Räcker det inte att slå någon med häpnad?

Ingen har väl kunnat missa Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars debattartikel och diskussionen efter det. Jag har väl inte funderat så väldigt mycket över det, mer än att jag inte kan förstå att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen. Jag har en ganska bestämd uppfattning att det är ytterst få kvinnor som uppskattar sånt men att det tyvärr finns betydligt fler män som gärna vill ge kvinnor ett slag över munnen.

Om man inte går in på avarterna så är ändå diskussionen lite intressant. Vad förväntas av oss män 2008?
Jag har träffat flera kvinnor som med eftertryck har sagt att de vill ha en man som man kan prata med. I slutändan har de ändå hoppat upp på den där motorcykeln och åkt iväg med den där råbarkade sällen som uttrycker sig med grymtningar och aldrig har läst en bok. ”Visst är det roligt att ha någon att prata med, men mina barn ska ha en alfahanne till pappa.” Detta skulle ju delvis stärka Zandén och Gyllenhammars teori i så fall.
Som tur är så har jag även mött kvinnor som verkligen vill leva ihop med tänkande män som inte vill slå den de lever ihop med. Med tanke på upprördheten i debatten så är de i någon sorts majoritet.

Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg. Det kanske bara är början på någon sorts tanke som jag formulerar. Jag kommer nog att återkomma i ärendet. Till dess få ni gärna fylla på.