Låttexter från 60- och 70-talen

Mattias från Nonsensakuten kommenterade under förra inlägget om Beach Boys texter. Det var ju ganska många låtar som handlade om surfing. Brians lillebror Dennis kom på att det var en bra grej att sjunga om. På var och varannan promotionbild på de tidiga Beach Boys står de och ler och ser sunda och glada ut med surfingbrädor. Dock var det just bara Dennis Wilson som surfade på riktigt.
Det gjorde förresten Dan Ackroyd och John Belushi en rolig sketch om i mitten av 70-talet. Brian själv verkade vara i någon sorts fat-Elvis-period vid den tidpunkten.

Annars var det mest snabba bilar och tjejer som det sjöngs om. Dock hintar Brian ganska tydligt om redan 1963 i In My Room att molnen har börjat hopa sig på himlen:

Theres a world where I can go and tell my secrets to
In my room, in my room
In this world I lock out all my worries and my fears
In my room, in my room



Detta är dock fullt begripliga textrader. Någon som tog steget över från just begriplighet till ordmåleri med yviga penseldrag var Jon Anderson i Yes.
När Yes spelade i Stockholm 2001 berättade Anderson i ett mellansnack att han kvällen innan i Helsingfors hade träffat en kvinna som påpekade att hon inte hade en aning om vad texterna som han skrev på 70-talet handlade om. Svaret blev:

– Neither did I!

Bassisten Chris Squire som säkert klentroget fått många knepiga sångtexter upplästa av sångaren genom åren, bröt här ut i ett så stort gapskratt att han hade svårt att spela inledningen av nästa låt.

Smaka på de här raderna från Roundabout från 1971:

Mountains come out of the sky
and they Stand there

Vad menas? Berg som kommer ut ur skyn och liksom bara står där..?
Det är väl inte ont förtal att tro att både Jons te och cigaretter spetsats med illegala örter inför denna skrivsession?




Här är en liveversion från 1973. Notera att Rick Wakeman på keyboards spelar iförd en silvrig paljettmantel. Hans solo har röstats fram som världens bästa keyboardsolo.
Notera också att Squire kör ett riktigt killer-riff på basen när låten kommer igång.

Brian Wilson, Göteborgs konserthus den 30 augusti 2009

Så kom dagen för spelningen med Brian Wilson. Brian skrev så gott som alla hits Beach Boys hade, arrangerade sångstämmor och uppträdde live med dem.

Dessvärre reducerade psykisk sjukdom och brukande av diverse droger; både av det slaget som doktorer skriver ut och de som man köper av någon på gatan, Brian till en grönsak. Nu mår han betydligt bättre, men att han över huvud taget kan turnera är ett mirakel.

Jag gick dit med ganska låga förväntningar. Att jag dessutom kände av lördagens kräftskiva gjorde inte det hela bättre.

Det negativa först: Brian satt ner under hela konserten och såg i ärlighetens namn ganska trött ut, men med tanke på det jag skrev ovan så var jag egentligen inte överraskad. Hans röst är inte heller var den vad, men ibland glimmade han till. (All Summer long slaktades men God only knows satt perfekt) Gitarristen Jeff Foskett täckte upp det höga sångregistret och var också beredd när Brian missade en rad.
Givetvis fanns en teleprompter på Brians keyboard med sångtexterna. Det var på den som Brians ögon vilade så gott som hela tiden. Herregud, alla i hela salen; vi, bandet och scenarbetarna visste att nästa ord var Surfin’ men Brian sneglade oroligt på sin skärm. Hade man gått ut och frågat killen som dukade av kaffekoppar och urdruckna ölflaskor efter pausens förfriskningar, så hade han vetat att nu ska de sjunga ordet Surfin’ om två takter.
Men som sagt, med tanke på Brian Wilsons historia så är allt förlåtet och han var älskad från första stund när han klev på scenen.

För jäklar vad bra det var! En stor anledning var hans band; tio snortighta proffsmusiker som inte missade en ton och fick alla klassiker att låta som de skulle men med dagens klara ljudbild.
Den största anledningen var ändå den fantastiska låtskatt som herr Wilson sitter på. Jag har skrivit tidigare här på bloggen att Brian Wilsons bidrag till modern musikhistoria absolut vad gäller komponerande befinner sig på samma höra nivå som Lennon-McCartney och Paul Simon.
Den ena hiten efter den andra radas upp, och jag frågare mig själv flera gånger: ”Tar han också den redan nu! Vad ska han spela som extranummer då?”
Jag hade inte behövt oroa mig. Det räckte till och blev över.

Jag är väldigt glad att jag kom iväg och idag spelades det enbart musik med Beach Boys varvat med Brian Wilsons solomaterial här hemma.

Brian Wilson

Jag använder sällan ordet legend. Jag använder sällan orden geni.
Äsch förresten, jag använder båda orden kanske lite väl generöst, men i detta fall så står jag för det fullt ut. Jag pratar om Brian Wilson; den musikaliska motorn, sångskrivaren, producenten och arrangören i Beach Boys.
Jag anser att han är befinner sig på samma höga nivå som herrar Lennon/McCartney och Paul Simon vad gäller låtskrivande och hans sångarrangemang är helt fantastiska.

Den 30 augusti spelar han med sitt band i Göteborg och jag har biljetter. Visst är Brians röst inte vad den var på 60-talet, men han är ändå Brian Wilson; geni och levande legend.




Fantastiska sångharmonier

Stämsång 1

Jag tänkte skriva lite om något som jag är väldigt svag för. Stämsång.

Det kanske kommer sig av att jag sjungit i kör som yngre, men en sång som har snyggt arrangerade sångstämmor ligger bra till hos mig.
Det är också något som jag själv skulle vilja göra: Arrangera sång. Det kommer jag att göra lite längre fram. Till dess så lyssnar vi lite på ett par pärlor från 60-talet.

Först ut är den gruppen som kanske var allra bäst just på stämsång: The Beach Boys.
Den här sången gör mig både glad och tårögd.



Och visst var Mamas & the Papas nästan lika bra?