lördag 28 februari 2009

Propplösaren

Och efter en dryg veckas ”nu är det ju nästan stopp i den här toaletten” samt ett par dagars ”men nu är det ju stopp i den här toaletten” så spolar vi nu lika friskt på båda toaletterna.

Ett par tag med den här var allt som behövdes. Att jag inte gjorde det istället för att blogga om eländet. Jag hade ju dessutom smått börjat fundera på om det var ett magsjukt djur som bosatt sig nere i avloppet och om det i så fall skulle gå på försäkringen. (eller kanske på nerverna, eller på plankan, eller för långt, eller på en promenad…)

Jag borde nog blogga mindre och göra saker på riktigt istället.

Tack i alla fall för stödet, och speciellt till Vardagslyx som gav mig namnet på ett undermedel, som hade inhandlats på måndag om vi fortfarande varit i avloppsnöd.

Steven Wilson från Porcupine Tree

Jag är genomförkyld och tänker tillbringa en stor del av eftermiddagen i sängen med en bok, om barnen tillåter det.



Skivan som den här låten finns med på står på min inköpslista. Det är gitarristen/sångaren från Porcupine Tree, Steven Wilson, som har begått solodebut.

fredag 27 februari 2009

Mina bloggläsare

För övrigt konstaterar jag att under gårdagen hade jag flest besökare sett över den senaste tvåveckorsperioden. Rubrikerna En förlovad förlovning? och Bajskris igen! lockade tydligen.

Hur ska jag tolka detta? Det kanske är så att många av er går omkring och småmyser över det faktum att Victoria ska gifta sig? Om det finns ett blogginlägg som kan misstänkas beröra denna lyckliga händelse, så skall det blogginlägget läsas och därmed basta!
Att ordet bajskris verkar ha stor dragning på er läsare, vet jag sedan tidigare. Uppenbarligen finns en stor fascination i min läsekrets över detta ämne, eller så kanske tillkom några extra läsare just tack vare bajskrisen. Välkomna är ni hur som helst. (Tror jag)

Jag vill heller inte bortse från att just kombinationen En förlovad förlovning? och Bajskris igen! kan vara hemligheten. Djupt rojalistiska VVS-fantaster har äntligen hittat ett hem. Just nu far adressen http://pseudonaja-minatankarblirdinatankar.blogspot.com runt i en lycklig sms-kedja bland Sveriges VVS-specialister. ”Här är vi bland vänner!”


En möjlighet återstår dock. Det kan vara anhängare av republik som surfat in här i tron att de båda inläggen hörde ihop.
”Kungafamiljen har uppenbarligen drabbats av en bajskris. Vad exakt en bajskris är vet jag inte, men det låter som något som jag vill ska drabba Kungen och hans gäng.”
Till er vill jag säga att det är fult att önska olycka åt andra. Några för många patésmörgåsar ihop med de där ostronen, som trots att de kom från hovleverantören i Östermalms Saluhall faktiskt luktade en aning skumt, kan sänka den säkraste mage. Att komma surfandes här med ett skadeleende på läpparna finner jag djupt osmakligt.

Oavsett så hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!

Att smita från ett möte

Jag skrev för en tid sedan om hur jag slavade i webbgruvan för min pappa och hans hembygdsförening. Dock har jag också ett betalt uppdrag för en systerförening. Det är lättförtjänta pengar, då uppdateringarna sällan blir fler än en gång i kvartalet. Å andra sidan känns just den summa pengar som jag håvar in ligga i paritet med just min arbetsinsats.

Nu har emellertid denna förening en liten avknoppningsverksamhet, som börjar få luft under vingarna. Någon i detta gäng har kommit på att det är bra att synas på nätet.
Så trevligt, svarade jag artigt i ett mail, fastän jag inte alls tyckte det var trevligt. Snarare kände jag mig lika upphetsad som om en blå bil hade kört förbi utanför mitt fönster.
Jag bad dem att maila över materialet tillsammans med eventuella önskemål om hur det skulle se ut på hemsidan. Vad får jag till svar? Jo, detta och mina kommentarer är kursiva:

Nu känner vi oss redo att försöka få till ett möte.
Möte? Vi har väl aldrig talat om att mötas? Jag kan tänka mig många som jag hellre vill träffa än er. Varför kan ni inte bara skicka över grejorna som vi sa?

Skulle du kunna tänka dig att föreslå några alternativa tider under de närmaste veckorna?
Nej, jag vill inte träffa er! Ca 10% av mitt arvode ryker i bensinpengar om jag ska köra in till stan för att ta er webb-oskuld.

Kvällstid passar oss bäst, låt säga mellan 18 - 20.
Själv vill jag träffas någon gång tidigt på morgonen på planeten Ur-anus. Skulle 04.30 passa, tro?

Lokal: vi fixar.
No shit?! Jag som trodde att jag skulle få hyra något och ordna med en lättare förtäring samt Ramlösa till alla. Så glad jag känner mig!

Nu måste jag tänka ut ett bra sätt att avboka detta möte, och sköta allt från hemmets lugna vrå, som det var tänkt från början.

Jag klurar på någon av dessa ursäkter:

Nu tror ni mig inte men jag är faktiskt inte människa. Jag är en väldigt smart hund. Jag får inte åka in till Göteborg på egen hand. Vänligen maila över materialet! Vov, vov!

Jag kan inte läsa ert mail. Det fattas bokstäver och trycket är dåligt. Byt toner och försök igen!

Jag kommer men då får ni lova att spänna fast mig och piska mig. Puss från er webb-servant.

Jag inte är svenska pratar jag inte. Ni komma till Bergsjön. Jag bjuda fest. Vi grilla får. Ni dansa med min släkt. Ni gifta med ogift moster. Hon 67 år. Gammla skojiga tantet med vårta! Hemsksida maila ni mig, ja?

torsdag 26 februari 2009

Bajskris igen!

Ok, nu har vi en så kallad bajskris igen. Den är inte helt akut men nära nog.


Vi har helt klart stopp i en av toaletterna. Det yttrar sig så att om man försöker spola så fylls klosetten till hälften upp med vatten, som sedan behöver ca 10 minuter på sig att sjunka undan.
Detta kan komma sig av att undertecknad torkade upp en hundspya med toapapper för någon vecka sedan och spolade ner lite väl stora papperssjok i toaletten. Vad som talar emot det är att det inte blev stopp omedelbart.
Det kan mycket väl också vara någon av döttrarna som är boven i dramat. De använder ibland toaletterna som papperskorgar. Vad som talar för det är att i så fall skulle jag vara oskyldig.
Hur som helst är resultatet detsamma.
Det är verkligen inte roligt att ha stopp i toaletten. Det är ungefär lika roligt som att ha stopp i toaletten.

Förutom några tröstande ”Du ska se att det ordnar sig!” behöver jag även några handfasta tips. Hur fixar jag detta bäst? Jag har hört någonstans att man ska vara försiktig med kaustiksoda i toaletter. Stämmer det?

Här är hittills vidtagna åtgärder:
  • Surfat planlöst

  • Druckit kaffe

  • Funderat på livet

  • Tittat lite på toaletten

  • Spelat spel på pc:n

  • Tittat lite i toaletten

  • Drömt om sommar

  • Lagt en diskmedelstablett i toan

  • Hällt fyra hinkar skållhett vatten i toan

  • Petat näsan

Vad borde jag göra härnäst?

Hjälp!

En förlovad förlovning?

Jag måste medge att jag gläds över den kungliga förlovningen. Det är kanske synd att säga att jag firar och är ute och dricker kaffe med rojalister och tar småkakor med tång, men ringbytet ger ju så mycket material att blogga om.



Det här klippet tål att ses många gånger. Nej förresten, ett par gånger. Eller kanske ingen gång alls. Jag vill ha tillbaka de dryga fem minuterna som jag lade på detta! Hallå!

Om Daniel klämmer kungen till med: ”Det är en ung herre som arbetar hårt och seriöst och tar livet VERKLIGEN på allvar.”
Aha, man bör alltså i kungens ögon verkligen ta livet på allvar? Är inte världen redan tillräckligt full av människor som verkligen tar livet på allvar?

Även om det är ett kommande bröllop som annonseras så kan jag inte låta bli att känna mig lite nedstämd när jag ser detta. De stackarna måste ha stödlappar för att veta vad de ska säga. Det väcker ju dessutom misstanken att de inte ens har skrivit sina små tal själva.
De unga tu tar inte heller chansen att prata om kärleken som fört dem tillsammans utan tragglar på om plikt, förtroende och folkets stöd. Gäsp…

Det är glädjande att Kronprinsessan åtminstone verkar ha övat lite på sitt tal. Nästa gång kanske blivande maken gör det också. Han är även i detta avseende väldigt lik kungen, när han lägger in konst- och andningspauser på fel ställe.
Om generna spelar stor roll så ser det risigt ut för kommande kungliga generationer när det gäller konsten att hålla bra anföranden.

Lustigt att detta har blivit en av de officiella bilderna från hovet. Kronprinsessan och Drottningen ser glada ut. Den blivande prinsens leende har stelnat till ett grin. Han är väl inte på väg att börja gråta? Kungen… kungen ser bara jäkligt sur ut. "Fasen att det skulle gå så här långt. Hade hon inte kunnat ta någon medelålders, tysk hertig eller något?"

Slutligen, inser inte alla inblandade ett sånt åldrigt system monarkin är, när kungen måste gå till regeringen för att höra om det är OK att äldsta dottern går och gifter sig? Generande, för att inte säga förnedrande, för alla inblandade.

onsdag 25 februari 2009

Ta av dig jackan, för tusan!

När man möter någon för första gången så känner man instinktivt om det kommer att funka; dvs om det finns utrymme för vänskap, eller åtminstone respekt eller om allt hopp är ute. Någon gång kan man få anledning att revidera ens uppfattning men oftast så stämmer första intrycket.

Jag har också varit med om att träffa någon som jag borde gilla. Personen i fråga verkar ha liknande åsikter som jag, uttrycker sig som jag och har samma sinne för humor som jag. Ändå känner jag stor tveksamhet gränsande till avsmak. Vad är det för fel?
Personen är för lik mig själv. Vi är rädda om våra nischar och det kan vara jobbigt att se sig själv i spegeln.
Det är samma fenomen som när man möter någon på stan som har samma jacka som en själv. Inte blinkar man åt varandra och gör tummen upp. Man tittar åt ett annat håll och tänker: ”Din skitstövel!”

Den kungliga förlovningen är nyhetsstoff även ute i stora världen. Brittiska The Times vet att rapportera att kungen först var tveksam till Daniel eftersom han ”hade svårt att uttrycka sig och inte visste mycket om världen.”
Spontant känner jag att kungafamiljen borde ha tagit emot honom med öppna armar: ”Han är precis som vi.”
Sedan slår det mig just att vår kung givetvis tycker att det är jobbigt att möta någon som har likadan jacka.

tisdag 24 februari 2009

Du är vad du heter?

Idag åkte jag in till Göteborg för att träffa två fd arbetskamrater. Då den ene av dem blivit pappa ganska nyligen kom vi att prata om namn. Vi konstaterade att namngivandet är lite av en klassmarkör. Vissa föräldrar döper sina barn till Kevin, Liam och Carita. Andra döper dem till Carl, Nils och Gustaf.
Den mest fördomsfulle av oss ansåg att om man kallar sin pojke för Liam kan man lika gärna boka plats på ungdomsvårdsskola och kolla besökstiderna till Kumlabunkern.

De kungligas namn verkar inte helt oväntat gå hem i de finare kretsarna. Dock kan man nog med säkerhet säga att det förut så flitigt använda kunganamnet Adolf har kommit att fasats ut. Vi kan inte under överskådlig framtid räkna med lillprinsar med det namnet, trots kungahusets väldokumenterade umgänge med nazister på 30-talet och ett par år in på 40-talet.

Någon kände någon som gett sin son namnet Dexter med förevändningen att det är ett internationellt namn. Det funkar kanske i den engelskspråkiga delen av världen men inte nödvändigtvis i Brasilien. Inte nödvändigtvis i Sverige heller. Dexter Bengtsson låter väl lite krystat?

I höjd med kaffet pratade vi om namnen i de nordiska grannländerna. Vi var överens om att Danmarks utrikesminister för något decennium sedan, Uffe Elleman Jensen, hade ett väldigt roligt namn.
Vi tyckte också att det var kul att Kari är en kvinna i Norge men en man i Finland (och troligen en man som gillar att basta, leka med knivar, dricka Kosken och hyser ett osunt intresse till tango). Dock bör finska föräldrar undvika att blir för generösa och göra om Kari till dubbelnamnet Kari-Åke. Missförstånd skulle lätt kunna uppstå.

När jag gjorde en "Sickan Carlsson"

Sickan Carlsson var ju den sprudlande glada tjejen på svensk film från mitten av 30-talet och ett par decennier framåt. Har man betat av några "gamla" svenska långfilmer så har man knappast kunnat undgå henne.
En av de bättre filmerna som jag genast tänker på är Landstormens lilla lotta, där också Thor Modéen och Åke Söderblom spelar med. En sån triss!

Här är en fin presentation, som jag hittade på YouTube, av Sickan.



Nu förflyttar vi oss till det sena 90-talet. Scenen är Säffle, där jag befann mig för att ta körkort.
Jag hade skjutit på detta och hade hunnit blir nära 30 år snarare än 18. Därför tog jag in på Körskoleinternat i metropolen Säffle, där det endast fanns en ljusreglerad korsning. För att öva rondellkörning var vi dock tvungna att bege oss till Åmål. På dagtid körde man bil och på kvällarna pluggade man teori.

Efter halkkörning i Grums och avklarat teoriprov var det så dags för uppkörning.
Inspektören var på bra humör och påpekade muntert att det var bilens lameller som luktade så spännande när jag backade i uppförsbacke.
Uppkörningen var inte heller utan dramatik, då jag på 45:an blev tvungen att väja för en bil, som blev påkörd bakifrån och kom över på min sida av vägen. Inspektören gick snabbt ut och kontrollerade att ingen blivit skadad och konstaterade sedan att ”nu fortsätter uppkörningen.”
Vi fortsatte tillbaka in mot Säffle och eftersom vi inte hittade någon bra lucka blev det aldrig tillfälle att fickparkera. Jag tycker fortfarande inte om att fickparkera.

När vi stannat till utanför Vägverkets kontor hade jag en ganska bestämd känsla av att det gått bra. Ändå blev jag väldigt glad, när inspektören vände sig till mig och sa: ”Den här körningen blir det körkort på!”
Jag kunde ha sträckt ena näven i luften och hojtat "YES!!!"
Istället slog jag ihop händerna och kvittrade: ”Nej men menar du det?”, och hörde själv hur jag lät precis som Sickan Carlsson från någon gammal film.

Detta är förmodligen den fjantigaste glädjeyttringen som någon kommit med i samband med körkortstagning.

måndag 23 februari 2009

En äkta mexikanare

När jag var liten gosse, sisådär en sju, åtta, nio, tio, elva år, så fanns det få saker på tv som gjorde mig så uppspelt som gamla, svenska långfilmer. Ni vet, filmer från 30- och 40-talen, då skådespelarna artikulerade så där roligt och hade ett något annorlunda tonläge än skådisar har idag.

Bäst var filmen om Thor Modéen och Åke Söderblom stod med på rollistan. Då visste man att det skulle bli rappa repliker och roliga förvecklingar. Modéen var oftast direktör, bankir, fabrikör, disponent eller grosshandlare. Man hittar väl knappast någon av de titlarna på ett visitkort nu för tiden?

Bland de kvinnliga favoriterna fanns Sickan Carlsson. Hon spelade oftast en sekreterare eller fabrikörens dotter.
Sedan fanns ju också de där rivjärnen, dvs tanterna med mycket skinn på näsan och en stekpanna i näven. Jag tänker då på damer som Dagmar Ebbesen, Hjördis Pettersson och inte minst Julia Cæsar. De var de äkta fruarna eller någon ilsken portvaktskärring. Bakom det barska yttre fanns dock nästan alltid ett gott hjärta.

Här är ett klipp från en "pilsnerfilm" vid namn Pensionat Paradiset från 1937. Den blev sågad vid premiären som vulgär och osmaklig, men har sedan omvärderats.
Thor Modéen är här ute på tunn is, då han för pensionatets värdinna, Julia Cæsar, och alla andra påstått sig vara en mexikansk operasångare. Dessvärre kan man ju då avkrävas att sjunga en sång…



Imorgon ska jag berätta när jag gjorde en "Sickan Carlsson".

Kom tillbaka Chips, allt är förlåtet

Jag är extremt melodifixerad. En bra medodi kan kompensera andra brister i en sång.
Kanske är det därför som den här låten fortfarande håller, enligt min mening.



Jag brukar sjunga den för mina barn när jag väcker dem på morgonen. De är måttligt imponerade.

Nu får det räcka med schlager på ett tag!

söndag 22 februari 2009

Melodifestivalen - efterklangens kranka blekhet

Jag ska erkänna att det faktiskt var roligt att titta på festivalen igår kväll. Inte för att det var speciellt stor underhållning, för det var det inte, utan för att jag såg allt genom mina bloggögon. Vem vet, jag kanske gör om det snart igen?

Musikaliskt var det inte mycket att skriva hem om. Så här dagen efter kan jag inte ens nynna på någon av melodierna. Inget har satt sig och det är ett dåligt tecken. Går ni runt och nynnar på Molly, herrarna i frack eller BWO?
Hur stod sig gårdagens spektakel i jämförelse med de tidigare delfinaler? Bu eller bä?

Igår spräcktes faktiskt min svit på 19 år utan att ha sett en schlagerfestival. Senast det begav sig var alltså 1990. Då var jag hemma hos min kompis Björn i hans lägenhet i Brunnsbo på Hisingen. Vi hade som mål för kvällen att dricka en massa öl och kolla melodifestival.
Något dopade slog vi oss ner i TV-soffan. Allteftersom bidragen framfördes och tomflaskorna blev fler, ökade vår munterhet. Det var väl lika delar öl som fjantiga framföranden som bidrog.
När så Loa Falkman med något stolt i blicken och vidgade näsborrar klämde i med Symfonin så låg vi på golvet och vred oss av skratt.
När kvällen var slut var vi överens om att det var den roligaste melodifestival någonsin.



Kolla, det är Karin Hjulström som presenterar. ABBAs gamle gitarrist, Lasse Wellander (Han med lite hår uppe på huvudet), skymtar förbi 1:38 in i låten. Han ler lite generat. Kanske vet han att han kommer få skit för detta av sina musikerpolare för att han sitter där och spelar i mesiga stämmor? Kanske inser han att han är med och skriver musikhistoria i negativ bemärkelse?

Att jäklas med grannen

En av våra bilar behövde skottas fram igår kväll för en tidig avfärd nu på morgonen. Det hade snöat rikligt under kvällen och vi såg det nödvändiga att med skyffel frilägga bilen, skotta fram en vändplats, vända bilen där och ställa den i färdriktningen.
Så långt allt gott!

05.30 vaknade jag av att jag hörde plogbilen fara förbi. Jag fick ingivelsen att gå upp och kolla om vi hade blivit inplogade. Det hade vi inte. Emellertid stod inte bilen kvar där jag hade lämnat den. Den hade gett sig iväg på en egen liten nattlig utflykt en bit in i grannens trädgård.
Här resonerade jag med mig själv ett ögonblick. Skulle jag gå ner och se om det gick att backa upp bilen på vägen eller skulle jag krypa ner i den varma sängen och ta det som det kommer?

