Jag inser emellertid att jag är en av de sista dinosaurierna. Jag har sett kometen komma och nu förundras jag över hur kallt det har blivit. Om ett par vintrar har jag frusit ihjäl.
Mina barn kommer att fnysa åt min skivsamling. Inte enbart för att de kanske inte kommer att digga samma musik som jag, utan för att skivsamlingar om några år är museiobjekt.
Redan nu existerar en stor del av musiken som vi lyssnar på enbart som ettor och nollor. Det går inte att hålla i musiken. Cd-skivan är så gott som död. Framtidens musikmedium kommer antagligen vara usb-minnen eller något liknande. Framtiden förresten; när jag hade fest i somras så satt ett usb-minne med mina favoriter i dvd-spelaren.
Tillbaka till skivsamlingen.
95% av skivorna har jag köpt själv. Resten är presenter; så gott som alla resultat av en önskan från min sida i stil med "och så vill jag gärna ha den senaste Yes-skivan när jag fyller år."
Sedan finns det några knivhugg i ryggen också. De illvilliga inköpen. Jag tänker t.ex. på när mina arbetskamrater räckte över en skiva med Samantha Fox på min 30-årsfest.
En kniv ska man ju inte låta sitta kvar i ryggen, men av någon anledning (och försök inte analysera detta nu!) så står den cd:n fortfarande prydligt insorterad under F.
Givetvis är det så också att om någon ställer sig och kolla på mina skivor, kanske för att försöka lura ut vad jag är för någon filur, så är det alltid den skivan som de ser först och halar fram med ett brett flin: "Jasså det är sånt som du går igång på, din gamle skojare."
Jag måste slänga den skivan!
Eller kanske inte..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar