Så här bloggar jag

Det kommer en del frågor på temat "men hur gör du när du bloggar?"

Jag ska ju erkänna att jag har mina små ritualer.
Jag stiger upp i arla morgonstund, sätter på te som jag sedan häller i en termos, klär mig snyggt men praktiskt och samlar ihop mina skrivarsaker. Allt läggs sedan ner i min ränsel och jag lämnar huset med bestämda steg.

I den närbelägna skogen har jag en skrivarstuga. Väl inne i den hänger jag av mig min ytterrock och packar ur min ränsel. Jag sätter sedan på mig min tänkarmössa som är en omgjord stjärngossestrut. (Jag har skrivit tänkarmössa med tusch på den.)
Oftast känns det rätt att hälla upp en mugg te innan jag börjar.

Jag har ett papper som är lite tjockare än vanligt kopieringspapper. Det kostar förvisso lite mer men har å andra sidan en sån där vävd struktur, som känns lite lyxigt att skriva på.
När jag doppar gåspennan i bläckhornet så vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Någonstans under pennans väg ner mot pappret så kommer inspirationen till mig: "Aha, jag ska skriva om den gången som jag hjälpte till att rektalisera en häst!" eller "Jag ska nog blogga om när jag som ende kille kom i vit smoking till en bal".
Sedan skriver jag så det ryker.

Ibland, för att riktigt komma i stämning, kan jag behöva anpassa belysningen lite. Skriver jag om hur illa djuren far i köttindustrin så släcker jag ner lite, sätter igång min lavalampa och tänder några rökelser. Ska jag blogga om sex så sätter jag på stroboskoplamporna och lyssnar på dödsmetall.

Nu är jag sådan att jag inte kan sitta stilla alltför länge. En bit in i skrivarsessionen brukar jag därför gå ut en stund och skjuta skarpt med mitt salongsgevär. Det rensar hjärnan lite och skrämmer bort eventuella nyfikna som kan ha samlats på utsidan.

Väl inne igen kollar jag om det kommit något telex. Det är i ärlighetens namn inte många som kommunicerar den vägen nu för tiden. Jag tror bara att det är polisen, socialen och försöksutskrivningsnämnden som kontaktar mig på det viset.

Jag skriver vidare och avslutar med en snitsig slutkläm.

Med nervösa steg går jag sedan tillbaka mot huset. Där inne väntar nämligen min hund, tillika smakråd. Jag brukar med darrande stämma läsa upp det jag åstadkommit och sedan med frambrytande svett på pannan invänta reaktionen.
Några muntra skall betyder att jag kan lägga upp det i bloggen och invänta floder av beröm. Då blir jag också väldigt uppspelt och skäller tillbaka och sedan skojbråkar vi om någon gammal strumpa eller någon annan rolig hundleksak som råkar finnas till hands.
Blir reaktionen emellertid av den likgiltiga sorten så vet jag att jag måste skriva om. Riktigt illa är det om han räcker ut tungan på det här viset:
Klicka för större bild!

I så fall är det bara att knata iväg ut till skrivarstugan igen.

Annars så lägger jag upp alstret på bloggen och dricker en liten kopp japansk segerte om klockan är före tolv. Skulle dagen ha hunnit bli eftermiddag så häller jag upp en konjak.

Det är härligt att blogga!