Jag bestämde mig för det förra. Dessvärre såg jag att det var tänt inne i grannhuset. Vad 17 gör människorna uppe halv sex på morgonen? Kanske hade de ett krismöte för att behandla frågan om vad de skulle göra åt att jag parkerat bilen inne på deras ägor?
Kanske, kanske hade de inte upptäckt vad som hänt, tänkte jag när jag backade upp bilen på vår lilla vägstrump. Å andra sidan lär spåren avslöja mig. En lite knepig granne uppgraderas till väldigt knepig… Kom han hem full och missade vägen?


Lyckligtvis har de inte hunnit anlägga någon trädgård så inga buskar eller vinterömtålig gräsmatta kom till skada.

Nästa gång ska jag lägga i handbromsen.

lördag 21 februari 2009

Duell 2

Skägg-BWO går vidare till duell nummer två tillsammans med Molly. 6-åringen hade jublat om hon lyckats hålla sig vaken.
Molly gick till Globen. Det var väl rart? Och Ingela Pling har som vanligt skrivit texten. Hon skrev ju kupletter till Ernst Rolf på 20-talet. Skoj att hon fortfarande hänger med.

Oj en brasklapp! En internationell jury har något att säga till om också. Jag fattar noll, men just noll har jag ju fattat hela kvällen.

Nu sjunger Molly ledmotivet till Lejonkungen 7 igen.

Jag vet inte hur det är med er men jag behöver gå ifrån nu och lyssna på lite riktig musik.

Duell 1

Nu blir det tydligen duell mellan låtarna som gått vidare.

Rapp-toast-crooner-gänget mot frackarna.

Pest och kolera, som en kanske skulle beskriva det.
Vill du springa naken genom staden där du bor eller vill du att alla ska kalla dig för Darth Vader i ett helt år? Välj!

Frackarna vinner och ska till Globen; en riktig jassåupplevelse. Tyvärr så stannar det inte vid det. Frackarna ska sjunga en stump igen. Jag ska gå och kissa lite nu.

Pausunderhållning

Style, Pernilla Wahlgren och Carola skymtar förbi. Det var inte bättre förr.

Kalle Moraeus kommer in och gnider fram en festivalkompott på sin fela.

Och vi har röstat…

... Molly. 6-åringen fick bestämma.

BWO

En skäggattack som heter duga från Bard.

Man har fått låna kläderna från första säsongen av Star Trek. Både Bard och hans kollega, som ser ut som en bister kontorist, har med sig laptoppar. Så seg som den här låten är så finns god chans att även de hinner blogga iväg några rader under dessa minuter.

Har Bard en ridhjälm på huvudet? Jag kommer att tänka på den gamla filmrepliken: ”Fuck you and the horse you rode in on!” Bard var ändå coolast av alla. (Dåligt med konkurrens, jag vet!)

Sofia

Och nu blir det etnisk musik. Antagligen är detta grekiska. Undrar vad hon sjunger om? Försenade tåg? Nageltrång? Fiskebåtar? Babybläckfiskar på en grekisk taverna?

Hela scenen är full med låtsastrummor. Jag vet inte vad jag ska säga.

Maja Gullstrand

Ser man på! Kylie Minouge från 1988 har blivit klonad! Musiken har man hämtat från en sån där tv-show, där alla röker, från 60-talet. Oförargligt och ointressant.

Mikael Rickfors

Rickfors har en Gibson Les Paul Goldtop. Nu blir jag faktiskt avis. Han har bra röst också.
En tjej bankar frenetiskt på ett omickat trumset.

Vingar hade ett häftigt riff. Du vinner över mig har inget speciellt. Det låter som något som Roxette ratade någon gång runt 1987.

EMD

En av kompositörerna som flimrar förbi i presentationen ser ut som om han just kommit ut ur puberteten. Grattis!

Aha, en Idol-skapelse. I frack och hög hatt. Men ändå ett pojkband. Vad är det för kedjor som hänger från deras midjor? Har de plånböckerna i kedjor? I så fall borde de väl också ha halvrökta cigarettfimpar bakom öronen? Hallå, närbild tack!

Javisst, de sjunger ju också. Låten känns väldigt ointressant. Nästa!

Molly

Detta ska vara alla tonårstjejers hopp. På bilderna som jag har sett ser hon ut som Blondinbella. Kanske Molly är för Melodifestivalen vad Blondinbella är för Bloggosfären?

Det låter som en pastisch på en fransk ballad inkletat i Disney-jolm.

6-åringen gör tummen upp: "Bäst hittills!"

Andra låten sjungs av några vars namn är för krångligt att skriva

Jamen se där! Nu blir det... Ja ett hopkok av allt möjligt.
Det är massor av folk med på scen och de har instrument med! Har ingen talat om för dem att all musik är inspelad i förväg.

HALLÅ! NI BEHÖVER INTE SPELA! NI HÖRS ÄNDÅ! (tyvärr...)

Var tusan är Franki Valli and the Four Seasons när man behöver dem som bäst?

Velvet

En pungspark på Per Ahlmark i presentationen. I like it! Något säger mig att det kan ha varit kvällens höjdpunkt och då återstår 85 minuter. Aj, aj!

Velvet sjunger en dussinlåt iklädd baddräkt. Baletten från Maskeradbalen gästar. Velvet säger att hon är drottningen. Jag är skeptisk.

Melodifestival!

Och nu har det börjat.
Publiken viftar med ballonger. Det känns väldigt spontant.

Leksand rimmar på tveksam… inte.

Varför heter det Melodifestival förresten? Det är ju faktiskt mer än melodi. Det är text också. Tyvärr….
För några år sedan var det ett bidrag där texten var på ett låtsasspråk; lite som när min 6-åring sjunger på engelska. Det kan ha varit den bästa texten i festivalens historia.

Nu kör vi!

Melodifestival med Lasse Kongo

Eftersom jag kallar mig Pseudonaja så borde jag väl uppskatta pseudohändelser såsom Let’s Dance och Melodifestivalen. Det gör jag inte. Jag är dock medveten om att jag tillhör tjurande minoritet. Likväl står jag på mig.

Alltså har jag inte bunkrat upp med chips, läsk, dipp, kanske några marinerade vitlöksklyftor inför kvällens tv-begivenhet. Dock kommer jag ändå att se kvällens delfinal, vilket blir första gången på många år. 6-åringen har bett om att få se festivalen och jag har blivit utsedd som sällskap.

Jag kollar in vad jag har att vänta i artistväg. Aha, BWO... Jag kan inte låta bli att förundras över Alexander Bards yttre. Förundras är nog fel ord. Jag gläds. Han ser så jäkla rolig ut. Skägget (och skägg är något som jag generellt tycker är skoj) har blivit ännu större och har dessutom fått sällskap av ett par hysteriska backelitbågar till glasögon. Mannen ser ut som en blandning mellan en galen vetenskapsman och… ja vad?

Jag får fundera ett tag innan jag inser att även Alexander Bard vill se ut som Lasse Kongo.


Här ser vi, hmmmm, Lasse Kongo och Olof Mellberg, eller om det är tvärtom.

Så där! Nu är Alexander Bard med också. Eller är det bara tre Kongo-kloner?

Nåja, vad jag skulle komma till var att jag, för att inte dö av tristess och vämjelse (ja, jag överdriver) tänkte jag live-blogga från tv-soffan. Jag hoppas kunna peta iväg några inlägg on-the-fly.

Välkommen att titta in här ikväll!

Giftormsbett


Expressen skriver om ett allvarligt fall av ormbett i Umeå natten till idag.

Jag konstaterar följande.
Giftormsbett i hemmet, dvs bett från ormar som hålls i fångenskap, inträffar i Sverige sent på fredags- eller lördagskvällar. Gissa varför!
Mannen ifråga är inte på något vis representativ för hobbyn. Jag känner människor som i decennier på ett ansvarsfullt sätt har hållit giftormar i det egna hemmet utan att ens varit nära att blir bitna.

Efter en sån händelse går drevet igång. Vi kommer att få höra rop på förbud mot att hålla orm hemma i allmänhet och mot giftormshållning i synnerhet.
En människa med signaturen chaya kommenterar artikeln med orden: ”VEM förväntas betala dyra sjukhusräkningar för denna person.”

Jag ska berätta det för er och för chaya om hon någon gång skulle googla på sitt namn.
Den här mycket klantige mannens sjukvårdsräkning skall betalas av oss gemensamt. Vi skattebetalare betalar nämligen för en stor del av sjukvården, och vi gör det även om det är självförvållande skador. Vi förväntas inte bara betala för kobrabett. Vi tar också fram plånboken för:

  • Benbrott i samband med utförsåkning
  • Diverse skador som ridsporten orsakar
  • Idrottsrelaterade skador
  • Svåra sjukdomar till följd av rökning
Listan kan göras betydligt längre. Att vi gemensamt betalar för ovanstående är inget konstigt.
Det är så vår sjukvård, och faktiskt hela vårt samhälle, fungerar. Jag kan dessutom lova att alla mina exempel har sluträkningar som är skyhöga jämfört med kostnaden för ormbett.

Egentligen är det inte konstigare än när en enskild hundägare brustit i ansvar och omdöme. Gå på den personen men låt resten av Sveriges hundägare vara ifred. Detsamma ska givetvis gälla för dem som har ormar hemma.

fredag 20 februari 2009

Skid-VM


Nu är skid-VM här. Den här gången handlar det om skidor på platten, dvs inte utför.

Det finns en hel uppsjö av grenar nu för tiden. Man åker dels fristil och dels klassisk stil på olika sträckor.
Det finns något som heter jaktstart också, och den lite smålustige tycker kanske att man kunde kombinera jaktstart med skidskytte. Det är bara en tanke, men sug lite på den, Internationella Skidförbundet!

