2-åringen kommer förbi. I handen håller hon en solhatt, som passade henne förra sommaren. I år har den varit för liten för henne. Nu tycker hon att jag borde sätta den på huvudet. Det är ingen vidare bra idé, tycker jag. Hon insisterar. Jag suckar och sätter hatten på huvudet. Hon nickar gillande och smackar med läpparna. Efter någon minut fortsätter hon in i nästa rum. Hatten åker av genast. Två minuter senare står hon vid min sida igen. Jag får mig en bassning. Det var ju meningen att hatten skulle sitta kvar på mitt huvud. Jag sätter på hatten igen. 2-åringen marscherar ut ur rummet. Nu vet jag bättre än att plocka av hatten. När som helst kan det bli ny hattinspektion och då är det bäst att ha den skära, lilla solhatten på huvudet. Jag läser tidningen. Så mycket elände som pågår i världen. Skrattar lite åt en rolig recension. Höjer blicken en aning och tittar ut genom fönstret. Där kommer grannen. Hon vrider sitt huvud in åt vårt hus. Våra blickar möts. Jag höjer handen glatt i en vinkning. Hon vinkar också men lite osäkert. Jag inser att jag har en rosa solhatt på mitt huvud.
Nu känns det inte som en bra morgon längre.
8 kommentarer:
Visst är det en bra morgon också med rosa solhatt! Kan tänka mig mycket värre saker.
Ha ha ha ha!
Ikväll ska jag skriva om en morgon som kan mäta sig med din ;)
En man, med rosa solhatt... Var hade du pipan? Eller skulle det kanske ha passat bättre med napp?
Och vilket fint genusperspektiv. Du bejakade dina rosa drömmar!!
Det hade kunnat vara värre. Solhatten hade kunnat passa t ex. ;)
Snyggt!
Sen når man ju en nivå också när man inte längre märker att man klär sig i barnens kreationer. Själv har jag bara bling skapat av fem- till tolvåringar, plastigt och glittrande. Och jag tänker inte ens på hur patetiskt det måste se ut.
Jag känner mig lite tröstad av er nu.
Nu ska jag bara komma på ett sätt att obekymrat komma med någon slags förklaring till grannen...
hi hi tror du din granne kommer ifråga sätta det? eller du är orolig för fler osäkra blickar..?? haha.. dom är för roliga dom där små liven..
Lysande. Känner igen fenomenet. Jag brukar le och låtsas som om jag är med i en sitcom.
Skicka en kommentar