastudion har upplyst femåringen om att det är Hallåiiin idag. Tack för det! Nu hade hon ganska få idéer kring vad detta skulle innebära förutom att man skulle skrämmas. Jag skrek "Buuuh" på henne en minut senare, men det uppskattades inte. Tydligen var det hon som skulle skrämma oss och inte tvärtom. Ordet godis nämndes inte alls.

En kompis som ringde på förmiddagen hade haft det tyngre. Hennes dotter hade väckt henne och mannen kl. 6 imorse med det glada ropet: "Bus eller godis?!" Jag hade nog kommit med ett alternativt förslag som: "Gå och lägg dig genast om du vill smaka godis på den här sidan av nyåret!"
Sedan fick dottern prata med min dotter och de kom överens om att det skulle ätas hallåiiingodis imorgon är vi besöker dem.
2-åringen tittade upp från sin teckning och gav ifrån sig ett smackande ljud, som väl var någon sorts godkännande av arrangemanget.

Själv tänker jag dricka öl imorgon. Det ser jag fram emot. Dessutom ska jag byta däck på bilen. Det ser jag inte fram emot.

Vad föredrar ni - bus eller godis? Välj fort för snart bultar jag på era dörrar!

torsdag 30 oktober 2008

Tak och blogg

Nyheter om taket:
En snickare har varit och tittat på det läckande taket. Det var ingen fara på taket (he he), dvs det behövs inte brytas upp några brädor. Däremot måste det till en ny plåtkonstruktion runt skorstenen och en kupa över densamma (ca 5000 kr) och på sikt bör vi överväga att lägga om taket (ca 50 000 kr).

Om bloggen:
Den här bloggen är på väg till Sodom och Gomorra, känns det som. De senaste dagarna har jag avhandlat djursex och pungar som växer ut på kvinnor. Igår hade jag tänkt skriva några oskyldiga rader om barnens vänner, Lollo och Bernie, och ändå ”lyckas” jag få in orden bondage och anusvibrator.

Vad ska jag ta mig till? Borde jag kanske gå i kloster?

onsdag 29 oktober 2008

Rhodos 6 - Lollo och Bernie

Som jag tidigare berättat så bodde vi på ett av Vings hotell med barnklubb. Uppenbarligen är det kutym om man driver en anläggning, där barn är en viktig målgrupp, att som en feature ha stora dockor som vandrar runt och sprider någon sorts glädje och trivsel. De finns på Disneyland, Liseberg och på de stora researrangörernas familjehotell.

Ving låg kanske och sov när den gamle kommunisten Rune Andreasson, tillika Bamses skapare, sålde rättigheten till Fritidsresor till att använda hans figurer på sina resmål. Därför kan barnen vara med i Bamseklubben på Fritids hotell.
Nu fick man på Ving försöka komma upp med något lika skarpt. Den billigaste lösningen var att hitta på ett par egna figurer; Lollo & Bernie. Lollo är en giraff och Bernie är en björn.

På ett Ving Resort Hotell kan man så gott som alla dagar träffa Lollo och Bernie. På utannonserade klockslag defilerar de genom restaurangen och/eller badlandskapet. Ibland är det bara en av dem – ibland kommer de båda två. På kvällarna deltar de i barnshowen.
Likt sina kusiner på Disneyland så pratar de inte. De gestikulerar, kramar om barn och låter sig fotograferas.

Först tänker jag att det måste vara ganska soft jobb att glida runt i en sån kostym. Skoja lite med barnen och dansa lite till förinspelad musik på kvällen. Dessutom har man en "livvakt" med sig som ser till att ingen unge blir för framfusig och som deklarerar att "Nu ska Lollo gå och sova middag", när ärevarvet närmar sig sitt slut. Sedan drar man backstage och tar en öl och kanske spelar lite Playstation.
Det är också antagligen det enda arbetet med kundkontakt, där man faktiskt kan jobba med kraftig baksmälla utan att bli upptäckt. Antagligen skulle man också kunna jobba och fortfarande vara full. Vem skulle märka något? Om en giraff eller björn vinglar till så tas det nog för något som hör till. Eftersom man inte behöver prata så kan ingen avslöja en på sluddrigt tal heller.

Sedan tänker jag att det nog inte är så himla muntert att i det varma vädret krypa in i en Lollo-kostym och gå runt i den. Antagligen spelar dom kort eller drar kortaste strået för att avgöra vem stackarn blir som tar svängen 15.00 i 30-gradig värme.

Vilka är förresten de innanför dräkterna? En bra gissning är att det är samma personer som annars arbetar med barnklubben och med showerna på kvällen, dvs Frida 20 år som hoppas på en musikalkarriär och ska på en audition senare i vinter i Stockholm, eller Linus 21 år som varit med på en uppsättning av My Fair Lady i Karlstad för ett par år sedan och som jobbar på Vings hotell i väntan på att den stora chansen ska dyka upp.
Dock ler jag lite åt att det lika gärna kan vara Stefanos 49 år som annars står i baren.

Funkar Lollo och Bernie? Ja, det gör dom till den milda grad! Det är nästan Beatleshysteri när de dyker upp. Jag ser barn som flockas runt dem och jag ser föräldrar som räcker fram små barn för en kram eller någon sorts handpåläggelse. Tänker de måhända att det är en amerikansk president där innanför eller en nyligen återkommen Jesus?
I slutet av varje barnshow på kvällen ropas Lollo eller Bernie in, tar några danssteg med de andra artisterna för att sedan sättas på en stol. Barnen köar upp för att få sig en kram.
Vad är tjusningen? Jag kan förstå att de i 5-årsåldern snällt ställer sig i kö för att få krama Lollo, men att 10-åringar och några, som bara ser ut att var en vecka eller två från puberteten, också gör det fattar jag inte.
Jag grubblar lite på om jag själv hade kunnat motstå frestelsen om jag vore 10 år. Hade jag suttit som en lillgammal party pooper i ett hörn och struntat i hypen?

– Jag tänker då bannemej inte gå fram och krama någon som lika gärna kan vara Börje 52 år.

Eller hade jag fallit för grupptrycket och stått där med armarna om Bernie?

– Låt barnen komma till mig!

En natt på hotellrummet, när luftkonditioneringen arbetat lite väl flitigt, ligger jag vaken och funderar på detta.
Hade jag fortfarande gått i terapi så hade jag kunnat ta upp detta spörsmål där.
Nu lär det förhoppningsvis dröja innan jag sitter i terapistolen igen. Ganska snart ska jag emellertid sitta i tandläkarstolen. Skulle möjligen min tandläkare, Eva, ha svar på mina frågor om detta?
Man skulle kunna tänka sig att följande konversation skulle kunna utspela sig där med mig i stolen och hon böjd över mig. Det faktum att jag har salivsug och lite andra prylar i munnen gör dock att det är lite svårt att höra vad jag säger. Surret från borren gör också Eva svår att uppfatta...

Jag: Kachko slogksa gagko pokeök. [Alltså, jag fattar inte detta med Lollo och Bernie!]
Eva: Ja, nu har vi snart vintern här.

Jag: Joschkon mäschko jaggo. [Det är ju två utklädda människor. 5-åringen begrep ju det, men ändå fick vi anpassa dagens program för att hon skulle få tillfälle att krama Lollo och Bernie.]
Eva: Jo, fast det ska bli mysigt när julen kommer. Vi ska hyra en stuga i Sälen.

Jag: Kschimo gack bogg. [Jag undrar om jag hade diggat dessa Ving-maskotar om jag var i hennes ålder.]
Eva: Jag funderar på att lämna min man. Vi har liksom vuxit ifrån varandra. Glöden och passionen har ersatts med någon sorts förnöjd likgiltighet.

Jag: Gwacko goggi muschko maggo [Vi var förresten dag 2 tvungna att köpa en Lollo-docka åt 5-åringen och en Bernie-docka åt 2-åringen. Av en händelse så fanns de att köpa i hotellets souvenirshop.]
Eva: Ja, fast bara lättare bondage då. Jag har aldrig fattat tjusningen med att bli piskad.

Jag: Magscho schomo bagga [Skulle vi resa till ett sånt ställe igen om ett år eller två så skulle det ju bli sju resor värre. Då har säkert 2-åringens stilla beundran hunnit utvecklas till villkorslös kärlek och 5-åringens villkorslösa kärlek vuxit till hysterisk idoldyrkan.]
Eva: Säger du det? Jag har bara testat med en anusvibrator och oss emellan så har jag aldrig kommit starkare.

Jag: Vogga guschka mescka [Man kanske kunde få någon av mina föräldrar att resa med dem nästa gång…]
Eva: Ja jäklar! Jag behövde flera minuter för att hämta mig. Nu ska jag ta ut salivsugen och sedan går det bra att skölja. Det var trevligt att prata med dig idag. Jag bjuder på plackborttagning nästa gång du kommer hit!

tisdag 28 oktober 2008

Vi kanske inte ska slå våra påsar ihop...

När jag för en tid sedan stillsamt läste lite på en av mina favoritbloggar, .en handfull vardagsrealism, så upptäckte jag något alldeles enastående; ett inlägg som handlade om ett härligt bastubad.
Det var en strålande beskrivning; så där målande så att man ser allt framför sig. (Själva bragden att kliva ner i plurret under första halvan av oktober imponerar inte på mig som har badat i havet på julafton, men ok.)
Sedan på väg in i bastun igen så händer detta: "Krafsar mig på pungen."

Det är förvisso inget konstigt. Jag skulle nog kunna kommas på med att just krafsa mig lite på pungen i en bastu. Det kanske kliar lite och det finns ju en snabb bot mot det. Krafs, krafs.
Jag har inte varit i någon bastu, där det har hängt någon förbudsskylt mot pungkrafsande, så görs det snyggt och aningens diskret så ser jag inget hinder.
Vad som får mig att stanna upp och fundera lite är att det är en tjej, som skriver detta. Mmmm, flera av er visste att personen som skriver under pseudonymen Comvidare är en kvinna; en snygg kvinna också, ryktas det.
Nu har dock allt ställts på ända för mig. Hon har en pung!