Vad som är nytt sedan tiotalet år tillbaka (och så nytt är det kanske inte då) är att en stor del av dramatiken utspelas när urinen utspolas. (När skidåkarna kissar.) Det är då, eller i alla fall strax efter, då vi får veta om de åkt så bra tack vare flitigt tränande och goda gener eller om de haft medicinsk hjälp.

Man får inte heller komma till start med för höga blodvärden. Då blir man inte avstängd men sätts i karantän i några dagar. Jag hade tyckt att det var lite roligt om de fick sitta i sådana burar som hundar gör när de sitter i karantän på en veterinärklinik. Om någon med säkerhet vet att det är på det viset, så vill jag att ni återkommer med fotografier om de går att uppbringa.

Om en ryss eller finne (notoriska fuskare) hamnar i karantän pga höga blodvärden så vet de svenska aktiva samt svensk press att det rör sig om fult spel. Om dock en svensk skulle få sitta i karantärsburen så handlar det om en olycklig maginfluensa strax innan provtagningen.

Kanske borde förresten allmänläkaren, häxdoktorn, chefskemisten eller vad de nu kallar sig få ett hedersomnämnande vid prisutdelningarna. Varför inte låta dem stå med uppe på pallen?

Längdskidor är minst sagt en sport i förändring. En sak är dock sig lik:

Svenskarna är alltid bäst på att valla bort sig.

Jag ordinerar en border collie.

RIP Kelly Groucutt

Den sorgliga nyheten har kommit att Kelly Groucutt dog i en hjärtattack igår eftermiddag. Han blev 63 år.

Kelly Groucutt är mest känd för att varit med i den klassiska line-upen av ELO, där han spelade bas och sjöng.
Tillsammans med Jeff Lynne skapade han ELOs karakteristiska flerstämmiga sångsound, och även om Jeff sjöng den mesta av ledsången på skivorna så brukade de dela på sången när de spelade live.
Kelly var också med i avknoppningsbandet ELO Part II, sedemera the Orchestra, och gav just med sin väl igenkännbara stämma bandet tillräckligt med cred för att ligga någonstans mellan tribute och original. Jag såg dom på SRF förra sommaren och dom var bra; riktigt bra, och Kelly var bäst.

Min bild från SRF 2008


Och här ett Youtube-klipp från 1977. Kelly har en trailer-park-mustasch och sjunger andra versen i Do ya

Vissa tar det bokstavligt

Även om jag själv är religiös så har jag svårt för fundamentalister.
Det spelar ingen roll om de är katoliker som menar att kondomer är syndiga, ortodoxa judar som hävdar att Gud givit dem mandat driva en politik som får anfallet mot Gaza att likna en picnic i parken, islamister som vill utplåna Israel och flyga plan in i höga byggnader och kristdemokrater som inte missar chansen att trycka ner homosexuella.

Alla pekar de på sina heliga skrifter. "Det är inte vi som säger detta - det är Gud!" Alltså måste de följa Gamla Testamentet, Nya Testamentet och Koranen bokstavligt.

Fast det gör man ju inte. Det skulle vara en omöjlighet. Däremot plockar man ut valda delar ur Bibeln/Koranen att slå i huvudet på folk, som man anser är mindre förträffliga än en själv.

Klippet här nedan är från Vita Huset, eller West Wing, som den hette i USA. Det är den lysande Martin Sheen i rollen som presidenten som stampar hårt på en kvinna med hemvist i den kristna högern.
Varje gång jag ser detta känner jag mig upprymd och glad.

torsdag 19 februari 2009

Upp med mungiporna 5

Det här klippet finns det en lite längre historia bakom. Mannen i fråga heter Robert Tilton och är en tv-evangelist i USA (var annars?!)
Han blev känd för en bredare allmänhet när det avslöjades att han instruerat sina anställda, som öppnade hans post, att kasta bort lapparna med böner bums men behålla pengarna.
Någon flink person editerade några klipp från hans tv-program med ”ljudeffekter”. Hans extrema ansiktsuttryck tillsammans med stamning, som tvingade honom till "konstpauser", gjorde honom till ett tacksamt mål. VHS-kasetter med detta fick stor spridning och Robert Tilton blev nu känd som the Farting Preacher.



Efter skandalen med de bortslängda bönerna var skitstöveln Tilton var borta några år från tv-predikandet. Tyvärr gjorde han come-back efter att ha flyttat från Texas till Florida.
Lyckligtvis fanns det folk som direkt satte sig och började mixtra med ljudet…


Notera att han även kör med lite tungomål.


I smell heaven’s bakery cooking up something good for you, sister!

Upp med mungiporna 4

Och jag lyfter upp Paradigms länk från kommentarerna:

Upp med mungiporna 3

Star Trek är ju visserligen skrattretande redan utan extra ljudeffekter…

Upp med mungiporna 2

Och så ett möte mellan man(?) och vilddjur.

Upp med mungiporna

Jag är på ganska surt humör idag. Jag har i över en veckas tid försökt komma i kontakt med ett företag som tidigare varit "mycket intresserade" av mig men som nu verkar tycka att jag är lika intressant att anställa som en hörnsoffa eller en knarklangare. Eller kanske en hörnsoffa som langar knark...

Jag försöker pigga upp mig själv lite med roliga YouTube-klipp. Jag slänger in några under eftermiddagen och kvällen allt eftersom jag hittar dem.

Jag låter det första sätta tonen…

Jag fattar sent

Det finns ett par saker som säkert har varit självklara för er länge.
Själv har jag just kommit på dem.

1. Bokstavsbarn
Jag trodde att bokstavsbarn var ett annat ord för människor (och då barn i synnerhet) som hade Aspergers syndrom. Anledningen var att de tenderar att ta allt man säger bokstavligt.
T.ex. är det inte ovanligt att frågan ”Kan du räcka mig mjölken?” besvaras med ett "Ja" istället för att man får mjölken. Det mesta som man säger tolkas bokstavligen.

Nu har jag fattat att man i första hand syftar på att flera av diagnoserna är förkortningar såsom ADHD, ADD och DAMP. Dock hör faktiskt Asperger och Tourettes dit också.

2. Nero Burning ROM
Detta är ett program som används för att bränna CD-Rom. Jag har haft det i 5-6 år och inte fattat varför det heter Nero.
Häromdagen slog det mig att kejsar Nero brände Rom.

Aha…

onsdag 18 februari 2009

Vad har ni för skit då?

Och för att följa upp förra inlägget så vill jag nu veta vilken eller vilka av era skivor som ni skäms för att ni har.
Fram med era CD-lik ur garderoben! Exponera er smutsiga musikbyk!

Berätta här eller i egna bloggen!

Ett katt (räv) bland hermelinerna

Jag är ganska stolt över min skivsamling. Genom åren har jag samlat på mig en del. Egentligen borde jag om inte nu så senare bereda plats åt mina vinyler också. Det skulle bli ett präktigt musikaltare att falla på knä inför.

Jag inser emellertid att jag är en av de sista dinosaurierna. Jag har sett kometen komma och nu förundras jag över hur kallt det har blivit. Om ett par vintrar har jag frusit ihjäl.
Mina barn kommer att fnysa åt min skivsamling. Inte enbart för att de kanske inte kommer att digga samma musik som jag, utan för att skivsamlingar om några år är museiobjekt.
Redan nu existerar en stor del av musiken som vi lyssnar på enbart som ettor och nollor. Det går inte att hålla i musiken. Cd-skivan är så gott som död. Framtidens musikmedium kommer antagligen vara usb-minnen eller något liknande. Framtiden förresten; när jag hade fest i somras så satt ett usb-minne med mina favoriter i dvd-spelaren.

Tillbaka till skivsamlingen.
95% av skivorna har jag köpt själv. Resten är presenter; så gott som alla resultat av en önskan från min sida i stil med "och så vill jag gärna ha den senaste Yes-skivan när jag fyller år."
Sedan finns det några knivhugg i ryggen också. De illvilliga inköpen. Jag tänker t.ex. på när mina arbetskamrater räckte över en skiva med Samantha Fox på min 30-årsfest.
En kniv ska man ju inte låta sitta kvar i ryggen, men av någon anledning (och försök inte analysera detta nu!) så står den cd:n fortfarande prydligt insorterad under F.

Givetvis är det så också att om någon ställer sig och kolla på mina skivor, kanske för att försöka lura ut vad jag är för någon filur, så är det alltid den skivan som de ser först och halar fram med ett brett flin: "Jasså det är sånt som du går igång på, din gamle skojare."

Jag måste slänga den skivan!



Eller kanske inte..?

tisdag 17 februari 2009

Ditt kräk blir mitt kräk

Och nu har den ystra cirkusen, som även går under namnet Vinterkräksjukan, kommit hem till oss. Jag är inställd på att inom några dagar prata i porslinstelefonen.

Inställd är också resan till Skåne. Nåja, Skåne ligger väl kvar. Det gör det va?

En svärmor nära mig

Om ni någon gång skulle ställas inför problemet: "Men vad vill han ha? Vad ska vi köpa?"


En sån här skulle passa mig alldeles utmärkt. Det är en Parker Fly Mojo.

Det är en så pass dyr gitarr att jag skulle kunna göra något för er i gentjänst.