Frågor staplas på varandra. Varför har hon det? Har hon måhända låtit operera dit en. Varför i så fall?
Jag lutar nog åt att den har vuxit ut spontant; en så kallad Pungus spontanus. I så fall så kommer någon att få Nobelpris. Kanske inte Comvidare själv men troligen någon medicinare som undersöker henne och förklarar detta fenomen.
Jag förutsätter att pungen är ganska ny. Hade den funnits med en längre tid så hade det ju stått att läsa om den i medicinska tidningar.
En lite mer brännande fråga är ju om det växte ut något mer samtidigt. Ingen pung utan… ja ni vet. De hör ju liksom ihop. Då hade väl den å andra sidan fått sig ett litet krafs där i bastudörren?
För enkelhetens skull bör vi väl anta att än så länge så har hon bara pung. Därmed inte sagt att den inte kan få sällskap vid ett senare tillfälle.

Jag ska heller inte sticka under stol med att jag funderar på var pungen sitter. Jag menar i förhållande till allt annat där nere. Nu är ju ni som läser denna blogg och jag som skriver den inte alls så påstridiga att vi menar att detta bör klarläggas med ett foto. Det skulle ju räcka med en enklare skiss eller i värsta fall ett par förklarande rader i bloggen: "Ni tror mig väl inte men den sitter strax ovanför..."

Fortfarande i tron att pungen är relativt ny så vill jag gärna hjälpa Comvidare lite. Jag har ju trots allt haft pung i hela mitt liv. Här är några tips och skötselråd:

Din pung - allt du behöver veta!

Tvätta den såsom andra kroppsdelar med tvål och vatten.

Aktas för stötar! Det gör hemskans ont att få ett slag direkt på pungen. Även ett indirekt slag som en fotboll som träffar en mellan benen kan förorsaka stor smärta.

Alltför tight klädsel kan klämma åt pungen, vilket kan göra ont (se ovan) eller bara vara allmänt obehagligt.

Du kommer att märka att din nya pung uppför sig lite olika beroende på lufttemperaturen. Där i bastun var den nog lite "hängig". Jag hoppas att du inte blev bekymrad. Den ska vara sån när det är varmt. När du just kommit upp från den iskalla sjön så var pungen förmodligen mer ihopdragen och det kändes som om kulorna var på väg upp någonstans i magtrakten. Det var helt normalt det också.

Din pung levererades antagligen med en del hår. En del vill gärna ha den så. Andra föredrar att raka av håret. Det finns inget rätt eller fel här. Pröva dig fram. Prata med dem som du är intim med och fråga hur de vill ha det.
Några varningens ord kan dock vara på sin plats: Om du rakat din pung och sedan bestämmer dig för att låta håret växa ut igen kommer du att tvingas genomlida en period av infernalisk pungklåda. (Har man sagt mig…)

Undrar du något annat så får du gärna höra av dig.
Grattis och lycka till med din nya pung!

Jag funderade på hur jag skulle illustrera detta inlägg på ett smakfullt sätt. Jag kom fram till att detta var ett bra alternativ till närbilder på underliv:

Detta är en författare från Australien. Hennes namn är Alice Pung.

måndag 27 oktober 2008

Riksdagens moraliska samvete slår till

Nu har Kristdemokraternas kansli kontaktat mig. Det kom ett mail av anledning av mitt inlägg om människor som förgriper sig på djur. (Nej, jag backar inte för det lite tyngre ämnena.)
Tydligen så vill KD införa ett förbud mot djursex. Bra så, tycker jag.

Hej Pseudonaja,
Var hälsad på denna Herrens dag och pris ske honom för allt gott som oss är givet!

Vi i KD ser oss föranledda att påpeka att på senaste förbönen i riksdagsgruppen så kom vi fram till att Herren inte ser med blida ögon på dem som idkar sex med tamboskap, sällskapsdjur, skogsvilt och sk. roadkills.
Vi förespråkar därför ett omedelbart förbud mot djursex.
Förvisso har Sverigedemokraterna föreslagit detsamma redan tidigare. I deras förslag är det emellertid bara invandrare som i fortsättningen förbjuds att ligga med djur. Vi i KD vill se ett heltäckande förbud, där ingen hänsyn tas till om drängen är svensk eller invandrare.

Lovat vare Herrens namn,
Kristdemokraterna


Jaha, se där. Då kanske det kan bli rättning i båset eller hur man nu ska uttrycka det.
Dessvärre spricker min tillfälliga illusion om KD som ett seriöst parti, när ytterligare ett mail dimper ner i min inkorg en stund senare:

Frid med dig du Herrens tjänare,
Vi har nu bestämt oss för att det kommande djursexförbudet även ska gälla mellan djur. Detta för att de ej är gifta.
Vi i KD är ju av åsikten att sex endast hör äktenskapet till, och äktenskapet är ju av Gud instiftat. Vi vill därför ge alla djur som så önskar chansen att ingå äktenskap i närmaste pingstkyrkoförsamling och därmed inte behöva leva i synd längre.
En trevlig bieffekt blir ju att de skamliga arterna kommer att dö ut.
Givetvis är äktenskapet förbehållet hane och hona. Bögåsnor, flatfinkar och bisexuella bin undanbedes. (Men vi kommer att be för dem.)

Vi vill också förbjuda nedanstående vitsar:

"Shagging a sheep aint too baaaaaad."

Samt

"Vet ni varför skottarna gärna går i kilt?
Därför att fåren skräms av ljudet av en dragkedja."


Halleluja,
Kristdemokraterna


söndag 26 oktober 2008

Inte utan min kossa

Tidelag, dvs sex med djur, är tillåtet i Sverige. Vi sticker ut lite bland övriga europeiska länder där. Det är nämligen bara Sverige och ett land till som tycker att det är ok. Jag undrar så smått vilket det andra landet kan vara. Var mer än i Sverige gillar man att ha sex med djur?
Ska vi drämma till med något grannland? Norge eller Finland? Kanske Danmark. Där är de ju så väldigt liberala till allt utom invandring. "Ska De ha sex med dyren? Ja, det er bare i ordning!"

– Your place or mine? Screw me to the mooooon!

Enligt tidningsartikeln som jag hämtar en del av informationen till detta inlägg, så var det straffbart fram till 1944 att idka sex med djur i Sverige. Jag undrar vad som fick våra politiker att ändra på det? Vem drev denna fråga och varför? Kan man tro att det var en… bonde? Kan man då tro att han hade en del snygga kor på sin gård och att han… Hmmm, jag tror inte att vi tar det längre än så.
Ni får dock hålla med om att det hade varit skoj om det var någon ur Bondeförbundet, dvs nuvarande Centerpartiet, som stegade upp i talarstolen, harklade sig och levererade ett brandtal för avkriminaliserandet av djursex. Bara det är ju lite småkul. När man sedan tänker sig hur Riksdagen går till votering; eftertänksamma ledamöter lägger sina pannor i djupa veck och röstar sedan JA till djursex. Bara för att det är skoj så vill jag också att ni ska frammana bilden i era huvuden av riksdagsledamöter ur Bondeförbundet, som skyndsamt lämnar Riksdagskammaren efter voteringen för att bege sig hem i till sina gårdar…

På senare år så har röster höjts för att åter göra det straffbart att sexa med djur. Olika djurskyddsföreningar har haft namnlistor ute och lobbat friskt. Jag tycker att det är behjärtansvärt. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att folk går i taket för detta när världen brinner:
Vad vill du engagera dig hårt för? Kampen mot svälten i Afrika? Mot kvinnovåld? Eller kanske mot svenskt djursex?

– Ja, det får nog bli mot djursex…

Ja, man får ju välja sina strider… Det ena behöver förvisso inte utesluta det andra, men ändå.

Jag kan inte heller se hur ett förbud hade inneburit att vissa människors vanor (läs läggning) drastiskt hade ändrats. Tänk er en man som visslandes på en glad truddelutt går på en grusgång. Han är nyduschad. I handen har han en ask choklad och en blomsterkvast. Han viker av ner mot ladugården. Så plötsligt stannar han i steget, slå handen för pannan och utbrister: "Nej jäklars, det är ju förbjudet numera! Då får jag gå hem och titta på TV istället."

Nej, knappast va?

Nu gick det ändå så långt att frågan faktiskt var uppe i Riksdagen i våras. Den 9 april röstade man och… Jodå, det är fortfarande tillåtet att vara pallkarl. Våra folkvalda anser att så länge inte djuret skadas, dvs att det blir ett djurplågeriärende, så går det bra att fortsätta som tidigare.
Det vore faktiskt intressant att veta hur de tänkte när man röstade. Jag menar, det vore ju inte direkt politiskt inkorrekt att rösta för ett förbud. Det är ju inte riktigt den typen av beslut som genererar anonyma hotbrev. Ändå så missar man möjligheten att förbjuda djursex. Varför?
Var det Centern som var emot...? :)

Ingen fara på taket?

Jag gick upp på vinden på förmiddagen för att ta en titt. De goda nyheterna var att det verkar ha läckt in på ett begränsat område. I mina värsta mardrömmar befarade jag att jag skulle få 40 liter vatten över mig när jag öppnade vindsluckan, alternativt att det skulle börja droppa lite här och där från vinden ner på övervåningen.

Det är runt skorstenen som det uppenbarligen inte är tätt. När det är så extremt väder som det var inatt så droppar det vidare direkt ner på vindsluckan, som bara var lätt fuktig i ett hörn, och ner från den på golvet i övre hallen.
När det bara regnar "lite" så blir nog bara takbrädorna lite fuktiga. Det är också de dåliga nyheterna; att en eller ett par brädor nog måste bytas. De såg nämligen lite sura ut. Sedan måste ju själva läckan tätas.

Imorgon ska jag ringa snickeriet som ligger några hus bort och höra om de kan komma hit och titta och ge någon sorts offert på arbetet.

Det ska nog bli bra det här till sist.

Skit också!

Jag är på uselt humör. En av ormarna har skitit och det luktar blä. Min dator står i samma rum så det är ganska trist att blogga just nu.

Ja, jag ska städa men jag har ett betydligt större problem på halsen. Vi har en takläcka. Det störtregnade inatt och plötsligt hörde jag ett ljud som jag inte kände igen. Man vet ju hur ens hus låter och man reagerar inte på de vanliga ljuden.
Inatt hördes ett ljud som lät lite som en gren som knakar under tyngden av en orm i ett av terrarierna. Det var emellertid alldeles för regelbundet och det slutade inte.

Jodå, det droppade från vindsluckan. Jag satte en hink under och slog mig ner i soffan och fånstirrade. Vad gör jag nu då, liksom.
Efter någon timme så slutade det droppa, fastän det fortfarande regnade där ute. Jag inbillar mig att det är ett bra tecken.

Nu kom just 5-åringen in och förklarade: "Pappa, idag ska vi göra tvål!"