Kanske ta svärmor på en promenad i parken. Be svärmor böja sig fram och titta på guldfiskarna i dammen. När ingen ser ge svärmor en knuff så att hon ramlar i. Med en påk hindra svärmor från att ta sig upp. Kasta kottar på svärmor. Uppmuntra änder att sätta sig på svärmors huvud. Säga till förbipasserande att träskmonstret är tillbaka. Bläddra stillsamt i Hemmets Journal samtidigt som svärmor svärandes trampar vatten. Ångra mig lite och låta svärmor komma upp. Hämta filt åt svärmor. Hämta mugg med varmt kaffe från serveringen. Låta svärmor dricka ett par klunkar för att sedan slänga i kärringen igen. Förklara för polisen att svärmor är glad i att bada men att hon snart kommer upp. Säga till konstapeln att svärmor tycker att februari är den bästa badmånaden. Muta konstapeln. Önska poliserna en trevlig dag för att sedan ge svärmor några rapp med en knippe vass. Dra in svärmor till kanten. Tvinga av svärmor ett tysthetslöfte mot att hon får komma upp. Hämta mer kaffe åt svärmor. Slå i massor av mjölk fastän svärmor bara dricker svart kaffe. Åka hem igen. Svärmor får sitta på hundfilten i bagaget. Sätta svärmor framför tv:n. Sätta på video med Loket som intervjuar partiledarna inför valet 1998. Svärmor kräks. Svärmor får en konjak för uppvisande av god smak. Svärmor och jag är vänner igen. Tacka för idag och av misstag få med mig svärmors plånbok hem. Gå in på Internet och beställa 20 stycken gökur. Betala med svärmors Visa-kort. Ringa till svärmor och berätta att jag hittat hennes plånbok. Svärmor blir glad och bjuder över mig (och plånboken). Tacka nej. Svärmor vill betala taxi från mig till henne. Tacka nej. Svärmor vill betala taxi tur och retur. Tacka ja. Sitta med svärmor och fira upphittandet av kortvarigt försvunnen börs. Dricka kaffe och äta småkakor. Lyssna till långa haranger om hur det var förr. Fotoalbum kommer fram. Svärmor visar bild på senaste fästmannen. Kräkas. Svärmor ger mig konjak för uppvisande av god smak. Dricka konjak med svärmor. Skrattar åt Melodifestivalen. Ingen kan sjunga. Dricka mer konjak. Svärmor spelar norsk dödsmetall på grammofon. Tacka för mig. Omfamna svärmor. Sätta samtidigt lapp på hennes rygg med text: "Jag sköt Palme". Trampa ner blommor på vägen ut genom trädgård. Ringa svärmor hemifrån och hota att inte lämna igen insulin, som funnit sin väg ner i mina fickor. Inte öppna för polisen. Polisen hittar in själv. Polisen bestämd. Sitta på station i förhör. Sova i arresten. Sitta i fler förhör. Ljuga om svärmor. Polis förundrad. Ljuga lite till. Polis låter mig gå och tackar för gott samarbete med stram honnör. Åka hem. Sova. Vakna och åka över till svärmor. Föreslå en promenad i parken.

Allt detta kommer att hända bara ni köper gitarren. Seså! Ut och shoppa!

måndag 16 februari 2009

Diamantpytonorm


Membranen, synliga i underläppen strax undet ögat, kan känna en temperaturskillnad på en tusendels grad.
Det innebär att ormen kan ta ett bytesdjur i absolut mörker.

Flygande drömmar

Ny vecka. Nya möjligheter. Nya idéer.

Jag har så smått börjat fundera på att starta eget. Det är ju inte precis så att de lediga tjänsterna växer på träd längre. Nu gäller det bara att komma på vad det är som jag har att erbjuda som folk kan tänkas ta upp plånboken med ett flin och utbrista: "Det här var banne mig det bästa som någon har erbjudit på länge. Jag tar 12 stycken! 5000 kr? Det var billigt! Då tar jag tio till! Jag ska berätta för alla mina kompisar. Snygg är du också!"

Jag kilar fram och tillbaka på mina tankars bakgård och grunnar. Inte sällan vaknar jag upp på nätterna och funderar lite till.

Nu har jag en idé som jag gärna vill bolla med er. Jag tänker mig att när det våras kryssa runt lite på de större vägarna och leta efter överkörda djur. De som just gått hädan är av ringa intresse. Det är de som legat ett tag som jag kommer att vara ute efter. T.ex. en grävling som är så uppjäst att den har knoppnavel eller en något småvilt som är mer eller mindre klotrunt.

Affärsidén ligger någonstans i antagandet att dessa djur innehåller så mycket gas att de med en smärre övertalning kan fås att sväva. I vissa fall kanske det kan behövas en uppmuntrande puff helium. Ett snöre fästes i svans eller annan utstickande kroppsdel och abra-kadavra; så har man en väldigt exklusiv ballong!

Jodå, jag ser allt hur ni redan nu famlar efter era plånböcker.


Jag tänker mig att stå med ett knippe djur utanför Liseberg och vad nu den där asfaltsöknen i Stockholm heter… Gröna Lund! Det blir en rolig sak att ha med hem för barnen: "Snälla pappa, köp mig en kaninballong! Dom har ju päls till och med!"

Jag har kanske inte riktigt tänkt klart, men det lutar åt att det blir något åt detta håll som jag kommer att försörja mig på.

Hur känns det för er när ni läser detta? Kan jag vara något på spåret här? Ska jag annonsera i dagspressen eller kanske hålla mig till Internet? Hur mycket ska jag ta för en leviterande räv? Behöver man tillstånd?

söndag 15 februari 2009

På förekommen anledning

Ack ja!
Har vi inte alla lite till mans hoppat i plurret på fel ställe för att omedelbart hamna i tentaklerna på en? Ja det har vi ju försökt förtränga och så kommer jag här och petar i gamla sår… Tur i alla fall att det finns en varningsskylt så att vi inte gör om det!


Och visst kommer ni ihåg den gången på semestern då vi söp nere i havet å det kraftigaste och hånglade upp en fisk? Det var inte heller så bra.
Det får bli Legoland nästa sommar.

Odörfri bil

Och som ett svar på mitt danska nödrop kommer nu denna bil.

Jag undrar om den går att ställa in den på "Dansk gödselost" eller "Nyöppnad surströmmingsburk"?
Det senare skulle då enbart finnas på de norrländska modellerna.

Nu kostar kalaset en del, men vi kanske kunde lägga ihop?

lördag 14 februari 2009

Mitt hjärta blir ditt hjärta


Grattis på alla hjärtans dag. Puss och kram på er!

Vinterlördag

Det är en iskall men vacker vintermorgon
Nattfrosten kompenserar upp det tunna snötäcket

Dimmans frusna vattendroppar singlar långsamt ner
och får allt att se ut som om det var pudrat med florsocker

En liten hund kilar runt, luktar och uträttar sina behov

Så bryter solen igenom dimtäcket
och skapar en iskristallregnbåge som stiger nerifrån dalen

Allt är tyst


Nattfrost

Voff

iskristallregnbåge

fredag 13 februari 2009

Stora Bloggpriset

Nu visar Stora Bloggpriset alla nominerade bloggar på sin hemsida. (Tipstack till Stefan Stenudd)

Jag är med! Tack till Ulrika Good som jag vet nominerade mig. Om det var någon mer så tack till er också!

Nästa år ska jag vara mer vaken och nominera jag också. Flera av er läsare ligger väldigt bra till!

På tal om tävlingar så har den där förskräcklige gitarristen ställt sig framför kameran igen. Någon gång i nästa vecka så blir det Gissa-låten-tävling här.

Steinberger Spirit GU

Ännu en tidsresa


För två månader sedan var det Lucia. Jag reste just tillbaka i tiden och hamnade på den 13 december. Det bjöds på pepparkakor till kaffet.

Headliners till Sweden Rock Festival 2009

Det finns någon eller några på Sweden Rock Festivals kansli som är våldsamt sugna på de lite mer suspekta liken från 80-talet.
Förra året så fick vi lite till mans och väntade på vilken den tredje headlinern skulle bli. Så visar det sig att Poison skulle avsluta hela festivalen den sista kvällen på stora scen. Poison? Vad i hela friden…

Till festivalen 2009 ser det nu ut att vara fyra band som "krigar" om tre positioner som headlines: Heaven & Hell, ZZ Top, In Flames och … och… Twisted Sister.


Heaven & Hell som ju egentligen Black Sabbath fast med Dio på sång och Carmine Appice på trummor, är ju självskrivna. Här snackar vi ju om ett klassiskt band och dessutom var de ruggigt bra på SRF 2007.

In Flames borde ligga bra till. Det har pratats en del om att de skulle vara mogna för att headlina SRF. Gick man på T-shirts så är de definitivt mogna. Det var nog det bandnamn som man såg på flest T-shirts på förra festivalen. Kanske fegar dock festivalledning och släpper fram något av nedanstående band.

ZZ Top är ju också ett klassiskt band med sköna riff, men också "skyldiga" till lite poppigare tongångar från sina skivor på 80-talet. Jag vill nog kalla dem för bubblare.

Twisted Sister är i mina ögon och öron de absolut svagaste bandet av dessa fyra. Herre Gud, de fick två hits med roliga videos till, som man satt och skrattade lite åt när man var 14-15 år, men vad hände sedan? Kanske är de fortfarande populära i Dals Ed?
Dock vill man från festivalledningen låta förstå att detta är en tung bokning. Hmmmm.
Dessutom meddelar man: "I år återvänder Twisted Sister till SRF – FÖR SISTA GÅNGEN I FULL MUNDERING. Efter i år kommer Dee Snider & Co att se ut som… tja, som ett rockband, helt enkelt."


Ja, skynda er nu alla ni som tycker att det är coolt att det är svårt att se skillnad på ett hårdrocksband och After Dark!

Själv är jag fortfarande gladast för att Marillion kommer. Det är fortfarande ett 40-tal band som inte har presenterats, så det finns hopp om fler roliga överraskningar.

torsdag 12 februari 2009

Att kunna stå för vad man arbetar med

Det finns några branscher som jag aldrig skulle kunna arbeta för oavsett hur bra jag skulle tjäna, hur flådigt kontor som de skulle erbjuda mig eller hur snygg min sekreterare skulle vara. Dit räknas bl.a. allt som har med tobak att göra.

Hur kan man vara chef för ett tobaksbolag och säga "Vi önskar oss inte att ungdomar röker"? Det säger i alla fall en viss Jan Robert Kvam till Aftonbladet. Kvam är nordisk chef för British American Tobacco.