Vi ska göra en massa saker idag, men jag är ganska säker på att det inte blir någon tvål.
Nu ska jag upp på vinden och kolla omfattningen av läckan och imorgon så blir det väl att ringa runt till hantverkare, vilket ju är det absolut roligaste som finns...

Jag återkommer till kvällen med en uppdatering och något som kanske blir lite skojigare att läsa.

lördag 25 oktober 2008

Heja Kristina!

Jag skrev ju till Blogstafetten för några dagar sedan. I uppgiften ingick också att ge ett ämne att skriva om till nästa deltagare.
Jag bestämde mig för att be Kristina af Knusselbo skriva om "Ögonblick då jag verkligen känt mig levande".
Vi har ju alla sådana ögonblick och jag ville höra vilka Kristinas ögonblick var.
Det hade varit mindre intressant om hon enbart plockade fram roliga händelser. Det gör hon inte. Gå dit och läs. Jag tycker att det blev jättebra!

Wall Street Shuffle - 10cc

Grattis till Michadelica som skrev något först. Rätt svar kom dock från Ullah, som visste att det var Wall Street Shuffle med 10cc.

Själv upptäckte jag 10cc relativt sent, dvs i slutet av 90-talet. Jag hittade skivan Deceptive Bends som jag tyckte var grym och köpte sedan en live-skiva från Japan från tidigt 90-tal. Första spåret är Wall Street Shuffle och den är ju ruskigt bra. Sedan kom I'm Mandy, fly me och den är ju nästan ännu bättre.

Ullah kommer snart att berätta för oss att den rätta line-upen med 10cc är originalsättningen och att Deceptive Bends plus det som kommit efteråt är ”10cc light”. Vi andra kan ju vissla lite och låtsas som att det regnar… ;-)

Här är då Wall Street Shuffle



Ullah: Om du fortfarande är kompis med mig så kan du väl maila din adress till mig så ska du få lite kvalitetsmusik på CD; dvs din vinst.

Ö-Helena: Vad såg du för live-musik?

fredag 24 oktober 2008

Gissa låten 4

Jag hade noll koll på vilken dag det var, och insåg för sent att jag arrangerat en tävling på en fredagkväll.
Ja ja, vi som inte har några liv vid sidan av bloggandet får väl tävla då... :-)

Som sist vill jag veta titel och artisten. Övrig info kan komma att belönas med stilpoäng. Man får gärna berätta minnen kring sången i fråga om man har några. Måste bäste (och snabbaste) bloggläsare vinna!

Nu kör vi tävling igen!

Jajamen, det är dags igen! Ikväll ska ni försöka gissa låten.

Kl. 19.00 låter jag täckelset falla, och då kommer den mediokre gitarristen ska bjuda på några väl valda riff. Jag skriver väl valda för trots att låten har några decennier på nacken så är den aktuell i högsta grad.

Plötsligt så händer det!

– Code Red! We’ve got a Code Red!



Mina käcka chefer och medarbetare inne på konsultkontoret kan äntligen ta en välförtjänt vila. Deras dygnet-runt-jakt sedan augusti har gett resultat. På tisdag så börjar jag på ett nytt uppdrag. För att kunna blogga fritt och ohämmat om min nya arbetsplats kommer jag inte heller den här gången att berätta vad företaget heter, men vi snackar finanssektorn. Vi snackar centralt beläget kontor. Vi snackar mycket databas och en del webb. Vi snackar 20-åriga tjejer som masserar en medan man knackar kod.

Det har varit skönt att gå hemma, men nu ska det bli skoj att komma ut och hugga i lite.
Enda nackdelen som jag hittills kunnat komma på är att det är dress-code. (Code Red!) Eller för att citera min chef när jag skulle iväg på intervjun: "Och du, det är inget jeansföretag. Stryk en skjorta och plocka fram ett par riktiga byxor."

torsdag 23 oktober 2008

Föreningen för Fåniga Meriter

Skojiga Lady Stalker har startat en förening. Jag aspirerar på medlemskap.


Jag har åkt i samma hiss som Alice Cooper på ett hotell i Tyskland.

Jag har också träffat Janne "Loffe" Carlsson och snackat med honom. Finns att läsa om här.

Jag har sålt en majblomma till Sonya Hedenbratt.

Av någon anledning som jag inte minns har jag stått i dörren till Sven Wollters lägenhet i Landala. Han var hemma. Jag gick på fritids i närheten så jag hade väl gått fel eller något.

Jag har talat om för Glenn Hysén att "Nej, vi tar inte kontokort."

Jag har checkat in Christina Jutterström och Pernilla Wiberg för resor till Tyskland. Nej, de reste inte tillsammans.

Jill Jonsson firade sin 30-årsdag hos min mamma.

Jag har pratat med Britta Borg! Jag var tvungen att fråga henne lite om Knäppupp-tiden och hon berättade. Underbara Britta!

Jag har blivit ombedd att dra åt helvete av Gene Simmons i Kiss.

En fd arbetskamrat kände Freddie Mercury. Vid ett tillfälle kom han till Heathrow helt pank. Freddie skickade sin limo med chaufför...

En kompis i reptilkretsarna har en servette som John Lennon har kluddat på. Den förvaras i bankfack och är tänkt att bli en "pensionsförsäkring". Samma person har haft Frank Zappa hemma på besök i sin dåvarande lägenhet i en Stockholmsförort.

Ulf Dageby har besökt en av våra reptilmässor.

Jag har träffat Max von Sydow på SVT i Göteborg.

Jag har träffat Jon Anderson, Chris Squire, Alan White, Steve Howe och Rick Wakeman, dvs Yes flera gånger. *Stolt*

onsdag 22 oktober 2008

Blogstafetten: Varför behöver vi kultur?/Är kultur viktigt?

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Jag visste ju att likt en bestämd hand som läggs på en axel och en röst som säger: "Det är nog bäst att du kommer med här!" så skulle mailet dimpa ner i min inbox; mailet som talade om att det var dags att göra sin plikt. Dags att sätta på sig ringbrynjan och dra ut i fält. Dags att sätta på sig reflexvästen och stå vid övergångsstället utanför skolan. Dags att surra fönsterluckorna inför den annalkande stormen.

Mailet från blogstafetten hade kommit. Jag var ute med grannen när det hände. Grannen är bonde och han låter mig åka med på hans traktor ibland. Ja, hans traktor; jag sitter nämligen helst uppe på taket. Då kan jag se det roliga avgasröret. Ni vet, det som går rakt upp som en liten skorsten. Överst sitter en liten klaff, som öppnar sig när Sven-Olov startar motorn.
Jag blir alltid lite fnissig när jag ser att klaffen förblir öppen. Den liksom hänger svävandes i fria luften med ett lätt darr. När jag ser det så skrattar jag rakt ut och känner att jag verkligen lever. Efter en stund kan jag inte hålla mig längre utan börjar sjunga.
När vi hade plöjt ett par vändor så hörde jag barnaröster. Det var mina döttrar, som med andan i halsen kom sättandes borta på grusvägen.

– Far, far! Du måste komma hem. Du har fått mail!

Jag skuttade ner från traktorn och följde med de små liven hem. Mycket riktigt, där väntade ett mail från Vardagsmat. Spännande, spännande!
Emellertid så greps jag strax av tvivel och fruktan. Tänk om det inte var Vardagsmat som hörde av sig. Tänk om det var någon illasinnad som bara låtsades vara Vardagsmat och nu tänkte lura mig att blogga om fel ämne!
Jag beslöt mig för att inta en skeptisk attityd. Man vill ju inte lägga ner tid och själ på att skriva om "Tidelag förr och nu" eller "När Båtsman och jag reste till husvagnsmässan i Jönköping", när ämnet i själva verket är "Jag är en mördarsnigel".

Jag lät alltså mailet förbli oöppnat. Visst, jag erkänner. Jag slog små lovar runt datorn och var nära att kika några gånger, men lyckades låta bli.

På måndagsförmiddagen kom dock mailet från Jerry på Blogstaffeten. Nu fanns det ingen återvändo. Jag öppnade och läste:

Varför behöver vi kultur?/Är kultur viktigt?

Vad ända in i glödhetaste! Raseriet grep tag i mig och jag rusade ut i trädgården, fick tag i en stor påk som jag svingandes i luften rusade varv på varv runt huset. Regnet piskade mot mitt ansikte och mot min nakna kropp. Efter ett par minuter kilade jag in och satte på mig lite kläder (en beige gåbortskostym) för att sedan kuta ut igen och springa några varv med påken, skrikandes svordomar och förbannelser.

När jag hade lugnat mig gick jag in och satte jag mig med en kopp te och funderade på vad som menades. Kultur… kultur… kul tur… Kul Tur…
Aha, nu hade jag det! Det är kul att ha tur. Jag mindes hur jag på Lisebergs skivhjul någon gång för många år sedan vann fotbollslandslagets kampsång till VM 1974 på singel. Jag kom ihåg hur jag tänkte, när jag fick detta dyrbara vax i min hand att "det är kul att ha tur".
Kunde jag möjligen bygga upp något kring det? Fanns det några tipsvinster att kåsera kring? Kanske någon tombolatriumf som jag kunde skryta om?
Jag lade mig på sängen för att spåna lite. För att kunna dokumentera eventuella snilleblixtar hade jag kameran igång. Nu blev det ju lite pinsamt för plötsligt slog det ju mig vad det var som jag egentligen skulle skriva om. Ni kan själva se hur det gick till:



Sittandes i min manchesterkavaj kände jag en sorts tacksamhet och glädje. Äntligen skulle jag få chansen att ta handen ur chipsskålen och lyfta blicken aningen ovanför Idolträsket och Stjärnor på is-dimman. Jag skulle få blicka in i de lite finare rummen, där killar dricker vin ur glas och där man talar i vanlig samtalston utan den minsta antydan av någon bonnig dialekt. Nu skulle här bli kultur så det stod härliga till!

Var skulle jag göra mitt första nedslag? Frågan var egentligen retorisk för jag visste ju vart ska skulle behöva bege mig: Gyllene Prag i Göteborg. Hur många mer eller mindre välförtjänta förskott har omsatts till en karaff av husets röda på denna restaurang? Jag undrade verkligen detta och det blev min första fråga till servitören som skulle ta min beställning. Hans svar blev: "Hur många stjärnor finns det på himlen?"

Nu gällde det bara att hitta någon som arbetade med kultur. Jag beordrade handuppräckning. Det visade sig att alla i lokalen arbetade med kultur. Påfallande många var klädda i manchesterkavajer.

Innan sorlet hann ta över igen ställde jag den brännande frågan rätt ut i luften: "Är kultur viktigt?"

Det rungande ja-ropet som följde hördes säkert flera kvarter längre bort. Vid några bord kom dessutom tillägget "för fan!"

Eftersom jag hade deras uppmärksamhet så slängde jag ut nästa fråga: "Varför behöver vi kultur?"

Nu bröt ett hysteriskt oväsen ut. Det visade sig att det fanns en massa åsikter i ärendet. När jag försökte äska tystnad blev jag själv ombedd att hålla käft. Jag hade fått nog av kultur den kvällen och tackade för mig.

Väl hemma satte jag mig i favoritfåtöljen och funderade på begreppet kultur. En minnesbild kom för mig:
Någonstans i skarven mellan 70- och 80-tal var jag med min pappa ute på Angereds Teater. Vi såg bland annat Sven Wollter i Galileo Galilei. Det var en mycket bra föreställning. Vad jag dock minns extra bra var hur det stänkte om Wollter. Han spottade fram replikerna - bokstavligen. Kanske förstärkte en olycklig ljussättning och scenografi det hela, för i vitt ljus mot svart bakgrund syns saliv som lämnar en artikulerande skådespelarmun extra väl. Det såg ut som små diamanter som sprutade ur Galileos mun. Några störtdök ner mot golvet medan andra liksom stilla dalade till marken. Det blev som en liten pjäs i pjäsen.
För teaterinbitna kan jag skryta lite med att jag såg Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte ett par år innan på Angereds Teater. Det som var lite speciellt då var att man ännu inte hade fått en riktig teater att spela i. Istället hade man rest ett tält. Publiken satt på fällstolar.
Jag såg Folkteaterns uppsättning 20 år senare inne i Göteborg. Jag blev lite besviken. Jag mindes pjäsen som roligare. Kanske lyckades man inte lika väl som kollegorna i Angered.


Jag är inte säker på att jag kan svara på frågan Varför vi behöver kultur. Begreppet kultur är ju ganska brett också.
Kanske är det för ett reta hjärnan lite? Kanske är det en sorts intellektuell stimulans. Sedan om vi finner den i en Wagneropera eller genom att titta på något som reklamkanalerna sänder är ju olika från person till person. Det ena behöver ju förvisso inte utesluta det andra.


Att vi behöver kultur torde vara klart. Frågan är hur högt upp på prioriteringslistan den bör hamna i en kommun med begränsade medel (dvs alla Sveriges kommuner.)
Vad jag försöker säga är hur mycket pengar som ska läggas på kultur när skola, vård och omsorg skriker efter pengar.
Ett typiskt exempel på detta var när man i Göteborg drog in bidraget till Nationalteatern (dvs teatergruppen – inte rockbandet). Det fick den omedelbara effekten att Nationalteatern lades ner. Utan det ekonomiska stödet hade man ingen möjlighet att fortsätta. Deras publik var redan för liten och hade krympt ytterligare om de tvingats betala det belopp som biljetterna egentligen skulle kosta.
Naturligtvis blev det ett väldigt rabalder kring detta. Från kommunens håll försvarade man sig med att det inte var rätt att lägga pengar på en fri teatergrupp, när man inte hade nog med pengar att fixa dagisplatser åt alla som behövde. Det var onekligen en poäng: "Vill du att dina barn ska kunna gå på dagis eller är det viktigare att ett gäng teaterapor från 68-generationen ska få fortsätta spela inför en allt tommare salong?"

Det väcker ytterligare frågor. Vem ska betala för kulturen? Är det enbart de som nyttjar den? Finns det kultur som är så "bra" och/eller "viktig" så att den måste finnas oavsett hur få som är intresserade, och därmed ska bekostas av allmänna medel? Vem avgör vad som är bra och angelägen kultur?


Tar man ner det på individnivå så kan man fråga sig vem som ska kunna skriva konstnär eller artist på visitkortet. Om du sitter på din kammare och måla tavlor som inte säljer; är du konstnär då? Om du inte kan försörja dig på det du arbetar med så kanske du borde söka lyckan och anställning någon annanstans?
På Gyllene Prag skulle man påpekat att Van Gogh inte sålde ett skit under sin livstid, men nu går hans tavlor för miljoner. Hade van Gogh tvingats ta ett städjobb i Göteborg? Kanske.
Är det å andra sidan verkligen en mänsklig rättighet att få vara kulturarbetare, när det inte finns någon efterfråga efter ens tjänster? Är det inte i mötet mellan en artist och en publik som en stor det av konsten uppstår? Saknas publiken så är det lite som det fallande trädet skogen som ingen vet om det hörs, när det faller.

Vad skulle hända om vi plockade bort allt kulturstöd? Om vi enbart tittar på teater så skulle förmodligen många mindre teatergrupper försvinna över natt. En del skulle saknas av få – andra av fler. Kvar skulle de bli som hade en publik stor nog att få verksamheten att gå runt. Jag misstänker att det skulle handla om privatteatrar med fars på programmet. Ett par timmars spring i dörrar med utnötta ansikten. En föreställning tisdag-fredag, på lördagar och söndagar en eftermiddagsföreställning och en kvällsföreställning - vecka ut vecka in. Pjäsen? Någon engelsk pjäs i översättning. Några garv här, ett gapflabb där. Skådisar som låtsas inte kunna hålla sig för skratt på samma ställen kväll efter kväll. Publik som snällt lapar i sig den jämntjocka smet som serveras. Inget som utmanar, inget som provocerar. Folk som körs in i buss från småstäderna en bit bort. Paket med resa, hotell, supé (Skagentoast, helstekt ytterfilé med bakad potatis och bearnaisesås samt kaffe och kaka) och teater. Glas med bubbel i pausen.
Kultur enligt marknadsnormen, dvs endast det som säljer ska produceras. Kom och köp!

Är så himla bra då?

Ni märker att jag resonerar med mig själv, va? Min tanke är nog också att ni ska fortsätta resonemanget nere i kommentatorsfältet.

Själv planerar jag ett litet kulturprojekt. Det skulle kunna bli verklighet någon gång till vintern eller våren. Lappmarodören kommer att göra come-back. Vi snackar konst som utmanar, uppmanar och roar!

Till dess, slå ett slag för kulturen! Eller låt kulturen slå er med häpnad. Världen skulle vara fattigare utan kultur. De på Gyllene Prag skulle vara fattigare också. Gyllene Prag skulle vara fattigare. Svartsminkade estradpoeter skulle vända hamburgare på McDonalds istället för att uträtta storverk (nåja) uppflugna på ett bord i ett bokcafé.
Dessutom är jag så jäkla trött på folk som bara vill prata sport.

Se där! Nu är jag klar med inlägget. Jag tror att jag klarade det. Kul! Det är kul att ha tur! Kultur!



Fotnot: Alla bilder i detta inlägg fann jag genom att bildgoogla på ordet "kultur".

tisdag 21 oktober 2008

Och nu blir det lite pausmusik

Jag är inte mycket för jazzrock men detta är ganska häftigt.

Jeff Beck är en legendarisk gitarrist. Han var med redan på 60-talet och spelade i Yardbirds och är en ytterst respekterad musiker.
Här har han sällskap på scen av en ung (född 1986) bassist vid namn Tal Wilkenfeld.
Ta mig tusan, hon spelar ju nästan Beck av scen. Några minuter in hajar publiken också att detta minsann inte är något kuttersmycke utan en stjärnbassist i vardande.

Vänta lite!

Just nu finns en ny kategori läsare på den här bloggen. Jag talar om dem, som väntar på att jag ska göra något alldeles speciellt.

Jag känner mig lite som kungen måste göra, när en skog av kameror med teleobjektiv riktas mot honom i samband med att han är ute och klipper något band eller slevar i sig något dyrt på en galamiddag.
I det senare fallet så kan det ju handla om att få en riktigt rolig bild om man har lite tur och tålamod. Tänk att knäppa bilden när kungen spiller sås på sin uniform eller blir plötsligt magsjuk likt pappan till den sämsta president som USA haft:



Visst ser det för ett ögonblick ut som att Barbara Bush gör ett ärligt försök att kväva sin man? "Jag passar på nu i förvirringen som uppstått efter att den idioten spytt ner den japanske premiärministern."
Ja, tanken var god men hon skulle sökt sig neråt i släktträdet.

Hur som... Jag kommer att leverera snart. Till dess kan ni kolla hur det går till när jag bloggar.

måndag 20 oktober 2008

Ostkaka

Jag har just ätit lite ostkaka. Det är gott med ostkaka. Det är något som jag brukar unna mig ibland.
Med min ostkaka fick jag ett frågeformulär att fylla i. Det ska jag sedan posta till tillverkaren. Jag orkar inte med sånt pappersarbete så jag svarar här istället:


Fråga: Tyckte du att ostkakan var god?
Svar: Ja

Fråga: På en skala mellan 1 och 5, där 5 är högsta betyg; vilket betyg sätter du då på den här ostkakan?
Svar: 5

Fråga: Om du hade mer ostkaka hemma, skulle du äta den nu då?
Svar: Ja

Fråga: Har du en affär nära dig? Om ja; överväger du nu att kvista över och köpa mer ostkaka?
Svar: Ja

Fråga: Kan du tänka dig att gå över till grannen och höra om de har ostkaka hemma?
Svar: Ja

Fråga: Ponera att grannen inte är hemma. Skulle du då vilja bryta dig in hos dem och kolla i deras kyl efter ostkaka?
Svar: Ja

Fråga: Tänk dig att du håller på att tillfriskna efter ett par dagars vinterkräksjuka. Du har mest legat i sängen med kortare avbrott för att kaskadkräkas. Är då ostkaka det första livsmedlet, som du tillåter dig att tänka på?
Svar: Ja

Fråga: Är vår ostkaka skäl nog att dra in en oskyldig medmänniska i en gränd, ge honom ett knä i veka livet och utdela ett par välriktade slag mot njurarna för att slutligen ta hans pengar och kila och köpa ostkaka?
Svar: Ja

Fråga: Om möjlighet ges, skulle du vilja komma tillbaka efter din död som spöke i syfte att äta lite mer ostkaka?
Svar: Ja

Fråga: Men du är levande fortfarande, va?
Svar: Ja

Fråga: Vi är några som funderar på att gå ut till helgen, förmodligen på lördag. Vill du hänga på? Ta några öl och så, du vet.
Svar: Jag vet inte. Jag hade tänkt att bara ta det lugnt till helgen.