Det är givetvis en lögn. Om ingen började röka innan de fyllde 18 år så skulle tobaksbolagen sälja en bråkdel cigaretter mot vad de gör idag.
Är man 18 eller äldre så har man för det mesta inte behovet av att se så mycket äldre ut än man gör, och man är mogen nog att förstå att rökning inte är vare sig tufft eller nyttigt.
Med andra ord: Tobaksbolagen tjänar grova pengar på att minderåriga börjar röka.

Jan Robert Kvam påstår också att han är stolt över sitt jobb. Om det inte också är en lögn så är han en helt samvetslös man. Hans företag tjänar sina pengar på att folk fastnar i ett beroende som sedan är svårt att ta sig ur. Människor bokstavligen röker ihjäl sig, dvs de ruttnar bort i cancer eller trillar ihop knall och fall i hjärtattacker.
Ja, vi har ett personligt ansvar också för att vara rädda om oss själva, men jag skulle aldrig kunna arbeta för ett tobaksbolag just med tanke på ovanstående.

Verbala startsträckor och mellanlandningar

Stationsvakt behandlar det mycket viktiga ämnet dialog i porrfilm. Med det menas det som sägs mellan sexscenerna. Det som skänker någon sorts handling/ursäkt till det som filmen egentligen är till för. Det finns ett roligt klipp att titta på också.

Jag undrar om det finns någon som sitter ner och skriver dialog eller om "skådisarna" ges fria händer att improvisera lite? Det beror kanske på hur stor hjärntrusten är i skådespelartruppen.
Hmmm ok, vi får nog anta att någon har skrivit deras repliker och att det hålls upp skyltar med guldkorn såsom: "Men är det inte väldigt varmt här inne?"

Här måste jag ju också, precis som Stationsvakt, passa på att säga att jag inte heller har sett mycket porrfilm sedan lumpen. Man växer liksom ifrån det.

En film som liksom av någon anledning har etsats sig fast i minnet var en tysk produktion, som givetvis innehöll en massa sex. Det minns jag inte mycket av.
Vad jag däremot kommer ihåg var att tjejen som spelade huvudrollen (och här kan man just inte säga att det var henne som det handlade om utan det var hon som fick ligga mest) mellan sexscenerna sågs köra runt i en Mercedes i en stad. Inte ett spår av dialog utan bara en tjej som rattar en bil i ett par minuter innan det var dags för mer sex.

På något konstigt vis kändes det som en ganska ärlig film.

onsdag 11 februari 2009

There's something rotten in Denmark

Alternativa rubriker:
From Denmark with smell
Danska luktogram

En resa i maj till vårt grannland i sydväst kan medföra en liten, ska vi kalla det, bonus. Vid den tiden på året sprids svingödsel på danska åkrar. Svingödsel är antagligen väldigt bra för grödorna men det har en mindre rolig egenskap. Det luktar och det luktar mycket. Bor man där så antar jag att ens luktsinne trubbas av, men som tillfällig besökare rycker man till och undrar hur folk står ut.

Tänk dig att du färdas i en bil över det jylländska landskapet. Du ser åkrar så långt ögat når. På en del odlingsplättar kör kanske en traktor. Måsar flyger efter traktorn. Ur bilstereons högtalare ljuder lite Gasolin. Är man i Danmark så är man.
Någon i ditt sällskap har, när ni stannade och köpte mat och öl, handlat på sig ett par påsar danska snacks.
Låt mig få berätta om dessa danska snacks. De görs av *trumvirvel* svinsvål. Javisst, hud från grisar!
Nu ser jag hur tvivlet lyser från era unga, vackra ansikten men jag talar faktiskt sanning. De är ganska knapriga och inte alls så dumma faktiskt.


Det är alltid några fläsksvålbitar i en påse som har den där lilaskimrande runda kontrollstämpeln, som slaktsvin får stämplat på sig. Att få en svål med stämpel kan sägas vara lite som att triumferande spotta ut en mandel på skeden på ett tomtegrötskalas.

Nå, scenen var ju den där bilen som körde allt djupare in i det danska jordbrukslandskapet och minst en av passagerarna har festat loss på dansk fläsksvål. När vi är några kilometer från Hjørring kräver dock detta svålmumsande sin tribut. En stank av prutt sprider sig i bilen, som plötsligt känns väldigt varm och trång.
– Men för helskotta, muttrar föraren och vevar ner sidorutor bara för att mötas av ett luktinferno även utifrån. En vägg av dansk landsbygdsodör väller in i bilen och parar sig med lukten av tarmgas. Ögonen tåras på alla i bilen och de i baksätet drabbas av ofrivilliga ticks i ansiktet.

Om ni aldrig varit med om ett danskt gödselförsåt, så tänk på hur det känns att åka genom den värmländska bruksorten Grums, där Gruvöns pappersbruk ligger. Gruvöns bruk bjuder boende samt besökare på en vämjelig stank.
Om alla ungarna i bilen släpper sig samtidigt och man raskt vevar ner utan att ha observerat den skräckinjagande skylten "Välkommen till Grums", så hamnar man ofelbart i ett ur-askan-i-elden-läge.

Tillbaka till Danmark!
För er älskare av detta yndiga land finns det ett sätt att ta hem lite dansk doftfägring, och nu tänker jag inte på svålarna och deras bieffekter. Jag tänker på ost!
Vi snackar om märken som Havarti, Sorte Sara (sort är danska för svart) och Gamle Ole. De smakar väldigt gott men har en lukt som minner om gödsel.
Köper man hem en sån ost och lägger i kylen här hemma så kan man vara säker på att man får uppmaningar att kontrollera en extra gång att förpackningen är tätt försluten. Det kommer att himlas med ögon och suckas när man tar fram osten och börjar hyvla av den. Ingen kommer att vilja ta hushållsost eller någon annan mesig ost med hyveln som man just använde till att fixa fram ett par generösa skivor av den vällagrade Havartin. Ingen kommer heller att vilja känna hur du luktar i munnen tills du har borstat tänderna.

Men det är det värt!

tisdag 10 februari 2009

Deborah

Detta är nog det smörigaste som jag kommer att besvära er med, men det är en stor favorit. Ta världens bästa sångare och tussa ihop honom med klaviaturfantomen Vangelis och det blir så här:



Vid ett tillfälle när jag träffade Jon Anderson sa jag att just denna låt var en favorit. Då berättade han att Deborah, hans dotter, numera inte var någon liten flicka utan arbetade i New York som fotograf. För ett ögonblick var han inte rockstjärna utan enbart en stolt pappa.

Texten till Deborah får mig att tänka lite på Brevet från Lillan. Jag blir i alla fall lika rörd av den. Lyssna och njut!

Prinsessan Lilian bloggar 16



Are you interested in languages? I am! I actually consider learning Swedish. Wouldn’t that be just wonderful?

Talking about languages and words, did you know that the Americans don’t use the word autumn? They say fall. Isn’t that weird?
Anyway, yesterday I took another autumn in my home, (hope that’s not too smart for you) so now I’m back at Sophiahemmet. The doctors say I may have broken or splintered something. Maybe a leg, maybe a pelvis. Who knows? Who cares? You care? Well, sod off! I’ll have plenty of time for watching telly and writing clever blog posts.

Talking about being back in hospital; have you heard that wonderful song There was a Red-back on the Toilet Seat? It’s about what happens if you, when going to the loo, sit on a venomous spider. Go on, listen to it!



After hearing that I feel pretty happy that nothing like that happened to me. I mean, the journos would have gone bananas. Think of the headlines:

Lilian’s got a spider up her jacksy. King Carl Gustaf concerned.

Princess Lilian watches Spiderman from hospital bed. Ice bag attached to her bottom.

Antivenin flown in from Australia.

Expert: If you’re a princess – always check toilet seat before crapping.



I must say I prefer to quietly fall over, and if you disagree I couldn’t care less.

Remember, I’m a princess and what I say goes. All right?


Luv,

Lil

måndag 9 februari 2009

Toapappersbryderi samt duschäventyr

Jag kom hem igår med några rullar toapapper från Ica. Redan i affären förundrades jag över namnet på Icas eget toalettpappar: Bad & Toalett. Vad vill man säga med det produktnamnet?


Att pappret ska användas på toaletten är ju självklart och alla vet vi till vad, men var kommer Bad in i bilden? Jag kan inte komma på vad jag skulle vilja ha en bit toalettpapper till om jag låg i badet.

Här gör jag en association till en gång på mellanstadiet när jag efter gympan var tvungen att torka mig med pappershanddukar när jag hade duschat, eftersom jag hade glömt min handduk hemma. Det var svårt och det tog lång tid. Helt torr blev jag nog inte heller.
På gymnasiet var vi lite mer generösa mot varandra och man kunde få låna en handduk av någon om man hade glömt sin egen. Det skedde dock först sedan den rättmättige ägaren hade torkat sig. Sedan räcktes den inte längre torra handduken nästan alltid över med orden: "Och du kan säkert gissa var jag torkade mig länge och ingående."
Idag hade jag nog inte lånat en handduk på det viset…

Det är väl aldrig så att Ica försöker med sitt papper rikta in sig på kundgruppen Vi som glömde handduken hemma? I så fall måste jag säga att jag är skeptisk. Det här såg ut att vara vanligt toalettpapper och även om jag aldrig har försökt så tror jag att toapapper fungerar ännu sämre att torka sig torr med på kroppen än pappershanddukar.
Nu kanske det är någon i läsekretsen som vet bättre och i så fall är ni ju givetvis välkomna att berätta om era erfarenheter.