Fråga: En sån mes du är! Det blir skoj. Följ med!
Svar: Vart ska ni då?

Fråga: Palace är uppe som förslag.
Svar: Nu driver du med mig va? Är det inte där som medelålders kvinnor raggar 25-åriga killar? Det gick ju till och med under namnet Jurassic Park för några år sedan!

Fråga: Medelålders och medelålders. Du är inte så jäkla ung själv längre.
Svar: Ja, Ja! Ring mig framåt fredag så får vi se.

Fråga: Bra, vi säger så. Ha det bra så länge.
Svar: Ok, hejdå!


söndag 19 oktober 2008

Magnus gör entré

Tiden före reptilmässan hade jag mailledes kontakt med Magnus; en av reptilföreningens medlemmar. Han hade varit med i ett par år men så långt endast varit passiv medlem. Nu ville han gärna vara med och arbeta på mässan. Kort sagt: Han ville gå från passiv till aktiv medlem.

Alla som har suttit i en föreningsstyrelse vet att den sortens erbjudande sorterar in under "välsockrade erbjudanden". Ni vet, något i stil med de fyra nedanstående exemplen:

– Lägg dig nu ner i sängen så ska du få se på grejor!

– Öppna kuvertet och du hittar en större summa pengar. Allt är ditt!

– Jag har lagt kortet i baren. Ta vad du vill att dricka!

– Vill du följa med mig till Tahiti?

För att inte skrämma bort honom så svarade jag något i stil med att vi säkert skulle hitta något bra åt honom att jobba med på mässan. "Kom du bara."

När man inte sett någon utan bara mailat med personen i fråga, så blir man ju tvungen (nej, egentligen inte, men för mig sker det automatiskt) att göra sig en bild i huvudet av hur personen ser ut.
Det finns en annan Magnus i föreningen och därför bestämde min lata hjärna sig för att den nye Magnus var snarlik gammel-Magnus; dvs glasögon, kort hår och såg ut som att han pluggade på Chalmers (Stockholmare, läs: KTH).

Snäll som jag är hade jag ordnat skjuts åt Magnus med styrelsekollegor från Göteborg upp till mässan i Kungälv. När jag nu stod där strax efter sju på lördagsmorgonen och gäspade så kunde jag inte fatta vem killen var som på något vänster lyckats ta sig in i lokalen flera timmar innan öppningsdags. Han såg ut som en övervintrad hippie som kommit direkt från någon husockupation. Hår och skägg såg ut att tävla om vem som skulle blir längst. Runt halsen hängde en palestinasjal. Örhängen och piercing fanns också. Armarna saknade inte tatueringar.
Ja, ni har redan gissat att det var Magnus.

Tillsammans med två andra medlemmar hamnade han och jag i köket, där vi förberedde frallorna som skulle säljas till fikasugna besökare. Det breddes smör och skivades grönsaker. Skinka och färdigskivad ost packades upp ur storpack. Ett par kaffebryggare puttrade hemtrevligt på köksbänken.

– Nu tar alla kaffe eller te om ni blir sugna, klämde jag i käckt.

– Jag dricker just varken kaffe eller te, kom det från Magnus.

Av någon anledning blev jag inte förvånad.

– Fast grönt te går bra.

Check!
Men det hade vi ju inte.

– Ta en Fanta eller Cola, försökte jag.

Jag bet mig nästan i tungan. Nu skulle han väl säga något om imperialistiskt sockervatten, som han hellre skulle hälla ut framför amerikanska ambassaden än ta i sin mun.

– Eller Ramlösa, skyndade jag mig att lägga till.

Magnus hade emellertid svar på tal nu också.

– Jag har lite svårt för dryck med kolsyra i.

Som tur var så hade vi köpt saft "till barnen". Magnus försåg sig ur den tillbringaren några gånger under dagen, trots att han konstaterat att den innehöll något sötningsmedel, som "egentligen inte var så bra."

Magnus var alltså petig med drycker och såg ut som "USA ut ur Vietnam", men han var också väldigt trevlig. Det ska bli roligt att lära känna honom bättre.

lördag 18 oktober 2008

En trött Pseudonaja tillbaka från mässan

Nu är jag hemma efter reptilmässan. Jag har gruvat mig en hel del inför den, men allt gick bra. Vi hade rekordmånga besökare och fler säljare än tidigare. Alla verkade nöjda och glada och på Sveriges stora reptilportal så får vi beröm.
Jag hade lyckats plantera två artiklar i GP (Bohus-upplagan) och i Kungälvsposten, och de drog nog upp besökarantalet en aning.

Nu ska jag rasa i säng. Är så himla trött. Vi hörs snart!

fredag 17 oktober 2008

Rhodos 5 - Hotellet, bemötande

Vi valde att bo på en Sunwing-resort. Det är Vings koncept för dem som reser med barn och kan tänka sig att spendera mycket tid på hotellet.
Vi kom fram ganska sent men gjorde ändå det där klassiska; vi öppnade dörrarna ut till balkongen och gick ut och andades in lite medelhavsnatt.
Jag vet inte riktigt vad vi hade väntat oss men vi blev ändå positivt överraskade av vårt hotellrum. När det blev dag så såg vi också att vi hade en fantastisk utsikt.
Jag blev begeistrad av hotellfrukosten. Barnen blev begeistrade av poollandskapet och av Lollo och Bernie. Mer om det i ett kommande inlägg.


Efter många år i resebranschen så är jag extra kräsen vad gäller bemötande. Alltför många "arbetar med människor" utan att egentligen vilja det. Sånt lyser oftast igenom. Kroppsspråk och tonfall är avslöjande.
Därför gjorde det mig väldigt glad att vi fick det bästa bemötandet man kan tänka sig av alla som arbetade på Sunwing Kalithea; receptionisterna, utflyktsbokarna, restaurangpersonalen, städerskorna och barnklubbspersonalen. Det var helt klart människor som trivdes med sina arbeten och med sin arbetsplats. Inte minst märkte man det när man hörde hur de pratade med varandra; glatt tonfall, skämt och skratt. Det säger mig: "Det är roligt att arbeta här!" Sånt smittar lustigt nog av sig på mig som gäst också: "Detta är ett bra ställe. Jag trivs här!"
Något som också imponerade på mig var hur personalen lätt och ledigt växlade mellan de skandinaviska språken. Flera av skandinaverna pratade dessutom grekiska. Coolt. (Som språkmänniska imponerar sånt på mig.)
När dessutom de grekiska guiderna på utflykterna vet när det är läge att skjuta in lite extraord i guidningen för att norrmän, danskar och svenskar ska ha samma möjlighet att tillgodogöra sig utflykten, då blir jag ännu mer imponerad.

Kanske det allra roligaste var det bemötande mina barn fick både på hotellet och ute på stan. Inte sällan vände sig man till dem först. Satte sig ner på knä, pratade lite, klappade på kinden och rufsade om i håret. Därefter vände man sig till de vuxna. Jag smälter när jag ser sånt. Barnen blir sedda och får synas.
2-åringen som är så blyg att inte ens far- och morföräldrar kan gå rätt fram till henne, när de träffas, lät sig plockas upp och kramas av främmande greker. Jag bara fånstirrade och log.

Jag, som inbiten backpacker, kan se en rad fördelar med charterkonceptet. Jag kan mycket väl tänka mig en liknande resa om något år eller två.

torsdag 16 oktober 2008

Glöm inte 18 oktober!

För några år sedan på en fest klev en kompis kompis fram till mig. Han var nog inte helt nykter. Han var dessutom allmänt oberäknelig och ingen som jag hade speciellt mycket till övers för. Jag blev inte mer positivt inställd till honom, när han plötsligt stack fram handen och grep om mina privata delar mellan benen. Jag stirrade på honom och kände mig lätt chockad. En sekund senare tog ilskan över: "Gör det där en gång till och jag kommer att sparka dig hårt på organet!"

Och det är just om organ som det här inlägget ska handla.
Det har redan uppmärksammats i flera bloggar, som t.ex. Heja Abbe att det snart är Europeiska donationsdagen. Närmare bestämt är det den 18 oktober.
Om du inte redan har anmält att du kan tänka dig att donera dina organ så varför inte göra det nu?

Jag är av åsikten att när jag väl dör så kommer jag inte att ha någon som helst nytta av hjärta, njurar, lever etc. Jag är så mycket mer än min kropp och vad som händer med jaget är en betydligt mer intressant fråga än hur mycket som blir kvar av förpackningen, som jag vandrar omkring i. Därför delar jag gärna med mig.

Idag går en hel del organ till spillo, dvs de transplanteras inte, eftersom den som de sitter i inte har lämnat sitt godkännande. Har man inte heller meddelat sin familj om hur man vill ha det, så är risken stor att någon, som hade kunnat bli frisk tack vare en transplantation, får vänta ännu längre eller i värsta fall dör.

Är det inte också en ganska häftig tanke att man genom sin egen död kan skänka livet till någon, som kan leva vidare i många år? Om du, jag eller någon annan skulle ryckas bort för tidigt, så tror jag att det kan ge en liten tröst åt dem som sörjer oss, om ett av våra organ kan hjälpa någon, som är i akut behov av kanske ett hjärta eller en njure, att leva vidare.

– Stora ord, tänker ni. Har du anmält dig själv då?

Ja, det gjorde jag för flera år sedan. Jag skickade in ett formulär till Socialstyrelsen att jag upplät mina organ till transplantation.
Det fanns också en möjlighet att undanta ett eller flera organ. Jag är inte riktigt säker på varför man skulle vilja göra det. Möjligen om man har nyttjat alkohol i stora mängder så kan ju en lever komma att vara till mer skada än nytta för den som får den...
Själv kunde jag inte låta bli att kolla om det fanns någon humor på Socialstyrelsen, så jag kryssade i rutan att jag ville behålla ett organ och skrev sedan "Närborrar, nostrils".

Jag räknade kallt med att det skulle komma någon form av reprimand från myndigheten. "Det här är minsann inget att skoja om. Fyll i rätt och skicka in igen!"
Någon på Socialstyrelsen hade emellertid humor! När mitt donationskort kom med posten så stod det prydligt på svenska och engelska att jag har undantagit mina näsborrar från donation.

Nu är det er tur att anmäla er till registret. Undanta något kul om ni har lust!

onsdag 15 oktober 2008

Vad kan jag?