Ett annat minne från duschen i gymnasiet (och erkänn att pulsen ökade en aning när ni läste de orden!) var att det var endast en bräcklig dörr som skilde vårt duschrum från tjejernas omklädningsrum. Det var förvisso en låst dörr, men det var en bräcklig dörr.
Att den var bräcklig insåg jag kanske lite undermedvetet när någon hade börjat karva sig genom den. En dag hade det nämligen uppstått en grop i dörren. Hur gropen egentligen kommit dit är mig fortfarande ett mysterium. Jag menar, någon måste ju gjort sig besväret och tagit med sig ett verktyg in i duschen på Hvitfeldtska Gymnasiet. Vem gör en sån tokig sak? En mycket tokig och antagligen också en väldigt desperat människa.
Om vi höjer graden tokighet och desperation ytterligare en aning så kan vi kanske tro att en riktigt kåt gymnasist faktiskt hade börjat gnaga sig genom dörren: "Måste (tugg) in till (gnag) tjejerna (svälj)!"

Om det uppstått en fördjupning i en dörr som skiljer killarnas duschrum från tjejernas omklädningsrum i en svensk gymnasieskola, så kan det bara gå på ett sätt. Det är ju nästan en naturlag vi pratar om här.
Javisst för bövelen! En dag när vi släntrade in i duschen efter 40 minuter med handboll, innebandy eller vad det nu var så hade ju gropen i dörren förvandlats till ett hål. Ivrigt köade vi upp för att få oss en glimt av mer eller mindre avklädda tjejer.
Jag har inget minne av om jag hade handduk med mig den dagen, men jag minns att jag konstaterade att klassens snyggaste tjej faktiskt hade…

Men för att återgå till Icas papper; borde inte man inte höra av sig till kundtjänst och höra vad som menas? Man vill ju inte missa något fiffigt som pappret går att använda till, men än att torka sig i häcken. Om någon av er kollar upp det så kommer någon form av belöning att utgå.

Hålet i dörren var reparerat dagen därpå. Någon, vaktis gissar jag, hade skruvat fast en stadig bit plywood, som faktiskt fick vara ifred. Kanske var det inte gnagvänligt. Kanske hade den tidigare förövaren också insett att ett hål i dörren var ett dubbeleggat svärd. Tjejerna kunde ju faktiskt se in i vår dusch…

söndag 8 februari 2009

lördag 7 februari 2009

Ett vackert farväl

Scenen är minnesstunden för Graham Chapman, känd från Monty Python. Chapman hade till sist förlorat kampen mot cancern och nu hade vänner och kollegor samlats för att minnas honom.


Det är inte så långt skratt och gråt. Ibland så skrattar vi så intensivt att tårarna rinner. Ibland kan man i djupaste sorg brista ut i ett skratt som de församlade gör när John Cleese håller det kanske bästa minnestal någonsin.

fredag 6 februari 2009

Nigeria anyone 2

Jag har dansat omkring på små fluffiga moln hela dagen. På varje moln finns ett bord med Champagne och ostron.

Min kommande rikedom känns än mer verklig nu när jag fått iväg detta mail till min nyfunne vän Mr Peter Wong, eller som han kallar sig bland vänner; Mr. Peter.
Jag hoppas att han blir glad för mitt mail och snart skriver tillbaka.


From: pseudonaja@hotmail.com
To: peterwonghk1990@yahoo.com.hk
Subject: RE: More details
Date: Fri, 6 Feb 2009 12:22:36 +0100

Dear Mr Wong,
Or may I call you Peter, my trustworthy friend? You see, I feel like we’re already good friends, and I assure you that when the money reaches me, you will not be left empty-handed. A substantial part of the $44 million will find its way to an account of yours.
I hope when this is over that we will be able to meet; perhaps in Hong Kong. I have heard that it’s a place worth visiting. Is it?

Please tell me about yourself! How old are you? For how long have you been in banking? Is it an interesting job? Do you have a family?
I have a family. I’m married to a very nice woman. Her name is Hulda Bärkasse. We have two sons, Testicklas and Bordsfläkt. We also have a dog called Daimkryss. Do you have pets, Peter? If not, you should get one as soon as possible. They will bring so much happiness into your life!

It was a good job getting my email address from the country commerce center. You see, I’m a business man. I run a big company which deals mainly with import of goods from Latin America. Having said that you should know that I know a great deal about off-shore banking, and I’ve instructed my staff to prepare an account in the Cayman Islands. With that account in place you will be able to transfer the money quickly to me.

Let’s talk for a while about Mr Haider Hanoon. Have you checked properly for relatives to this man? When the money has been transferred to my account I plan to go to Mukaradeeb in order to find people who knew him and his family. Maybe I will be able to track down an uncle or a cousin. I feel strongly that some of the money should be returned to Iraq.
Would you like to join me on that journey to Iraq? It would be an honour to me. We could visit cafés in Mukaradeeb, talk to people about Mr Haider Hanoon and perhaps smoke some water-pipe.

Let me once again tell you how grateful I am for this business opportunity. I am also very happy about you Peter; my new friend!

Please let me hear from you soon!

Sincerely yours,
Rüdiger Pseudonaja

Ett rapp med linjalen

Just nu skrattar jag åt med Mrs Li som har fått en arg bibliotekarie på halsen.

Är bibliotekarier verkligen så barska? Vad säger Linda?

Nigeria anyone?

Mina vänner!
Det tycks som att jag inom kort kommer att vara på så grön kvist att jag inte behöver göra ett handtag under resten av mitt liv och antagligen en bit in på nästa liv. Det har nämligen kommit ett mail:

Date: Wed, 4 Feb 2009 21:02:19 +0000
From: h.baerlocher@bluewin.ch
Subject: Att,
To:

Att,

I am peter-wong from Bank hang seng hong kong, I have a late client funds of $44.5MUSD in my bank and i need you
to front as beneficiary,if interested contact me for more details on Email:peterwonghk1990@yahoo.com.hk

Sincerely,
Mr.p-wong.



Jag måste ju medge att det verkar lite underligt att drygt 44 miljoner dollar ligger och skvalpar där borta på Bank Hang Seng Hong Kong, som förresten borde vinna ett pris för det absolut roligaste banknamnet.
Kanske är de 44 miljonerna den ackumulerade vinstsumman från flera års framgångar i just en sån tävling? Nu tvingas de dock av skattetekniska skäl att skänka bort hela slanten till mig.
Egentligen är det egalt. Jag skiter i om det handlar om pengar från AMF Pension eller om det är räntor från gammalt naziguld. Bara hit med stålarna!

Jag skrev därför ett kort men vänligt svar:

From: pseudonaja@hotmail.com
To: peterwonghk1990@yahoo.com.hk
Subject: RE: Att,
Date: Thu, 5 Feb 2009 09:27:49 +0100

Dear Mr.p-wong,

This sounds like great news. Please provide additional information.

Sincerely yours,
Rüdiger Pseudonaja


Oj, så mycket Herr Wong hade väntat på detta! Det är som att ge en svårt förstoppad man en duktig dos laxeringsmedel. Det bara forsar ur honom och jösses vad han har mycket att berätta! Det är dramatik och tragedi och inte att förglömma: En stor summa pengar som nära nog prasslar i mina händer redan nu!

Date: Thu, 5 Feb 2009 01:42:47 -0800
From: peterwonghk1990@yahoo.com.hk
Subject: More details
To: pseudonaja@hotmail.com

Dear Friend,

I am Peter Wong, None Executive Director of Hang Seng Bank Ltd, Hong Kong.

An Iraqi named Haider Hanoon,a business man made a numbered fixed deposit of Forty Four million Five Hundred Thousand United State Dollars only in my branch. Upon maturity several notice was sent to him, even during the war, Five years ago (2003). Again after the war another notification was sent and still no response came from him. We later found out that Haider Hanoon and his family had been killed during the war in Gunfire that hit their home at Mukaradeeb where his personal oil-well was.

After further investigation it was also discovered that Haider Hanoon did not declare any next of kin in his official papers including the paper work of his bank deposit. And he also confided in me the last time he was at my office that no one except me knew of his deposit in my bank. So, Forty Four million Five Hundred Thousand United State Dollars is still lying in my bank and no one will ever come forward to claim it. What bothers me is that according to the laws of my country at the expiration seven years six months the funds will revert to the ownership of the Hong Kong Government if nobody applies to claim the funds.

Be informed that the fact that you are a foreigner gives you the priviledge to stand in as my deceased client beneficiary as my deceased had no relation all his family died with him during the war and i can not use my relation because its no accepted here in Hong Kong. Also I am very confident that we will be able to establish the trust that is needed to complete this deal and all that I need for the time been is your willingness and commitment so that we can end this in the next one weeks.I like to inform you that I got your email account from my country commerce center.

What you need to understand about this transaction is that I will make sure that it passes through all international banking laws regards to this I will take care of all the expenses and the cost of retaining the service of my Attorney to give the transaction the proper documentation that is required to perfect the finishing.Your only obligation in this transaction is to accept to stand in as the only existing relative of my deceased client and you will have to set up offshore account that can accomodate these funds with my principal bank which I will give you information later once we finalize this deal.

Further more I sending you my personal information.. below;

Name: Mr.Peter Wong
Address:39A Morrison Hill Road,Hong Kong.
Fax:+852-3017-3941
Mobile No: +8821633303563
Working Identity Card Number:NO:102/C/86

I hope that the above is well clear to you,if so kindly send me the following;
1. Your Full Name
2. Your Current Home Address
3. Your Personal Phone Number
4. Occupation
5. A scanned copy of your means of identification Either International Passport,Driver's License or Working ID card.

Mind you your names and address will be use by my Attorney to prepare the needed documents that will back you up as the sole beneficiary of my deceased client funds while I shall contact you with your phone number for further discussions.

Once again thanks for your interest and willingness to partner with me in pulling out my late client funds from my bank,I am
anticipating to reading from you
very soon.

Sincerely
Mr.Peter


Nu börjar det likna något. Det märks att Peter Wong är en ärans man. Han delger mig, lite i förtroende kan man tro, sina kontaktuppgifter och han går att nå på fax! Bara en sån sak! Dessutom är han faktiskt None Executive Director, vad nu det är.
På slutet har mailet har han tappat sitt efternamn och kallar sig rätt och slätt för Mr. Peter. Låter inte det som taget ur någon gammal film? Finns det kanske en Lady Sarah också?