Min chef ringde vid lunchtid, just när jag skulle föra en stor kopp kaffe till min mun. Vad jag hade för mig? Jag tänkte för en sekund att jag borde säga något i stil med att jag satt och kodade lite på egen hand här hemma. "Man vill ju inte ligga av sig."
Jag sa som det var istället. "Jag dricker kaffe och kollar ut på regnet." Ärlighet varar längst.

Hennes ärende var att uppmana mig att fylla på lite i mitt CV. "Kunderna är initialt intresserade, men sedan undrar dom vad du egentligen kan."
Av någon anledning såg jag framför mig några hundar, vars svansar först dunkade upphetsat i marken. Sedan tappade de små kräken intresse och började istället slicka på sina intimare delar för att till sist somna.
Visst är det en smickrande bild av beställare av IT-konsulttjänster? :-)

"Du måste skriva mer om vad du gjorde på Företaget under nästan tre år. Tekniska saker."

Nu har jag värkt fram några extra rader för att spica upp mitt CV. Jag är speciellt stolt över meningen: "Databasen är en relationsdatabas och normaliserad ner till 3NF."

En sak till förresten: Innan hon lade på så försäkrade hon: "Vi letar varje dag efter ett nytt uppdrag åt dig!"
"Vi", minsann. Det låter ju hoppfullt.
Jag ser framför mig hur 20-25 personer med sammanbitna miner står inne i en kommandocentral. Alla bär head-set. Några skriver med tusch på genomskinliga anslagstavlor. Någon flyttar spelpjäser på ett bord med en sån där liten kratta som en croupier har. Hela tiden ringer det och då och då går något larm igång också.


Det ska nog ordna sig detta.

Låtsvar

Oj, var det så svårt?

- Nej, du spelar bara så jäkla illa!

Hmmm, här är ett klipp där han som kan grejorna spelar just det som jag försökte mig på:




Nu blev det ingen prisutdelning. Det var lite synd för just den här gången bestod priset av en solsemester till valfritt land. Ja ja, inte mycket att göra åt...

I nästa vecka prövar jag med en ny tävling.

Här är hela låten med Maggie Reilly sång som på skivan.



Och här kan man läsa lite mer om sången: Länk

tisdag 14 oktober 2008

Gissa låten 3

Nu kommer ytterligare en låt att gissa på. Den här gången är det delar av ett solo som gitarristen halkar sig genom. Hör ni vilken sång, som det är hämtat ifrån?

Som sist vill jag veta titel och artisten. Övrig info kan komma att belönas med stilpoäng. Man får gärna berätta minnen kring sången i fråga om man har några. Måste bäste (och snabbaste) bloggläsare vinna!

Snart blir det tävling!

Glöm inte att klockan 12.30 så blir det tävling!

måndag 13 oktober 2008

Roligast på YouTube?

Detta gillade ni och jag:

Översättar-Helena:


Ullah:


Pysseliten:


Lady Stalker:


sangvinisk:


PaljettenQ:



Jag själv:
Jag funderade på att leta upp något konstigt som ingen annan hört talas om; lite som när Svenska Akademien flashar en nobelpristagare i litteratur. Det är ju inte frågan om att ta någon som är välkänd och bra. Det handlar ju om att undervisa också: "Se här era tölpar! Den här kirgisiske poeten har skrivit 298 stycken dikter om getmjölk."
Jag vill ofta i musik- och humorsammanhang peka åt getmjölkens håll, men tänker inte elitisera mitt val av skojigt klipp. Därför blir det Monty Python. Graham Chapman gör en lysande Oscar Wilde.

Ny tävling

Imorgon gör den mediokre gitarristen en mindre bejublad kom-bäck här på bloggen. Som sist så ska ni gissa låten.
Klockan 12.30 kör vi.

Välkomna!

Måndagseftertankens kranka blekhet

Nu kommer en liten uppryckning från igår. Jag fick det kanske att låta nattsvart, när det i själva verket bara var lite höstgrått. Förvisso så är jag lite oroad över läget och det borde vi kanske alla vara, men jag har ändå en optimistisk syn på det hela. Det ordnar sig!
Bilden var förresten min egen. Den föreställer en partiell solförmörkelse i maj 2003.

Tack för era kommentarer och uppmuntringar! Det värmde.
Några kommentarer till era kommentarer:

Ullah: Känguruer…

Tesa: Jag är fastanställd konsult men känner inte mig fastkedjad på något vis. Skulle du ha nys om anställning någon annanstans så är jag jätteglad för tips.

Pysseliten: Det var roligt att det löste sig för dig, och jag håller med dig. Det är lite spännande också. Vad kommer att hända härnäst? Var arbetar jag om ett år?

Mrs Li: Tack för kramen!

Howdy Sailor: Jag råkade pussa reptilerna och mata barnen. Det gick bra också. Varför ska jag till Norrbotten förresten? Jag kan komma på en bra anledning men vill gärna höra din.

Uppmaning
Ja, det är ju måndag och det är den dagen i veckan (lördag och söndag undantaget), då det är som längst till fredag. Jo, tro mig! Ni kan kolla i almanackan själva. Det är faktiskt så.
Det är massor av dagar kvar till fredag alltså, och då kan man behöva lite uppmuntran; något att skratta åt.
Jag föreslår att ni under dagen skickar mig den allra roligaste YouTube-länken som ni kan komma på, så sätter jag ihop allt i ett inlägg ikväll. Kul va? (Hoppas jag.)
Inget tjuvkikande på varandras länkar innan mitt inlägg kommer!

söndag 12 oktober 2008

Vilse och osäker

Idag känner jag mig lite lost. Idag funderar jag på om jag någonsin kommer att få ett nytt uppdrag. Jag grubblar lite på när min chef kommer att börja prata om "uppsagd pga arbetsbrist".

Jag tänker att jag inte är ens säker på att jag vill ha ett nytt uppdrag. Vad skulle jag å andra sidan göra istället? Jag känner mig kreativ men vet inte vilket område, där det skulle kunna komma till nytta.

Ute är det höst och jag känner mig lost.

Rhodos 4 – Maten

En stor anledning till att det just blev Grekland var maten. Sol och god mat är två saker som får mig att trivas. Kanarieöarna är ju inte precis kända för sitt kök.
Gud så mycket god mat det blev! Vad sägs om grillade lammkotletter med tsatsiki? Skulle lite souvlaki smaka? Mums, mums, mums! Jag kan också meddela att grillad fisk också satt fint.

Dock blev det bottennapp (host!) när jag beställde in bläckfisk första gången. Jag älskar bläckfisk! Mest hade jag sett fram mot de där små babybläckfiskarna som jag mindes från mitt förra besök i Grekland för en massa år sedan. Calamares
Jag beställde in calamares på tavernan och in kom de där ringarna, som man kan få tag på i stort sett var som helst. De här var ganska vissna dessutom. Jag åt bättre bläckfiskringar på Kingston Beach på Tasmanien för tio år sedan. Min svensk-grekiska kompis förklarade sedan att på hösten finns inga babybläckfiskar. Det är bara säsong för sådana på våren och sommaren.
Dock tog rhodosköket en ordentlig revansch, när jag på turistfällan (men en mycket trevlig turistfälla) Romeo i Rhodos gamla stad fick in det här:


Några av er tänker säkert: USCH! Jag älskade det!

Restaurang Romeo, Rhodos Gamla stad

lördag 11 oktober 2008

Reptilmässa i Kungälv den 18 oktober

Ett litet lördagsnöje den kommande helgen för folk i Västsverige skulle kunna vara ett besök på reptilmässan på Kvarnkullen i centrala Kungälv. Det kommer säljas en massa reptiler och terrarietillbehör. Även om man inte ska handla något så kan det vara skoj att titta runt lite.

För den fikasugne finns en kaffeservering. Säg hej och jag bjuder på en kopp kaffe! Mmmm, just det. Det finns också en mycket påtaglig chans/risk att man träffar mig där.

Öppettider: 10-14
Inträde: 30 kr

Välkomna!


Smyckesnok

fredag 10 oktober 2008

Rim och tåg

Jag vill ge ett litet bloggtips:
Kolla in Rimbloggen!
Till det som vissa skulle kalla ytlig och trist musik (ja, jag skulle kalla det just så) måste det ju finnas en text. Ja, måste och måste, det blir väl bäst så. Eller kanske inte. I Rimbloggen återges bottenskrapet av några decenniers totalhaverier på textfronten. Det är rolig läsning!

På tal om rim förresten. Det mest halsbrytande och kanske mest lyckade rim som jag någonsin sprungit på i en sångtext var i Blå Tågets (eller Gunder Hägg som de fortfarande hette då) Glassfabriken från 1971. I den låten rimmas det friskt och kronan på verket är när en ägare av en glassfabrik rimmar på ett politiskt skeende: Glasspamp – Klasskamp. Det är genialiskt.

Blå Tåget var en ganska lustig grupp människor; de flesta av dem ganska mediokra musiker faktiskt. Där fanns ett par konstnärer och några kulturskribenter. Bassisten Urban Yman stack ut lite med musikpedagog på visitkortet och Kjell Westling, kompetent multiinstrumentalist räddade den musikaliska skivan.
Ett par år efter Glassfabriken satt trummisen Leif Nylén, till vardags på DN, och petade ihop en sång på sin kammare. Den fick det inte så snärtiga namnet Den ena handen vet vad den andra gör. Det var ett stycke ganska fin vispop med ett väldigt bra klarinettsolo av Tore Berger på slutet. Ytterligare några år senare kunde inte Ebba Grön hålla fingrarna borta utan var tvungen att göra en egen version. De kallade den Staten och kapitalet. (Nu vet plötsligt ni alla vilken låt jag snackar om.) Jag gillar inte Ebba. Vi kan lämna det där…

Blå Tåget 2004

Rhodos 3 - Reptiler

Många är det som har hört av sig och undrat hur det stod till med reptilerna på Rhodos. Nu finns det ju inte så många tillfällen att ge sig ut i fält, om man reser ihop med barn. Jag lyckades emellertid få syn på ett par ödlor vid Rhodos stad Akropolis. Det var dels taggsvansagamer, Laudakia stellio, som fanns mest uppe på toppen, och dels västanatoliska bergsödlor, Anatololacerta oertzeni, som höll till nere på läktaren på "kapplöpningsbanan".