Nu ska jag sätta ihop ett lämpligt svar för att sedan snart kunna bada i Champagne. Jag lovar att hålla er underrättade om min väg fram till rikedomen.

torsdag 5 februari 2009

En portugisisk hembygdsman är hemma igen

Eller nästan i alla fall; det är min pappa som kommit hem från sin vistelse i Lissabon. Jag skrev igår om hans ambition att styra upp mitt ideella arbete för hans hembygdsförening.

Idag ringde han och hade väldigt mycket gott att säga om sitt resmål. Det var fantastisk mat, det var intressanta museer och det var fadomusik till höger och vänster.

När allt det där var avklarat så kom han in på det underliga med hemsidan:

Pappa: Det var konstigt det där med att jag inte kunde se det uppdateringen från mitt hotell.
Jag: Ja, verkligen konstigt. (Inte helt säker på att jag har kommit undan med min lögn)
Pappa: Det är väl samma internet där nere?
Jag: Ja, fast det är ju portugisiskt internet.
Pappa: Jaha... (skrattar osäkert)
Jag: Mhm.
Pappa: Men det var bra att du fick upp boken för nu kommer folk börja fråga efter den. (Om han tror att jag driver med honom och bara har varit lat, så har han uppenbarligen bestämt sig för att släppa det.)
Jag: Så trevligt!
Pappa: Ja, dom har skrivit om det i lokaltidningen så jag förväntar mig att beställningarna ska strömma in de närmaste dagarna.
Jag: Kanske inte en kioskvältare men väl en hembygdsgårdsvältare?
Pappa: Just det! (Stolt)

Idag är jag pappas favoritson!

Vi är en stor samling nördar!

Natten till mässan i Stockholm var vi ett gäng från Göteborg som sov hemma hos, Anders, en kompis som liksom vi gillar reptiler. Vi kom dit vad 21-tiden och ölburkar respektive vinglas sattes i våra händer. Folk som är intresserade av reptiler är allt som oftast väldigt trevliga människor!

Nu är det ju sällan som en person endast har ett intresse. Jag är ju väldigt intresserad av t.ex. musik utöver mitt ormintresse. Anders visade sig också ha ett annat intresse.

Uppe på en hylla låg en vit hjälm med något lätt bekant över sig. Det visade sig vara en "äkta replika" av en stormtrouperhjälm. I hjälmen fanns en röstförvrängare. Till hjälmen fanns en kostym. Anders var Star Wars-fantast!
Han hade pyntat nära 8000 kr för hjälm och dräkt, vilket var en viskning jämfört vad en riktigt bra Darth Vader-dräkt gick på: 40 000 kr.

Jag hade alltså en vuxen man framför mig som går på Star Wars-träffar och träffar likasinnade. Ibland klär de ut sig och står och viftar lite med sina ljussvärd utanför sci-fi convent.

R2-D2

Jag kände hur ett bubblande skratt steg inom mig men hade vett att skärpa mig. Det är inte snällt att pinka på någons hobby.
Istället berättade jag om en kille i vår reptilförening som är helt såld på Star Trek. Anders såg inte alls nöjd ut. Antingen gillar man Star Wars eller så gillar man Star Trek. Det finns just ingen kontakt mellan grupperna. Bara ett lätt förakt. Antagligen är det lite som våra föräldrar som antingen diggade Elvis eller Tommy Steele. Man kunde till och med få stryk om man gillade "fel" artist. Jag ser framför mig hur en Mr Spock pucklar på Obi-Wan Kenobi.

Nu ska jag istället ställa mig vid sida av mig själv och med samma glasögon som ovan titta lite på min hobby:

Det är ett gäng där de flesta är killar och de gillar reptiler. De far runt på mässor och konvent och säljer och köper dessa konstiga djur. Vissa är organiserade i föreningar och träffas på möten och lyssnar på föredrag om Sydafrikas giftormar, Terrariebiotop för grön trädpyton och andra "angelägna" ämnen. Alltid är det någon tokfan som har med en tygpåse med något fjälligt i också.
På våren får de något vilt i sig och beger sig ut i fält. Där tassar de runt på tå och lyfter på stenar. Hittar någon en orm eller ödla så blir det full cirkus, när alla ska titta eller fotografera. Herregud! De måste väl ha sett så många ormar, ödlor och grodor. Hur spännande kan det vara?

Det är sannerligen en samling knepiga människor!

onsdag 4 februari 2009

Bob Dylan - My back pages

Detta är från Bob Dylans 30-årsjubilelum som artist. Tänk om du firade ett 30-årsjubilelum och det här gänget dök upp!
När jag ser och hör detta ler jag stort, får gåshud och något "irriterande" dyker upp i mina ögon…

Jag smiter från ett jobb och åker fast

När jag arbetade med Företagets intranet fanns det många kunder i verksamheten som hörde av sig med diverse ärenden med orden: "Jag kan inget om detta så jag behöver lite hjälp."
De fick hjälpen de behövde och de var så tacksamma.

Sedan fanns det den kategorin kunder, som kunde tillräckligt för att försöka själva och även för att ändra sin site till oigenkännlighet. Nödropet från dessa kunder kunde låta så här: "Jag har suttit och micklat med det här en bra stund nu och allt ser ut som skit."
När man slog upp deras sidor så fann man, och för att inte skriva en massa tekniskt tjafs så kallar vi det för: Nerbrunna hus, grafittisprejade bussar och urinstinkande trappuppgångar. Visst är jag duktig på liknelser?

Min pappa hör absolut till den senare kategorin, dvs han kan tillräckligt för att sabba. Nu arbetar han ju inte för Företaget och har aldrig gjort det. Han är pensionerad men innan pension hade han ansvar för en personaltidning för organisationen, som han arbetade för. Därför gick en radda med it-kurser för att lära sig InDesign och Photoshop.
Nu använder han dessa program i sitt arbete för diverse föreningar och jag är hans first line support. Det är lager som försvinner och problem med att spara i tiff-format etc.

På något knepigt vis har jag kommit att bli webbmaster för en hembygdsförening som pappa är ordförande i. Knepigt och knepigt förresten; jag gjorde siten från början och fick en liten slant för besväret. Tanken var sedan att jag skulle lära pappa hur man uppdaterar sidorna.
Dock har jag med tiden kommit på att det vore en dålig idé, eftersom jag är övertygad om att min arbetsinsats som hans support skulle bli betydligt mer tidskrävande och tålamodsprövande än att jag gör det själv.
Så här kan en därför en konversation om hans hemsida låta:

Pappa: Skulle du inte lära mig hur man uppdaterar föreningens site?
Jag: Jag undrar om det blir snö alls denna vinter.

... och så här:

Pappa: Kan vi slå oss ner vid datorn och gå igenom grunderna i Dreamweaver?
Jag: Det gör så ont i min själ.

... och en tid senare så här:

Pappa: Kan jag komma hem till er till helgen så kan du väl en gång för alla sätta in mig i hur man fixar med hemsidan.
Jag: Hallå? Nu försvann du. Hör du mig? Hallå? Jag hör inte dig. Nu lägger jag på.

Alltså arbetar jag gratis för hans hembygdsförening.
Med tiden har mitt ideella arbete för hembygdens väl kommit att tas för givet. Det är inte så att jag blir uppmanad att fixa en uppdatering och rappa på lite, men ibland så är vi nästan där. Försiktiga påstötningar om en smärre ersättning för besväret duckar han effektivt för och mumlar något om att resten av styrelsen skulle komma att anklaga honom för nepotism.

Jag: Ok, men om det är svårt att få loss reda pengar så kanske ni skulle kunna köpa mig en plattskärm och få det att se snyggt ut i bokslutet?
Pappa: Hallå? Nu försvann du. Hör du mig? Hallå? Jag hör inte dig. Nu lägger jag på.

För en dryg vecka sedan kom en beställning om att lägga upp en otroligt viktig och intressant bok i den lilla webbshoppen: "Den har egentligen funnits tillgänglig ett tag så det vore fint om du kunde lägga upp den på momangen så att vi snabbt kommer igång med försäljningen."

Här flög emellertid fan i mig. Det var nämligen så att dagen därpå for pappa till Lissabon för att gå på museer och småtrivas i denna kulturhuvudstad. Jag insåg att det där med att få upp boken i webbshoppen var ett uppdrag som jag kanske ändå inte hade så bråttom med. Han skulle ju vara borta i en dryg vecka. Det skulle räcka gott med att lägga upp skiten kvällen innan han väntades hem.

När jag kom hem efter en helg med reptiler och bloggare i Stockholm i söndags kväll väntade mig ett mail. Efter att ha läst det insåg jag att, och nu hoppas jag att ni sitter ner:
Internet har nått Portugal!

Lissabon - nu med internet!

Det är väl för all del roligt för portugiserna, men tyvärr verkar någon ha talat om det för pappa också, och vad värre är så har han på något vis fått tillgång till lite portugisiskt bandbredd. Givetvis har han bums surfat in på hemsidan för att kolla om pojken hans har utfört arbetet som han var ombedd att göra. För några minuter avbryter han sin semester för att skriva detta mail:

"Anledningen till att jag skriver nu ar att jag saknar bilden pa foreningens
senaste bok under "Hembygdslitteratur", har du glomt eller ar det
nagot tekniskt fel? Tacksam om du lagger in bild och text snarast
enligt de filer jag skickade."


Som ni alla vet gäller inte budordet Du skall inte ljuga om man mailar till Portugal i ett webrelaterat ärende:

"Hej pappa,
Hoppas du har det bra i Lissabon.
Givetvis handlar det om ett tekniskt fel. Jag uppdaterade hemsidan i tisdags."


Idag kommer han hem och bråkar han så svarar jag:

– Hallå? Nu försvann du. Hör du mig? Hallå? Jag hör inte dig. Nu lägger jag på.