Bra ställe för taggsvansagamer

Bra ställe för västanatoliska bergsödlor

Taggsvansagam, Laudakia stellio

Västanatolisk bergsödla, Anatololacerta oertzeni


Det skulle vara roligt att återvända till Rhodos av flera anledningar, och en av dem vore att kolla in öns reptiler lite bättre.

Pseudonaja väljer: Antingen – eller

Lady Stalker har kommit på det roliga i att intervjua sig själv. Hon uppmanar också bloggkollegor att göra detsamma. Jag har en svag misstanke om att hon vill att man använder samma frågor som i hennes inlägg, men jag är en olydig gosse. Jag har gjort mina egna frågor.

Fråga: Men se god morgon, Pseudonaja! Trots den arla timmen så ser du oförskämt fräsch och pigg ut. Vad är din hemlighet?
Svar: Ingen alls. Jag bara är mig själv.
Fråga: Men du strålar av hälsa och skönhet. Har du ingått någon sorts pakt med mörkare makter?
Svar: Inte då. Jag har bara bra gener.
Fråga: Nu över till frågorna som jag förberett. Är du redo?
Svar: Jajamen, min käre vän!
Fråga: Rik eller fattig?
Svar: Hmmm, det där är inte så lätt som det kanske låter, men jag säger nog rik. Man gråter ju hellre i en Rolls än i en Volvo (Volvo duger inte ens att gråta i. Även då drar den massor av bensin.)
Fråga: Semester i Skellefteå eller i Sydney.
Svar: Aj, aj, aj! Trixiga frågor! Norrland på sommaren lär ju vara fint men det finns ju mygg också. Sydney… jag vet inte… Det är behagligt klimat. Fina stränder. Bra uteliv. Södra halvklotets finaste bibliotek. Hyfsat nära till reptilställen som jag känner till… Fast Skellefteå har ju mörker nästan dygnet om på vintern och det är ju… Jag tar Sydney!
Fråga: Skaldjursbuffé eller en cheeseburgare?
Svar: Vad är det för dressing på burgaren? Är det kanske en leksak med som på McDonalds? Är det McDonalds? Jag tar skaldjuren!
Fråga: Efterrätt eller krigsrätt?
Svar: Vad är anklagelsen? Vad har jag för grad? Har jag snygg uniform? Är Jack Nicholson med? Men är det blåbärspaj med vaniljsås så får det nog bli efterrätt i alla fall.
Fråga: Orgasm eller en smäll på käften?
Svar: Är det en bra orgasm eller en halvt misslyckad? Annars kan ni lika gärna slå mig…
Fråga: Vad ska du göra för nobelprispengarna? Blir det en ny gitarr eller en kallmangel?
Svar: Jag tror att vi alla vet svaret på det.

torsdag 9 oktober 2008

Nobelpris i litteratur

Om en liten stund så presenteras Nobelpristagaren i litteratur. Min gissning är att det blir en obskyr poet från något ökendammigt land.
Visst hade det varit roligt om De aderton hade följt med lite i tiden och vågat sig på ett lite djärvare val?

2008 års Nobelpris i litteratur går till bloggaren Pseudonaja.
Svenska Akademien har beslutat att ge året nobelpris i litteratur till Pseudonaja, vars bloggande har tagit mediet och genren till nya, oanade höjder.
Pseudonajas mustiga språk ihop med hans fantastiska berättarglädje får även den mest surmulne att omväxlande le brett för att dagen därpå lägga pannan i djupa veck. (”Vad menar karln?”)
Kanske är Pseudonajas främsta egenskap hans iver att nå ut till läsaren och ruska om honom/henne; liksom skaka hårt tills han måste sätta sig ner och vila en stund, kanske ta en kopp kaffe innan han fortsätter att skaka.
Många vill säkert även framhålla hans förmåga att få folk att lägga sig under datorbordet i fosterställning med tummen i munnen.
Svenska Akademien kan heller inte bortse från det faktum att Pseudonaja är snygg, har ett vinnande leende och spelar gitarr till husbehov.
Valet av Pseudonaja är ett val i tiden.


Några ord till om farmor

Tack alla för de fina kommentarerna som kom efter gårdagens inlägg!

Farmor blev 87 år. Hon levde ett på många sätt rikt liv. Det var egentligen bara de sista 2-3 åren, som var ganska skruttiga.
Det är inte utan att jag har funderat på hur det kommer att bli när jag själv blir gammal (om jag nu blir det.) Det är ju inte alla förunnat att vandra kärnfriska genom livet för att sedan vid 90 års ålder trilla ihop i en hjärtattack så kraftig att man redan är död när man tar mark.
En stillsam död i sömnen hade nog suttit fint också.
Eller så kan man tyna bort som farmor…

Det är bäst att ha så roligt som det bara går fram tills det är dags!

Här är farmor på Liseberg med sitt äldsta barnbarn

onsdag 8 oktober 2008

Farmor

Igår var det på dagen två år sedan min farmor dog. Jag hade tänkt att jag skulle fundera lite extra på henne då och skriva om henne här, men eftersom jag lever lite dag för dag just nu och inte tittar i almanacka så ofta, så kom gårdagen och gick utan att jag insåg vilken dag det var.

Å andra sidan så kan man komma ihåg och prata om saker även om det är "fel" datum. Farmor själv var ett exempel på det. Någon gång på det sena 90-talet skaffade hon en kalender för att skriva upp saker som var lite svåra att komma ihåg nu när hon blivit lite till åren. Släkt och vänners födelsedagar skrevs in. Mitt namn landade på den 2 juli. Jag fyller inte den 2 juli. Jag fyller den 3 juli. Jag blev lite förvånad när farmor och farfar ringde den 2 juli och gratulerade mig på födelsedagen. "Men det är ju imorgon som jag fyller."
Jaha, då hade hon skrivit in fel och skulle genast rätta till det.
Året efter ringde telefonen den 2 juli igen. Hurra, hurra osv. Jag lät det passera. Därför blev jag gratulerad av mina farföräldrar en dag för tidigt under de få år som återstod innan de inte just ringde några samtal alls.
Att blogga en dag för sent om farmor är alltså bara lite payback.

Förutom mamma, pappa och mina syskon så var farmor den som jag kände mest för. Jag lär ha som liten sagt att "Jag tycker som farfar tycker", vilket det gjordes ett stort nummer av, men det var i själva verket farmor som jag trivdes bäst med, även om jag gillade och beundrade farfar mycket också. När han var ute i sin verkstad och grejade med alla verktyg och maskiner så var jag med farmor och bakade, rensade i trädgården, spelade kort, plockade bär och svamp eller vattnade krukväxter.

Farmor och farfar blev en slags extraföräldrar för mig eftersom jag växte upp med min då ensamstående pappa, som arbetade mycket. Jag var ofta hos dem i huset på Långedrag eller på Stillingsön på helger och lov och så gott som alltid när jag var hemma sjuk.
Även när jag blev vuxen fortsatte jag att besöka dem. De sista åren var det ofta med förbehållet "Det kan inte bli samma service som förut men kom gärna ändå". Jag kom väldigt gärna ändå och tog över matlagning och sånt.

Millennieskiftet kom. Jag drog mig till minnes att farmor och farfar för längesedan hade påpekat för mig att jag skulle vara 32 år då. På min fråga hur gamla de skulle vara då fick jag svaret: "Då är vi nog inte med längre". Jag påminde dem om detta och tillade "Ni ljög!"

Ett par år senare blev farmor svårt sjuk. Hon repade sig fysiskt något så när, men som så ofta med äldre människor så går den psykiska hälsan hand i hand med den fysiska. Farmors ibland lite ängsliga drag tog nu över nästan helt och ångesten blev ännu större när minnet började svika på allvar. Slutligen blev situationen ohållbar och hon fick flytta från farfar, som hon bott ihop med sedan 1939, och in på ett hem.
Farfar som blivit alltmer skröplig dog 2005 på det klassiska viset; föll och bröt lårbenet. Några dagar senare tog en lunginflammation hans liv. Farmor var med på begravningen men var nog inte fullt på det klara över vad som hade hänt.
Jag hälsade på farmor alltmer sällan under den sista tiden. Det var ledsamt och jobbigt att se någon som betytt så mycket för en reducerad till en skugga av sitt forna jag. Hon kände igen mig och kom ihåg mitt namn, men kunde inte riktigt placera mig rätt i släktträdet. Ibland var hon orolig och klagade att hon inte visste själv vem hon var. Vad svarar man på sånt?
Det underlättade i och för sig lite att ha med sig barnen. Då fanns det något att prata om, vilket annars blev allt svårare.

Nu när jag själv har kommit ganska långt i mitt liv inser jag hur mycket farmor och farfar faktiskt har påverkat mig. De var tidiga med att åka på charter och sedan också med att resa på egen hand. De pratade inga språk förutom modersmålet, men klarade sig ändå på något vis på resor nere i Europa, Afrika, Asien och Nord- och Mellanamerika. Man kommer trots allt en bra bit på "One double room" och "Ein Doppelzimmer". Jag tror att min lust till att resa långt och länge kommer från dem och till viss del från min morfar, som var sjökapten.
Farmor och farfar var också livsnjutare. Jösses, vad mycket gott att äta och dricka jag fick hos dem. Inte sällan var det stora kalas för släkten eller den stora umgängeskretsen.
Det är nog något som jag också har tagit till mig från dem.

Egentligen hade nog farmor redan dött för mig strax efter att hon begett sig in i skymningslandet och blev svår att kommunicera med. Det blev ändå svårt den dagen då hon faktiskt dog på riktigt.
Pappa ringde mig på förmiddagen och berättade att det var illa ställt med farmor. Personalen på äldreboendet hade funnit henne livlös på morgonen, fått dit en ambulans som fått igång andning och puls, men troligt var att hjärnskadorna var så stora att hon inte skulle leva länge till. Hon låg nu medvetslös på Sahlgrenska.
Var någon hos henne på sjukhuset? Min farbror hade varit där men inte orkat stanna. Min pappa, som var med när farfar dog och omskakades av den upplevelsen, hade bestämt sig för att inte åka in till sjukhuset.
Jag bestämde mig för att åka upp till henne. Jag som inte hade varit med när farfar dog och inte tagit ordentligt farväl, skulle nu inte missa det med farmor också. När jag dessutom inte hade besökt henne speciellt ofta den sista tiden så kunde jag åtminstone vara med henne nu på hennes yttersta.

Läkaren bekräftade bara det som pappa hade sagt. Hon kanske skulle leva i ett par dagar till. Hon kunde också dö redan samma dag.
Jag kramade hennes hand, sa hej och berättade vem jag var. Farmor var inte kontaktbar och andades mödosamt. Ibland vibrerade hennes stämband till och de suckande utandningarna ackompanjerades av hennes röst.
Hon rullades ner från intensiven till en vanlig avdelning. Så här efteråt funderar jag på om det var en avdelning, dit de hopplösa fallen fördes. Finns det sådana avdelningar?
Jag sa inte så mycket till farmor. Jag kramade hennes hand och klappade henne på kinden istället. Då och då gick jag ut och ringde upp pappa och farbror och lämnade rapport om hur det var med henne.
Personalen såg till så att jag hade kaffe och var inne då och då och tittade till farmor.

Strax innan 18.30 så reste jag mig från stolen. Jag minns inte efteråt varför, men på något vis förstod jag att hon var på väg bort. Jag strök henne över pannan. Andningen var inte lika ansträngd längre men grund. Så kom det som jag hade hört talas om. En inandning som inte följdes av någon utandning och därefter bara stillhet.

När hon sedan gjorts fin med en blomma i handen och personalen tänt levande ljus inne på rummet, så tog jag mig ytterligare en stund med henne. Då kom orden. Jag berättade för henne hur viktig hon varit för mig och att jag inte kunde ha haft en bättre farmor.
Farmor var den sista i sin generation som dog. Farfar, hennes syskon och så gott som alla vänner var redan borta. När jag stod där vid hennes sida så tänkte jag att de alla hade väntat på henne och tog emot henne där uppe. "Här kommer du ju äntligen." Givetvis skulle de ha en fest förberedd också. "Skål och välkommen!"
Jag log lite när jag gick ut till bilen.

På begravningen kunde man, när det egentligen skulle vara tyst, höra min yngsta dotter, farmors barnbarnsbarn, jollra. Det kändes bra. Hon har min farmors namn som andranamn.
Livet går vidare och vi håller dem vi älskar, som lämnat oss, i kärt minne.

tisdag 7 oktober 2008

Maximal njutning

Max Mosley är en engelsman som är ordförande för Internationella Bilsportförbundet (Fia). Därunder sorterar bl.a. Formel 1-cirkusen. Även om motorsport i rask takt håller på att förvandlas till något som inte är helt politiskt korrekt pga klimatförändringarna, så får man väl ändå anta att ordförandeposten för Fia är en ganska prestigefylld post.
OK, så hans pappa grundade det Brittiska Fascistförbundet, men värre saker har väl hänt och Max ska väl inte lastas för det? Det lär ju inte ha varit hans idé:

Junior: Pappa, visst vore det kul att dra igång ett fascistförbund?
Senior: Där sa du något, min pojk! För att vara fem år så har du väldigt goda idéer. Jag skrider genast till verket!

Kort sagt: Max skulle kunna rida på en våg av aktning.

Nu har dessvärre Max varit ute på ett litet äventyr. Han har hyrt in fem(!) prostituerade till en tyskspråkig sexorgie.
Se där, det är inte bara jag som gillar det tyska språket. Visst skulle man velat höra när han lade beställningen?

Max: Hello, this is Max Mosley. I’d like to place an order.
Escortservicen: Great, what can we get for you this time, Sir?
Max: There will be five girls this time. Can you get that for me?
Escortservicen: Certainly, Mr Mosley!
Max: There is one more thing.
Escortservicen: Yes?
Max: I want them to speak German.
Escortservicen: Certainly, Mr Mosley! I’ll call the Hamburg office.

Det kunde ha stannat där; en stillsam, tysk orgie – diskretion en hederssak osv.
Tyvärr så fick tidningarna nys om det hela. För att inte läsarna skulle tro att Max och die Mädchen satt och böjde lite tyska verb på ett hotellrum med varsin kopp te och ett fat med Apfelstrudels framför sig, så bredde Londontidningen The News of the World på lite extra. De vågade sig på att påstå att Maxie inte bara hade sexat lite försiktigt med några tyskor. Han hade arrangerat en sadomasochistisk naziorgie.

Tänk er själva att vara engelsman och bli anklagad för att ha arrangerat en sadomasochistisk naziorgie!
Själv hade man nog krupit in långt under en sten och stannat där tills det värsta hade blåst över. Max Mosley hade emellertid sin heder att försvara. Han visste ju att han bara hade haft lite skoj med Helga, Heidi, Ursula, Ute och Hannelore, men att ingen i sällskapet hade pratat vare sig historia eller politik: Don’t mention the war!
Därför stämde han tidningen och vann! The News of the World dömdes för "överdriven rapportering". Max fick 60 000 pund i skadestånd.

Mad Max hade jag hört talas om tidigare, men nu vet jag även vem Bad Max är.

Jag sitter här och gläds med Max Mosley. Han fick sin heder tillbaka och en stor hög med pengar som en skojig bonus.
OK, vi vet nu att han har antagligen fått smisk inpå bara stjärten av Ursula och hennes kollegor, men det är ju inte det som vi tänker på när någon nämner namnet Max Mosley.
Fascistförbundet? Nej, Internationella Bilsportförbundet!

För 60 000 pund hade ni gärna fått anklaga mig för att deltagit i en sadomasochistisk naziorgie. Det kunde det vara värt. Det är ju nästan 1 miljon kronor.
För ett smärre tillägg kunde ni få påstå att jag vid tillfället var iförd en kycklingdräkt samt läste högt ur senaste numret av Bamse.

Attans!

Trots salvor och akupunktur har Henkes munsår kommit tillbaka!

Chatt-tjat med Conny 2

För ett par veckor sedan chattade jag med den gode Conny igen. Vårt samtal kom att röra utbildningen, som han kom att börja nu i månadsskiftet. Vi har läst systemutveckling tillsammans, men Conny har listat ut att det är Satan själv som styr över IT-sektorn (intressant teori), så nu ska han istället gå en KY-utbildning i ekonomi.
Emellertid så är det problem med att skramla fram en praktikplats. Som den vänlige själ jag är kommer jag med några goda råd:

Conny: Tjena
Jag: Hallå
Conny: Allt väl?
Jag: Jadå, är ensam med barnen hemma så svarar jag inte så snabbt så vet du varför
Conny: Ok, själv har jag problem här, vet inte vad jag ska ta mig till med praktiken, visst är det ingen brådska men företag verkar så negativa nu för tiden, inget som helst napp ännu
Jag: Jobbigt! Hur snart måste du ha en plats?
Conny: 19 januari börjar den första perioden. Jag har ringt en del byråer men antingen har de för lite folk eller ingen alls som kan handleda dig
Jag: Pröva lite större företag
Conny: Det har jag gjort men de ser helst att man har kommit in en bit i sin utbildning först
Jag: Du kanske kunde prata med något gatukök? "Jag kan göra balansräkning medan du vänder burgare."
Conny: Helst inte. Jag funderar på att ringa Göteborgs skattekontor, men som vanligt har de inget direktnummer. Haha vilket skämt nu måste jag trycka på en massa jävla siffror innan jag ens får prata med någon
Jag: Men du gillar ju siffror; du ska ju plugga ekonomi
Conny: Jag gillar inte att trycka på en massa knappar när jag ska ringa, det var bättre förr då kunde man ringa och få prata med någon direkt
Jag: Ja, eller man kunde telegrafera och skicka bud med ponnyexpressen
Conny: Jag praktiserade en gång på skatteverket här, kanske ska jag ringa dem istället
Jag: Ja, det låter som en bra idé! "Hej det är Conny. Ni kanske minns mig. Det var jag som satte eld på avdelningschefens kontor den dagen som jag inte fick ihop bokslutet. Kan jag få komma tillbaka?"
Conny: Haha very funny, that's not how it happened
Jag: Nej, du tog det sista kaffet utan att sätta på nytt. Det är en av dödssynderna på ett kontor. Andra är att ha töntiga melodier som ringsignaler på mobilen, att mikra fisk i lunchrummet samt att komma naken till jobbet
Conny: Haha mikra fisk i lunchrummet, är det så farligt?
Jag: Det luktar ganska mycket och kan ge smak åt det som mikras efteråt
Conny: Beror ibland vad det är för fisk, vissa luktar mindre än andra?
Jag: Ja, lutfisk är nog inte så farligt, men surströmming är nog värre
Conny: Ja precis! Jag läste lite mer om var man kan jobba efter en avslutad utbildning, skatteverket dök upp, kanske ska jag ringa min gamla kontakt där i alla fall, men det har gått 7 år sedan
Jag: Jag kan se dig som skattemas. Du går ju gärna i lite mer strikta kläder. Du skulle nog smälta in väl
Conny: Det var ganska roligt där, minns vi gjorde en tipspromenadsutflykt en gång med skattefrågor, haha trevligt. Jag var till och med i tidningen här, när jag och min handledare satt och kollade deklarationer
Jag: Det låter så underbart roligt!
Hur stora avdrag får man göra på en reaförlust vid försäljning av ett utedass i det mörkaste Småland?
1. 20%
X. Inget alls
2. 80% om man mutar handläggaren på Skatteverket
Conny: Haha
Jag: Stämmer det att det på varje Skattekontor finns en handbroderad väggprydnad med texten: "Skattar bäst som skattar sist?"
Conny: Ringde nu. Hon verkade inte negativ iallafall, hon mindes bilden tidningen tog till och med. Hon skulle höra av sig
Jag: Vad hette hon?
Conny: Kristin Sjögren
Jag: Hon ja! Jag känner henne. Hon spelar minigolf med min morbror!
Conny: Lägg av
Jag: Hon är gift med en kille som heter Horst-Rüdiger. Han jobbar som dörrvakt på Nivå
Conny: What!?!?!
Jag: Ja, i kön där
Conny: Skit ner dig
Jag: Nej, men någon annan har gjort det här. Ska byta en blöja nu. Vi hörs!

måndag 6 oktober 2008

Elektrikern

Ulrika skriver i sin kommentar till mitt föregående inlägg: "Men, hallå! Vad hände med att ta sitt ansvar som bloggare?!"

OK, jag får väl bekänna då. Jag hade riggat en kamera nere vid pumphuset. En rörelsedetektor ordnade så att en bild togs i det ögonblicket, som elektrikern klampade in framför linsen.

Här nedan ser vi hur han håller på att kolla om det finns ström i ledningarna till pumpen. Jag är emellertid inte säker på vilken rockstjärna han liknar. Kanske kan det vara någon ur Göinge-flickorna?

Come on baby, light my fire!